Varför är alla med AS (nåja, många menar jag) så himla snälla och välvilliga jämt? Har ni inte blivit spottade på, nedvärderade, mobbade, släpade i skiten, felbehandlade, fel"habiliterade", orättvist behandlade/ bemötta osv..
Själv är jag född väldigt snäll men ibland tappar jag helt lusten att vara vänlig, snäll och förstående efter allt skit jag fått utstå.
(Den enda jag alltid är snäll och förstående emot är min dotter. Och hon är också den enda som alltid är det mot mig.)

Byt ut snäll mot mjäkig.

Anledningarna kan vara flera; överbeskyddande föräldrar, supertrygg uppväxt, för mycket kontakt med tanter, habiliterare, kuratorer, specialpedagoger, kontaktpersoner, boendestödjare etc.
De kategorierna betraktar dig som vårdobjekt vad du än säger, hur du än uppför dig. Hur smart du än är.
Till slut ser du dig själv som ett vårdobjekt om du inte bryter i tid.

För min del så stod välvillighet och förstående för allt som "de andra" inte hade, när jag var barn. Den protest-snällheten höll i sig upp i tonåren. Efter hand har jag tyckt mig inse att Sanningar om saker hittas bara när man ruskar av sig ilska, irritation och liknande - och (hyfsat verklig) förmåga att hitta Sanningar är ungefär det enda jag är stolt över mig själv för.

Sen råkar anmärkningsvärt tålamod ligga i hälften av släkten så jag har liksom ganska lätt nått framgångar i välvillighet och förstående, det är lätt för mig. Jag har alltså uppmuntrats.

KrigarSjäl skrev:Byt ut snäll mot mjäkig.

Jag får nog faktiskt erkänna att mjäkig passade in på mig när jag var mindre.
Jag vet inte varför jag var sådan, kanske klängde jag autistiskt fast vid moralkoderna som jag lärde mig från barnsagor och föräldrar som brukar bäbisspråk. Jag vet att moralkoderna jag lärt mig var viktiga för mig. Barn kan se vuxna och deras regler som gudomliga som MÅSTE lydas. Med AS kanske man tenderar att hålla fast på dom reglerna lite längre?

Den där dagis mentaliteten att nu ska vi minsann vara snälla mot varandra praktiserade jag många gånger, mer eller mindre medvetet. Jag hjälpte folk att plocka upp saker dom tappade etc. Men ibland var jag rakt ut självisk, dvs då jag inte kunde tolka in koden i just den situationen eller om jag helt enkelt delvis växt ur det. Men även om man slutar följa en regel så kan det hänga kvar ett tag.

Vart just mjäkigheten kommer in är jag mindre säker på. Kanske var det pga att dom som lärde mig att vara hjälpsam var fiktiva nallar som gråter över allting?

Mina tre spänn, gå och köp tuggummi nu din lilla ängel. Du förtjänar det för du är så snäll och go.

För mej är det skillnad på att vara snäll och att vara mjäkig.

Snäll är man när man är vänlig, hjälpsam och respektfull mot omgivningen.

Mjäkig är man när man gör som folk säger och inte vågar sätta stopp, för att man tror så lite om sina egna behov att man måste vara alla andra till lags.

Ungefär så skulle jag vilja säga att skillnaden är. För mej.

Vi försöker vända andra kinden till...tills det brinner!

Det är svårt att vara snäll och ärlig samtidigt. Försöker att inte vara korkad oxå. Det fungerar bra ibland men lika ofta så måste jag välja vilken som passar bäst in i situationen.

Jag vill gärna räkna mig själv till de snälla och välvilligas skara, hoppas att jag åtminstone ibland platsar där. Som redan påpekats i denna tråd, så är snäll och mjäkig olika saker. Jag vågar påstå att ingen mår bra av att vara elak, ser det som ett tecken på personen ifråga inte mår bra.

Håller för övrigt med Parvlon om att det är svårt att vara snäll och ärlig samtidigt. Man bör vara försiktig med ärligheten, speciellt om man (som jag) är dålig på att tolka folks signaler och sätta sig in i hur andra tänker.

Känner mig tveksam till det KS skriver, om överbeskyddande soc-tanter. Det kan säkert gälla dem som blivit diagnostiserade i tidig ålder, men själv fick jag min diagnos i vuxen ålder (efter att själv ha bett om en utredning), och det är jag ju inte ensam om på detta forum. När jag läser övriga forumiters berättelser här, så får jag faktiskt inte intryck av att de flesta av oss skulle ha blivit "daltade" med.

Jag undrar över varför ärlighet och rakhet förknippas med hårdhet och stränghet? Det verkar vara svårt att vara rak och ärlig och snäll och mjuk samtidigt.

jag har varit med om att några enstaka personer som var raka och ärliga säger med hård röststämma som fick mig att rysa och som har gjort mig ledsen och sårad och mått dåligt en tid efteråt. Trots att jag har sagt att jag har blivit ledsen och sårad och din röst låter hård i mina öron så ber de ändå inte om ursäkt i alla fall.

Jag själv skulle be om ursäkt om någon talar om för mig att han eller hon har blivit ledsen och sårad av vad jag hade sagt.

mvh Noli som ännu inte har asperger-diagnos.

Jag har aldrig varit mjäkig eller tagit skit från någon. Det kan jag nog tacka min narcissistiska personlighetsstörning för.

Asperger och narcissism är en rätt extrem cocktail.

Råkar man vara snäll över en viss nivå kan många andra bedömare inte skilja snällheten från mjäkighet, det är min erfarenhet. Själv ser jag mig definitivt som snäll, men inte mjäkig, men vet ju att jag i många avgörande sammanhang avfärdas som snarare mjäkig ändå.

Så det känns väl som att det är det där med taskiga signaler och problem med att bli avläst som kan ställa till det. Du är snäll men andra faktorer runt omkring påverkar signalerna du sänder ut så att du i stället blir avläst som mjäkig.

Än värre slår det i de större situationerna, såsom intentionen att som snäll, omtänksam och känslofull man försöka möta det motsatta könet. Det är ju egentligen bara samma problem fast i en större skala.

Vi verkar helt enkelt vara dåliga på att förstå sådana bitar och ta till oss människor som vill genuint väl, och tendera att läsa in negativa aspekter av den godhet de (vi) vill försöka visa.

Märkligt nog. Har sådana aspekter aldrig varit någon avgörande ledstjärna för mänskligt umgänge?

Det beror förstå på vad du menar med ”snälla”. Menar du lydig, god, vänlig, hjälpsam, tolerant el velig?

Snällhet är inte det som jag anser mest utmärkande för aspergare. Tvärtom tycker jag mig här ha sett uttryck för aggressivitet, elakhet, trångsynthet, förakt för svaghet, likgiltighet för lagar och moral, ren känslokyla och allmän bufflighet. Även motsatsen förstås, och de aspergare jag träffat irl har varit hur trevliga som helst.

Jag vet inte om aspergare är snällare än NT, motsatsen el bara precis som alla andra, en blandning av ont och gott. Kanske är de bara uppriktigare, iaf på nätet?

Själv anser jag mig följa regler i hög grad. Vilket kan tolkas som ”snällhet” el dumhet. Men jag anser att man ska följa iaf de regler man ser som förnuftiga och rättvisa, jag föraktar verkligen de som låtsas följa regler (och kräver att andra gör det) men själva tycker att inga regler gäller för dem.

Fantomen är hård mot de hårda (men Alien är snäll mot de snälla).

PS: Något vårdobjekt känner jag mig verkligen inte som, och eftersom jag blev diagnostiserad sent i livet har jag blivit behandlad som andra och utsatt för samma krav. Däremot har jag kanske en gammaldags uppfostran, som "bet" mer på mig än på andra barn pga min bokstavlighet.

Jag är snäll mot dem som är snälla mot mig, men de som behandlar mig som skit kan jag bli skitförbannad på. Jag har inget behov av att ta ut min frustration på medmänniskor jag möter - den tar jag istället ut på soc-tanter, psykpersonal och läkare...

Det där med snällhet och aspergare, är intressant. En annan tråd:

http://www.aspergerforum.se/asperger-snall-t4939.html

Jag är nog snäll, men har sällan energi att göra något med det. Mjäkig passar inte normalt är jag bitsk snarast (hård och rak), men när jag är depp (som nu) har jag inte kraft att stå upp för mig själv.

KrigarSjäl skrev:Byt ut snäll mot mjäkig.

för mycket kontakt med tanter

Så farliga är vi kvinnor inte över 35 att man behöver undvika oss för att inte riskera bli mjäkig!

Kikarn skrev:

KrigarSjäl skrev:Byt ut snäll mot mjäkig.

för mycket kontakt med tanter

Så farliga är vi kvinnor inte över 35 att man behöver undvika oss för att inte riskera bli mjäkig!

"Tanter" är ett begrepp här på Aspergerforum, snarare än en åldersgrupp. Tanter kan vara socialarbetare, dagispersonal, handikappkonsulenter etc som klappar folk på huvudet och är präktiga, ungefär.

MsTibbs skrev:

Kikarn skrev:

KrigarSjäl skrev:Byt ut snäll mot mjäkig.

för mycket kontakt med tanter

Så farliga är vi kvinnor inte över 35 att man behöver undvika oss för att inte riskera bli mjäkig!

"Tanter" är ett begrepp här på Aspergerforum, snarare än en åledesgrupp. Tanter kan vara socialarbetare, dagispersonal, handikappkonsulenter etc som klappar folk på huvudet och är präktiga, ungefär.

Åkej, så ni använder ett av få begrepp för kön kontra ålder som går att använda överhuvudtaget på ett nedvärderande sätt?
Ursäkta om jag bibehåller min rätt att kalla mig tant, för jag är ingen tjej (i alla sammanhang), kärring, dam, eller annat utan det enda jag kan beskriva mig med som innefattar både ålder och kön är TANT! För mig är det inget skällsord att vara tant, och jag tänker inte lägga någon nedvärdering i det heller!
Iofs, visst, jag är präktig och fördömande i en del frågor, inte i andra, men det tycker jag snarare är mänskligt och helt ovidkommande vilket kön jag tillhör.

För min del handlar det många gånger om att försöka skaffa kamrater så tenderar vara alla till lags. Hatar att behöva välja sida och ha gemensamma fiender med folk, hamnar ofta i det dilemmat att jag hamnar mitt emellan två konflikter utan att själv vara orsaken eller ha någon del i den. Tycker i allmänhet det är svårt att hata eller tycka illa om folk.

De gångerna jag blir arg eller irriterad är för det mesta då jag känner mig missförstådd eller kränkt av någon på ett eller annat sätt. Eller då saker och ting som är viktiga för mig inte sker på mina villkor eller jag inte kan acceptera kompromisserna. Har nog ett ganska så barnsligt känsloliv av den anledningen och jag kan vara grymt envis och långsint om gamla oförätter. Blir sällan upprörd eller förbannad över yttre händelser och orättvisor även om jag kan tycka att saker är fel. Kan känna mig tvungen att "simulera" ett tillstånd av agression i vissa sammanhang för att passa in bättre. Förstod mig aldrig på jämnåriga under tonåren som skrek och gjorde sig besvärliga för allt och alla hela tiden, jag var för det mesta "cool".

Jag har nog ofta men inte alltid varit snäll men jag har nog alltid gillat tanken men inte förstått hur man skapar det så som jag börjar få bättre grepp om idag.
Det ena ger det andra och multiplicerar på tidigare kunskaper.

Jag har inget emot mjäkighet, umgås gärna med sådana människor och kan nog vara det ibland sälv också.

Jag föredrar en miljö där folk är juste och snälla framför en där folk försöker förgöra en.
Vill gärna vara med o skapa en miljö där man beter sig på ett så snällt o juste sätt att man utan att börja bråka kan leva för evigt utan bråk.
Har en del ideer på hur man skulle kunna komma en bra bit längre än vi redan kommit på den vägen

Kikarn skrev:

MsTibbs skrev:

Kikarn skrev:[quote="KrigarSjäl"]Byt ut snäll mot mjäkig.

för mycket kontakt med tanter

Så farliga är vi kvinnor inte över 35 att man behöver undvika oss för att inte riskera bli mjäkig!

"Tanter" är ett begrepp här på Aspergerforum, snarare än en åledesgrupp. Tanter kan vara socialarbetare, dagispersonal, handikappkonsulenter etc som klappar folk på huvudet och är präktiga, ungefär.

Åkej, så ni använder ett av få begrepp för kön kontra ålder som går att använda överhuvudtaget på ett nedvärderande sätt?
Ursäkta om jag bibehåller min rätt att kalla mig tant, för jag är ingen tjej (i alla sammanhang), kärring, dam, eller annat utan det enda jag kan beskriva mig med som innefattar både ålder och kön är TANT! För mig är det inget skällsord att vara tant, och jag tänker inte lägga någon nedvärdering i det heller!
Iofs, visst, jag är präktig och fördömande i en del frågor, inte i andra, men det tycker jag snarare är mänskligt och helt ovidkommande vilket kön jag tillhör.[/quote]

Kalla dig gärna tant, det har två betydelser, något du inte verkade känna till. En "tant" kan även vara en gubbe, begreppet kom till då det är just "tanter" som oftast jobbar med aspergervården (mupp).

Jag är en snäll person som rätt ofta är mycket ödmjukare är många andra som jag träffar.

Men är också en rätt hård person som kan skita i vad fan folk säger. Det framgick när nog mest när jag var mindre och mindre eftertänksam. Men hur som helst, bara för att man är en snäll person betyder det ju inte att man inte kan ta plats själv. Göra sig plats så att säga om man känner att man behöver det. Det har jag inga problem med.

Jag har BLIVIT snäll och kämpat för att bli detsamma. Livet var allt bra tuff när man sprang runt och bad alla dra åt helvete á lá "my way or the highway".
Har fått svårt att hålla på mig själv och att inte låta mig köras över, det är dock en baksida av myntet. Ofta ids jag inte gå i polymik om jag inte måste. Men... sen blixtrar jag till och blir obstinat så det visslar om det, så lite labil är jag nog allt fortfarande.

Det med att vara "labil" hör nog ofta till snällhet - man vinnlägger sig själv så hårt om att vara snäll att man kokar över något vansinnigt om man tycker att någon svarar med att trampa på en. Det retar mig litet att det är mer accepterat att vara principiellt oförlåtande och en smula hänsynslös, än att någon gång emellanåt bli beredd (men förståndigt låta bli) att bokstavligt vrida nacken av folk.