Zombie skrev:

Kikarn skrev:Jag misstror inte alls att myndighetsövergrepp sker eller att ts är utsatt för sådant vill jag bara trycka på, men jag kan för mitt liv inte medverka till att helt odelat se på när ALLA myndighetsbeslut övergreppsförklaras. Det är ytterst begränsade uppgifter och ensidig information som framkommer i media och oftast går det inte ens att skaffa sig en uppfattning genom att bara ta del av en sida av saken när det handlar om myndighetsbeslut.

Ibland kan myndigheters skäl och orsaker till beslut inte bara förstås utan även innehålla möjligheten och öppningen till vägen ut ur beslutet.

Jo, men då undrar jag om du inte tror för litet om många av oss medforumister här. Jag håller med dig om ovanstående till den grad att jag kunde ha skrivit något med samma innehåll själv någonstans där jag tyckte naiva myndighetshatare fick styra; men annars har jag uppfattat dig som att du tar så hårt spjärn mot en naiv ensidighet som de flesta av oss inte har att du ramlar rätt in i motsatt ensidighet.

I ovanstående ilnägg tog jag mest spjärn emot att mina inlägg kunde tolkas i förhållande till förra ts, och så var det inte alls avsett. Det var det jag ville förtydliga.

Jag har betydligt större tilltro till Rdos och hans situation än vad jag ex har gentemot det jag läser i aftonbladet och gt som trots allt tolkas av en journalist i förhållande till läsvärdet; "vad folk vill ha" (sanninsmodifikationer kontra lösnummerförsäljning).

Ganesh skrev:Hur ser den generella bilden ut? Jag vet inte. Fel kommer alltid att begås. Utredningar kommer att bli fel. Tjänstemän kommer att göra misstag. I de allra flesta fall följs lagen. Tycker man lagen är fel ska man rikta raseriet mot riksdag och regering. Kommunens tjänstemän och socialpolitiker följer bara lagarna. Skjut inte budbäraren. Skjut statsrådet och chefen för socialdepartementet Göran Hägglund.

Men det är väl också så att tjänstemännen får TOLKA lagen. Alltså kan det fungera lite hur som helst.

I många av de fall där det inte har funnits klara orsaker som ren misshandel och liknande, så verkar det förekomma en massa underliga skäl (förutom de som är "riktiga skäl").
T.ex. att man anser att aspergare inte kan ha barn, eller, att de där begåvningshandikappade som visades i TV för några år sedan, hade blandat vällingen fel (vad som inte sades var att som de gjorde, så står det på förpackningen att man kan göra om man vill).
Senaste omhändertagna barnet jag hörde om, blev lovad att nu skulle h*n få trygghet och inte bli skickad runt. Men sedan blev h*n skickad runt lik förbannat och fick till slut hamna bland äldre missanpassade ungdomar 20 mil bort från föräldern och den släkt h*n har.

Om grundanledningen till det omhändertagandet är rätt kan jag egentligen inte uttala mig om, men det har spätts på med felaktigheter och man har ryckt barnet från sin släkt som det fungerade bra med - och en förälder som skulle ha klarat detta om den hade fått det stöd som beviljats men inte verkställts.
Att ett barn som detta hamnar på ett boende för missanpassade tonåringar verkar mycket illa och kommer troligen att göra skada.

Det verkar som att om föräldern ger ett dåligt intryck hos handläggare, så är det mycket mer kört än om föräldern uttrycker sig korrekt och spelar upp en fin fasad, trots att den missbrukar eller misshandlar eller gör annat uppenbart riktigt dåligt (som är känt för handläggaren).

Sådant är saker som handläggare m.fl kan tolka och styra över.

Jag vet av egen erfarenhet med andra handläggare, att den som uttrycker sig smart, kan få stöd och ersättningar (och underliga mediciner) som jag bara skulle kunna drömma om, även om jag har långt större problem. Så fungerar det, och det är tjänstemännens tolkningar och intryck som styr.

Från högre håll skulle man kanske kunna styra mer vad de ska döma efter, men då uppstår ju risker för de som har "fel symptom/problem".
En lösning skulle vara att handläggare låter sig styras mindre av budgetar och mindre av känslor, men mer av sunt förnuft och att de sätter sig in bättre i fallen. Också att vad som händer efter ett omhändertagande - det måste ju vara bättre än vad barnet kom i från, annars är det ju meningslöst.

Ganesh, det finns ingen enkel slutsats kring att för många eller för få barn blir omhändertagna. Snarare är det så att det saknas kompetens inom soc, att det går för mycket prestige i ärenden för att soc har för mycket makt (och gärna visar den) och att man omhändertar alltför många barn som avviker ifrån normen på "annat förhållande". Det handlar om systemfel och inte enstaka missöden. Dessutom så vinner nästan alltid soc i rätten, och oftast så ifrågasätter inte heller politikerna i socialnämden soc resonemang. Lägg därtill att folk cirkulerar mellan befattningar på socialtjänsten, utredare på HVB-hem eller t.o.m. driver egna HVB-hem så får du något väldigt osunt.

Bror Duktig skrev:Men det är väl också så att tjänstemännen får TOLKA lagen. Alltså kan det fungera lite hur som helst.

Det är precis det som är problemet. Lagen innehåller något som heter "annat förhållande". Det ger tjänstemannen oändligt utrymme att tolka in vad som helst som "bristande omsorg" hos klienten. När dessutom soc jämt och ständigt vinner mål i förvaltningsdomstolarna, så bildas efterhand en rättspraxis som är helt upp åt väggarna för vad som kan godkännas som giltigt "annat förhållande". Jag vill nog påstå att denna praxis just nu är väldigt långt ifrån lagstiftarens ursprungliga intentioner.

rdos skrev:

Bror Duktig skrev:Men det är väl också så att tjänstemännen får TOLKA lagen. Alltså kan det fungera lite hur som helst.

Det är precis det som är problemet. Lagen innehåller något som heter "annat förhållande". Det ger tjänstemannen oändligt utrymme att tolka in vad som helst som "bristande omsorg" hos klienten. När dessutom soc jämt och ständigt vinner mål i förvaltningsdomstolarna, så bildas efterhand en rättspraxis som är helt upp åt väggarna för vad som kan godkännas som giltigt "annat förhållande". Jag vill nog påstå att denna praxis just nu är väldigt långt ifrån lagstiftarens ursprungliga intentioner.

Men även utan "annat förhållande" så ska tjänstemännen tolka vad som är t.ex. misshandel.
Om man har en "känsla" av att en förälder är fel, så kan bagateller beskrivas som misshandel t.ex.
Det räcker med "oförklarliga blåmärken". Var det inte någon som råkade ut för problem med just det, där det senare visade sig vara en sjukdom som gjorde att personen lätt fick blåmärken. Eller minns jag fel?
På något sätt tyder det i så fall på dålig känsla för sitt jobb, om man lyckas tro att flera personer som talar sanning ljuger.

Naturligtvis är det lika illa med motsatsen, som det där med "fallet Louise".
Sådana finns det ju också en hel del av.

Det är den där formuleringen om "annat förhållande" som ställer till med problem. Det finns ex på små barn som omhändertagits i kommun A med motiveringen att barnet är för svagt anknytet till sina föräldrar. I kommun B där en annan barnpsykologisk teori varit på modet har barn omhändertagits med motiveringen att symbiosen med modern varit för stark.

I båda fallen rör det sig om att barn och föräldrar inte uppför sig så som soc anser vara normalt, dvs möjligheten för individerna att vara individer ifrågasätts av en myndighet.

En orsak till att detta har kunnat fortgå enda sedan den sociala barnavården började att byggas upp i början av 1900 talet är det faktum att dessa utredningar är sektretess skyddade och därför inte kan utsättas för den normala granskning som myndighetsutövning i ett demokratiskt samhälle normalt utsätts för. En ösning som på sikt skulle höja kvaliten är att alla utredningar och journalanteckningar avidentifieras och blir offentliga handlingar.

Jag tror som ni att det finns ett grundläggande systemfel, och att det uppstår många prestigefall som beror på tolkningar, missbedömningar av sin egen individuella roll och övertro på kunskap beroende på sin egen expertisroll i sammanhanget. Tyvärr tror jag att många socionomer har väldigt liten självdistans till sin egen roll som "expert" och att vi har ett system som bygger på maktkoncentration och hierarki. Jag vill nog snarare skylla det här på utbildningssystemet och själva mentaliteten i organisationen än själva lagstiftningen eller systemet som sådant. Så där kan jag bara hålla med.

Något som frusterar mig är bristen på tydlighet i fall där föräldrar kämpar för hemgång av sitt barn, att stödpaket och handläggare inte förmår att nå föräldrar där de befinner sig och att föräldrar inte alltid är redo att acceptera läget för att ett samarbete eller dialog skall kunna uppstå. Då går det prestige i det hela, och ställd mot jättens prestige och kårandan inom soc, så är människan jävligt liten.

Ser man som förälder systemet som fiende och fienden uppför sig som en fiende så blir det låsningar där ingen landar i att "shit, vi har en gemensam uppgift". Ibland verkar systemet tro att det tjänar sig självt och att den uppfyller sin uppgift när den dirigerar människan, men i själva verket är ju systemet till för att serva människan med insatser och stöd och borde vara ett smörgåsbord som medborgaren kan käka av när den har det behovet. Vill man ha eller behöver pommes frites för att tallriken skall bli full, så är det inte säkert att man accepterar pasta liksom. (skall inte bokstavstolkas).

VARFÖR har vi en socialförvaltning och vems syfte borde förvaltningen tjäna? DÄR tror jag att det blir oerhört fel i många individfall om handläggaren, förvaltning eller nämnd går in och tror att de sitter med alla facit på hand.

Varför i helskotta tar man inte ur personer som skall ut i arbetslivet detta redan under utbildningen? Jag lovar, varenda kotte som läser en beteendevetenskaplig utbildning har läst denna, men få verkar förstå den med ryggmärgen; och få verkar också grunda sin egen jaguppfattning ifrån den, och kan man inte ta till sig detta, så borde man vika servetter på en fabrik istället:

"Om jag vill föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,
men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan och vet så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andra i stället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon.

Sören Kirkegaard"

Jag tror att ett problem är att det finns för många olämpliga personer inom systemet.
Och jag tror att systemet många gånger skapar olämpliga personer som inte förstår att det handlar om Kirkegaards ord från början till slut och inget annat. Man är anställd för att utföra en uppgift och till syvende och sist är det medborgarna som är arbetsgivare, och INGEN annan!

narran skrev:A med motiveringen att barnet är för svagt anknytet till sina föräldrar. I kommun B där en annan barnpsykologisk teori varit på modet har barn omhändertagits med motiveringen att symbiosen med modern varit för stark.

I båda fallen rör det sig om att barn och föräldrar inte uppför sig så som soc anser vara normalt, dvs möjligheten för individerna att vara individer ifrågasätts av en myndighet.

Nu har jag personligen aldrig sett placeringar med dessa motiveringar, men nog tusan finns det både barn med undermålig anknytning tillika barn vars föräldrar/barn lever i en närmast patologisk symbios och nog tusan är båda delar olämpligt för en sund personlighetsutveckling? Jag kan inte se det på annat sätt och inte heller att det ena tar ut det andra.

Att bägge barn/situationer behöver stöd och insats är jag däremot helt inställd på, och jag måste nog säga att jag personligen tycker att "good-enough-parenting" är ett begrepp som innefattar många grader av "normalitet". Men att barn mår bäst under förhållanden som inte är utmärkande åt någotdera håll kan jag för min del inte ifrågasätta?

Kikarn skrev:

narran skrev:A med motiveringen att barnet är för svagt anknytet till sina föräldrar. I kommun B där en annan barnpsykologisk teori varit på modet har barn omhändertagits med motiveringen att symbiosen med modern varit för stark.

I båda fallen rör det sig om att barn och föräldrar inte uppför sig så som soc anser vara normalt, dvs möjligheten för individerna att vara individer ifrågasätts av en myndighet.

Nu har jag personligen aldrig sett placeringar med dessa motiveringar, men nog tusan finns det både barn med undermålig anknytning tillika barn vars föräldrar/barn lever i en närmast patologisk symbios och nog tusan är båda delar olämpligt för en sund personlighetsutveckling? Jag kan inte se det på annat sätt och inte heller att det ena tar ut det andra.

Att bägge barn/situationer behöver stöd och insats är jag däremot helt inställd på, och jag måste nog säga att jag personligen tycker att "good-enough-parenting" är ett begrepp som innefattar många grader av "normalitet". Men att barn mår bäst under förhållanden som inte är utmärkande åt någotdera håll kan jag för min del inte ifrågasätta?

Men i de fall där soc omhändertagit barn med sådana motiveringar sker inga uppföljningar för att kolla upp om barnet blir normalt anknytet till fosterföräldrarna och där finns ytterligare en stor brist hos soc. De omhändertar barn för att de anser att barnet har en felaktig relation med sina föräldrar men kollar inte upp i fall att relationen med fosterföräldrarna är rätt enligt soc. I bland förekommer rena lögner och manipulerande i soc utredningar.

Ska dra de viktigaste punkterna i ett fall jag hade insyn i för några år sedan.
1. En flicka i 4 årsåldern misstänks vara utsatt för sexövergrepp pga ett blåmärke i underlivet en bvc sköterska larmar.
2. Den 13 åriga storasystern blir tvångsgynundersökt i närvaro av en manlig soc sekreterare. Efter det skriver socsekreteraren att flickan haft en uttänjd vagina i utredningen. Något läkarintyg på detta presenteras dock ej. Flickan hävdar i ett flertal brev till socialnämnen att hon ej varit utsatt och vill hem
3. Mellanbrodern omhändertas av bara farten.
Barnen är omhändertagna i drygt tre år, under denna tid rapporteras det av barnens mycket gynnsamma utveckling i familjehemmen enligt soc sektreteraren.

Efter tre år får föräldrarna tag i ett nytt engagerat ombud som börjar rota i fallet. Först nu läkarundersöks den yngsta flickan, blåmärket visar sig vara ett födelsemärke av en typ som omedelbart måste opereras bort eftersom det är av en typ som riskerar att utveklas till cancer. Journalanteckningar från gynbesöket med den älsta flickan avslöjar en medveten lögn från socialsekreteraren. Journalerna vittnar om en intakt mödomshinna utan avvikelser.

Äntligen får barnen komma hem fast mot soc vilja för dom hävdar ju att barnen mår så mycket bättre i fosterhemmen.
När barnen kommer hem visar det sig att flickorna varit i i ett hem utsett av en socialsekreterare, som varit släkt med fostermodern och lovat denna en uppväxtplacering och därmed en trygg inkomst.

Sonen har varit i ett annat hem som soc lovordat mot bakgrund av sonens mycket starka utveckling. Soc var emot en hemflyttning eftersom det skulle äventyra hans skolgång. När pojken kommer hem visar det sig att skolan inte fungerat alls under tiden i fosterhemmet. när föräldrarna kontaktar Bup visar det sig att sonen har en utvecklingstörning och autistiska drag.

Föräldrarna vill ha hjälp av soc med att bygga upp relationen med sina barn igen efter det felaktiga ingripandet men nekas.

narran skrev: Men i de fall där soc omhändertagit barn med sådana motiveringar sker inga uppföljningar för att kolla upp om barnet blir normalt anknytet till fosterföräldrarna och där finns ytterligare en stor brist hos soc. De omhändertar barn för att de anser att barnet har en felaktig relation med sina föräldrar men kollar inte upp i fall att relationen med fosterföräladrarna är rätt enligt soc. I bland förekommer rena lögner och manipulerande i soc utredningar.

Ska dra de viktigaste punkterna i ett fall jag hade insyn i för några år sedan.
1. En flicka i 4 årsåldern misstänks vara utsatt för sexövergrepp pga ett blåmärke i underlivet en bvc sköterska larmar.
2. Den 13 åriga storasystern blir tvångsgynundersökt i närvaro av en manlig soc sekreterare. Efter det skriver socsekreteraren att flickan haft en uttänjd vagina i utredningen. Något läkarintyg på detta presenteras dock ej. Flickan hävdar i ett flertal brev till socialnämnen att hon ej varit utsatt och vill hem
3. Mellanbrodern omhändertas av bara farten.
Barnen är omhändertagna i drygt tre år, under denna tid rapporteras det av barnens mycket gynnsamma utveckling i familjehemmen enligt soc sektreteraren.

Efter tre år får föräldrarna tag i ett nytt engagerat ombud som börjar rota i fallet. Först nu läkarundersöks den yngsta flickan, blåmärket visar sig vara ett födelsemärke av en typ som omedelbart måste opereras bort eftersom det är av en typ som riskerar att utveklas till cancer. Journalanteckningar från gynbesöket med den älsta flickan avslöjar en medveten lögn från socialsekreteraren. Journalerna vittnar om en intakt mödomshinna utan avvikelser.
Äntligen får barnen komma hem fast mot soc vilja för dom hävdar ju att barnen mår så mycket bättre i fosterhemmen.

När barnen kommer hem visar det sig att flickorna varit i ett hem utsett av en socialsekreterare, som varit släkt med fostermodern och lovat denna en uppväxtplacering och därmed en trygg inkomst.

Sonen har varit i ett annat hem som soc lovordat mot bakgrund av sonens mycket starka utveckling. Soc var emot en hemflyttning eftersom det skulle äventyra hans skolgång. När pojken kommer hem visar det sig att skolan inte fungerat alls under tiden i fosterhemmet. när föräldrarna kontaktar Bup visar det sig att sonen har en utvecklingstörning och autistiska drag.

Föräldrarna vill ha hjälp av soc med att bygga upp relationen med sina bar igen efter det felaktiga ingripandet men nekas.

Hur gick det när ni gjorde en anmälan om alla dessa felaktigheter? För det antar jag att man gör när man upptäcker såhär grava tjänstefel?

Föräldrarna funderade på att stämma kommunen, men tordes inte till sist eftersom att de hade blivit skyldiga att betala motpartens rättegångskostnader om de förlorat. Fallet JO anmäldes men JO granskar inte sanningshalten i innehållet i en utredning utan bara om rätt papper vänts i rätt ordning. Om jag inte minns fel kritiserades kommunen för att nåt beslut delgetts föräldrarna någon dag för sent.
Det polisanmäldes för tjänstefel men eftersom det bara ansågs kunna bevisas den lindrigaste rubriseringen av tjänstefel gällde även den kortaste prespektionstiden och det var preskiberat när polisen utrett färdigt.

Det är svårt att vinna mot en kommun visas i det här inlägget från en blogg. Rör sig om ett annat fall från samma kommun http://grauers.blogg.se/2007/september/

Överklagan av beslut eller anmälan om förvaltningsbesvär? Uppenbara rättsövergrepp eller helt sanslösa beslut eller felaktigheter borde kunna gå att dra vidare på något sätt utan att drabbad drar på sig risker om stora kostnader? Uppdrag granskning? Vad fasen som helst?

Är det så glasklart som du säger, så felaktiga beslut fattade så borde det fram i dagsljuset samt drabbade bör bli kompenserade på något sätt? Eller åtminstone få hedern upprättad eller what ever.

narran skrev:Det är svårt att vinna mot en kommun visas i det här inlägget från en blogg. Rör sig om ett annat fall från samma kommun http://grauers.blogg.se/2007/september/

Orkade/klarade tyvärr inte läsa texten, eftersom jag har svårt för trök och grå layout. Försöker när jag har hjärnan med mig. (har själv suttit med lite massiv text en stund nu).

Nu har jag läst inlägget.
Tja. Suck. Jag har svårt att ta rättshaverister som förefaller att ha en övertro på sin egen förmåga på fullt allvar. Så jag sällar mig till de däringa som inte begriper bättre. Hoppas han fick rätt och lyckades med sitt uppsåt, om inte annat så för familjens skull. Tror dock att en sådan person gör mer skada än nytta.

"Politikerna", vilka är det?

I en kommuns socialnämnd brukar det sitta 13 personer. De sammanträder en gång i månaden. Ersättningen brukar vara en dryg tusenlapp. Ordföranden och ofta vice ordföranden brukar få litet mer. I en normalkommun får ordföranden kanske ersättning motsvarande en 25% tjänst. I större kommuner kanske halvtid och i storstäderna jobbar vederbörande på heltid.

Den vanliga ledamoten har några timmar på sig att läsa handlingar, sätta sig in i ärendena. prata med folk etc.

Dessutom har de flesta socialnämndsledamöter jobb och familj. Oftast inte någon formell utbildning inom området.

Inget av av ovanstående är någon ursäkt för något. Men ett exempel på att de behöver hjälp. Av vanligt folk, av de som har synpunkter och problem och av tjänstemännen.

Riksdags- och regeringsledamöter är heltidsarbetande och har bra betalt. Och dessutom horder av experter och tillgång till utredningsresurser. A different ballgame alltogether.

rdos skrev:Ganesh, det finns ingen enkel slutsats kring att för många eller för få barn blir omhändertagna. Snarare är det så att det saknas kompetens inom soc, att det går för mycket prestige i ärenden för att soc har för mycket makt (och gärna visar den) och att man omhändertar alltför många barn som avviker ifrån normen på "annat förhållande". Det handlar om systemfel och inte enstaka missöden. Dessutom så vinner nästan alltid soc i rätten, och oftast så ifrågasätter inte heller politikerna i socialnämden soc resonemang. Lägg därtill att folk cirkulerar mellan befattningar på socialtjänsten, utredare på HVB-hem eller t.o.m. driver egna HVB-hem så får du något väldigt osunt.

Din beskrivning av läget stämmer. Men det är bara en del av bilden. Bristen på kompetens är tex mycket stor. Kanske främst när det gäller AST, missbruk och ungdomar. Kompetensbrister kan avhjälpas om man vill.

Ledningen av verksamheten inom soc är också ett jätteproblem. Inte minst genom att kompetenbristen där är (i många fall) större än på handläggarnivå. Svagt ledarskap är ett jätteproblem.

Kompetensnivån hos politikerna i socialnämnderna är också för liten. Många vet inte tillräckligt (och det är ofta inte rimligt att kräva expertnivå där). Allvarligare är kanske att socpolitiker inte har vett att ställa viktiga frågor kring beslut. Samt att de inte har kompetens/kurage till att formulera mål/riktlinjer som tjänstemän/handläggare ska hålla sig till.

En annan sak. Det finns inga jämförelser mellan olika HVB/LVU/etc-hem. Vilket betyder att en socialförvaltning inte kan svara på frågan om ett ställe man skickat någon till är bra. Eller frågan om det fanns ett bättre ställe. Vilket ju är bisarrt.

Mer problem: Handläggare med flera är experterna. I kraft av sina expert/detalj-kunskaper kan de köra över politikerna. Och gör det dagligen. Oftast för att politikerna inte visste bättre eller inte hade ryggrad nog att stå på sig. I båda fallen är det illa.

rdos, det finns en massa brister och problem i systemet. Och det ska ju fram i ljuset och kritiseras. Men kan systemet i stort se mycket annorlunda ut? Bristerna, tex kompetensbrister, kan man jobba med. Ledning och kontroll kan förbättras. Individer och familjer kan få bättre stöd. Mycket kan göras.

Men hur skulle ett alternativt system se ut?

Ja det är ju bara några veckor sedan som det kom en utredning från socialstyrelsen som visade på att mer än hälften av alla HVB hem hade sådana säkerhetsbrister så att det bedömdes utgöra en risk för barnen. Sådana hem placeras alltså barn och ungdomar på som bedöms ha sådana problem antingen i sin hemmiljö eller med eget beteende att de inte kan bo kvar hemma. Dessutom kostar denna verksamhet skattebetalarna nästan 5 miljarder om året.

Men kritiserar man myndigheter i den här såkallade demokratin blir man kallas för rätthaverist. Det är många rättshaverister ute och demonstrerar på Theherans gator. Många rätthaverister har även blivit fängslade i många diktaturer, men i sverige tigs dom i hjäl.

en länk till med en intervju med en person som forskat under många år om socialtjänstens utredningsmetoder. Fast ni kanske klassar även han som rättshaverist eftersom hans slutsattser kritiserar myndigheter http://www.dn.se/insidan/utredningar-ba ... r-1.593737

narran skrev: Fast ni kanske klassar även han som rättshaverist

Litet raka puckar tack. Om det går för sig. Vilka är "ni"?

Både Ganesh, rdos och narran har blott alltför rätt såvitt jag kan bedöma. Kikarn: välkommen till verkligheten i fråga om att kunna få rättelse.
Frågan är också i hur hög grad man kan vända på steken och säga att kanske bara de med "rättshaveristisk" läggning orkar gå vidare ens när de råkar ha rätt. Man får heller inte glömma att oträning i skrift, analys och argumentation kan få folk att verka ha mindre på fötterna än de har.

Jag pekade förut på en ingång till att leta systemfel, men har varken ork eller detaljkunskaper att precisera.

narran skrev:Men kritiserar man myndigheter i den här såkallade demokratin blir man kallas för rätthaverist. Det är många rättshaverister ute och demonstrerar på Theherans gator. Många rätthaverister har även blivit fängslade i många diktaturer, men i sverige tigs dom i hjäl.

Usla utredningar och usla HVB-hem är en sak. Men vad har det med demokrati att göra?

Människorna på gatorna i Teheran är inte rättshaverister. De vill HA demokrati. Så är det i de flesta andra diktaturer. De vill ha demokrati och en fungerande rättsstat.

Hur tänker du kring dessa frågor egentligen?

Den som måste till är öppenhet, så långt det är möjlighet. Och dessutom fungerande massmedier och domstolar.

Zombie skrev: Man får heller inte glömma att oträning i skrift, analys och argumentation kan få folk att verka ha mindre på fötterna än de har.

Och detta är dessutom en klassfråga.

Ganesh skrev: Kommunens tjänstemän och socialpolitiker följer bara lagarna.

Kommunens tjänstemän agerar i det enskilda fallet och det ska alltid till ett avgörande från fall till fall. Det är omöjligt att enbart rikta kritiken högre upp i sådana här frågor.

Ganesh skrev:

Zombie skrev: Man får heller inte glömma att oträning i skrift, analys och argumentation kan få folk att verka ha mindre på fötterna än de har.

Och detta är dessutom en klassfråga.

Och en stor sådan. Tack för påpekandet, hur fan kunde jag glömma det...