Efter att ha läst hela tråden inser jag att mina tidigare inlägg var förhastade.

Jag tror det skulle hjälpa att förklara för sonen att ingen tänker ta katten. Han skulle också i längden må bra av att få gränser. Kanske påminna honom om den gången han lekte med sin systerdotter och senare fråga om han vill visa kattungarna för henne?

bise006 skrev:

lillsanna skrev:

bise006 skrev:
Men en fråga då? Katten som fått ungar är ju min katt som jag köpt från början, är detta något man kan läggas fram på ett sätt för att få honom förstå? utan att verka "hotande"och isåfalla hur?

Som jag ser det så har du avsagt dig katten i och med att din man är allergisk. Se det som att det inte var din bror utan *någon* som tog katten när ni inte kunde ha den kvar. Skulle du då se på saken på samma sätt? Skulle du verkligen kräva av den nye ägaren att ha tillgång till katten? Jag skulle det inte. Har man en gång lämnat bort ett djur så är det inte ens eget längre.

Sanna

Jag och min mor kom överens om att hon skulle ta katten då vi hade problem med allergi hos min man. Men vi kom även överens om att jag skulle ha tillbaks dom när vi flytta ut på landet eller till större.(vilket vi ej gjort än). Min mor har även sagt vid flera tillfällen, "men det är faktiskt dina katter" i sammanhang som inte passat?

Men min fråga var om man på ett bra sätt kan hjälpa honom att inse bättre om man la fram faktan med katterna på ett bra sätt?
Men jag tror du svarat på det.

Jag kan inte låta bli att tycka att du skapar ett problem för dig som inte är ditt.
Din bror är minderårig och hans mors ansvar.
Du är också din mors dotter, och hon har ansvar även för relationen med dig.

Att hon säger att det är dina katter om hon inte vill medverka till att de är dina när du åberopar det är kanske inte så genomtänkt. Något för mamma att fundera på. Precis som du inte bör ta upp att katten är din om du inte har tänkt ta hem den igen.

Vill du ta hem katten kan din bror behöva ha en bra förberedelse och tills den dagen kommer så behöver han lika väl tryggheten att känna att kattens existens hos honom inte är hotad. En tydlig struktur och tydlig ifnormation om hur tillvaron ser ut är väldigt viktigt för de flesta som har någon form av npf-problematik. Allt annat är döfött, och skapar bara otrygghet eller en osäkerhet.

Du vill se katten och ditt barn vill se kattungarna. Självklart, jag kan inte tycka annat än att det är fullt förståeligt för de flesta inte minst sedan du trots allt har ägt katten tidigare.

Lämna det här problemet till din mor, oavsett hur hon löser det så bör hon agera för att lösa det. Lägg inte mer krut på det utan säg till din mamma att du kommer på lördag klockan 15.00 för att hälsa på och för att se katten.

Rästen är din mammas problem. Du borde rimligtvis vara välkommen att göra upp ett besök hos din mamma och du borde rimligtvis få se katten när du kommer på den tid ni har bokat, inget märkligt med det alls.

Kan du göra upp den här tiden med din mamma så är det hennes grej att lösa att du får se katt med ungar, vare sig din bror är hemma eller ej. No big deal?

Sen att hon förmodligen får gå igenom krig och helvete desförinnan, är hennes problem och något hon får ta sig an på något sätt. Jag hade personligen tyckt att det vore ett bra tillfälle att markera att jag inte tar vidare hänsyn till att man tror att man kan styra alla andra bara för att man bestämmer sig för att göra det. I min värld handlar det inte särskilt mycket om as att man tror att man kan styra hela familjen; och det tycker jag inte att man i en familj skall acceptera eller förhålla sig till.

Som familjemedlem vare sig alla bor hemma eller ej deltar man i ett kollektiv som måste fungera relationsmässigt alla parter emellan.

AS eller inte:

JAG skulle inte acceptera att någon fick utbrott och låste in sej på rummet över några katter. Precis som Kikarn säger skulle själva utbrottet få pågå ostört men efterverkningarna skulle bli kännbara. Betala för (eller laga) det som gått sönder. Allvarligt samtal om relationer till andra. Lugnt förklara att systerdottern vill hälsa på morbror och katterna på lördag klockan 15.

Visst, att ha svårt med plötsliga förändringar kan vara ett kännetecken för personer med AS. Men det går att lära sej KONSTRUKTIVA sätt att förhålla sej till förändringar. Utbrott och förstörande av annans egendom är icke konstruktivt.

Sorry, jag tror inte att barn med as mår så mycket bättre för att man tar hänsyn till att de har as när det gäller relationer med närstående. Jag tror däremot att barn med as behöver MER träning, förklaring, tolkning, engagemang, förberedelse etc, för att fungera som andra i sociala sammanhang och närstående är aldeles ypplerligt att börja träna på.

Att ta hänsyn till att någon har as genom att låta personen bestämma om någon får komma på besök eller ej låter i min värld väldigt märkligt, eller att ex låta en person med as gömma sig på sitt rum när det kommer någon utan att komma fram och hälsa åtminstone låter lika märkligt.

Jag kan däremot säga ett par dagar i förväg att:
Nu kommer olle på lördag.
På fredag kväll innan läggning så återupprepar jag det igen, Olle kommer imorgon.
Innan olle kommer på lördagen så kan jag säga saker som att:
Nu när olle kommer, så förväntar han sig att du tar i hand och presenterar dig, och det här har vi ju gått igenom innan; vad gör man när man tar någon i hand?
Jag kommer få svaret att man trycker till lite lätt och skakar samtidigt som man ser personen in i ögonen. (det här kan de nämligen, det har vi jobbat på i många år, men upprepning skadar inte).
Och sen kommer vi överens om att:
Jag skall fika med Olle, du bestämmer själv om du vill vara med eller när du vill gå, men jag har köpt läsk och bakat chokladkakor med kokos som du tycker om. Vill du hellre att jag lägger undan till dig så gör jag det.
Där finns altså nästan alltid en liten öppning och utväg, oftast väljer de att vara med eller att nästan sitta PÅ OSS om jag får främmat men de får inte välja att låta bli att hälsa. De har aldrig farit illa av detta.

Dåligt uppförande när vi har folk på besök eller när vi är borta finns nästan inte hos oss. Det kan dock hända att de smyger iväg eller att de säger ifrån eller liknande, men att ta hänsyn till andra är något de har gjort av sig själva väldigt tidigt. Vet inte riktigt varför??

Kommer någon av de äldre bröderna hem så jublas det i syskongruppen, men det är något de själva har förtjänat genom att ge sina syskon tid.

Kan bara hålla med Kikarn och weasley!

Försökte påminna mig om jag varit med om något liknande och kommit på en smidig lösning, men faktum är att det aldrig hänt något liknande. Skälet är nog att ingen av mina ungar skulle fått ha utbrott av den sorten. Utbrott pga frustration över saker som hänt som man inte kunnat bena upp är en sak, men utbrott som bara handlar om att man vill få sin vilja igenom har aldrig varit acceptabelt.

I en familj bestämmer den vuxne och jag skulle aldrig i livet gått med på något genom utpressning eller våld. Å andra sidan har jag aldrig ställts inför det, för mina ungar har från början fått klart för sig att det aldrig någonsin lönar sig att försöka skrika sig till något. Det fick dom lära sig tidigt.

minns ett tillfälle när min dotter försökte skrika sig till godis i affären som hon sett andra göra. Jag lade mig brevid henne och skrek jag med. Hon såg helt chockad ut och tyckte vi skulle gå hem.

Sanna

En sak till, jag tror risken att man fostrar ett monster när man accepterar beteende av den typen.

Man skapar med största sannolikhet både sig själv och barnet framtida bekymmer om man inte säger ifrån på skarpen när barn uppvisar dåligt folkvett.

Gränssättning och konsekvens.

Visa viss hänsyn till ev. funktionshinder och/eller andra ev. problem hos de inblandade.

Ersätta det man förstört i den mån det går. Försöka lära sig att inte vara långsint.

Försöka hålla sig lugn, inga skrik och fula tillmälen.

Ingen diskussion i stundens hetta. Alla inblandade måste få lugna sig i varsitt hörn först.

Be om förlåtelse om det behövs.

Undvika att ses på ett litet tag om det är väldig "infekterat".

lillsanna skrev:minns ett tillfälle när min dotter försökte skrika sig till godis i affären som hon sett andra göra. Jag lade mig brevid henne och skrek jag med. Hon såg helt chockad ut och tyckte vi skulle gå hem.

ROTFL! Underbart! Ascoolt!

Om jag får barn ska jag också bli en sådan mamma. LOL!!

weasley skrev:

lillsanna skrev:minns ett tillfälle när min dotter försökte skrika sig till godis i affären som hon sett andra göra. Jag lade mig brevid henne och skrek jag med. Hon såg helt chockad ut och tyckte vi skulle gå hem.

ROTFL! Underbart! Ascoolt!

Om jag får barn ska jag också bli en sådan mamma. LOL!!

När jag jobbade på förskola hade vi en gång en mamma som sa att hon också gjort så med sin då 4 år gamle pojke när han ville ha godis i affären på en vardag. Pojken skämdes och reste sig kvickt upp. Han insåg nog hur tokigt han betett sig när han såg mamman göra likadant.

sommar skrev:

weasley skrev:

lillsanna skrev:minns ett tillfälle när min dotter försökte skrika sig till godis i affären som hon sett andra göra. Jag lade mig brevid henne och skrek jag med. Hon såg helt chockad ut och tyckte vi skulle gå hem.

ROTFL! Underbart! Ascoolt!

Om jag får barn ska jag också bli en sådan mamma. LOL!!

När jag jobbade på förskola hade vi en gång en mamma som sa att hon också gjort så med sin då 4 år gamle pojke när han ville ha godis i affären på en vardag. Pojken skämdes och reste sig kvickt upp. Han insåg nog hur tokigt han betett sig när han såg mamman göra likadant.

Jag har INTE gjort så. Men mina barns far har.
Sonen ville ha ett rosa nattlinne (han var 2,5 år) och han la sig på golvet och fick ett MAJOR utbrott, långt innan vi visste att utbrott var något som ens fanns. Pappa la sig bredvid och skrek:
-JAG VILL HA EN CADDILLAC, JAG VILL HA EN CADDILLAC!

Sonen reste sig upp, såg besvärad ut och gick snabbt som ögat därifrån. Allt skrik upphörde mitt i en andning.

Problemet var bara att Pappa helt missade att sonen hade slutat, rest sig och gått därifrån. Kvar på golvet låg han och skrek att han ville ha en cadillac.
Det kommer en dam in i barnklädesaffären mitt i allt. Strax innanför dörren fryser hon till is, stirrar, tror inte sina ögon, vänder och går igen.

Alla i affären knäcker sig fullständigt. Jag brukar kalla den här historien för "hur pappa lärde sig att INTE härma sina barn". *skratt och blink*

lillsanna skrev: minns ett tillfälle när min dotter försökte skrika sig till godis i affären som hon sett andra göra. Jag lade mig brevid henne och skrek jag med. Hon såg helt chockad ut och tyckte vi skulle gå hem.

Sanna

Oj, det hade jag aldrig tordats göra, men jag hade utan bekymmer låtit barnet skrika efter godis tills barnet tröttnat på o skrika.
Sedan hade vi nog gått hem utan godis.
Minns att jag skrek själv men då slutade mamma o handla och vi gick hem tomhänta, det återkom ibland.
Det kunde fungera lite bättre med pappa men bara om man gnällde lagom mycket.

Att säga "snälla snällla snälla snälla kaannnnn inte vi köpa godis" brukade fungera mycket bättre även om det inte var lördag fast det blev inte lika mycket som det kunde bli om det var lördag.
Man gör väl vad som funkar antar jag, speciellt innan man börjat dra egna slutsatse om vad som är rätt o riktigt och vad omgivningen förmodligen tycker.