Jahopp. Sedärja. Idag kom en lapp i brevinkastet.

Vi har fått remiss från dr <Namn> på Ungdomsmottagningen Nordost. Vi ber dig kontakta vår telefonrådgivning, tf, 342 08 31, så att vi kan få mer information.

Du kan ringa tisdagar och fredagar kl 11 - 12 (WHAT, sammanlagt FYRA dagar, fyra timmar, att ringa på alltså fram tills den 12:e, le crazy!).

Hör vi inget av dig före 12 juni avslutar vi ärendet (!)

Med vänliga hälsningar (ja gud så vänligt, med ett sådant HOT)

Birgitta (alltid måste de onda heta Birgitta...)
Sekreterare i remissteamet
PSYKIATRISK MOTTAGNING GAMLESTADEN (BAM BAM BAM!).

Alltså jag börjar fundera... är det någon form av kuggtest? I stil med: ”Om du klarar av att att ringa ett viktigt samtal som endast kan göras på någon av dessa FYRA dagar på bara två veckor, så har du inte Asperger”? Igångsättningssvårigheter tillhör väl ändå vanligheterna när det kommer till AS?

Vad ska man egentligen säga när man ringer dem? Den senaste månaden har jag haft den bästa perioden i mitt liv på typ tre år efter massa massa skit kort sagt. Hur ska jag kunna beskriva mina svårigheter just nu när jag mår skitbra?

Det jag söker utredning för är väl:
1. Att bara få VETA. Vore skönt.
2. Jag jobbar deltid. Känner att 4 dagar i veckan i regel är MAX vad jag orkar med (blir lätt deppig och trött).
3. Det vore bra att få papper på sitt knäppskap så man lättare kan bli sjukskriven om så skulle krävas.

Vad kommer de fråga när jag ringer?
Detta är alltså ett samtal för att de ska kunna avgöra om jag ens ska få ställas i kön.

Grrrrrr....'

Jag förstår dig fullt ut!!! Har liknande erfarenheter fast inte riktigt samma, Men principen är densamma. Dom kunde ha tagit livet av mig om jag inte reagerat med ilska den gången för några veckor sen. Dom sa åt mig att ringa fast jag inte kunde ringa just då.

"Men jag kan inte ringa.

"Men du ska ringa".

"Men jag kom hit för att jag inte kan ringa."

"Det funkar inte så......"

etc etc (orkar inte förklara allt just nu)

Dom spelade rysk roulette men mitt liv som insats dom jävlarna.

Ursäkta vredesutbrottet men det finns ett systemfel här. Ett mycket allvarligt systemfel som folk faktiskt kan dö av.

EDIT: I mitt fall försökte jag boka tid hos nån som kunde hjälpa mig att boka tid hos den som skulle kunna hjälpa mig. Ganska anspråkslöst tyckte jag, men i min dåvarande situation var jag helt enkelt tvungen att få prata med nån IRL vilket var omöjligt. Efteråt kom jag dock på att jag skulle ha tagit upp mobilen och där på plats ringt till den jag stod framför som sa åt mig att ringa.

Nu råkar jag ha en sådan tur att jag tvingade mig själv till att skaffa ett übersocialt jobb där man sitter och ringer folk hela dagarna, så det här med att ringa viktiga samtal har jag övat upp mig en hel del på. Men hade det varit ett halvår sedan så hade det varit tveksamt om det blev av. Och tänk på alla med social fobi... nästan skrattretande...

Nåväl, nu är inte själva ringandet något större problem för mig utan VAD jag ska säga. För det är när man VET vad som kommer att sägas, och vad man själv ska säga, som det är mycket lättare. VAD kommer de fråga om? Hur ska jag motivera?!

ling0n skrev:Nåväl, nu är inte själva ringandet något större problem för mig utan VAD jag ska säga. För det är när man VET vad som kommer att sägas, och vad man själv ska säga, som det är mycket lättare. VAD kommer de fråga om? Hur ska jag motivera?!

Det är just det jag menar. Har inte heller nåt generellt telefonproblem, men såna viktiga saker kan bara inte skötas per tel. I mitt fall var risken överhängade att jag skulle falla ner ännu djupare vid ett ev misslyckat tel.samtal.

Ah ja. Om jag inte lyckas övertyga dem med detta lilla telefonsamtal, så känns det ju verkligen kört. Så många gånger man kan bli besviken framöver. Först skaffar man en kurator på ungdomsmottagningen, sen träffar man psykiatern en gång, han skickar en remiss, man ska ringa upp, motivera, sen ska man stå i kö i kanske flera år, utredas i några månader, och sen kanske man inte ens har skiten man sökt utredning för! DÅ blir det jobbigt...

ling0n skrev:Ah ja. Om jag inte lyckas övertyga dem med detta lilla telefonsamtal, så känns det ju verkligen kört.

I mitt fall handlade motsvarande lilla samtal nästan bokstavligt om liv eller död. Jag är skrivkunnig men var just då inte "talkunnig". Kunde liksom inte prata men hade jobbat flera dagar på heltid med att skriva ihop mitt rop på hjälp men jag förvägrades rätten att lämna över detta papper. "Du måste ringa....."

Att få prata med nån IRL var omöjligt. Likaså att maila. enda kommunikations-sättet var via tel-samtal vilket var det enda sättet jag just då inte kunde

Okej, men kan vi prata om mig nu? Frågan var alltså VAD de ställer för slags frågor i detta samtal.

ling0n skrev:Okej, men kan vi prata om mig nu? Frågan var alltså VAD de ställer för slags frågor i detta samtal.

Ursäkta mig. Det bubblade upp en massa saker. Är oerhört kritisk mot systemet, men har tyvärr inga svar på din fråga. Hoppas att du får bra svar av andra.

Troligen kommer de inte att fråga speciellt mycket per telefon, De vill säkert bara ha en bekräftelse, på att du själv vill och söker en utredning. Ev bokar de in dig för ett första bedömnings samtal för att se om du uppfyller de kriterier som ligger till grund för att göra en NPF- utredning.

Nu har jag ringt.

Först frågade hon om jag jobbade, och säger att man jobbar som telefonintervjuare så låter det väl bra (eller dåligt, om man söker utredning), och då sa hon "Jag troor inte att du matchaaar våra kriteeerier för vår mååålgruppp"... Men sen när jag sa att jag jobbar fyra dagar i veckan, fyra timmar per gång men att det känns som 12 timmar per gång och att jag knappast orkar mer och tror att jag aldrig kommer orka jobba heltid, då lät det annorlunda. Ska ringa om två veckor för att höra om jag står i kö. Så det var lite riskabelt ändå. Var nog bra att ha lite formulerat i alla fall.

Vilken idiot att utgå från att någon som jobbar inte skulle kunna matcha kriterierna för deras målgrupp... nej just det, inga personer med NPF kan alls jobba, och jobbar inte, gör man det kan man inte ha något som helst NPF...

lingon, PRECIS samma fick jag höra när jag var på enheten i backa. Kom dit via remis från akuten (sökte för magont, fick psykremiss...). När jag varit där 1 gång med sköterska och någon mer (ev elev), en gång med bara sköterskan fick jag efter tjat träffa läkaren/psykiatrikern. Dom frågade VILKA mediciner jag trodde mig behöva, när jag sa att jag inte ville ha mediciner utan utredning sa dom "jahaaa uh... ja vi hörs av". Väntade på ny tid, och då kommer det i brevlådan, Tyvärr hör du inte till vår målgrupp.

Tur att vi har en kringresande Neuropsykiatriker som besöker vårdcentralerna här, annars vetifan hur allt slutat. Nu fick jag iaf diagnos.

Hehe nej precis. Ingen med AS har någonsin jobbat och kommer aldrig att jobba... Speciellt inte de högfungerande som inte ens är destruktiva på något sätt mer än att de blir jävligt utmattade och bara orkar leva livet framför en dator... Sålänge man inte skär sig eller hoppar från broar så är man inte värd deras tid. Och jag förstår att sådana går före, visst, men det betyder inte att jag inte har det jobbigt, bara för att jag inte agerar utåt. Jag har aldrig agerat utåt. Jag är så... "sansad".

Ja jag fick tips om att söka mig till Angered om det är så att SKF inte tar emot mig. Så ger upp gör jag inte. Störande bara att hålla på och vänta och sånt. Men att jag inte klarar jobba heltid sa henne tydligen något i alla fall.

Apropå vad ni pratar om längre upp så förstår jag inte varför sjukvården inte använder sig av epost mer. De måste veta att många har problem med telefon. Epost är dessutom flexiblare även för dem, eftersom de inte behöver hanteras vid bestämda tidpunkter som med telefon.

Jag fick höra av en person inom vården att det gick bra att maila henne, men att jag skulle veta att all epost man skickar räknas som offentliga handlingar. Vansinnigt i så fall.

Så allt känsligt man skrivit i ett e-mail (kanske t o m brett på lite extra för att säkert få en tid), det sparas i evärderliga tider.

Nej, det är farligt att säga att man jobbar. Då är man ju försörjd och kan inte ha några allvarliga problem. Om man jobbar, är det säkrast att tillfoga att man är sjukskriven just nu, el att man har en massa problem på jobbet el att man tänker sluta för att man inte orkar jobba.

ling0n, hoppas du får en utredning till slut. Du får trycka på hur jobbigt det är att jobba och att du är rädd vad som händer om du inte orkar mer.

Det är inte så jobbigt att jobba just nu. Är i en ovanligt bra period. Vill mer ha det som en försäkring för framtiden då jag inte vet hur det kommer se ut, och eventuellt som svar på saker som hänt i mitt liv. Men jag känner mig hela tiden väldigt osäker också... Just de senaste två veckorna har jag iaf känt mig väldigt "normal".

Det kan vi ju göra, vissa perioder. Men sedan tappa det fullkomligt under andra perioder och må skit så in i helvete.

Det är för gräsligt okänt att det är så vi funkar, bara. Och skrämmade mycket regler som är upplagda just utifrån knappt ens noll, utan rentav MINUS av insikt att människor kan ha såpass varierande livsgnista och kapacitet att funka bra.

Kruxet för mig är inte "att inte kunna jobba", visst det kan jag nog. Men inte heltid, och även när det är deltid på ett ställe jag absolut älskade så hände samma sak. Kom alltid lite sent, men gjorde vad jag skulle, var snarare svårt att får mig att ta rast osv. När jag sen kom hem var jag en zombie, hamnade direkt på soffan, stirrade ofta i taket, eller på tvn utan att orka sätta på den. Somnade ofta och vaknade när det var läggdags... Detta upprepade sig hela arbetsträningsperioden (4 mån). Så det var inget som gick att "justera". Lägenheten hade denna period decimetertjockt damm, disk överallt, ja det värsta den sett ut var under denna period. Detta tog läkaren med i intyget trotts att det egentligen inte kunde "bevisas".

Det jag menar är ta med ALLT när du pratar med dom lingon. Lätt att få frågan "kan du arbeta?" och svara "javisst".

Hm, ja. Alltså, mina arbetstider fuckar nog upp mycket också.

Jag vaknar 12 (fast jag vill vakna 10), (åker hemifrån 15:30) jobbar 16:30-21:00 och sen somnar jag runt 02-03.

Jag skulle hellre ta dagpassen där man jobbar 08-15. Så jag får all fritid samlad i ett sjok under dagen. Det är skitsvårt att få något alls gjort under de timmarna jag är vaken hemma innan jobbet. Rent av omöjligt. De flesta dagarna sitter jag bara vid datorn när jag vaknat och sen när jag kommit hem. Så var det mycket som arbetslös också, men jag tror jag skulle få mer gjort om jag först har jobbet som aktiverar mig lite, och sen ledig tid efteråt. Och kanske bara jobba tre dagar i veckan.

Det kanske kan ordna sig till hösten... Annars vet jag inte hur jag någonsin ska kunna leva något slags "liv"... Känner att jag har såååååå lite tid hela tiden, fast jag bara jobbar 16 timmar i veckan! Det kan väl ändå inte vara normalt?

Fick brev idag. Ska vara där IMORGON kl 10:30 och träffa någon psykolog... Och jag som var beredd på att bara ringa imorgon höra om jag skulle få stå i kö eller inte. Nu känns det ju som att man måste förbereda sig som fan... Eller ja, inte säga fel saker och underdriva.

Vad menar du med "fel saker" ? Försök vara dig själv så blir de bra

Jag vet inte, jag är ju så jävla osäker på hela grejen, jag har tänkt på det i över två år, men nu är det ju ändå ALLVAR liksom. Oh well, antingen är jag, eller så är jag inte...

Lycka till idag!

Tackar tackar.