2 frågor om dystymi:

1: Undrar om någon här har dystymi eller tror att han/hon har det eller känner någon med den problematiken. Är intresserad av att veta hur det känns och hur man fick det diagnosticerat.
Det kan vara så att jag har det...

2: Vet någon av er om det finns något samband mellan AS och dystymi? Har något läst någon studie eller annan info om det?

Tack på förhand för svaren!

Jag har inte dystymi, men jag är generellt "lägre" (mindre glad jfr manisk = "hög") än folk generellt.

Jag tror både dystymi och depression är vanliga konsekvenser av AS. Här står det om det:

Autismforum: Depression

Finns en tidigare tråd om det också:
http://www.aspergerforum.se/as-och-deppighet-t8358.html

Jag vet inte själv om jag haft dystymi el inte, eftersom jag inte vet hur "normala" mår. Jag har bara en känsla av att jag var/är mer tungsint än andra. Men kanske de inte heller är så uppåt när de inte känner att de måste låtsas vara det inför omgivningen?

Det nämndes som en möjlighet när jag hade psyk-kontakt i slutet av 90-talet att mitt tillstånd var snarlikt dystymi.

TheBoxSaysNo skrev:2 frågor om dystymi:

1: Undrar om någon här har dystymi eller tror att han/hon har det eller känner någon med den problematiken. Är intresserad av att veta hur det känns och hur man fick det diagnosticerat.
Det kan vara så att jag har det...

2: Vet någon av er om det finns något samband mellan AS och dystymi? Har något läst någon studie eller annan info om det?

Tack på förhand för svaren!

Jag är ganska säker på att jag har dystymi (självdiagnosticerad sådan). Då jag ganska nyligen träffade min läkare så tyckte han att jag var överlag dyster, cynisk och pessimistisk, men inte då i alla fall led av "klassisk depression".

Jag förklarade för honom att cynismen delvis var en försvarsmekanism, en sorts galghumor, och raljerande över livets intighet.

Har en historik av mer eller mindre konstanta djupa depressioner tidigare, faktum är att jag "klarat" mig ganska bra från att återfalla till dem, delvis tror jag efter att jag börjat fundera i andra och mer realistiska banor, då min AS.diagnos faktiskt kan förklara en del av mina negativa tankemönster, problem/tillkortakommanden, och kan till och med drista mig till att tycka att jag har en del styrkor numer (vilket jag inte ansåg tidigare).

Jag tar dock fortfarande "antidepp" i ett slags "förebyggande" syfte, delvis för att jag är övertygad om att jag har en kemisk obalans, vad gäller signalsubstanser, Främst Noradrenalin och inte Serotonin.

Tack för alla svar!
Då är vi minst fyra som upplever sig ha en lägre stämningsläge/ var mer tungsinta än andra.

Alien Tackar för länkarna. Intressant läsning.
Mmmm, det verkar som att det finns olika tankar kring varför de med AS kan få depressioner. Som med ångest och annat pratar man om sårbarhet och har man AS finns det ofta olika bitar som i en helhet leder till att man blir deprimerad.
Jag kände igen mig i det som killen i artikel från autismforum beskriver. Förutom biten om att "levt med Aspergers utan att ha diagnos" (har ju inte formell diagnos, men har haft en jobbig uppväxt). Annorlunda, utanför och konstig, låter som mig

Dels tror jag att det är någon medfödd obalans i kroppens kemi som gör att min grundstämning är ganska låg, så kallad dystymi. Dels tror jag att jag anlag för att lättare drabbas av ångest och depression än genomsnittet. Att ha växt upp och levt med Aspergers syndrom utan att ha diagnos har stundtals varit ett helvete. Jag har alltid känt mig annorlunda, utanför och konstig. Min påfrestande livssituation har säkert bidragit till att dystymin ibland övergått i regelrätt depression.

Känner mig även igen mig i tjejens beskrivning.
Mmm, jag undrar också om de andra är så glada som de ser ut att vara eller om det är en social mask? Sedan vet jag såklart att "de andra" är ju en grovgeneralisering, det finns flera som mår dåligt, men visst medelpersonen verkar ha en lättare sinnesstämning än jag eller några av oss...

oxymoren Erik Känner igen mig i det du skriver om mer eller mindra konstanta depressioner. Klarar mig särskilt bra från återfall vet jag inte om jag gjort, beror på hur man bedömer. Men, precis som du, kan jag nu tänka på ett annat sätt och uppleva att jag har vissa styrkor. I mitt fall misstänker jag också att allmän tvångsmässighet har också gjort att negativa tankar förstärkts, då jag fastnar vid dem och det är svårare att slå ifrån.
Förebyggande syfte... Det kanske blir så för mig också... börjar se att det lutar åt det hållet, fast det kanske är tidigt att veta... Har ätit den dos jag tar nu i 1 år och 4 månader och jag har aldrig mått så i hela mitt liv (avsevärt bättre trots djupare nedstämdhet som kommer och går och andra svårigheter som jag har). Det kanske pekar på att jag har en sådan sårbarhet också...
En fråga: Hur kom du fram att den kemiska obalansen berör främst noradrenalin och inte serotonin? Finns det specifika symtom man ska titta på?

Här är en till "dystymiker". Jag minns dock klart när och hur det började, det var i samband med skolstarten. Tror alltså att det beror på yttre omständigheter.

TheBoxSaysNo skrev:En fråga: Hur kom du fram att den kemiska obalansen berör främst noradrenalin och inte serotonin? Finns det specifika symtom man ska titta på?

Det där undrar jag också.

Bra tråd, Lådan!

Jag har haft några djupa depressioner genom åren men mår så bra att jag funkar sedan jag började äta SSRI.

Kan tänka mig att jag förr hade en släng av dystymi men på senare år har jag blivit mer positiv, kanske beroende på min fru som är utåtriktad o glad NT.

OT:
Det finns förresten en släkting till dystymi som heter cyklotymi, som även kallas "mild bipolär". Misstänker att en släkting har det..

Ja.. fått det på papper: Dystymi (men längesen jag kolla, läste om det).
(Dyster?) nja.. ser livet med glimten i ögat; skratt och gråt är nära varann. Ska kolla mer här, (inte svarat/skrivit så mycket på forumet).

En bok jag kan tipsa om för alla med (AS) Nä, Alla!
GUIDE I HELVETET - Personlig ordbok om livet med Aspergers syndrom.
Låna den för längesen på ett bibliotek nära Sjukhuset (har många såna böcker) fastna för den direkt, gillar att det är som en ordbok, citat gillar jag, många såna i boken. Köpte den tillslut på adlibris.

Alexandra skrev:Här är en till "dystymiker". Jag minns dock klart när och hur det började, det var i samband med skolstarten. Tror alltså att det beror på yttre omständigheter.

Oj... det verkar börjat tidigt för dig...
Själv är jag inte väldigt säker på när det började. Väldigt påtagligt när jag var 13, men har minnen om nedstämdhet sedan jag var 9 (minst). Kommer ihåg en att den perioden undrade jag hur alla andra tyckte saker och ting var så roliga. Jag tyckte inte det, kunde inte riktigt skratta när vi tittade på film etc. Märkliga tankar för en 9åring...

Barracuber Trevligt att tråden gillas
Roligt att höra att det fungerar bra för dig nu, barracuber.
Cyklotymi hade jag hört talas om. Aldrig träffat någon som har det.

Apropå släktingar finns det flera i er släkt som har problem med nedstämdhet/depressioner? (förlåt om frågan är indiskret).
För min del är svaret ja. Minst två, men sedan har jag inte så bra kontakt med de övriga i släkten för att veta mer om sådana mer personliga saker. En av de två är min pappa, han är uppenbarligen deprimerad de senaste åren och innan dess allmänt bekymrad och dyster. Verkar dock förneka det och dämpa sina problem på annat sätt... Den andra personen är jag inte direkt släkt med (alltså DNA-mässigt) då den är gift med en av mammas syskon, men den personen tar antidepp i förebyggande syfte sedan flera år tillbaka.

JWS Gunilla Brattberg, yes! Bra tips!
Har inte läst den boken, men det finns i min läslista. Ska lånas från bibblan när dess tur kommer....

Jo, det började tidigt, och jag är helt säkert på att det hade gått att undvika, om jag fått andra möjligheter att klara av skolan. Förhoppningsvis klarar en lågstadielärare idag av att bedöma att en elev faktiskt behöver hjälp, och inte bara är "udda i gruppen" och "lat".

Jag tror inte att AS = dystymi per automatik, utan att det är en reaktion på att man inte riktigt kan hantera det man har runtomkring sig. Men visst finns den där medfödda sårbarheten, som redan nämnts i denna tråd.

Jag har dystymi och faller ned i regelrätta depressioner ibland.
Det beror på yttre omständigheter.
Kanske det är en form av kronisk uppgivenhet.
Jag tycker att det blir värre och värre ju äldre jag blir. I alla fall hittills.

Däremot så har det blivit något bättre av Voxra.
Och SSRI gör att jag inte drabbas av de värsta ångestdepressionerna.

Jag tror att dystymi och återkommande depressioner har stora samband med AS, men att det beror på de yttre omständigheter som ofta drabbar aspergare.

barracuber skrev:En fråga: Hur kom du fram att den kemiska obalansen berör främst noradrenalin och inte serotonin? Finns det specifika symtom man ska titta på?

TheBoxSaysNo skrev:Det där undrar jag också, Erik.

Nix inga speciella symptom vad jag vet, nej att jag pratar om noradrenalin är för att
jag numer sen en tid tillbaka uteslutande tar ett NRI-preparat, som "går" på just
noradrenalin, till skillnad från SSRI-preparaten, som ju har serotonin som
"huvudmål".

Har liksom många andra tagit SSRI med tidigare och det har funkat till viss del men
blev så att jag provade ett (då) nytt NRI. och tyckte det funkade "bra".

Men som ni vet och som framhållits här på forumet då och då
de mediciner som "funkar och är bra" för en person, kan ju vara
verkningslösa eller tom direkt skadliga för andra personer.

Jag fick jag rekommendationen att testa NRI av en läkare som jag har
stort förtroende för, och var alltså klart välvilligt inställld, vilket inte
heller är obetydligt, det är ju askomplext sånt här, både psykologi.
farmakologi och "fan å hans mormor" med i behandlingssammanhang.

Min allmänna livssituation med arbete (OSA-typ men iaf) har ju även
förbättrats + annat som jag helst tar privat..om alls

Det SSRI jag tog sist hade allvarliga biverkningar, gav mig en totalt
"skev" verklighetsuppfattning, men det beror nog på att jag inte
"tålde" just den medicinen, och satte ut den själv till sist.

Men ta inte mina totalt personliga, indiviuella erfarenheter för något annat än just högst ovetenskapligt subjektivt tyckande,

Jag har ingen farmakologisk kompetens, inga kliniska studier att refera till ang att NRI skulle vara "bättre" vid dystymi-tillstånd o.dyl. eller något utan beklagar om jag lät som jag visste något som jag inte vet, eller att jag skulle ha sån medicinsk sakkunskap att jag skulle våga "rekommendera" det ena före det andra.

Jag uttryckte mig lite slarvigt och osakligt, dessutom med i sammanhanget olyckliga ordval, sorry!

För övrigt är det här med mediciner svårt nog för läkare med, de testar / vill testa än
det ena, än det andra, men naturligtvis är ju en åtminstone någorlunda dräglig
livssituation det enda som kan leda tilll varaktig livskvalite-förbättring, eller vad vi ska kalla det,

Som ju för övrigt barracuber är inne på här bl a.

barracuber skrev:Kan tänka mig att jag förr hade en släng av dystymi men på senare år har jag blivit mer positiv, kanske beroende på min fru som är utåtriktad o glad NT.

Bara så att inga missförstånd ska uppstå, så var jag övertydlig
men det får ni stå ut med då ni frågade, barracuber och "Nej-lådan"

barracuber skrev:OT:
Det finns förresten en släkting till dystymi som heter cyklotymi, som även kallas "mild bipolär". Misstänker att en släkting har det..

Intressant barracuber! Får kolla på "cyklotomi" då.

/Erik

oxymoronen Erik skrev:Nix inga speciella symptom vad jag vet, nej att jag pratar om noradrenalin är för att jag numer sen en tid tillbaka uteslutande
tar ett NRI-preparat, som "går" på just noradrenalin, till skillnad från
SSRI-preparaten, som ju har serotonin som "huvudmål".

Har liksom många andra tagit SSRI med tidigare och det har funkat till viss del men blev så att jag provade ett (då) nytt NRI. och tyckte det funkade "bra".

Men som ni vet och som framhållits här på forumet då och då
de mediciner som "funkar och är bra" för en person, kan ju vara
verkningslösa eller tom direkt skadliga för andra personer,

Jag fick jag rekommendationen att testa NRI av en läkare som jag har
stort förtroende för, och var alltså klart välvilligt inställld, vilket inte
heller är obetydligt, det är ju askomplext sånt här, både psykologi.
farmakologi och "fan å hans mormor" med i behandlingssammanhang.

Min allmänna livssituation med arbete (OSA-typ men iaf) har ju även
förbättrats + annat som jag helst tar privat..om alls

Det SSRI jag tog sist hade allvarliga biverkningar, gav mig en totalt
"skev" verklighetsuppfattning, men det beror nog på att jag inte
"tålde" just den medicinen, och satte ut den själv till sist.

Men ta inte mina totalt personliga, indiviuella erfarenheter för något annat än just högst ovetenskapligt subjektivt tyckande,

Jag har ingen farmakologisk kompetens, inga kliniska studier att refera till ang att NRI skulle vara "bättre" vid dystymi-tillstånd o.dyl. eller något utan beklagar om jag lät som jag visste något som jag inte vet, eller att jag skulle ha sån medicinsk sakkunskap att jag skulle våga "rekommendera" det ena före det andra.

Jag uttryckte mig lite slarvigt och osakligt, dessutom med i sammanhanget olyckliga ordval, sorry!
/Erik

Det är lugnt, Erik. Ingen anledning att be om ursäkt. Jag blev bara väldigt nyfiken när jag läste det du skrev och är tacksam för svaret. Dessutom det är inte bara studier som kan visa hur effektiva vissa preparat är eller vad en viss tillstånd beror på. Det är för mig viktigt att läsa andras erfarenheter.
Jag har också hört att om en medicin funkar för någon är det ett av sätten att påvisa att ngt i kroppen var i obalans...

Att jag letar efter medicinska tester för mitt tillstånd beror på att jag skulle vilja veta mer om min sårbarhet plus att killen har undrat om det finns tester/prov så att vi kan se tydligt var brister på substanser finns...

Har aldrig provat ngn NRI. Vilka mediciner är det? Och när förskriver man dem annars?
(javisst,man kan googla, men jag orkar inte just nu )

Enligt min jättebraiga läkarinna har hon märkt en tendens att personer som har en "problematik" inom AS-området oftast hjälps bättre av SNRI-preparat än av rent SSRI.

SNRI-preparat är tex Cymbalta och Efexor. Det finns ett rent NRI-preparat också och det är Edronax.

Detta är alltså endast och enbart en TENDENS hon har märkt, det är inget vetenskapligt belagt faktum.

Ännu en sida om dystymi:

http://www.enigma.se/dystymi/

Hej, har också dystymi (diagnos) i samband med AS. Har nog haft det enda sen jag var barn. Tar Valdoxan som är en ny melatonergisk antidepression medicin. Kan inte säga så mycket, men har haft det ca en månad. Läkaren höjde dosen idag till dubbla (50mg/dag).

weasley skrev:Enligt min jättebraiga läkarinna har hon märkt en tendens att personer som har en "problematik" inom AS-området oftast hjälps bättre av SNRI-preparat än av rent SSRI.

SNRI-preparat är tex Cymbalta och Efexor. Det finns ett rent NRI-preparat också och det är Edronax.

Detta är alltså endast och enbart en TENDENS hon har märkt, det är inget vetenskapligt belagt faktum.

Det är ju intressant, för mig fungerar SNRI bättre. Men de är väl lite mer effektiva för alla, har jag läst. Framförallt är det ju effektivt mot ångesttillstånd, som säkert är väldigt vanliga i vår grupp (social fobi framförallt). Jag har inga svåra biverkningar heller, så det är helt enkelt tha shit. Annars brukar biverkningarna skrämma bort många jag känner som provat såna här piller.

Hade ju varit intressant att prova nu när jag är "ren" om SNRI skulle vara bättre än SSRI, men jag vågar inte sätta i mig något mer sådant här. Vården har redan lyckats övertyga mig om att förstöra mig genom att äta sådant i 10 år i sträck.

På mig har SSRI-preparat ingen effekt alls, mer än några biverkningar. SNRI fungerar bättre, men inte fullt ut. Jag skall ta upp alternativ med min läkare nästa gång jag är på besök, men vi har testat det mesta. Så det är antingen nya preparat, som Tor tar, eller ECT-behandling som gäller. Tricyklika vill jag helst undvika.

De allra flesta tycks få en eller annan jobbig biverkning, så det är ju rätt riskabelt. Jag fick dem utskrivna på psykakuten, så jag har undvikit piller så långt det gick, typ. Det borde jag inte ha gjort, men jag visste inte att de skulle funka. Finns ju en del som har rätt negativa erfarenheter också.

Den förfärlige snömannen skrev:De allra flesta tycks få en eller annan jobbig biverkning, så det är ju rätt riskabelt. Jag fick dem utskrivna på psykakuten, så jag har undvikit piller så långt det gick, typ. Det borde jag inte ha gjort, men jag visste inte att de skulle funka. Finns ju en del som har rätt negativa erfarenheter också.

Jag bytte från citalopram till venlafaxin för att ssri:n's verkningsgrad minskade. Jag blev faktiskt av med ett gäng biverkningar på köpet.

Jag har diagnosen AS och dystymi.

För mig känns det som om allt är helt meningslöst och att det inte är någon idé att försöka göra något åt det. En total tomhet som inte har någon riktning eller något ursprung.

Det är min grundstämning, mitt normala känsloläge, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Men jag mår rätt bra ändå. Jag har lärt mig att leva med dystymin. Så länge som jag inte försöker göra något åt den så funkar det bättre faktiskt. När jag orkar acceptera den så är det lättare.

Nu när jag utreddes för AS så tog läkaren upp Dystymi vid flertalet tillfällen. Men jag fick aldrig göra något direkt test. Kanske finns det inget test?
I slutändan tyckte läkaren och psykologen att det rimligtvis var dystymi som var mitt "grundstämningsläge" och sedan kliniska återkommande depressioner utöver det. Men jag har inte fått det på "papper".

Själv tycker jag att det passar väldigt bra in på mig:


Dystymi:
"Livet är för det mesta grått och trist. Man blir med tiden så van vid tungsinnet att man till slut tror att livet är sådant. Tungsinnet avlöses av kortare perioder av bättre humör, men dessa blir aldrig långvariga. Ångesten och nedstämdheten kommer alltid tillbaka. Skolan, arbetet eller föreningslivet upplevs ofta som ett krav utan glädje.

Dystymi uppvisar stora likheter med depression, men skillnader finns. Man kan beskriva sjukdomen som en "utspädd depression". Den blir sällan lika djup och förlamande som en egentlig depression, men desto mer långvarig.

Dystymi heter också kronisk depression och som namnet antyder har man sjukdomen under lång tid. Dystymiker kan få så kallad dubbel depression, det vill säga depression och dystymi samtidigt. Då går det inte att skilja dystymi från egentlig depression.

Dystymi ger i sin tur andra besvär. Ofta har man besvär av social fobi. Att vistas bland folk kan upplevas besvärligt. Det är också vanligt med diverse psykosomatiska besvär som magont eller huvudvärk. Till skillnad från en egentlig depression kan stämningsläget höjas om något roligt eller engagerande händer."