Kan vara bra för forskning också tror jag.
Både nu och i framtiden, saker kommer fram som man inte gärna säger alla gånger IRL.

Altus skrev:

narran skrev:Jag vet men just nu mår han jäkligt dåligt och vill nog visa hur dåligt han mår just genom att provocera på det viset. Dottern har under en längre tid försökt att övertala mig att sluta att dalta med honom pga hans diagnos för att han måste lära sig att inte alla kan ta hänsyn till den.

Hon kanske använder det som en ursäkt för att kunna skada och såra sonen. Eller tror hon verkligen att han lär sig något genom att bli behandlad på det sättet du beskriver? Svårt att tro, särskilt efter att hon sett hans reaktioner.

Flera av de sadister jag har träffat på hänvisar till att de bara "försöker hjälpa till" när de kör sina grejer. Alla idéer och teorier om "hårdhet" som behandlingsmetod är som skapat för att dessa ska kunna leva ut sina dolda böjelser. (Jag säger inte att dottern är en sadist, men hon kanske ändå är väldigt arg och i detta enskilda fall vill såra. Men det är förstås närmast omöjligt att veta enbart baserat på dina inlägg här).

Även om det skulle vara så att sonen faktiskt är en aning "bortskämd" i sin diagnos (vilket jag inte har någon som helst uppfattning om), att han kommer undan med mer än vad som är nödvändigt, så låter det helt orimligt och destruktivt att köra med grejer som att hota att ta hans favoritkatt.

Jag är inte sadist, vet inte om du läst alla inlägg från mig också, då kanske du förstår bättre hur läget ligger till. Jag är dottern till narran.

KrigarSjäl skrev:bise006, narran,

Jag tycker det ni skriver är rätt privata grejer och att ni borde berätta för ngn psykolog eller annan professionell istället för att dra alla turer offentligt. Det framstår mycket klart att ni är en familj i behov av rådgivning, men ta det med professionella människor face-to-face istället för att kasta ut er relationshistorik på nätet.
Ni kan ångra vad ni skrivit längre fram och hur blir det om fler i familjen börjar skriva här?

Sonen måste få hjälp med att få bukt med sitt beteende och ni andra måste få konkreta tips för att ordna ett fungerande vardagsliv. Lösningarna kan vara enklare än ni tror.

Jag tyckte exakt som dig innan jag hitta detta forum. För min mor sa ofta att hon rådfråga andra här och tog mycket här på allvar lite för mycket tyckte jag.
Men jag tror att detta som kommit fram under de 3 dagar jag varit här faktiskt kan hjälpa min mor och även mig kanske. Om hon nu lyssnar så mycket på de som skrivs här.
För det som är problemet är att min mor måste få reda på bra tips vad som gäller för henne om upfostran, regler, förhållningsätt.
narrans dotter

Den privata avdelningen kanske är bättre att diskutera i, den delen är åtminstone mer skyddad.

bise006 skrev:

Altus skrev:

narran skrev:Jag vet men just nu mår han jäkligt dåligt och vill nog visa hur dåligt han mår just genom att provocera på det viset. Dottern har under en längre tid försökt att övertala mig att sluta att dalta med honom pga hans diagnos för att han måste lära sig att inte alla kan ta hänsyn till den.

Hon kanske använder det som en ursäkt för att kunna skada och såra sonen. Eller tror hon verkligen att han lär sig något genom att bli behandlad på det sättet du beskriver? Svårt att tro, särskilt efter att hon sett hans reaktioner.

Flera av de sadister jag har träffat på hänvisar till att de bara "försöker hjälpa till" när de kör sina grejer. Alla idéer och teorier om "hårdhet" som behandlingsmetod är som skapat för att dessa ska kunna leva ut sina dolda böjelser. (Jag säger inte att dottern är en sadist, men hon kanske ändå är väldigt arg och i detta enskilda fall vill såra. Men det är förstås närmast omöjligt att veta enbart baserat på dina inlägg här).

Även om det skulle vara så att sonen faktiskt är en aning "bortskämd" i sin diagnos (vilket jag inte har någon som helst uppfattning om), att han kommer undan med mer än vad som är nödvändigt, så låter det helt orimligt och destruktivt att köra med grejer som att hota att ta hans favoritkatt.

Jag är inte sadist, vet inte om du läst alla inlägg från mig också, då kanske du förstår bättre hur läget ligger till. Jag är dottern till narran.

Jag påpekade att jag alltså inte säger att jag tror att du är det (en sadist). Och nepp, jag har inte läst dina inlägg, skrev min kommentar som en kommentar till det första inlägget. Och nej, jag visste inte ens att du var med i diskussionen, då hade jag läst igenom hela tråden först. Sorry.

Till bise006 i mångt och mycket låter din relation med din mamma som den jag och min dotter hade. Och jag undrar om du inte kan hjälpa upp det hela med att försöka ha förståelse för att din bror faktiskt fungerar annorlunda men även markera när du tycker att han går över gränsen. Faktum är att jag undrar om han inte kommer och frågar dig varför med tiden om du ger honom tid. Aspergare behöver oftast tid att ta in saker och ting och en utskällning innehållande en massa ord blir för mycket, emedan en enkel kommentar om att han gått över gränsen kan få honom att fundera.

Är det något mitt ex faktiskt lärde mig, så var det just detta att aldrig köra in någon i hörnet utan möjlighet till reträtt, för det leder ingenstans.
Sanna

Jag och min bror har under de 4 senaste åren sedan han fick diagnosen haft 2 stora bråk. Den första gången var då vi hade familje träff (då han nyss fått sin diagnos)och han bara satt och var otrevlig för han ville inte vara kvar, det sluta med att för min mamma ej skjutsa hem honom när han ville så stod han och försökte sparka sönder hennes bil. Då sa jag till honom att han inte skulle göra så sa säkert mer också kommer inte ihåg, men det sluta med att han sparka mig som var gravid i magen.
Andra gången var nu. för 5 dagar sen. Så nog har jag gett det mycket tid, men jag ser att det bara blir värre och värre hela tiden.
Då undrar jag vad som är felet? kan det vara den habiliterningen som min mor får hjälp av som bara förvärrar honom? och det förhållningsätt dom säger att hon ska ha för honom?

Altus skrev:

bise006 skrev:

Altus skrev:[quote="narran"]Jag vet men just nu mår han jäkligt dåligt och vill nog visa hur dåligt han mår just genom att provocera på det viset. Dottern har under en längre tid försökt att övertala mig att sluta att dalta med honom pga hans diagnos för att han måste lära sig att inte alla kan ta hänsyn till den.

Hon kanske använder det som en ursäkt för att kunna skada och såra sonen. Eller tror hon verkligen att han lär sig något genom att bli behandlad på det sättet du beskriver? Svårt att tro, särskilt efter att hon sett hans reaktioner.

Flera av de sadister jag har träffat på hänvisar till att de bara "försöker hjälpa till" när de kör sina grejer. Alla idéer och teorier om "hårdhet" som behandlingsmetod är som skapat för att dessa ska kunna leva ut sina dolda böjelser. (Jag säger inte att dottern är en sadist, men hon kanske ändå är väldigt arg och i detta enskilda fall vill såra. Men det är förstås närmast omöjligt att veta enbart baserat på dina inlägg här).

Även om det skulle vara så att sonen faktiskt är en aning "bortskämd" i sin diagnos (vilket jag inte har någon som helst uppfattning om), att han kommer undan med mer än vad som är nödvändigt, så låter det helt orimligt och destruktivt att köra med grejer som att hota att ta hans favoritkatt.

Jag är inte sadist, vet inte om du läst alla inlägg från mig också, då kanske du förstår bättre hur läget ligger till. Jag är dottern till narran.

Jag påpekade att jag alltså inte säger att jag tror att du är det (en sadist). Och nepp, jag har inte läst dina inlägg, skrev min kommentar som en kommentar till det första inlägget. Och nej, jag visste inte ens att du var med i diskussionen, då hade jag läst igenom hela tråden först. Sorry.[/quote]

Inga problem trodde faktiskt att det var så att du inte läst mina inlägg.

Kikarn skrev:En liten tanke till.

En sådan här situation blir inte större än man gör den.
Shajte happens. Mitt råd är att du och din bror reder ut den er två emellan och sen lägger den till handlingarna, lägg energin på något som betyder något och gå vidare. (det är oftast inte ens fel att två träter, att hitta sin egen del i det hela kan förändra mycket i relationen två personer emellan!).

Hur din mor reder situationer med din bror behöver inte du bekymra dig så mycket om egentligen, hon är vuxen nog att hantera det själv och gör hon inte det, tja, då får hon ha dessa utdragna utbrott och att han agerar som han vill och styr i hemmet.

Ni två, du och din bror, kan ändå utveckla en vuxen-syskon-relation och må skitbra i det.

Tack för alla dina inlägg. Tror dom kan hjälpa min mor mycket. Även säkert mig till en viss gräns hehe. Du vet vad du pratar om det märks.
Och det som är det viktiga är att min mor får bra tips och hjälp då jag tror att den "behandlingform" som hon får lära sig är helt fel. Därför han i mina ögon bara blir värre och värre.
Dottern till narran

bise006 skrev:
Då undrar jag vad som är felet? kan det vara den habiliterningen som min mor får hjälp av som bara förvärrar honom? och det förhållningsätt dom säger att hon ska ha för honom?

Umm jag tror faktiskt de kan göra stor skada. Jag har sett så många förstörda npf-barn, och då har det faktiskt alltid handlat om föräldrar som *köpt* habiliteringens skitsnack om att *h*n inte rår för sitt beteende pga diagnosen*.

Mitt ex fick vid ett tillfälle jämnförelsen om hur han skulle klara sig utan sina glasögon och att det var samma sak med sonen.

Men.... jag har aldrig köpt att diagnosen är ett verktyg för att slippa ansvar i livet. Faktum är att när första sonen fick sin diagnos och vi pratade om det efteråt hemma och han frågade om folk skulle bli snällare nu när han hade diagnos så blev mitt svar: Nej det tror jag inte och inte lär det bli lättare för dig heller för det är nu vårt, ditt och mitt, jobb börjar, för nu när vi fått svar på varför du har det svårt så måste vi börja träna för att du ska klara av världen på ett bättre sätt.

Jag har nog varit väldigt tuff mot mina ungar men jag anser faktiskt inte att asperger är att inte förstå utan mer om hur man tolkar saker och ting. Det är säkert betydligt bekvämare att köpa habiliteringens åsikt om att de inte förstår, men då hjälper man inte barnet alls, tvärtom.

Livet ÄR tufft oavsett om man har diagnos eller ej, skillnaden när man har diagnos är att man kan behöva någon som tolkar och förklarar saker och ting. Typ, frihet under ansvar.... bägge mina grabbar bussade till och från skolan trots att både skola och hab tyckte de skulle åka skoltaxi. Men de ville klara av det själva så vi tränade och det funkade utmärkt. Även om de ibland blev så sena att jag blev allvarligt oroad..... och de hade fastnat med något kul på vägen.

Bägge mina grabbar funkar idag bra och jobbar, men de tycker att jag var bra jobbig när de var yngre

Sanna

bise006 skrev:Jag och min bror har under de 4 senaste åren sedan han fick diagnosen haft 2 stora bråk. Den första gången var då vi hade familje träff (då han nyss fått sin diagnos)och han bara satt och var otrevlig för han ville inte vara kvar, det sluta med att för min mamma ej skjutsa hem honom när han ville så stod han och försökte sparka sönder hennes bil. Då sa jag till honom att han inte skulle göra så sa säkert mer också kommer inte ihåg, men det sluta med att han sparka mig som var gravid i magen.
Andra gången var nu. för 5 dagar sen. Så nog har jag gett det mycket tid, men jag ser att det bara blir värre och värre hela tiden.
Då undrar jag vad som är felet? kan det vara den habiliterningen som min mor får hjälp av som bara förvärrar honom? och det förhållningsätt dom säger att hon ska ha för honom?

Kan du berätta mer om de förhållningssätt som ni lär er? Det är väldigt svårt att reflektera över huruvida det är skadligt annars.

Får några småfunderingar när jag läser ditt inlägg.
Beklagar verkligen att din bror agerade ut och sparkade dig i magen. Men jag antar att han i situationen hade laddat en stund innan han barkade igång och blev utagerande? Kan han ha signalerat länge att det var på g? Och kan du när du gick på honom varit den utlösande faktorn?
De flesta som är någotsånär mentalt friska (vilket man är med as) sparkar inte en gravid kvinna i magen; men någon under utbrott kan råka göra det utan att det är någon vidare tanke på graviditeten. Jag har själv blivit sparkad i magen av en flicka under utbrott när jag var gravid och nog siktade hon och visste att jag var sårbar just på grund av graviditeten, men faktum är att om jag inte hade varit påstridig i läget och om jag inte hade stått så nära och därmed egentligen själv utsatt mig för att KUNNA bli sparkad i magen så hade hon inte kunnat göra det. (Detta var under arbete och flickan hade npf).
Av det skälet kan jag inte ensam skuldbelägga henne för att hon sparkade mig i magen, tvärtom förbaskade jag mig själv efteråt för att jag hade utsatt henne för att kunna sparka mig i magen. Hade det hänt något den gången hade hon anklagat sig själv för evigt pg av ett affektutbrott, som jag som visste bättre HADE kunnat undvika bara genom att åtminstone ställa mig själv utanför räckhåll. (Det är dock en tröst att veta att en spark på nära håll oftast inte är lika kraftig som en spark på satsavstånd; med min graviditet eller mig hände inte mer än att jag blev väldigt rädd i stunden och det gjorde lite ont, rädslan var värst).

Det är nu förhållningssätt och personlig reflektion kommer in i bilden, eftersom jag var tvungen att göra upp med mig själv.

Allt gick bra, och barnet tog ingen skada. Där fick jag helt enkelt ställa om mig själv, och lägga alla andra känslor åt sidan, detta var primärt.

Vi pratade om det EN gång och redde ut det hela.
Hon var jätteledsen för att det blivit såhär, hon ville inte skada mitt barn och hon var olycklig. Jag fick förhålla mig till att hon ville öka avståndet till mig och att hon dessutom var i affekt, altså fick jag inse att det var inte en planerad spark med någon som helst konsekvensberäkning. Hon förstod i efterhand att det kunde fått stora konsekvenser och jag fick helt enkelt övertyga henne om att det var ingen fara, att vi fortfarande var vänner att jag inte tyckte illa om henne och att jag OCKSÅ borde vetat bättre, det var trots allt jag som var gravid, eller hur? Hon var inte ensam skyldig till att det överhuvudtaget kunde inträffa och genom att gå in i en situation så utsatte jag henne för risken att skada mitt barn och att kanske få leva med vetskapen om det rästen av hennes liv. Men eftersom det gick bra så kunde vi bägge gå vidare och vi lappade ihop vår relation som är det absolut viktigaste i sammanhanget. (Det här är femton år sedan och vi har fortfarande sporadisk kontakt).

Det finns många olika förhållningssätt och jag vill nog påstå att det jag själv använder, och det jag tycker fungerar bäst är att:

Inse att massor av situationer kommer att uppstå
att inte försöka undvika saker pg konflikträdsla eller rädsla
att rida igenom dem
att prata igenom dem
och lägga dem till handlingarna och gå vidare, med relationen som primärt engagemang.

Shit happens. Go on! Man kan inte gå och älta och tro att det finns något egenvärde i detta. Snart har man ändå en ny situation att reda upp.
Något som många gånger är ett mycket stort dilemma för barn och unga med npf är när skuldbördor läggs på hög och då blir berget helt omöjligt att bestiga till sist.

Mitt inlägg blev långt, hoppas du orkade läsa.

bise006 skrev:Jag och min bror har under de 4 senaste åren sedan han fick diagnosen haft 2 stora bråk. Den första gången var då vi hade familje träff (då han nyss fått sin diagnos)och han bara satt och var otrevlig för han ville inte vara kvar, det sluta med att för min mamma ej skjutsa hem honom när han ville så stod han och försökte sparka sönder hennes bil. Då sa jag till honom att han inte skulle göra så sa säkert mer också kommer inte ihåg, men det sluta med att han sparka mig som var gravid i magen.
Andra gången var nu. för 5 dagar sen. Så nog har jag gett det mycket tid, men jag ser att det bara blir värre och värre hela tiden.
Då undrar jag vad som är felet? kan det vara den habiliterningen som min mor får hjälp av som bara förvärrar honom? och det förhållningsätt dom säger att hon ska ha för honom?

Jag spånar villt en stund nu, jag kanske har helt fel. Men min erfarenhet är att den som får sin diagnos under pubertet/tonår (jag tror att det är en jäkla svår tid i livet att få diagnos!!) har en tid under sin jagutveckling med allt vad det innebär i tonåren kanske en tid varit väldigt vilse i att "inte vara som andra". Att få en diagnos i sig kan vara väldigt traumatisk. Att någon är vilse och turbulent under den fasen är inget ovanligt. Och det kan hänga ihop med väldigt mycket som vi som står utanför inte har en aning om, långa rader av personliga misslyckanden och att aldrig vara lika bra som alla andra, inte förstå allt lika bra som alla andra etc, etc, etc.

Att den perioden är kaotisk är kanske lätt att förstå om man själv försöker sätta sig in i den, eller tänker tillbaka på sin egen ungdomsperiod -även om man inte själv fått diagnos.

Jag har också barn som har bonkat och sparkat på mina bilar. Men vaddå? Det är bara en bil! För mig är det oftast viktigare att ta reda på vad det är som sker och varför än att de ger sig på bilen ärligt talat. Speciellt när de är sådär mellan 10-14 år innan man kan tala om att de borde förstå bättre. Om jag förstår din brors åldersintervall och tidsförlopp rätt borde han varit kring 12 år gammal och helt nydiagnosticerad, vilken är en jättepärs.
Det som oftast fungerar på min yngre son är att gå fram till honom och hålla om/fast-men vänligt/ och låta honom stå så tills han med egen kraft lyckats gå ner i varv. (Han är 12).
Min äldre son hade däremot behövt slå och sparka tills han var klar, i samma ålder och SEN hade han varit mottaglig för närhet eller samtal eller vila.

Thats it.
Ett förhållningssätt behöver inte vara att undvika att situationer uppstår, (jag rekommenderar aldrig undvikande; dock inte heller konfliktsökande!!)
utan jag rekommenderar snarare att man är villkorslös och så icke-dömande som möjligt. Efter ett sånt utbrott hade vi kunnat gå in på släktsammankomsten igen och barnet hade till och med kunnat haft roligt efter att ha "gått igenom".

De förstår nämligen sällan själv att de är på väg att "gå igång" i den här åldern, speciellt inte före diagnos innan de fått självkunskap och självmedvetenhet. Ett barn i det stadiet är ofta helförvirrat och fattar inte alls varför de gör som de gör. Och ett sådant barn kan man inte "straffa" eller "älta" situationer som HAR HÄNT i efterhand.
Så återigen. Shittt happens, go on!

Jag straffar heller aldrig ett utbrott i efterhand.
Jag kan "straffa" att man ex trotsat mig, och till och med ge utegångsförbud.
Men inte för att man fick ett utbrott som var en konsekvens av vår diskussion att man inte fick gå ut.
Jag straffar inte heller att man slagit sönder saker.
Men man får ställa iordning efter sig. Jag skiljer hårt på straff och konsekvens, en konsekvens är inte nödvändigtvis ett "straff" utan helt enkelt ett sätt att lära sig att ta ansvar för sina handlingar. Det är först när de har landat i de högre tonåren de har lärt sig att förstå skillnaden, men faktum är att det sitter till sist om man själv är klar över vilken skillnaden är.

En konsekvens innebär att man återställer en miljö som man handgripligt förändrat under ett utbrott.
Ett straff har direkt anknytning till det man överskridiet eller en anknytning som kan förstås logiskt. Ex. "jag har burit mig illa åt på nätet, så därför har jag fått internetförbud en vecka".

Men!! Allt det här är din mammas uppgift, och hon måste hitta sina vägar.
Du skall bara koncentrera dig på att vara storasyster och försöka att inte lägga värdering åt din mamma!

Ett tillägg till.

Något som jag personligen tycker att man är dålig på att lära ut på hab/bup är effekterna av positiv förstärkning och hur man kan lägga strategier i hemmet just med positiv förstärkning.

Jag tycker att mycket när det gäller npf går ut på att hantera utbrott, eller att lära ut förhållningssätt. Min erfarenhet är att desto mer man uppnår med positiv förstärkningssystem, desto färre utbrott blir det på sikt.

Relationsförstärkning likaså. Att göra saker när barnet INTE är i affekt, sammanhållande aktiviteter, tillika efterbearbetning EFTER ett utbrott. Det är också något som stärkt oss här hemma mycket.

Desto bättre relation och band jag har till mina barn, desto lättare har det varit att stötta dem ex vid problem i skola och så vidare. Där har vi haft stora problem utan att det har skadat vår inbördes relation. Det vet jag inte heller om jag har fått med mig från varken bup eller hab. Eller att som förälder vara stolt över sina barn precis som de är med alla tillkortakommanden och fel. Men det hänger också mycket på det här med att släppa och gå vidare när det varit en turbulent situation.

Det jag försöker med min son nu är att långsamt peppa honom till att acceptera ett besök av barnbarnen så att de får se kattungarna. Bäst är nog att vänta tills svärsonen är tillbaka från semestern och han kommer hit och tittar på kattungarna tillsammans med barnbarnen eftersom att sonen inte är i konflikt med honom. Ett problem med sonen är att han är väldigt långsint när han blir osams med någon. Det kan ta månader innan han är beredd till försoning och försöker man tvinga fram en försoning blir det bara värre.

narran skrev:
Det jag försöker med min son nu är att långsamt peppa honom till att acceptera ett besök av barnbarnen så att de får se kattungarna.

Rent spontant känner jag att det kanske inte är riktigt rätt väg. Själv hade jag i den situationen mera gått vägen om hans justhet, om han verkligen tycker det är just att straffa barnbarnet för att han är sur på sin syster/hennes mamma. Och frågat hur han trott han själv skulle reagera om du straffade honom för något hans syster gjort.... Kanske inte gå vidare mer på ett tag utan låta honom fundera på saken.

Med utgångsläget för mina söner som sinsemellan är väldigt olika så fungerade just det förhållningssättet bra på den av mina söner som verkar ha fungerat rätt likt din. Utbrott och slå sönder saker och ting osv.

Under själva utbrotten har jag aldrig försökt nå honom för då var han så att säga helt utom kontroll och jag ville inte riskera att han gjorde illa mig, eftersom jag visste att han skulle må jättedåligt av det, utan istället låtit honom röja upp efter sitt utbrott istället. Villigt ska erkännas att mycket gick sönder, även dörrar och väggar, men hellre det än att hans ilska riktade sig mot mig eller hans syskon. Men det var ett evigt passande, och han lyckades nästan skada sin lillebror riktigt ett par gånger.

Även han var 12 år vid diagnos och rätt trasig, men han fungerar idag bra, men det låg mycket tid/kraft och ansträngning på vägen dit. Hab ville skicka honom till en *skola för såna barn som föräldrarna inte klarar själva* men jag insåg ju att hans ilska berodde på att han mådde dåligt. Han fick bli kvar hemma, men han fick inte bära sig åt hur han ville och jag ansåg att han faktiskt inte vara utvecklingsstörd (och det höll han ju med om) därför blev han tvungen att även ta ansvar för sitt beteende.

Det tog tid, men han insåg ju att det inte lönade sig att försöka för jag markerade precis var gränsen gick och gick han över den så förlorade han på det.

Sanna

en sak till. Just detta med vad jag förväntade mig av honom, togs för det mesta i samband med att han ville ha ansvaret för sig själv med att göra något utanför hemmet. Jag kunde ju då rätt lätt förklara orsak och verkan. Om han ansåg sig klara av ditten eller datten borde han väl också kunna klara av annat som var mindre roligt.

narran skrev:Det jag försöker med min son nu är att långsamt peppa honom till att acceptera ett besök av barnbarnen så att de får se kattungarna. Bäst är nog att vänta tills svärsonen är tillbaka från semestern och han kommer hit och tittar på kattungarna tillsammans med barnbarnen eftersom att sonen inte är i konflikt med honom. Ett problem med sonen är att han är väldigt långsint när han blir osams med någon. Det kan ta månader innan han är beredd till försoning och försöker man tvinga fram en försoning blir det bara värre.

Är det fel att tycka att det gått för långt då min mor låter sin 16åriga grabb bestämma vem som får komma på besök? att hon inte får träffa sina andra barn eller barnbarn?
Varken jag eller min bror är välkomna?
Jag undrar om det ska ta flera månader innan jag och min dotter ska få komma och kolla på kattungarna då är det ju inga kattungar längre?
Det är just detta som jag har svårt att aceptera att min mor inte tar kontrollen?
Väldigt intressant att veta vad ni andra tycker?
Har min bror rätt att bestämma vem ska få komma in i min mor lägenhet?

narrans dotter?

bise006 skrev:
Är det fel att tycka att det gått för långt då min mor låter sin 16åriga grabb bestämma vem som får komma på besök? att hon inte får träffa sina andra barn eller barnbarn?

Nu vet jag ju inte hela historien, men jag har nog tänkt lite i de banorna jag med, och det var därför jag föreslog en annan inriktning på hur situationen skulle kunna lösas. Jag skulle aldrig i livet låta nån av mina ungar bestämma vem som kommer, men just detta med katten kan ju vara lite känsligt.

Och jag tror ärligt att han måste få känna att han får tycka till om det hela, MEN man får nog gå lite försiktigt fram för att inte låsa situationen ännu mer. Men just detta att vädja till hans egen möjlighet att vara jyste är en väg som låter honom själv få vara med och bestämma. Och just detta med rättvisa är väldigt viktigt när man ofta blivit orättvist behandlad. Att han sen vänt hämnden mot dig så att din dotter straffas är trist, men förmodligen något han själv behöver få avgöra. Det bästa man som förälder kan göra är nog att hjälpa honom med hintar om just detta att han faktiskt är orättvis mot dottern när han egentligen är arg.

Vet inte om det blev greppbart, men det jag egentligen menar är väl att din och hans relation är något ni kan jobba med, men hans och din dotters relation kan han kanske behöva få hjälp av din mamma med, för att själv inse hur fel det blir mot din dotter. Och kanske fråga om han inte vill att din dotter tycker om sin morbror och att då måste han nog vara snäll mot henne, trots att han är arg på dig. Att hjälpa honom se skillnaden mellan ilskan mot dig och din dotters önskan om att få klappa kattungarna.

Sanna

bise006:
Nej det tycker jag verkligen inte, det är din mammas lägenhet, mamma bestämmer vem som får komma in.
Mamma bestämmer också ifall det får vara husdjur hemma, det är ju hon som är ansvarig för lägenheten.
Trots det är ju den 16 åriga sonen en egen person och man kan ju inte köra över folk även om de beter sig dumt åt, däremot kan man själv dra in på det man hjälper till med eller som denne gillar.
Inte roligt men det kan behövas.

lillsanna skrev:

bise006 skrev:
Är det fel att tycka att det gått för långt då min mor låter sin 16åriga grabb bestämma vem som får komma på besök? att hon inte får träffa sina andra barn eller barnbarn?

Nu vet jag ju inte hela historien, men jag har nog tänkt lite i de banorna jag med, och det var därför jag föreslog en annan inriktning på hur situationen skulle kunna lösas. Jag skulle aldrig i livet låta nån av mina ungar bestämma vem som kommer, men just detta med katten kan ju vara lite känsligt.

Och jag tror ärligt att han måste få känna att han får tycka till om det hela, MEN man får nog gå lite försiktigt fram för att inte låsa situationen ännu mer. Men just detta att vädja till hans egen möjlighet att vara jyste är en väg som låter honom själv få vara med och bestämma. Och just detta med rättvisa är väldigt viktigt när man ofta blivit orättvist behandlad. Att han sen vänt hämnden mot dig så att din dotter straffas är trist, men förmodligen något han själv behöver få avgöra. Det bästa man som förälder kan göra är nog att hjälpa honom med hintar om just detta att han faktiskt är orättvis mot dottern när han egentligen är arg.

Vet inte om det blev greppbart, men det jag egentligen menar är väl att din och hans relation är något ni kan jobba med, men hans och din dotters relation kan han kanske behöva få hjälp av din mamma med, för att själv inse hur fel det blir mot din dotter. Och kanske fråga om han inte vill att din dotter tycker om sin morbror och att då måste han nog vara snäll mot henne, trots att han är arg på dig. Att hjälpa honom se skillnaden mellan ilskan mot dig och din dotters önskan om att få klappa kattungarna.

Sanna

Men en fråga då? Katten som fått ungar är ju min katt som jag köpt från början, är detta något man kan läggas fram på ett sätt för att få honom förstå? utan att verka "hotande"och isåfalla hur?

bise006 skrev:
Men en fråga då? Katten som fått ungar är ju min katt som jag köpt från början, är detta något man kan läggas fram på ett sätt för att få honom förstå? utan att verka "hotande"och isåfalla hur?

Som jag ser det så har du avsagt dig katten i och med att din man är allergisk. Se det som att det inte var din bror utan *någon* som tog katten när ni inte kunde ha den kvar. Skulle du då se på saken på samma sätt? Skulle du verkligen kräva av den nye ägaren att ha tillgång till katten? Jag skulle det inte. Har man en gång lämnat bort ett djur så är det inte ens eget längre.

Sanna

lillsanna skrev:

bise006 skrev:
Men en fråga då? Katten som fått ungar är ju min katt som jag köpt från början, är detta något man kan läggas fram på ett sätt för att få honom förstå? utan att verka "hotande"och isåfalla hur?

Som jag ser det så har du avsagt dig katten i och med att din man är allergisk. Se det som att det inte var din bror utan *någon* som tog katten när ni inte kunde ha den kvar. Skulle du då se på saken på samma sätt? Skulle du verkligen kräva av den nye ägaren att ha tillgång till katten? Jag skulle det inte. Har man en gång lämnat bort ett djur så är det inte ens eget längre.

Sanna

Jag och min mor kom överens om att hon skulle ta katten då vi hade problem med allergi hos min man. Men vi kom även överens om att jag skulle ha tillbaks dom när vi flytta ut på landet eller till större.(vilket vi ej gjort än). Min mor har även sagt vid flera tillfällen, "men det är faktiskt dina katter" i sammanhang som inte passat?

Men min fråga var om man på ett bra sätt kan hjälpa honom att inse bättre om man la fram faktan med katterna på ett bra sätt?
Men jag tror du svarat på det.

bise006 skrev:
Jag och min mor kom överens om att hon skulle ta katten då vi hade problem med allergi hos min man. Men vi kom även överens om att jag skulle ha tillbaks dom när vi flytta ut på landet eller till större.(vilket vi ej gjort än). Min mor har även sagt vid flera tillfällen, "men det är faktiskt dina katter" i sammanhang som inte passat?

Men min fråga var om man på ett bra sätt kan hjälpa honom att inse bättre om man la fram faktan med katterna på ett bra sätt?
Men jag tror du svarat på det.

Nej det har jag nog inte som jag sa, jag har ju inte hela historien. Den här upplysningen ändrar ju saken rätt mycket tycker jag. Och då tycker jag faktiskt att din mamma behöver informera sonen om att det inte är hans katt utan din. Hur man gör det på ett smidigt sätt som inte får fel verkan måste jag grunna på.

Men helt klart ändrar detta en hel del och jag förstår din ilska bättre. Ska fundera lite och återkommer imorgon om jag fått någon idé.

Sanna

lillsanna skrev:

bise006 skrev:
Jag och min mor kom överens om att hon skulle ta katten då vi hade problem med allergi hos min man. Men vi kom även överens om att jag skulle ha tillbaks dom när vi flytta ut på landet eller till större.(vilket vi ej gjort än). Min mor har även sagt vid flera tillfällen, "men det är faktiskt dina katter" i sammanhang som inte passat?

Men min fråga var om man på ett bra sätt kan hjälpa honom att inse bättre om man la fram faktan med katterna på ett bra sätt?
Men jag tror du svarat på det.

Nej det har jag nog inte som jag sa, jag har ju inte hela historien. Den här upplysningen ändrar ju saken rätt mycket tycker jag. Och då tycker jag faktiskt att din mamma behöver informera sonen om att det inte är hans katt utan din. Hur man gör det på ett smidigt sätt som inte får fel verkan måste jag grunna på.

Men helt klart ändrar detta en hel del och jag förstår din ilska bättre. Ska fundera lite och återkommer imorgon om jag fått någon idé.

Sanna

Tack det låter bra.
Det är inte ilska jag känner, men tycker ändå att det borde få honom att kanske visa katterna lättare utan bråk. Nu vet jag att min bror tycker väldigt mycket om denna katt och jag vill inte ta den ifrån honom. Men som sagt kanske faktan bakom detta kan hjälpa honom att inse.

Jo jag håller med och jag inser att situationen är jobbig. Och för att inte prata din mamma över huvudet ska se om jag kommer på något. Det har ju varit många knepiga situationer under åren och eventuellt kommer jag på någon som påminner om denna och kommer ihåg hur vi löste det hela.

Att ha barn med asperger är ofta som att lägga pussel, varje gång man kommit på ett bra sätt att hantera saker och ting så ändras något och man får börja om. Jag har nog haft tur på det sättet att jag själv har asperger och kunnat förstå varför det blivit fel många gånger, något mitt ex inte kunde, men att sen få det att fungera smidigt utan att någon känner sig trampad på tårna är inte så lätt alla gånger. Och när det gäller er, så känns det som att det är viktigt att inte låsa situationen mer än den redan är utan att få till en lösning som alla kan köpa och frågan är om inte just detta att vädja till hans känsla för din dotter och hans eventuella vilja att faktiskt vilja vara en snäll morbror är kanske en väg som kan fungera.

Sanna