bise006 skrev:Min vilja är inte att ta någon katt ifrån min bror det är inte det som var meningen med mitt utalande. Utan att han skulle få lite verklighets uppfattning då han inte ville visa min dotter kattungarna (inte glömma att jag står där med min dotter på 3 år som inte förstår nåt av detta och är så glad för hon ska få se kattungarna). Han tror tyvärr redan att alla och allt om han bara är riktigt envis kommer falla på knä och låta honom hållas och han får sin vilja igenom. Men som sagt det hjälper honom inte att kunna leva ett normalt liv i framtiden.

Det du behöver lära dig är att du inte kan slänga ur dig saker utan att det får uttalad konsekvens. Det enda som hände var att du försökte lära honom något (vad??) genom att uttala något som egenltigen var en lögn coh som du inte tänkte omsätta. Hur dumt som helst. Säg ingenting som du verkligen inte menar.
Det blir nämligen allt utom en verklighetsupffattning. Du kan inte använda en katt som meddel att försöka uppnå det du vill. Säg inte att du vill ha tillbaka katten om du inte vill ha tillbaka katten. Ett sådant påstående från någon i syskongruppen hos mig hade inneburit att du hade fått katten i en kattbur med dig per omedelbart. Om inte annat för att jag hade blivit så ursinnig över att katten används som medel att jag aldrig mer vill se kattfan under mitt tak. Rak dialog är det enda som funkar och direkt konsekvens i förhållande till det som sägs är något jag försöker hålla på. Där gick du över gränsen och utanför ämnet när du började dra in katten.

Nu blev det som det blev. Synd. Tråkigt. Trist. Var det värt det? Finns det risk att din treåring reagerade starkare över er reaktion än själva situationen att katten var otillgänglig?

Men visst, jag skall medge att jag aldrig hade tolererat att en av mina sextionåringar låste in sig med en katt eller kattbarnen för att undanhålla dem från en treåring. Jag hade nog talat om för dig att det är ingen bra dag idag att titta på katter och att ni får komma tillbaka en annan dag -efter att jag hade haft långa diskussioner med mitt barn om agerat oacceptabelt,(för att din treåring skulle sluppit uppleva fortsatt konflikt här så hade jag bett er åka hem).
Antingen hade han öppnat dörren och kommit ut eller så hade han fått hjälp att göra det, om jag så hade skullat ringa efter fler personer för att lyfta av karmen, jag hade absolut inte stått handfallen utanför och låtit honom vinna någon låsa-dörren-seger. Och SEN hade han fått leva utan dörr ett bra tag eftersom han väldigt tydligt har visat att han inte klarar av att ha en dörr till sitt rum.

Kikarn skrev:

bise006 skrev:Min vilja är inte att ta någon katt ifrån min bror det är inte det som var meningen med mitt utalande. Utan att han skulle få lite verklighets uppfattning då han inte ville visa min dotter kattungarna (inte glömma att jag står där med min dotter på 3 år som inte förstår nåt av detta och är så glad för hon ska få se kattungarna). Han tror tyvärr redan att alla och allt om han bara är riktigt envis kommer falla på knä och låta honom hållas och han får sin vilja igenom. Men som sagt det hjälper honom inte att kunna leva ett normalt liv i framtiden.

Det du behöver lära dig är att du inte kan slänga ur dig saker utan att det får uttalad konsekvens. Det enda som hände var att du försökte lära honom något (vad??) genom att uttala något som egenltigen var en lögn coh som du inte tänkte omsätta. Hur dumt som helst. Säg ingenting som du verkligen inte menar.
Det blir nämligen allt utom en verklighetsupffattning. Du kan inte använda en katt som meddel att försöka uppnå det du vill. Säg inte att du vill ha tillbaka katten om du inte vill ha tillbaka katten. Ett sådant påstående från någon i syskongruppen hos mig hade inneburit att du hade fått katten i en kattbur med dig per omedelbart. Om inte annat för att jag hade blivit så ursinnig över att katten används som medel att jag aldrig mer vill se kattfan under mitt tak. Rak dialog är det enda som funkar och direkt konsekvens i förhållande till det som sägs är något jag försöker hålla på. Där gick du över gränsen och utanför ämnet när du började dra in katten.

Nu blev det som det blev. Synd. Tråkigt. Trist. Var det värt det? Finns det risk att din treåring reagerade starkare över er reaktion än själva situationen att katten var otillgänglig?

Men visst, jag skall medge att jag aldrig hade tolererat att en av mina sextionåringar låste in sig med en katt eller kattbarnen för att undanhålla dem från en treåring. Jag hade nog talat om för dig att det är ingen bra dag idag att titta på katter och att ni får komma tillbaka en annan dag -efter att jag hade haft långa diskussioner med mitt barn om agerat oacceptabelt,(för att din treåring skulle sluppit uppleva fortsatt konflikt här så hade jag bett er åka hem).
Antingen hade han öppnat dörren och kommit ut eller så hade han fått hjälp att göra det, om jag så hade skullat ringa efter fler personer för att lyfta av karmen, jag hade absolut inte stått handfallen utanför och låtit honom vinna någon låsa-dörren-seger. Och SEN hade han fått leva utan dörr ett bra tag eftersom han väldigt tydligt har visat att han inte klarar av att ha en dörr till sitt rum.

Hej Hej....Tycker din beskrivning i sista stycket ang dörr,vrede,ansvar stämmer otroligt bra!!! Allt annt är enbart till för att gynna sonen o hans uppförande!!!! Att sätta ner foten,då regler finns "där ute i världen".... Som jag förstod det hela hade dottern kommit överens m NARRAN att besöka henne,även sonen visste i förväg....Tror att en förälder i NARRANS situation,blir "fånge" i sitt eget hem pga en totalt ansvarsbefriad son. NARRAN: Hjälp honom med att införa regler,rutiner,konsekvens av handling....och ej "linda in honom i bomull",då vår värld/samhälle är hårt! Hårdare mot dom som redan behöver hjälp!!!!

bise006, narran,

Jag tycker det ni skriver är rätt privata grejer och att ni borde berätta för ngn psykolog eller annan professionell istället för att dra alla turer offentligt. Det framstår mycket klart att ni är en familj i behov av rådgivning, men ta det med professionella människor face-to-face istället för att kasta ut er relationshistorik på nätet.
Ni kan ångra vad ni skrivit längre fram och hur blir det om fler i familjen börjar skriva här?

Sonen måste få hjälp med att få bukt med sitt beteende och ni andra måste få konkreta tips för att ordna ett fungerande vardagsliv. Lösningarna kan vara enklare än ni tror.

Jag försökte nog inte lära honom något utan bara inse fakta, då han fakstisk stod och höll på någon som inte ens är hans. Då han även sa att det var hämd så förstod jag att det var planerat av honom.
Är det fel att lägga fram fakta i ett sånt här dilemma? Hur skulle jag annars sagt?
Min mor hade stått väldigt länge och bett och bönat att vi skulle få se katterna?
Och på ett sett tror jag det är värt de som hände (min dotter blev inte rädd hon sa bara att han var dum men tror inte det påverka henne så mycket, hade vi därimot fått gått därifrån utan att se kattungarna hade hon blivit väldigt ledsen, då insidenten i bil redan blev en besvikelse när hon inte fick klappa katten.)

ploppen09 skrev:Hej Hej....Tycker din beskrivning i sista stycket ang dörr,vrede,ansvar stämmer otroligt bra!!! Allt annt är enbart till för att gynna sonen o hans uppförande!!!! Att sätta ner foten,då regler finns "där ute i världen".... Som jag förstod det hela hade dottern kommit överens m NARRAN att besöka henne,även sonen visste i förväg....Tror att en förälder i NARRANS situation,blir "fånge" i sitt eget hem pga en totalt ansvarsbefriad son. NARRAN: Hjälp honom med att införa regler,rutiner,konsekvens av handling....och ej "linda in honom i bomull",då vår värld/samhälle är hårt! Hårdare mot dom som redan behöver hjälp!!!!

Jag låter säkert jätteelak och hård. Och visst, det är jag om jag behöver vara det, men jag måste nog tillägga att det inte är många gånger jag har behövt sätta hårt mot hårt, men tvekar inte om det behövs.
Men jag försöker aldrig släta över en konflikt, eller lugna ner ett utbrott, tvärtom, vi tar det här och nu, och jag viker inte en mm.

Spelar ingen roll hur tuffa de är, morsan är tuffare om det behövs- i alla lägen. Oavsett om de är fem eller femton, (givetvis anpassar jag mig till barnets ålder). Desto tuffare unge, desto farligare kan det bli om de går en ur händerna.
Jag red många stormar med min äldsta när han var 13-14 när han testade om remmarna höll, och det har jag gott av idag. Vi har en helskön relation, idag är han 20 och det var värt varje minut.

bise006 skrev:Jag försökte nog inte lära honom något utan bara inse fakta, då han fakstisk stod och höll på någon som inte ens är hans. Då han även sa att det var hämd så förstod jag att det var planerat av honom.

Eller så var han bara realist och konstaterade att det du ägnade dig åt var en barnslig och omogen hämdaktion. Om vi pratar aspergers så är det inte alls säkert att det finns någon manipulation med i bilden, snarare vill jag nog påstå att sannolikheten är större att den INTE finns där. Det är snarare ett nt-beteende att tänka ut drag och motdrag för att uppnå syften.

Betalar du för mat, för att de matar katten, för vetrinärvård, vaccinationer och annat? Ev försäkring?

bise006 skrev:Är det fel att lägga fram fakta i ett sånt här dilemma? Hur skulle jag annars sagt?
Min mor hade stått väldigt länge och bett och bönat att vi skulle få se katterna?

Personligen tycker jag att du borde ha berättat hur ledsen du blir för att han gömmer undan katterna för ditt barn, och berättat hur mycket barnet sett fram emot att se katterna. Om din mor nu inte kunde lösa situationen. Eller så tycker jag att du skulle åkt därifrån och kommit tillbaka en dag när det passar bättre och inte är så infekterat. Vad som helst som är konsekvent i situationen.

Nu vet jag inte hur svårt just din bror har att tolka andras känslor, men ett sätt att underlätta för intolkning av andra kan ibland vara att översätta känslor i ord och uttala dem.

Funderade över platser i bilen, här är det tre som kivas om att åka fram.

Är vi bägge vuxna med så sitter antingen jag eller sambon fram.
Har vi en gäst i bilen så sitter den fram.
Är det någon av de två äldre syskonen som åker med och en vuxen, så sitter det äldre syskonet fram.
Är framplatsen ledig så får de turas om, kan de inte lösa det själva så bestämmer den som kör.
Är det någon som beter sig oschysste för att sitta fram får den sitta bak.
Är det två som bråkar om framplatsen får den som inte bråkar sitta fram.
Bråkar alla så får ingen sitta fram; framplatsen får vara tom.
Blir det infekterat så stannar vi hemma, då kan vi inte åka någonstans. Måste vi ändå åka så kräver jag lugn i bilen, annars kan jag inte köra bil, eftersom jag har svårt att koncentrera mig på trafiken när det är massa ljud i bilen som inte är musik eller radio, så i bilen skall det vara lugnt.

Har det blivit bråk under färd har vi vid några tillfällen kommenderat att man får gå ut ur bilen. Det har i princip behövts vid ett tillfälle med två av barnen, och då har det varit helkört. Då har vi kört någon vända och sedan plockat upp dem med frågan: Tänker du uppföra dig eller skall du fortsätta gå? De har valt att sätta sig tysta och sura i bilen, så kul är det inte att gå särskilt om det är långt.
Ett barn ringde pappa som ringde upp mig och frågade vad i helvete jag sysslade med och om jag var helt dum i hela huvudet. När jag hade fått förklara så ringde han tillbaka till barnet och frågade varför han inte berättade hela situationen från början och att han inte kunnat uppföra sig. Sedan den gången lägger sig pappa inte i, men jag har lärt mig att ringa honom om jag betett mig på ett sätt som kan tolkas som oacceptabelt. Vilket det naturligtvis är att sätta av ett barn vid vägkanten. Jag skulle dock aldrig överge ett barn, bara markera min gräns en kort stund. De far inte illa av att få gå av sig lite ilska någon minut heller (det har inte varit motorväg, förstås, utan småvägar bägge gånger).

Jag har dock vid några tillfällen stannat vid vägkanten med frågan: "nå, hur skall du ha det? Skall du åka med får du uppföra dig, annars kan du gå". De har då valt att lugna ner sig.

Jag kräver lugn i bilen, ingen stojjig lek eller bråk när jag kör. Jag ansvarar trots allt för allas liv i bilen samt för mina medtrafikanters liv när jag kör bil. Så där måste man uppföra sig, enkelt matematik.

Jag var tyst ganska länge medan min mor försökte övertala honom. Men tillslut sa jag bara att katten i grund och botten är min. och min dotter har rätt att se dom? Så han kan inte agerat pga. mitt utalande då jag inte sagt det innan han börja?
Och det var han som agera i hämd för han sa det rakt ut att detta är hämd mot dig?
Men kan erkänna att detta jag sa om att ta tillbaka katten var ett tomt hot , men jag utryckte mig bara så " att i värsta fall om min dotter inte får se kattungarna så kan jag ju ta tillbaka dom." men de sa jag efter 1 timmas tjat.
Men dina svar är väldigt intresanta och du verkar veta mycket om förhållningsätt och agerande.

Ingen kan få bete sig hur som helst och man kan ställa en del krav på personer med As. givetvis. Vi mår i regel bra av konsekvens, fasta ramar, rutiner och ritualer som bekant. Ju äldre och/eller mer högre fungerande, desto högre krav men har man As. har man inte samma förmåga som andra människor, så är det bara. Detta måste man tänka på när man umgås med personer med As, vilket många av er ju vet. Där krävs mer av tex. konsekvens och förberedande information, mm. Tyvärr vet och förstår ju många NT:s inte detta. Därför ser det ju ut som det gör lite här och var.

Dock kan man ju träna på mycket även fast man har As. men det tar i regel längre tid innan resultat nås och vissa mindre bra beteenden kommer nog alltid finnas kvar i större utsträckning. Jag har tränat mycket och gör fortfarande liksom de flesta andra med As och det hjälper ofta främst mig men även omgivningen.

bise006 skrev:Jag var tyst ganska länge medan min mor försökte övertala honom. Men tillslut sa jag bara att katten i grund och botten är min. och min dotter har rätt att se dom? Så han kan inte agerat pga. mitt utalande då jag inte sagt det innan han börja?
Och det var han som agera i hämd för han sa det rakt ut att detta är hämd mot dig?
Men kan erkänna att detta jag sa om att ta tillbaka katten var ett tomt hot , men jag utryckte mig bara så " att i värsta fall om min dotter inte får se kattungarna så kan jag ju ta tillbaka dom." men de sa jag efter 1 timmas tjat.
Men dina svar är väldigt intresanta och du verkar veta mycket om förhållningsätt och agerande.

Kan du hänga med på att om du inte har tänkt begära tillbaka katten, så spelar det absolut ingen roll vems den är? Jag tycker att det låter som en typisk syskonrivalitetsgrej, och att du inte har gått vidare från "storasyster i hemmet" till att vara "vuxen storasyster som kommer hem och hälsar på med ett eget barn hos din gamla familj där din bror bor".
Du har enligt det jag läser in agerat lika barnsligt, även om det tog en timma innan du tog upp ägarskapet. Det var ett onödigt tillägg, om du inte har tänkt åberopa ägarskap, hemtagande av katt eller tar ansvar för den i den dagliga vården. Vem som äger katten eller har rätt till hennes ungar har ingenting med grundsituationen att göra om du inte vill ha med den hem igen.

Sedan hade jag personligen inte låtit en sådan situation dra ut på en hel timma; speciellt inte om jag har mitt vuxna barn och barnbarn på besök; det hade gått före i det läget, vet inte hur nära relation ni har eller hur nära ni bor men jag hade nog koncentrerat mig mer på er än på barnet som sitter med sina katter på rummet och surar. Kanske hittat på något kul, gått och käkat en glass eller tagit en promenad så hade han kunnat sitta där och begrunda sina synder. Ibland är det mest effektivt att lösa maktsituationer med att se till att avstyra, avleda eller ta ifrån den styrande personen makten.

Eller så hade jag låst upp dörren och markerat att sådär gör man bara inte under mitt tak där jag trots allt är den som bestämmer och drar ihop till försörjningen, för i det läget hade han fått hydda till sig lite så han gick att ha i möblerade rum.

Sorry, till viss del har jag stor förståelse för npf, men i utagerande situationer så har jag väldigt liten tolerans. Man får bli hur arg som helst, men inte säga eller göra vad som helst utan att ställa till rätta i efterhand. Jag hoppas att du och din bror har kunnat prata om det efteråt och att ni har kunnat be varandra om ursäkt för att ni bägge bar er dumt åt.

Det är förrästen något jag håller på. Det händer att man gör fel, ibland till och med ofta. Men att lösa det efteråt är det viktigaste egentligen. Det kan er mor inte göra åt er. Och att man sedan lägger det hela till handlingarna och går vidare. Kanske kan ni två boka upp en tid där HAN får styra visningen av katterna, och kanske till och med kan tycka att det är roligt att visa ditt barn dem?

Hur ofta bestämmer du träff med din bror? Vad gör ni två tillsammans själva utan att er mamma drar i det? Ägnar ni själva er åt att odla en egen relation?

Kikarn skrev:Hur ofta bestämmer du träff med din bror? Vad gör ni två tillsammans själva utan att er mamma drar i det? Ägnar ni själva er åt att odla en egen relation?

Det där var rent allmänt en mycket bra fråga som jag tror många syskon behöver fundera över.

Kikarn skrev:Hur ofta bestämmer du träff med din bror? Vad gör ni två tillsammans själva utan att er mamma drar i det? Ägnar ni själva er åt att odla en egen relation?

Jag träffar varken min mor eller bror så ofta. Jag pratar med min mor ibland och vi träffas och ibland följer min bror med. Något han bestämmer själv.
Jag håller dock inte med om att det inte var riktigt att dra upp ägandeskapet av katten så som situationen var då katten var det de handla om och han trodde sig äga och bestämma över.
Däremot de tomma hotet att jag kunde ta tillbaks den var kanske lite barnsligt.
Jag försökte vid båda tillfällena prata med min bror och förklara och få honom att förklara för mig vad han tyckte var fel av mig? Men han vill inte prata och då är det han som bestämmer. Min mor förmedla dock lite mellan oss genom telefonen.

bise006 skrev:

Kikarn skrev:Hur ofta bestämmer du träff med din bror? Vad gör ni två tillsammans själva utan att er mamma drar i det? Ägnar ni själva er åt att odla en egen relation?

Jag träffar varken min mor eller bror så ofta. Jag pratar med min mor ibland och vi träffas och ibland följer min bror med. Något han bestämmer själv.
Jag håller dock inte med om att det inte var riktigt att dra upp ägandeskapet av katten så som situationen var då katten var det de handla om och han trodde sig äga och bestämma över.
Däremot de tomma hotet att jag kunde ta tillbaks den var kanske lite barnsligt.
Jag försökte vid båda tillfällena prata med min bror och förklara och få honom att förklara för mig vad han tyckte var fel av mig? Men han vill inte prata och då är det han som bestämmer. Min mor förmedla dock lite mellan oss genom telefonen.

Syskonrelationer är viktiga i min värld. Jag har själv relation med mina syskon och har i tidig ålder försökt att aktivt putta på mina ungar att ha egna relationer på olika sätt, när de är mycket små, vilket innebär att jag inte behöver lägga mig i längre.
Mina yngre får ibland frågan av de äldre om de vill komma och hälsa på och även om de -om det är möjligt- vill sova över, hänga med till garaget och när min nästäldsta son var i spanien med sin flickvän så kom han hem med en liten present vardera till sina syskon. Vilket blev väldigt uppskattat, det var inget jag hade initierat, han hade tänkt så själv. När de äldre är hemma så händer det också att de lägger energi på att ex följa med in i något syskons rum, titta på något, prata om något och ägna lite tid. De skojjar med varandra, tar upp "kommer du ihåg den gången" ibland är det saker som inte är till min fördel som de skrattar åt ihop; och det är helt underbart.

Det är små små saker som gör det. Ni är egentligen de enda människor som bäst kan förstå vissa saker, som har levt under samma tak, som har upplevt samma situationer på olika sätt, som har uppfattat era gemensamma föräldrar -eller ev styvisar- på olika sätt etc, etc, etc. Det är en relation som är värd att lägga lite krut på och det är inget som kommer av sig självt.

En sådan här situation som blev väldigt stor, kunde bli såhär stor för att ni två, din mor och du tillät det. Och kanske också för att ni två, din bror och du, inte har en egen relation för att den måste gå genom er mor.

Att du förmedlar direkt till din bror, utan att gå genom er mor, den här gången att du blev ledsen för att ni inte fick titta på katterna samtidigt som du ber om ursäkt för att du själv bar dig dumt åt, kanske kan vara en öppning? Och varför inte fråga om han vill komma över till dig en stund och ta en fika? Skrota er mor en stund och gör något eget.

En liten tanke till.

En sådan här situation blir inte större än man gör den.
Shajte happens. Mitt råd är att du och din bror reder ut den er två emellan och sen lägger den till handlingarna, lägg energin på något som betyder något och gå vidare. (det är oftast inte ens fel att två träter, att hitta sin egen del i det hela kan förändra mycket i relationen två personer emellan!).

Hur din mor reder situationer med din bror behöver inte du bekymra dig så mycket om egentligen, hon är vuxen nog att hantera det själv och gör hon inte det, tja, då får hon ha dessa utdragna utbrott och att han agerar som han vill och styr i hemmet.

Ni två, du och din bror, kan ändå utveckla en vuxen-syskon-relation och må skitbra i det.

narran skrev:Sonen fick givetvis ett utbrott och saker för flera tusen gick i kras.

sommarjobbet han fått

Vilken tur att han har fått sommarjobb så han kan ersätta det som gick sönder. Är det hans egna grejjer kan han förstås välja att låta bli att ersätta dem, men andras kan man ju inte slå sönder hur som helst.

narran skrev:Jag vet men just nu mår han jäkligt dåligt och vill nog visa hur dåligt han mår just genom att provocera på det viset. Dottern har under en längre tid försökt att övertala mig att sluta att dalta med honom pga hans diagnos för att han måste lära sig att inte alla kan ta hänsyn till den.

Hon kanske använder det som en ursäkt för att kunna skada och såra sonen. Eller tror hon verkligen att han lär sig något genom att bli behandlad på det sättet du beskriver? Svårt att tro, särskilt efter att hon sett hans reaktioner.

Flera av de sadister jag har träffat på hänvisar till att de bara "försöker hjälpa till" när de kör sina grejer. Alla idéer och teorier om "hårdhet" som behandlingsmetod är som skapat för att dessa ska kunna leva ut sina dolda böjelser. (Jag säger inte att dottern är en sadist, men hon kanske ändå är väldigt arg och i detta enskilda fall vill såra. Men det är förstås närmast omöjligt att veta enbart baserat på dina inlägg här).

Även om det skulle vara så att sonen faktiskt är en aning "bortskämd" i sin diagnos (vilket jag inte har någon som helst uppfattning om), att han kommer undan med mer än vad som är nödvändigt, så låter det helt orimligt och destruktivt att köra med grejer som att hota att ta hans favoritkatt.

Altus skrev:Flera av de sadister jag har träffat på hänvisar till att de bara "försöker hjälpa till" när de kör sina grejer. Alla idéer och teorier om "hårdhet" som behandlingsmetod är som skapat för att dessa ska kunna leva ut sina dolda böjelser.

Jag kan mycket väl vara hård mot de hårda om situationen så kräver. Helt utan att ha någon som helst sadistisk läggning eller dolda böjelser. Det finns absolut situationer där jag har vägrat ge mig fast att jag vet att det kommer ett utbrott om jag inte gör det. Och jag tror inte att det är sunt att dalta med vuxna ungar hur mycket as de än har, eller hur stora och farliga de än är. Den dagen jag blir rädd för någon av mina ungar, den dagen kapitulerar jag helt som förälder, abdikerar och slänger in handduken. Sen spelar det ingen roll hur stora eller farliga de anses av andra att vara.

Kikarn skrev:

Altus skrev:Flera av de sadister jag har träffat på hänvisar till att de bara "försöker hjälpa till" när de kör sina grejer. Alla idéer och teorier om "hårdhet" som behandlingsmetod är som skapat för att dessa ska kunna leva ut sina dolda böjelser.

Jag kan mycket väl vara hård mot de hårda om situationen så kräver. Helt utan att ha någon som helst sadistisk läggning eller dolda böjelser. Det finns absolut situationer där jag har vägrat ge mig fast att jag vet att det kommer ett utbrott om jag inte gör det. Och jag tror inte att det är sunt att dalta med vuxna ungar hur mycket as de än har, eller hur stora och farliga de än är. Den dagen jag blir rädd för någon av mina ungar, den dagen kapitulerar jag helt som förälder, abdikerar och slänger in handduken. Sen spelar det ingen roll hur stora eller farliga de anses av andra att vara.

Jag instämmer i princip med vad du säger, och det motsäger inte vad jag sa tidigare. Även om 100% av alla sadister använder "hårda teorier" som svepskäl för sina handlingar (vilket de inte gör), så betyder inte det att alla som använder hårda teorier (eller hårdhet i allmänhet) är sadister. Lika lite som att det faktum att alla sadister är människor inte betyder att alla människor är sadister.

Altus skrev:Jag instämmer i princip med vad du säger, och det motsäger inte vad jag sa. Även om 100% av alla sadister använder "hårda teorier" som svepskäl för sina handlingar (vilket de inte gör), så betyder inte det att alla som använder hårda teorier (eller hårdhet i allmänhet) är sadister. Lika lite som att det faktum att alla sadister är människor inte betyder att alla människor är sadister.

Tack, det var bara en liten nyansering jag ville ha.
Att situationer får konsekvenser kan ibland upplevas som att det är en hårdhet man möter dem med.
Jag förespråkar inte hårdhet som uppfostringsmetod annars.

Till Krigar själ, iofs kan jag hålla med dig i att man inte ska vika ut sig och sina ungar för mycket, men å andra sidan kan jag ärligt säga att jag själv mycket hellre skulle fråga andra föräldrar om råd än att gå till en psykolog! Men det är kanske så att egentligen stör såna här diskussioner dig för att de blir för närgångna mer än att föräldrar diskuterar sina barn med medföljande problem.

Dessutom tror jag just detta att vädra sina funderingar om problem kring barnen är typiskt kvinna. En man pratar sällan om sina problem med andra utan ägnar sig åt att försöka lösa dem emedan kvinnor oftast vill ha nya synvinklar på situationen för att sen kunna lösa dem på sitt sätt, men med nya infallsvinklar.

Till Kikarn jag har nog fungerat ungefär som du med mina ungar, med den sorgliga bristen att jag inte hjälpt mina barn att få en vettig relation till varandra. Något jag önskar att någon i tidigare läge påpekat vikten av för mig. Jag har själv ingen relation med mina syskon, något jag iofs inte saknar, men som jag skulle önska mina barn.

Till Narran jag tror faktiskt just detta att du tagit upp er situation så här på ett forum kan bli en öppning mellan din dotter och dig. Min dotter vågade aldrig be mig om hjälp när hon sent omsider insåg att hennes dotter nog faktiskt var autistisk, just för att hon skällt så mycket på mig när jag sökte utredning på hennes bröder. När jag sen hittade ett inlägg på ett forum som jag gissade var från henne och hur mycket tankar hon hade om sin dotter så svarade jag, men till att börja med bara med mitt nick, tills vi fått kontakt och då berättade jag att det var jag. Hennes dotter fick sedemera en snabb utredning eftersom sonens läkare sedan innan var förvarnad om att det nog skulle behövas. Barnbarnets utredning visade förstås att även hon var aspergare.

Det sorgliga i det hela var att min dotter med största sannolikhet även hon var aspergare, men diagnosen som sådan var så negativt laddad att hon ens vägrade tänka i de banorna. I viss mån tror jag hennes självmord till stor del berodde på att hon inte längre kunde blunda för faktum eftersom psyk jobbade på att få henne att acceptera en utredning.

Asperger var för henne ett skällsord, men bland många av hennes klagomål på hur jag behandlade grabbarna fanns vissa sanningar. Sanningar som jag begrundade och erkände att hon hade rätt och försökte ändra mitt beteende.

Till bise006 i mångt och mycket låter din relation med din mamma som den jag och min dotter hade. Och jag undrar om du inte kan hjälpa upp det hela med att försöka ha förståelse för att din bror faktiskt fungerar annorlunda men även markera när du tycker att han går över gränsen. Faktum är att jag undrar om han inte kommer och frågar dig varför med tiden om du ger honom tid. Aspergare behöver oftast tid att ta in saker och ting och en utskällning innehållande en massa ord blir för mycket, emedan en enkel kommentar om att han gått över gränsen kan få honom att fundera.

Är det något mitt ex faktiskt lärde mig, så var det just detta att aldrig köra in någon i hörnet utan möjlighet till reträtt, för det leder ingenstans.

Sanna

lillsanna skrev:Till Krigar själ, iofs kan jag hålla med dig i att man inte ska vika ut sig och sina ungar för mycket, men å andra sidan kan jag ärligt säga att jag själv mycket hellre skulle fråga andra föräldrar om råd än att gå till en psykolog! Men det är kanske så att egentligen stör såna här diskussioner dig för att de blir för närgångna mer än att föräldrar diskuterar sina barn med medföljande problem.

Dessutom tror jag just detta att vädra sina funderingar om problem kring barnen är typiskt kvinna. En man pratar sällan om sina problem med andra utan ägnar sig åt att försöka lösa dem emedan kvinnor oftast vill ha nya synvinklar på situationen för att sen kunna lösa dem på sitt sätt, men med nya infallsvinklar.

Jag förstår att man behöver prata ut ibland men det man skriver på nätet försvinner ju inte och kan läsas av vem som helst.
Jag tycker det är vettigt att poängtera detta eftersom folk verkar glömma av det.

KrigarSjäl skrev:
Jag förstår att man behöver prata ut ibland men det man skriver på nätet försvinner ju inte och kan läsas av vem som helst.
Jag tycker det är vettigt att poängtera detta eftersom folk verkar glömma av det.

Något jag iofs håller med helt, eftersom jag själv oftast talar innan jag tänker till skulle behöva en inbyggd påminnare