tahlia skrev:

sommar skrev:
Exakt samma som hos mig. Som bekant har jag också As. Min syster gör också fel ibland genom att skrika och spänna ögonen i mig. Mamma säger åt henne för det mesta och pappa ibland men hon fortsätter och säger då ; hon ska inte alltid få sin vilja fram. Som väl är biter hon ihop ibland och låter det vara och tillåter mig ha mycket mer kontakt med föräldrarna eftersom jag har det behovet men hon måste sluta skrika åt mig och jag måste försöka sluta skrika inte minst åt hennes dotter, vilket tyvärr hänt men hon borde oftare ha lättare att stoppa för hon har inte det minsta As. och inga andra problem heller.

Är det bara jag, eller framstår hela det här stycket som ett typiskt exempel på att gömma sig bakom sin diagnos?

Inte alls nödvändigtvis. Det krävs nog mer detaljerad information om vad det hela handlar om i de aktuella situationerna för att man ska dra några slutsatser om huruvida det är att gömma sig bakom sin diagnos.

Men visst, det citerade stycket kan tolkas på det sätt du gör. Jag förespråkar dock som framgår försiktighet och kan tänka mig att beskrivningen lika väl kan tolkas på helt andra sätt.

Förtydligande. Det kan låta som att jag har mer rätt att skrika. Inte lika stort ansvar att sluta skrika för jag har As. = låter som försvar /gömma mig bakom diagnosen. Det jag menar ÄR att jag i de lägena inte kan sluta skrika stoppa mig fast jag vill men jag tror att har man inte AS kan man lättare det = lättare styra sig generellt sett. Det händer att jag kan stoppa mig genom att stampa i golvet, går ibland i ett annat rum (sällsynt) men det beror på. Ibland är det totalkört. Pratar man lugnt med mig brukar det numera dämpas ganska snart.

Jag tycker att man ska ha lite större överseende med personer inom autismspekrat men till en viss gräns och konsekvens är ett måste men bör inte gå till överdrift.

Det låter säkert som försvar ännu och då får det göra det. Jag har i alla fall förklarat och står för min åsikt.

TK skrev:

tahlia skrev:

sommar skrev:
Exakt samma som hos mig. Som bekant har jag också As. Min syster gör också fel ibland genom att skrika och spänna ögonen i mig. Mamma säger åt henne för det mesta och pappa ibland men hon fortsätter och säger då ; hon ska inte alltid få sin vilja fram. Som väl är biter hon ihop ibland och låter det vara och tillåter mig ha mycket mer kontakt med föräldrarna eftersom jag har det behovet men hon måste sluta skrika åt mig och jag måste försöka sluta skrika inte minst åt hennes dotter, vilket tyvärr hänt men hon borde oftare ha lättare att stoppa för hon har inte det minsta As. och inga andra problem heller.

Är det bara jag, eller framstår hela det här stycket som ett typiskt exempel på att gömma sig bakom sin diagnos?

Inte alls nödvändigtvis. Det krävs nog mer detaljerad information om vad det hela handlar om i de aktuella situationerna för att man ska dra några slutsatser om huruvida det är att gömma sig bakom sin diagnos.

Men visst, det citerade stycket kan tolkas på det sätt du gör. Jag förespråkar dock som framgår försiktighet och kan tänka mig att beskrivningen lika väl kan tolkas på helt andra sätt.

Tack! Jag kan tillägga att du har rätt men skulle jag skriva allt skulle ju inget annat få plats typ och ingen är intresserad av all mina detaljer och jag tänker inte lämna ut allt om min familj.

Tycker att det ska återgås till trådskapren/narrans problem. Är någon road av att kommentera mig, så kan man ju göra det men gärna undantag för en person.

sommar skrev:Jag kan tillägga att du har rätt men skulle jag skriva allt skulle ju inget annat få plats typ och ingen är intresserad av all mina detaljer och jag tänker inte lämna ut allt om min familj.

Jag förstår att det inte går att ge alla detaljer här. Vad jag ville få fram är att man bör vara försiktig i tolkningar av det andra säger, just för att man inte har mer information om bakgrunden.

Sedan kan jag även tycka att det på ett diskussionsforum är mer eller mindre ofrånkomligt/självklart att man reagerar på andras inlägg, med den information som nu har givits. Det ligger i sakens natur.

sommar skrev:Är någon road av att kommentera mig, så kan man ju göra det men gärna undantag för en person.

Nu blev jag nyfiken. Är du säker på att den personen du syftar på vet att det är h*n, eller skriver du så för att jävlas rent allmänt?

narran skrev:Sonen har tack och lov lugnat sig med tatueringen i pannan som tur var var inte kompisen som har en tatueringsaparat hemma medan han var arg. Den killen är borta tills på söndag så till dess borde det gå att få sonen att fatta att hakkorsplanerna inte är så bra.

Tyvärr har inte so´nen någon annan än mig och syokonsulenten på skolan som han har förtoende för. Och nu hör han tyvärr inte till den skolan längre. Vi ska dock till lss på onsdag nästa vecka och träffa en kille som han ska få som kontaktperson. Jag hoppas att personkemin funkar.

Det är ju så det som utlöser utbrott i en konflikt med sonen är om man skriker eller låter irriterad på rösten det lockar alltid och ofelbart fram hans sämsta sidor. Och hans syster tar minst sagt på sig ett mästrande och irriterande tonläge i rösten när hon försöker tala honom till rätta.

Men det är och andra sidan det som hans syster anser är fel att anpassa sig efter honom i.

Har du bra kontakt m övriga barn ev barnbarn?
Eftersom jag e nybörjare här så är jag under "lärdom"
Har din son rutiner,fasta direktiv ex vad som e okey,hur han har ansvar även om han har AS?
Min kusins dotter var våldsam,slog sönder i TROTS,ej pga diagnos.
Hon fick rätt hjälp,specifika regler som skulle vara i hemmet!
Att skylla på dottern som var 27 år,är väl att underskatta hennes nivå,då hon vill hälsa på sin mamma o bror. Ser du objektivt på situationen?
Ibland kan man bli förblindad av diagnos,o tappa verkligheten...inte illa menat ....men ibland kanske vi,människor tappar bort oss.
Att låta din son bli våldsam,slå sönder saker är ingen ursäkt för AS...
Tror att proffisionell hjälp av oberoende part bör ge dej lite riktlinjer för din son,för han behöver hjälp,den dagen han ska stå på egna ben!
att leva skyddad från samhället o att alla ska anpassa sej eft han,stjälper honom....Kan bara reflektera hur det VAR o ÄR nu hos min kusin!

Parvlon skrev:

sommar skrev:Är någon road av att kommentera mig, så kan man ju göra det men gärna undantag för en person.

Nu blev jag nyfiken. Är du säker på att den personen du syftar på vet att det är h*n, eller skriver du så för att jävlas rent allmänt?

Jag var helt seriös men du förstår mig inte och nu orkar jag inte skriva om igen. Du får läsa det jag skrev. Jag jävlas inte. Det brukar vara mer uppenbart då jag gör det.

sommar skrev:

Parvlon skrev:

sommar skrev:Är någon road av att kommentera mig, så kan man ju göra det men gärna undantag för en person.

Nu blev jag nyfiken. Är du säker på att den personen du syftar på vet att det är h*n, eller skriver du så för att jävlas rent allmänt?

Jag var helt seriös men du förstår mig inte och nu orkar jag inte skriva om igen. Du får läsa det jag skrev. Jag jävlas inte. Det brukar vara mer uppenbart då jag gör det.

Jag e ny här..men varför bråkar ni??

TK skrev:

sommar skrev:Jag kan tillägga att du har rätt men skulle jag skriva allt skulle ju inget annat få plats typ och ingen är intresserad av all mina detaljer och jag tänker inte lämna ut allt om min familj.

Jag förstår att det inte går att ge alla detaljer här. Vad jag ville få fram är att man bör vara försiktig i tolkningar av det andra säger, just för att man inte har mer information om bakgrunden.

Sedan kan jag även tycka att det på ett diskussionsforum är mer eller mindre ofrånkomligt/självklart att man reagerar på andras inlägg, med den information som nu har givits. Det ligger i sakens natur.

Jag förstod dig och jag är helt klart införstådd med att man får både ris och ros på ett diskussionsforum MEN Tahlia och jag ha en del tjafs bakom oss. Därför skrev jag som jag gjorde till henne men inte lätt för er andra att veta.

ploppen09 skrev:

sommar skrev:

Parvlon skrev:[quote="sommar"]Är någon road av att kommentera mig, så kan man ju göra det men gärna undantag för en person.

Nu blev jag nyfiken. Är du säker på att den personen du syftar på vet att det är h*n, eller skriver du så för att jävlas rent allmänt?

Jag var helt seriös men du förstår mig inte och nu orkar jag inte skriva om igen. Du får läsa det jag skrev. Jag jävlas inte. Det brukar vara mer uppenbart då jag gör det.

Jag e ny här..men varför bråkar ni??[/quote]

Jag bråkar i alla fall inte men det kan ju så. . Upplever "bara" att han inte förstod mig.

Välkommen förresten - in i heltuften dvs. i diskussionerna på forumet. Både positivit och negativt.

Sommar har fattat det rätt.

1. Att dottern skulle sitta i framsätet var pga. att barnbarnet satt i baksätet och narrans son hade en katt med sig, barnbarnet ville sitta brevid katten. Detta sa även narran till sin son.

2. Då sonen blev avlämnad hemma, och vi fortsatte ut till mormor och morfar. Ringer sonen på narrans mobil efter 1 minut och hotar med att han ska slå sönder hennes/hans spel. Då narran lagt på och jag ser hennes rektion, hon nästan skaka och visste inte var hon skulle ta vägen "Vi måste vända!!" Vi fortsätter iallafall hon säger att hon ska skynda sig hem efter att hon lämnat av oss.
Då jag "dottern" ser detta tar jag hennes mobil och skriver ett sms. Då han skrikit och gapat i bilen om att han har hög intelligens och jag är omogen mm. skriver jag detta.
"Detta är inte moget. Är det inte dags att du börjar uppskatta din mor för allt hon gör för dig, och inte förstöra för henne."
Då vi kommer ut till narrans mor har hon förberett mat och säger att vi ska äta. Då avslår narran sin mors inbjudan för att hon måste skynda sig hem till sonen. (Modern är 71 år och i ganska dålig hälsa.)
När narran iallafall åker hem till sonen så upptäcker hon att han gråter pga. smset. Detta var verkligen hemskt då han inte gråtit sedan han var ett litet barn.
Dagen efter ringer jag upp för att förklara för min bror att det inte var illa menat med smset utan att han ska inse vilken snäll och trogen mor han har. och borde tänka lite på henne. men han ville inte lyssna.

Då jag senare ringer och säger att jag och mitt barn kommer och hälsar på för att se kattungarna säger hon att vi är välkommna. (narran hade själv sagt till sitt barnbarn flera ggr att hon ska komma och se kattungarna)
Då vi kommer dit har jag redan innan tänkt på att försöka undvika bråk. Så jag försöker unvika att komma i min brors väg, vi tilltalar inte varandra. Narran jag och barnbarnet sitter och fikar lite sen går narran för att hämta kattungarna för att barnbarnet ska få se dom.
Då startar bråket sonen vägrar ta fram kattungarna ingen ska få se dom, Det är hans, säger han. Narran försöker övertala honom men han vägrar och han är van att få som han vill och barnbarnet får fortfarande inte se kattungarna. (barnbarnet är 3 år om 1 månad).Då narran fortsätter övertalningen utan resultat öppnar jag munnen för första gången, Säger att det faktiskt är min katt igentligen och att mitt barn faktiskt har rätt att se kattungarna detta säger jag lungt. Då säger han att det är hans mm och börjar skrika.
I 1 timma försökte narran övertala honom men han fortsatte att förhindra att barnbarnet skulle få se katterna. Då jag inte hade tid längre och mitt tålamod börja ta slut sa jag att han skulle tänka på att i värsta fall kan jag faktiskt ta tillbaka min katt. Jag höjde också rösten då han börja skrika att jag skulle dra mm. Han sa att "Detta är hämd " Jag sa att vi skulle gå bara min dotter fick se kattungarna, men han fortsatte tills han börja slå sönder saker och kasta även en stol efter mig.
Jag försökte också prata med honom lungt och säga att jag tycker det är synd att det blivit så här och det inte var illa menat med smset utan som sagt är det någon han borde visa lite kärlek och omtanke är det hans mor som alltid ställer upp för honom i lalla lägen.
Narrans andra son har sagt att han känner sig bortskuffad och ensam från sin mor pga. brodern.

3. När jag tog kontakt med dessa "hem" var det inte pga. att min bror skulle flytta dit. Utan jag ifrågasatte vår kommuns förhållningsätt och habilitering. Min mor hade fått info om att en med asperger inte ska ha några kvar på sig, inga rutiner,inga regler och man ska aldrig säga emot honom. Han skulle få bete sig som han ville. Fanns inget att göra!
Ville att narran skulle få hjälp av andra.
Detta var isammband med ett bråk för ca 4 år sedan då jag råka säga åt min bror att han inte fick stå och sparka sönder min mors bil. Då sparka han mig i magen och jag var gravid.

4. Då jag dagen efter får höra av min mormor att min mor sagt att det var jag som starta detta bråk och att jag hade provocerat fram det blev jag arg och ringde upp. För han hade som sagt redan bestämt sig att starta bråk Då det var "hämd" som han sa! Och jag hade inte ens sagt något innan han börja bråka. Jag tycker inte om att min mor förvränger verkligheten för att det ska se ut som hennes son aldrig gör något fel.

5. Vad gäller min grannes vårdbild har jag aldrig sagt något om nerdrågad eller hem. För jag vet inte vilken behandlingsform han fått. Vet bara att han efter att han varit borta i ca 6 månader kommer tillbaka som en blomstrande ung grabb med självkänsla och ser ut att må väldigt bra.

6. Har ingen avsikt att komma emellan min mor och bror. Jag och min moder står inte varandra så nära och det har vi nog aldrig gjort igentligen. Men jag bryr mig mycket om henne. Och det är igentligen det allt detta handlar om. Jag har svårt att se min mor försvinna helt. för det finns inte mycket kvar av den starka människa hon alltid varit tidigare.
Och jag tro inte att det är rätt hjälp att låta min bror tro att omvärlden ska och kommer anpassa sig efter honom hela hans liv. Han lär aldrig kunna leva ett någorlunda liv med den uppfattningen att alla ska göra som han vill mm.

Detta är dottern till narran

Oj långt meddelande, hade inte tänkt läsa hela men det gjorde jag
Ett till långt inlägg här...

Helt riktigt ger inte AS några rättigheter o slå folk, och att sparka dig i magen medans du är gravid är ju bara för mycket oavsett vad orsaken var.

Personligen tycker jag att det verkar märkligt med när någon slänger grejer omkring sig eftersom jag inte känt behovet av att avreagera mig själv trots att jag uppmanats o göra det så har det inte hjälpt, sakerna har ju gått sönder och de blir inte hela igen.

Likaväl tycker jag det var undeligt det där med vem som skulle sitta i fram.

Det som gick sönder antar jag att var datorn, om så är fallet så föreslår jag att den inte ersätts med en ny utan att den får vara trasig - länge.

Kan ta ett exempel från min egen familj, min lillebror (16 år just då) hade tjuvlånat föräldrarnas firmabil medans han fått äran att var hemma helt själv i en vecka på egen begäran medans färldrar och syrran åkte iväg på en veckas skidresa (jag hade flyttat hemifrån).

Hans kompis hade tjuvlånat sina föräldrars bil och de hade åkt ut på en grusplan för o sladda med bilarna, de krockade till slut med varann.
För o göra texten kortare så berättar jag bara att föräldrarna inte direkt vart imponerade men de skyllde ändå på sig själva för att de tyckte de inte varit hemma tillräcklgt under barnens uppväxt och gick o köpte en radiostyrd bil åt honom efter 3 veckor för 6000 kronor.
Det fick honom verkligen inte att bete sig bättre som var den avsedda effekte, han blev tvärt om ganska oregerlig och struntade i det mesta och bad folk fara o flyga, såväl föräldrar syskon lärare och en del skolkompisar.

Fast det är nog inte lätt o vara förälder heller, jag skulle nog tordas påstå att det är ett av få misstag mina föräldrar gjort men som fick ganska stora effekter på min brors beteende.
Han har vad vi vet inget npf, han kan iofs bli ruskigt arg ibland.
Numera bara emellanåt lätt arrogant, hans beteende förbättras mycket väl på när han inser att man väger in saker han gjort mot sin omgivning när han själv behöver hjälp.
Bäst är att kommentera hur juste man själv tycker han varit på sistone när han vill ha något eller vill ha hjälp.

Personligen tycker jag det är trist att inte bara kunna vara snäll utan att man liksom måste "ta betalt" för det för att han ska vara juste mot folk.
Han är iofs mycket bättre numera (han är 25 nu) än vad han varit.

Han kan också vara riktigt riktigt snäll emellanåt, speciellt om han får prata bilar.

bise006 skrev:1. Att dottern skulle sitta i framsätet var pga. att barnbarnet satt i baksätet och narrans son hade en katt med sig, barnbarnet ville sitta brevid katten. Detta sa även narran till sin son.

2. Då sonen blev avlämnad hemma, och vi fortsatte ut till mormor och morfar. Ringer sonen på narrans mobil efter 1 minut och hotar med att han ska slå sönder hennes/hans spel. Då narran lagt på och jag ser hennes rektion, hon nästan skaka och visste inte var hon skulle ta vägen "Vi måste vända!!" Vi fortsätter iallafall hon säger att hon ska skynda sig hem efter att hon lämnat av oss.
Då jag "dottern" ser detta tar jag hennes mobil och skriver ett sms. Då han skrikit och gapat i bilen om att han har hög intelligens och jag är omogen mm. skriver jag detta.
Detta är inte moget. Är det inte dags att du börjar uppskatta din mor för allt hon gör för dig, och inte förstöra för henne.
Då vi kommer ut till narrans mor har hon förberett mat och säger att vi ska äta. Då avslår narran sin mors inbjudan för att hon måste skynda sig hem till sonen. (Modern är 71 år och i ganska dålig hälsa.)
När narran iallafall åker hem till sonen så upptäcker hon att han gråter pga. smset. Detta var verkligen hemskt då inte inte gråtit sedan han var ett litet barn.
Dagen efter ringer jag upp för att förklara för min bror att det inte var illa menat med smset utan att han ska inse vilken snäll och trogen mor han har. och borde tänka lite på henne. men han ville inte lyssna.

Då jag senare ringer och säger att jag och mitt barn kommer och hälsar på för att se kattungarna säger hon att vi är välkommna. (narran hade själv sagt till sitt barnbarn flera ggr att hon ska komma och se kattungarna)
Då vi kommer dit har jag redan innan tänkt på att försöka undvika bråk. Så jag försöker unvika att komma i min brors väg, vi tilltalar inte varandra. Narran jag och barnbarnet sitter och fikar lite sen går narran för att hämta kattungarna för att barnbarnet ska få se dom.
Då startar bråket sonen vägrar ta fram kattungarna ingen ska få se dom, Det är hans, säger han. Narran försöker övertala honom men han vägrar och han är van att få som han vill och barnbarnet får fortfarande inte se kattungarna. (barnbarnet är 3 år om 1 månad).Då narran fortsätter övertalningen utan resultat öppnar jag munnen för första gången, Säger att det faktiskt är min katt igentligen och att mitt barn faktiskt har rätt att se kattungarna detta säger jag lungt. Då säger han att det är hans mm och börjar skrika.
I 1 timma försökte narran övertala honom men han fortsatte att förhindra att barnbarnet skulle få se katterna. Då jag inte hade tid längre och mitt tålamod börja ta slut sa jag att han skulle tänka på att i värsta fall kan jag faktiskt ta tillbaka min katt. Jag höjde också rösten då han börja skrika att jag skulle dra mm. Han sa att "Detta är hämd " Jag sa att vi skulle gå bara min dotter fick se kattungarna, men han fortsatte tills han börja slå sönder saker och kasta även en stol efter mig.
Jag försökte också prata med honom lungt och säga att jag tycker det är synd att det blivit så här och det inte var illa menat med smset utan som sagt är det någon han borde visa lite kärlek och omtanke är det hans mor som alltid ställer upp för honom i lalla lägen.
Narrans andra son har sagt att han känner sig bortskuffad och ensam från sin mor pga. brodern.

2. När jag tog kontakt med dessa "hem" var det inte pga. att min bror skulle flytta dit. Utan jag ifrågasatte vår kommuns förhållningsätt och habilitering. Min mor hade fått info om att en med asperger inte ska ha några kvar på sig, inga rutiner,inga regler och man ska aldrig säga emot honom. Han skulle få bete sig som han ville. Fanns inget att göra!
Ville att narran skulle få hjälp av andra.
Detta var isammband med ett bråk för ca 4 år sedan då jag råka säga åt min bror att han inte fick stå och sparka sönder min mors bil. Då sparka han mig i magen och jag var gravid.

3. Då jag dagen efter får höra av min mormor att min mor sagt att det var jag som starta detta bråk och att jag hade provocerat fram det blev jag arg och ringde upp. För han hade som sagt redan bestämt sig att starta bråk Då det var "hämd" som han sa! Och jag hade inte ens sagt något innan han börja bråka. Jag tycker inte om att min mor förvränger verkligheten för att det ska se ut som hennes son aldrig gör något fel.

4. Vad gäller min grannes vårdbild har jag aldrig sagt något om nerdrågad eller hem. För jag vet inte vilken behandlingsform han fått. Vet bara att han efter att han varit borta i ca 6 månader kommer tillbaka som en blomstrande ung grabb med självkänsla och ser ut att må väldigt bra.

5. Har ingen avsikt att komma emellan min mor och bror. Jag och min moder står inte varandra så nära och det har vi nog aldrig gjort igentligen. Men jag bryr mig mycket om henne. Och det är igentligen det allt detta handlar om. Jag har svårt att se min mor försvinna helt. för det finns inte mycket kvar av den starka människa hon alltid varit tidigare.
Och jag tro inte att det är rätt hjälp att låta min bror tro att omvärlden ska och kommer anpassa sig efter honom hela hans liv. Han lär aldrig kunna leva ett någorlunda liv med den uppfattningen att alla ska göra som han vill mm.
Detta är dottern till narran

Hej Dotter till Narran!

Vad jag förstår så försöker du få ordning på en "rörig hemmiljö" för din mammas skull!
Du lever o ser situationen utifrån,därför ser du sanning o handling,och vad konsekvensen av ett handlande utan rutin o regler!
Det är ALDRIG tillåtet att försvara el ej dra en GRÄNS då våld uppstår!
Kretsar hela Narrans liv omkring sonen,och har fått fel info,vad som är bäst=rutiner,konsekventa regler och samtidigt vara klar och tydlig i kommunikationen,kommer sonen aldrig att kunna stå på egna ben i samhället,den dagen han är vuxen!
Att leva skyddat,försvarad o överbeskyddande hjälper inte en person m AS.Det stjälper framtiden för killen!

Jag, som både har AS själv och har flera barn i olika åldrar med och utan AS, funderar lite över detta och mycket i det ni beskriver kan jag känna igen i olika varianter här hos oss.

Det händer allt mer sällan att det sker stora utbrott här hemma och sker det så finns det alltid en orsak och oftast är det då jag som har gjort "fel" i något avseende. Jag försöker reflektera och lära mig av det som sker och därför har jag några frågor till er som var inblandade - inte för att skuldbelägga någon eller slå fast vem som har rätt utan för att jag är intresserad av hur sådana här situationer uppstår och hur de kan undvikas.

bise006 skrev:1. Att dottern skulle sitta i framsätet var pga. att barnbarnet satt i baksätet och narrans son hade en katt med sig, barnbarnet ville sitta brevid katten. Detta sa även narran till sin son.

Min fråga är då: hur förberedd var sonen på att han skulle ställas inför detta önskemål? Hade ni/de talat om detta innan i lugn och ro utan alltför många ord dvs fokuserat på just bilresan? Gavs han alternativet att han kunde sitta fram och katten bak med systern och barnbarnet? Eller ställdes han vid avfärden inför ett omedelbart krav att byta plats och sätta sig bak med katten för barnbarnets skull?

Sådana här situationer känner jag igen. Oftast uppstår de då jag har försummat att gå igenom i förväg att det skulle komma att bli på ett annat sätt än det vanliga och det han således väntade sig (dvs sitta i framsätet)?

bise006 skrev:2....[text]...

Då jag senare ringer och säger att jag och mitt barn kommer och hälsar på för att se kattungarna säger hon att vi är välkommna. (narran hade själv sagt till sitt barnbarn flera ggr att hon ska komma och se kattungarna) ...

Här undrar jag då vad som föregick besöket när det gällde kattungarna. Narran hade erbjudit sitt barnbarn att komma och se kattungarna men hade hon talat med sonen om saken innan? Var han införstådd med det? Det behöver inte betyda att han alltid har vetorätt men det är viktigt för att förstå hans reaktion.

Jag brukar försöka att i förväg gå igenom saker som skall hända för att dels undanröja en del osäkerhet hos barnen och dels förebygga konflikter av det här slaget. Om jag glömmer att göra det så kan det i bästa fall gå bra ändå - om det inte gäller något som är extra viktigt eller om det barnet (eller jag själv!) har föreställt sig stämmer hyfsat väl med det som faktiskt sedan sker.

Jag skulle kunna ge en nästan oändligt lång lista på situationer där det inte varit så och det har slutat med sönderslagna saker, utebliven middag, vredesutbrott som slutat med att någon somnat i en hög på golvet eller någon annan mindre angenäm situation. Jag blir numera inte förvånad - efteråt - för jag kan praktiskt taget alltid se att jag har brustit i förberedelserna på något sätt men det är likväl jobbigt när det pågår.

Jag är tacksam för svar på mina frågor från er båda som var med och reflektioner kring detta från er andra.

Sitter här o funderar och undrar om det inte är viktigt att inte samtliga parter lyckas lära sig någon grad av flexibilitet.
Nu tänker jag generellt och inte specifika situationer som denna.
Att enbart NT människor får flexibilisera sig är väl inte helt lyckat, fast jag vet visseligen att jag har lättast att acceptera förändringar när jag fått fundera på dem i lugn miljö och inte vid ett tillfälle när det är hetsigt och jag lätt får intrycket att någon försöker köra över mig bara för att de kan eller liknande.

Nästan alltid då jag inte gillar något är det att jag tror att någon försöker tvinga mig för tvingandets skull, även om det är något jag gillar vill jag verkligen inte bli tvingad till det.
Detta oavsett om det verkligen är försök till o tvinga eller inte, det är min uppfattnning som blir så dominerande i mitt sinne i det fallet.
Har iofs blivit bättre på att låta "fel få företräde" och det tror jag är bra.

Kan säga att jag känner mig dum efter att ha läst bise 006:s inlägg. Jag liksom några andra svarade narran och tog parti för narran utan att ha läst dottern = bise006.s version. Jag får nu en bild till. Hoppas fler än jag mer inser vikten av att ha hela bilden framför sig och att man ofta inte mött personerna IRL. Ju minde man vet, desto mindre kan man säga. TK var inne på det i tråden tidigare angående en situation som jag varit med om.

Min åsikt i sådana situationer är att ha överseende med personen med As. till en viss gräns, vara konsekvent, en fast hand, och försöka hålla sig lugn och prata lugnt - inga skrik - gäller alla inblandade men lite mer överseende med personen med As.
Vid behov gå därifrån - gäller alla inblandade. Prata flera gånger med personen med As. då denne är lugn och vid behov ta hjälp utifrån professionellt och/eller privat och börja med att själv söka hjälp = råd och sedan försöka få personen med As. att få hjälp om inte bra hjälp redan är igång. Inte ses på ett tag om det varit ett kraftigt gräl - gäller alla inblandade. Försöka ta lärdom till ev. nästa gång. Jag tror det kan hjälpa många även där diagnos inte är inblandad. Det hjälper mig och min familj i alla fall när vi hamnar i liknande situationer om narran och hennes barn. Sedan kan man inte göra mer - ingen ska behöva tyna bort på bekostnad för någon annan oavsett dennes problem.

Konsekvens är alltid viktig för att inte säga ett måste, inte minst för personer inom autismspektrat och de flesta fel som uppstår beror bland annat på detta och/eller när förhandsinformationen brustit som Titti skrev.

Men herrejisses, vad vi tänker olika här.

Jag tycker att dottern har helt rätt och förstår precis hur hon tänker. Jag tänker nog precis likadant.
Att ha as är ingen ursäkt för en sextonåring att bete sig hur som helst och vid ett hot om hakkors i pannan så hade han inte fått gå ut överhuvudtaget innan han kan uppföra sig som folk.

Att ta sönder saker vid den åldern är rent ut sagt dumheter, att ha befästa platser som inte får besittas av andra i bilen och dessutom sittplatsen fram, nada, hade inte tolererat det en minut. Utbrott och gap och skrik, javisst in på ditt rum och bete dig, hade han förstårt något hade han fått återställa.

Nog för att jag kan acceptera att man har både aggressionsproblematik, svårt med impuls, kan få utbrott och allt det där, men det får finnas gränser. Jovisst, jag kan acceptera mycket av en tioåring, men väldigt lite av en sextonåring. När de är arton förväntas de att vara redo för ett vuxenliv så då får man nog hydda till sig lite under årens gång. Och jo, jag har barn med både adhd och as.

narran skrev:Nu är dottern igång igen ringer och säjer åt mig att sluta skylla på henne att sonen får utbrott. Hotar med att komma och hämta sonens favoritkatt. Vad ska jag göra.

Låt henne hämta katten? Finns väl inte mycket annat att göra om katten är hennes?

Och vill hon inte hämta den i alla fall så hade jag nog meddelat att jag har tröttnat på tjaffset om katten och att det är lika bra att få stopp på det med en gång, så därför får hon komma och hämta den med en gång med det samma, så att skälet till tjaffs kommer ur världen. Och jag hade inte låtit henne vänta till dagen efter, katten skulle ut NU.

Jag håller dock med om att man inte kan skylla henne för att han får utbrott.

Kikarn skrev:Men herrejisses, vad vi tänker olika här.

Jag tycker att dottern har helt rätt och förstår precis hur hon tänker. Jag tänker nog precis likadant.
Att ha as är ingen ursäkt för en sextonåring att bete sig hur som helst och vid ett hot om hakkors i pannan så hade han inte fått gå ut överhuvudtaget innan han kan uppföra sig som folk.

Att ta sönder saker vid den åldern är rent ut sagt dumheter, att ha befästa platser som inte får besittas av andra i bilen och dessutom sittplatsen fram, nada, hade inte tolererat det en minut. Utbrott och gap och skrik, javisst in på ditt rum och bete dig, hade han förstårt något hade han fått återställa.

Nog för att jag kan acceptera att man har både aggressionsproblematik, svårt med impuls, kan få utbrott och allt det där, men det får finnas gränser. Jovisst, jag kan acceptera mycket av en tioåring, men väldigt lite av en sextonåring. När de är arton förväntas de att vara redo för ett vuxenliv så då får man nog hydda till sig lite under årens gång. Och jo, jag har barn med både adhd och as.

Kan bara instämma i detta!
Tror ej att dottern är ute och cyklar....då hon beskriver VARFÖR hon sökt upp specialist,behandl.hem bla.
Då ser man bilden av en dotter/syster som bryr sej,samtidigt som hon är väl insatt i AS. Men frågan är då fortfarande:Var sonen informerad/förberedd,finns regler o normer i hemmet,eftersom våld verkar vara vardagsmat! HAKKORS i pannan??????
Har sonen några som helst gränser satta? Eller gör han som han vill....han bör väl lärt sej genom åren,pedagogisk uppfostran...eftersom NARRAN tydligen inte ger rätt bild av situation!
Och hur kan man lämna ut sin dotter till "tyckare" här?
NARRAN borde kommunicera m dottern istället för att lägga ner tid här!
Tror säkert att Ni kommer fram till en bra lösning..om man talar sanning!

Vid det tilfället med bilen var han inte informerad om vem som skulle sitta fram eller bak. Men jag trodde/tror om jag ska vara ärlig att han faktiskt följde med och tog med sig katten för min lilla dotter skull, för han hade 3 dagar tidigare lekt mycket med henne då han och min mor var hos mig. Jag sa även till honom detta då han hade det stora utbrottet hemma hos min mor att jag tyckte det var synd och att jag trodde detta och att det inte var meningen att såra genom att sätta mig fram. Men han ville inte lyssna.

Det andra tillfället ringde jag innan och han var medveten om att jag skulle komma då han stod brevid när hon tala med mig. Och mamma fråga honom om en cykel genväg till henne, och han fråga då vem det var så han visse att jag skulle komma.
Narrans dotter

Kikarn skrev:Men herrejisses, vad vi tänker olika här.
....

Att ta sönder saker vid den åldern är rent ut sagt dumheter, att ha befästa platser som inte får besittas av andra i bilen och dessutom sittplatsen fram, nada, hade inte tolererat det en minut. Utbrott och gap och skrik, javisst in på ditt rum och bete dig, hade han förstårt något hade han fått återställa.

Nej, jag är inte säker på att vi egentligen tänker så olilka här. Jag menar att det är i grunden samma sak som ställer till problem för ett mindre barn som för ett äldre eller en vuxen (med AS) och det var det jag försökte förstå.

Däremot är det fullkomligt självklart att man kan begära ett helt annat sätt att agera av den som är mer vuxen och som därmed haft betydligt större möjlighet att lära sig hur man hanterar de svårigheter man har, och dessutom hunnit växa och mogna på samma sätt som andra människor.

Dvs - att oförberedd ställas inför faktum att den plats man vanligen sitter på plötsligt skall utnyttjas av någon annan med omedelbar verkan ställer till problem, även för mig medelålders tant. Men med åren kommer och måste komma en bättre beredskap att hantera situationer som denna.

Min vilja är inte att ta någon katt ifrån min bror det är inte det som var meningen med mitt utalande. Utan att han skulle få lite verklighets uppfattning då han inte ville visa min dotter kattungarna (inte glömma att jag står där med min dotter på 3 år som inte förstår nåt av detta och är så glad för hon ska få se kattungarna). Han tror tyvärr redan att alla och allt om han bara är riktigt envis kommer falla på knä och låta honom hållas och han får sin vilja igenom. Men som sagt det hjälper honom inte att kunna leva ett normalt liv i framtiden.

jag är nybörjare med sånt här med forum vet inte riktigt hur man svara direkt på andra men det sista inlägget är ett svar till dig kikaren