Jag undrar lite kring det här med att acceptera på något sätt att man hamnat utanför, tills det blir en ohälsosam isolering..av ofrivilliga ensamheten..Varför detta bland aspergare?!
Eller är det något jag har fått för mig är vanligt bland AS-personer? Alltså att man "accepterar" ensamheten mot sin egen vilja, tills det går över gränsen, man börjar bli skygg kanske, må riktigt dåligt.
Vad kan man göra åt detta?
Vad kan man göra så att detta kan undvikas på det stora hela i samhället, och för sig själv? Att även om vi har problem nu, vad kan göras för att göra detta bättre för framtiden?

Ett jätteviktigt ämne tycker jag. Från en som vet hur det är när blygheten blir till skygghet inför samhället. När man hellre tar ut aggressioner på andra, om så "bara" verbalt, som ett exempel. Allmän otrygg känsla. Att något har blivit rätt så fel om vi uttrycker det så..för att man kanske växt upp i någon osäkerhet, måste den behöva fortsätta?!

När man inte längre vågar ta kontakt med okända. Man börjar undra om folk tror man är rasist med mera, när man inte tar kontakt med någon längre.

Och måste det verkligen vara bara AS-miljö man trivs i? Denna frågan eftersom jag stött på synen lite om att bland AS-folk skall det automatiskt vara mycket bättre, så.

Jag vet det här med "omvärldens reaktioner".
Och måste omvärlden vara NTs allihopa? Tex. när jag var liten hörde jag om autister och var glad att jag inte hade det så svårt, senare kommer man och har diagnos inom det spektrat och blir lite ställd...och börjar bli svårare med att ta kontakt med folk.
Undrar om man har en plats i samhället kvar. Sådana hemska tankar/känslor. Att är detta värt...? Finns det inte mer, för oss? Och säg inte för oss "också" för då låter det som att man skall vara nöjd med att bli petad iväg, typ?

Om någon förstår vad jag menar.
Kanske detta någon redan har nämnt om, men då får jag återuppliva ett sådant eller liknande ämne då, tycker jag..

Vad tycker/tänker folk?
Diskutera, den som vill!

Jag gillar att delta i det "vanliga" samhället men på mina villkor. Att gå på fester t.ex kan vara trevligt ibland. Att gå på café, gå och shoppa, träffa folk på stan etc. Så länge jag inte har samma arbetskrav som andra och kan retirera till min comfort zone vid behov. En utomjording som återvänder till dvalan i ett genomskinligt rör fyllt av vätska eller en vampyr som måste tillbaka till kistan, så upplever jag mig själv. Så länge detta behov tillfredställs är jag helt öppen för att ha kontakt med andra.

Vad gäller ofrivillig ensamhet så i alla fall för min del blir man ensam om man varken har skola eller jobb. Det stör mig dock inte så mycket.

Det störde inte mig heller så mycket förut det där.
Intressant tanke det där om att behöva båda delarna.

regnif skrev:Undrar om man har en plats i samhället kvar. Sådana hemska tankar/känslor.

Ja, den här frågeställningen är verkligen intressant.
Som vanligt när något berör mig djupt har jag svårt att
sätta ord på mina tankar...

Det finns ett italienskt uttryck "tutto a posto".
Om jag förstått det rätt betyder det ungefär att
allt är på sin plats. För mig har uttrycket kommit
att stå för harmoni i livet. Ja, när man hittat sig själv
och därmed hittat sin plats, den plats i livet där man vill
befinna sig och där man mår bra.

Man måste nog själv hitta sin plats. Ingen kan visa den för en.
Det är jättesvårt om man egentligen inte vet vad man vill,
och ibland inte ens vad man tycker.

Det här är en lång process som jag bara har börjat.
Numera försöker jag åtminstone ta reda på vad jag
känner. Jag har insett att jag ofta inte vet vad jag känner.
Jag ska försöka att inte se det som hemskt,
utan som en riktig utmaning, där jag bara kan lyckas.
Det är ju alltid en början.

Om man skulle ha någon att dela ensamheten med så skulle man nog inte bli så skygg med tiden. Då jag hade ett förhållande så funkade det hyffsat bra för mig, trots att jag gillade att krypa in i min egna värld. Då var jag inte lika skygg som nu.

Skillnaden är nu att det blir med deprimerande och jobbigt när man vill vara ensam och sedan inte har någon att dela upplevelser/tankar med. Jag låser ut världen mer nu än tidigare.

Josef1 skrev:Jag gillar att delta i det "vanliga" samhället men på mina villkor. Att gå på fester t.ex kan vara trevligt ibland. Att gå på café, gå och shoppa, träffa folk på stan etc. Så länge jag inte har samma arbetskrav som andra och kan retirera till min comfort zone vid behov. En utomjording som återvänder till dvalan i ett genomskinligt rör fyllt av vätska eller en vampyr som måste tillbaka till kistan, så upplever jag mig själv. Så länge detta behov tillfredställs är jag helt öppen för att ha kontakt med andra.

Vad gäller ofrivillig ensamhet så i alla fall för min del blir man ensam om man varken har skola eller jobb. Det stör mig dock inte så mycket.

Jag är precis som du på dessa punkter.

Isabell skrev:

regnif skrev:Undrar om man har en plats i samhället kvar. Sådana hemska tankar/känslor.

Ja, den här frågeställningen är verkligen intressant.
Som vanligt när något berör mig djupt har jag svårt att
sätta ord på mina tankar...

Det finns ett italienskt uttryck "tutto a posto".
Om jag förstått det rätt betyder det ungefär att
allt är på sin plats.

(...)
Man måste nog själv hitta sin plats. Ingen kan visa den för en.
Det är jättesvårt om man egentligen inte vet vad man vill,
och ibland inte ens vad man tycker.

Det här är en lång process som jag bara har börjat.
Numera försöker jag åtminstone ta reda på vad jag
känner. Jag har insett att jag ofta inte vet vad jag känner.
Jag ska försöka att inte se det som hemskt,
utan som en riktig utmaning, där jag bara kan lyckas.
Det är ju alltid en början.

Sådär är det mycket för mig nu! Det är för mig i många avseenden som att börja om på ruta ett igen. Kan emellanåt känna mig lite som ett barn på nytt som bara gör det som faller den helst in utan några från omvärlden vad detta bör vara (jaa, förutom att gå i skolan, käka upp spenaten, borsta tänderna osv..). Det blir mycket "trail-and-error", försöka hitta tillbaka till en djupare del i mig själv. Det tar en emot ibland, att man under så lång tid låtsas vara och känna så mycket, men nu blir tvungen ifrågasätta detta. Inser själv, som du skiver, att jag många gånger har dålig koll på vad jag egentligen känner om saker och ting, eller om jag känner något alls? Det är nästan det värsta med att lära sig leva med AS just nu tycker jag, komma till insikten att man många gånger inte känner speciellt mycket, inte alls är intresserad. Samtidigt som det förstås är en lättnad att i alla fall få en förklaring på varför man fungerar som man gör.

Det här med isolering som regnif talar om är också något som oroar mig en del. Genom att acceptera mina sociala svårigheter så är jag samtidigt orolig att jag begränsar mig själv och kanske förlorar vänner på grund av detta. Tankar som "spelar ingen roll längre, jag är ingen social person och därmed inte menad att ha vänner/familj" kommer upp ibland och det gör att jag känner mig ledsen och förtvivlad. Har gått igenom perioder då jag bara legat och gråtit och hatat mig själv och min oförmåga. Tänkt att "fan, nu är det verkligen kört på riktigt!". Men detta är väl något jag lyckats kommit över mer och mer på senare tid även om det i vissa sammanhang känns extra ledsamt. Jag brukar tänka ibland att "för att utvecklas måste man först nå botten". Så jag fortsätter falla ett tag till..

Självklart undrar man ju hur det blir med jobb och sådant. Känner sig lite blåst på konfekten på ett sätt efter 4 års högskolestudier till ett yrke man kanske aldrig kommer kunna göra karriär inom. Var allt i onödan? Studierna, vännerna man trots allt hade, all erfarenhet? Hoppas nu på att få jobba inom en inte lika socialt präglad gren av yrkesgruppen än den jag gör praktik inom.

Samtidigt har jag börjat kunna acceptera min ensamhet mer än tidigare. Förut skämdes jag över den. Var ständigt rädd för hur omgivningen omkring mig uppfattade mig om jag var ensam. Hade många gånger svårt att njuta av saker och uttrycka kreativitet i min ensamhet. Kort sagt, lära leva med mig själv. Det här ser jag som mest positivt just nu att "komma ut" som AS.

missbutterfly skrev:

Josef1 skrev:Jag gillar att delta i det "vanliga" samhället men på mina villkor. Att gå på fester t.ex kan vara trevligt ibland. Att gå på café, gå och shoppa, träffa folk på stan etc. Så länge jag inte har samma arbetskrav som andra och kan retirera till min comfort zone vid behov. En utomjording som återvänder till dvalan i ett genomskinligt rör fyllt av vätska eller en vampyr som måste tillbaka till kistan, så upplever jag mig själv. Så länge detta behov tillfredställs är jag helt öppen för att ha kontakt med andra.

Vad gäller ofrivillig ensamhet så i alla fall för min del blir man ensam om man varken har skola eller jobb. Det stör mig dock inte så mycket.

Jag är precis som du på dessa punkter.

Jag känner också igen mig i beskrivningen.
"Ibland går aspergaren på stan som en vanlig man"