Hejsan!
Jag har fått höra att jag lider av relativt få negativa asperger "symtom" eftersom jag växt upp med många syskon. Jag har rätt lätt att få vänner, förstår ironi osv.
Är det någon som vet ifall det är så att man får det svårare som ensambarn med asperger?
Vad tror ni själva, har ni många syskon eller är ni ensambarn och tror ni att det påverkat eran utveckling när det gäller asperger?

Jag är ensambarn. Jag tyckte det var skönt att inte ha syskon när jag var yngre.
Jag vet inte om det har påverkat mig negativt, jag tror inte det, jag har ju haft mina föräldrar som pratat med mig hemma och så vidare, samt har jag haft tur med vänner, har aldrig varit helt själv.

Tror att det varit väldigt bra för mig att växa upp med ett syskon (som är väldigt NT). Bra för den sociala biten, och för att min bror hjälper mig.

Sen kan man ju för all del vända på frågan - är det bra för NT-barn att växa upp med syskon med AS (och andra NPF)? Tänker på ett exempel från min egen erfarenhet, en syskonskara på fyra, två pojkar och en flicka med AS, och en flicka som var NT, och dessutom äldst. Det var som att den sistnämnda fick dra ett rätt tungt lass, och hon flyttade hemifrån tidigt. Eller kan det - kanske - vara så att NT:are kan lära sig något av att ha ett syskon med AS, så att de blir mer storsinta?

Jag är ensambarn, och för mig hade det nog varit fördelaktigt med syskon. Eftersom jag inte hade några vänner, fick jag ingen social träning med jämnåriga. Jag hade heller ingen att fråga, om sådana saker som man inte gärna pratar med sina föräldrar om.

Jag tror faktiskt att det är fördelaktigt för NT-barn att växa upp med syskon med funktionshinder. (Behöver inte vara just AS.) Visserligen kan det vara jobbigt under uppväxtåren, om föräldrarna inte har tid med det "normala" barnet. Men på lång sikt får man större förståelse och tolerans för "icke-normala".

Jag har vuxit upp med en syster och allt socialt umgänge tror jag man kan lära sig saker av. Inte få mindre AS-effekt, men man kan lära sig leva med dem bättre.

Vuxit upp med ett dominant 1½ år yngre tvillingpar, tjejer. Ingen aning hur det påverkat mig. Det kan ha fått mig att:
- Bli mer åsidosatt genom hela min uppväxt.
- Bli egoist.
- Bli enstöring.
- Bli lågmäld.
- Blivit otroligt självförsörjande.
(spekulerar bara)

Resultatet blev iaf att jag är den i familjen som "lyckats" bäst i livet.

Jag är ensambarn med föräldrar som hållit mig väldigt instängd p g a deras egna vanföreställningar om omvärldens ondska, städmani m m.Jag är uppfostrad med att det finns yttre hotbild p g a mitt avvikande kontaktmönster och rörelsehinder. Jag skulle varit mycket mindre aspig om jag haft syskon som kunde visat mig alternativa bilder av världen.

Jag undrar om du inte kan ha en poäng? Har inte funderat på det här, men tror inte att min son ex har svårt att ta kontakt med någon OM han vill, eller i världar han känner igen. Det är i nt-miljöer han inte är så social.

Alien skrev:
Jag tror faktiskt att det är fördelaktigt för NT-barn att växa upp med syskon med funktionshinder. (Behöver inte vara just AS.) Visserligen kan det vara jobbigt under uppväxtåren, om föräldrarna inte har tid med det "normala" barnet. Men på lång sikt får man större förståelse och tolerans för "icke-normala".

Det tror jag också nästan helt utan tvekan.

Vet ej som svar svar på rubrikfrågan men jag tror det hade varit sämre för mig utan syskon. Jag har en lillasyster som är tre år yngre. (Helsyskon) Visst vi bråkar i perioder och ses inte i perioder pga det. men även detta lär jag mig av - det som inte dödar en det härdar en." Liksom att de goda, trevliga stunderna lär mig något och nu när hon har fått barn lär jag mig nog ännu mer. Jag har aldrig haft många kompisar och i perioder tidigare i livet var jag helt ensam.

Jag tror jag hade kunnat hantera AS/autism lättare om jag inte haft syskon (jag är yngst av fem syskon). Men å andra sidan har det gett mig grundläggande kunskap när det gäller sociala relationer, att det jag gör påverkar andra. Bra när man är vuxen... . Så visst är det bra med syskon, tycker jag.