Min äldsta son ramlar ur alla system på fredag, eftersom han har kunnat hålla sig kvar genom skolgång och lärlingsplats. Men nu är det slut och allvaret tar fart. Allvar? Vilket allvar? Ingentinget?

Eftersom han inte själv är kapabel till att ringa såväl socialförvaltning, försäkringskassa, arbetsförmedling och lss-kontor så har jag gjort det åt honom, för att ta reda på vilka möjligheter som finns och boka olika tider.

Visst är han kapabel till att ringa, men inte till att framföra sitt ärende, ställa de frågor han behöver för att få de besked han behöver eller till att ta in information via telefon så att ett sammanhang kan förstås eller överblickas, eller att skapa det nätverket som behövs så gör jag det helt utan att drilla honom till att ta det ansvaret själv.

Det är lättare såhär både för mig och för honom och framförallt så slipper han gå under av det här oket, eftersom han redan är nedstämd över att lärlingsplatsen -hans enda befästelse i tillvaron- tar slut och han inte får fortsätta där om det inte upprättas på annat sätt (arbetsförmedling ex). Så jag samlar information, förklarar/tolkar läget och möjligheterna: är med på initialkontakter och sen får han klara rästen själv när han känner att han har den kontrollen han behöver. Och det kommer gå galant när han bara kommer dithän.

Men jag blir rabiat på bemötande jag får och de bitska kommentarer jag måste fälla för att bli bemött i sakfråga, få svar på det jag frågar, få de tider jag begär.

Alla utom LSS har frågat mig varför jag ringer och inte han själv. Varför i helvete måste jag förklara det för dem? Det gör mig upprörd att de överhuvudtaget ställer den frågan eftersom det för mig är fullständigt självklart att han hade ringt själv om det hade varit möjligt. Måste man läsa innantill för alla människor att det kan finnas skäl? Skulle han ringa själv skulle han ha väldigt svårt att förmedla vad han vill och att väga in de olika regelverkens funktioner gentemot varandra. Svårt? Menar att det vore OMÖJLIGT! Eftersom han skulle uppfatta krångel snarare än att man måste ta steg för steg för att få till det sammantaget, och ge upp på vägen efter att ha bett dem dra åt helvete.

Soc var värst. De har telefontid mellan 08,30-09,30, och det var svårt att komma fram, utanför telefontiden går det inte att nå någon handläggare eller göra tidsbokning:
Jag hann knappast ens framföra mitt ärende, innan jag fick en snorkig kommentar:
-"Och vad hindrar din vuxna son att ringa själv och ställa den här frågan till mig eller boka sin egen tid?".
-"Bortsett från att han har asbergers syndrom och ni har en telefontid som han inte kan förhålla sig till så finns det absolut ingenting som hindrar honom att ringa själv" var det enda jag kom för mig att svara, med ganska kort ton.

Tillräckligt kort för att hon skulle ändra attityd, lägga om stil och börja bemöta mina frågor. Men jag fick klart för mig att ungdomar förväntas bo kvar hemma tills de var 25 och att det skulle vara väldiga undantagsfall för att de skulle medverka till eller acceptera att någon under 25 hade eget boende om man inte kunde försörja sig själv. Det här vägrar jag att förhålla mig till måste jag säga.

Visst kan jag ha honom boende hemma till dödagar för min skull, men för hans skull vore det ytterst beklagligt att bo hemma och inte få lov att vara vuxen på riktigt; här är det nämligen mina/våra regler som gäller, och med tanke på yngre barn så går det inte ha någon hemma som sitter uppe halva nätterna eller kommer och går som man vill. Noway.

Ha honom under de villkåren går bara inte, det faller på sin egen orimlighet att någon över 20 skall behöva lyda mammas regler och vår relation skulle inte heller klara av det eftersom det finns så tvära motsättningar. Och jag menar absolut att hans självständighetskrav och hans kombination av asbergers syndrom, så är det bäddat för kollision att tro att något annat skulle fungera är ren och skär idioti.

Han lyder ingen om han inte måste, och han avgör själv när han måste eller vill. Men han går inte heller emot mig om inte det är absolut nödvändigt. Skulle den situationen uppstå så skulle han vara knäckt innan han är 25, och SEN skulle det nog inte finnas något som kunde plocka upp honom igen efter det.

Men vad vill man med de här olika motstridande systemen egentligen? Är det meningen att man skall stämpla ungdomar som funktionshindrade, bädda för livslånga bidragstaganden eller göra det helt omöjligt för dem att bli självständiga vuxna individer?

Jag flyttade själv hemifrån när jag var 15, och tycker att det är helt horribelt att vuxna människor på 25 avkrävs att bo hos sina föräldrar om inte synnerliga skäl föreligger. Cheezes, snart har vi väl 62-åringar som springer runt med tonårsfasoner??

VANSINNE!!

Kikarn skrev:Men vad vill man med de här olika motstridande systemen egentligen? Är det meningen att man skall stämpla ungdomar som funktionshindrade, bädda för livslånga bidragstaganden eller göra det helt omöjligt för dem att bli självständiga vuxna individer?

Jag flyttade själv hemifrån när jag var 15, och tycker att det är helt horribelt att vuxna människor på 25 avkrävs att bo hos sina föräldrar om inte synnerliga skäl föreligger. Cheezes, snart har vi väl 62-åringar som springer runt med tonårsfasoner??

VANSINNE!!

Håller med - inte är det ett vettigt system som det hela utvecklats till.

(... och ser fram emot nästa år, då är det nämligen dags att springa runt ...)

TK skrev:

Kikarn skrev:Men vad vill man med de här olika motstridande systemen egentligen? Är det meningen att man skall stämpla ungdomar som funktionshindrade, bädda för livslånga bidragstaganden eller göra det helt omöjligt för dem att bli självständiga vuxna individer?

Jag flyttade själv hemifrån när jag var 15, och tycker att det är helt horribelt att vuxna människor på 25 avkrävs att bo hos sina föräldrar om inte synnerliga skäl föreligger. Cheezes, snart har vi väl 62-åringar som springer runt med tonårsfasoner??

VANSINNE!!

Håller med - inte är det ett vettigt system som det hela utvecklats till.

(... och ser fram emot nästa år, då är det nämligen dags att springa runt ...)

Det som nästan är ännu värre är att det krävs att man får aktivitetsersättning från försäkringskassan för att få rätt att komma ut på praktik och liknande. Om en ungdom inte klarar eller kämpar för att komma i fas med vad som krävs av arbetsmarknaden så är man inne i systemet och kan stanna där: enligt mitt menande inte ett dugg vettigt. Det hade varit bättre om det hade varit arbetsförmedlingens krav och verk som stod för försörjningsersättningar tycker jag personligen.

Jag är inte alls kompis med att man måste under försäkringskassans tak när man inte tidigare varit ute på arbetsmarknaden bara för att man har npf, visst är det en fördel att slippa nt-krav och att stå utan försörjning, men varför just försäkringskassan och slussa in direkt till ett system som kanske bara motiverar till fortsatt sjukersättning och dyligt?

Kan inte mer än hålla med, jag får ofta ringa åt min sambo för han klarar inte heller av att fixa telefonsamta, jo med vänner och sånt kan han ju ringa men det är hela den biten med frågor, följa upp minnas vad som sagts osv. Jag är kass på det också så i vissa frågor kan ingen av oss ringa men läkare och lliknande funkar det oftast för mig om jag förbereder skriver anteckningar vad jag vill fråga och antecknar samtiditg.

Vården är värst där fick jag inte ens boka en läkartid åt honom för de tyckte han skulle ringt själv, då stod jag i skolan och kunde inte säga till dem vad jag egentligen tyckte. Ringde en gång till dagen efter och sa det istället när jag fick samma svar och då gick det visst att boka tid.

Numera när jag ringer så säger jag att jag är ombud för X som bett mig ringa samtalet och få svar på några frågor då han pga. sitt funktionshinder inte klarar av det. Är sällan de gnäller. Ringde AF åt honom för att kolla om han var inskriven eller inte, soc tyckte han skulle ta sig dit själv, för de ansåg att jag gjorde honom en björntjänst om jag ringde. Vi bad nämligen soc om hjälp att ta reda på det eftersom jag inte fick för dem och de behövde veta svaret men de vägrade.

Så jag ringde ändå men då krävdes det fullmakt som skulle lämnats in på AF för man måste ringa själv och säga sitt namn och personnummer. Bra sa jag då gör han det och lämnade luren till sambon som sa detta och sen gav mig luren igen och jag fick svar på allt vi behövde ha svar på.

Så man får gå fram som en ångvält. Svärfar har ringt åt oss till soc när ingen av oss klarat av det och utan fullmakt så får han ut massa uppgifter, han är inte elak eller hotfull men trycker på och sätter hårt emot deras bortförklaringar.

Soc är ett kapitel i sig men när det gäller boende så kan din son få flytta fast det upplyser de inte om. Men om miljön hemma inte funngerar pga. konflikt eller att man måste därifrån för att utvecklas så får man flytta före 25års ålder. Mig ville de ha hos svärföräldrarna trots att jag precis blivit 25... så de turerna och reglerna har jag koll på.

100 000 unga går ut gymnasiet nu.

I runda slängar 10 000 har ADHD/ADD. 500 har AS. Tillsammans har sådär 12-15 000 AST eller besläktade tillstånd.

Ytterligare ett antal har bipolär sjukdom eller är mitt i en schizofrenidebut.

En försvarlig mängd av dessa kommer att trilla mellan stolar. Eller inte få plats på någons bord. Eller helt enkelt lägga av för att de inte orkar kräva sin rätt.

Det kommer att gå åt helvete för många. För en del för att det inte finns någon plats för dom. För andra för att den plats som finns inte funkar.

Oavsett var dessa hamnar så vet jag en sak om den platsen:
Där är tillvaron hård,
där finns samhällets vård
och dom vårdar dej intill din död
för sånt är systemet

Kikarn skrev:Eftersom han inte själv är kapabel till att ringa såväl socialförvaltning, försäkringskassa, arbetsförmedling och lss-kontor så har jag gjort det åt honom, för att ta reda på vilka möjligheter som finns och boka olika tider.


VANSINNE!!

Tror det hade varit nyttigt att du satt lite eld i röven på din son (press med andra ord) att göra sina saker på egenhand, Med lite hjälp från din sida i början, tex förbered honom på vad han skall säga och komma fram till inför ett telefonsamtal tex med försäkringskassan. Träna honom, göra räkningar mm. Övning ger färdighet. Tro mig, That's the way to go

Väl menat

Schtekarn: press är trolligen helt fel väg att gå. Jag har provat med min sambo och det låser sig bara ännu mer för honom. Lite hjälp tror jag däremot på är ett mycket bättre förslag, att prata om vad man ska säga, om man kan spela in samtalet för att lyssna sen och minnas vad som sades, göra anteckningar osv.

Men just soc och liknande ställen är INTE ett bra ställe att börja med. Där blir man överkörd om man inte är tufff och kan föra fram vad man vill. Så lätta samtal till en början med, kanske köra med högtalartelefon så man som stöd kan gå in och avbryta och hjälpa till att lyssna. Så gör vårat personliga ombud vid samtal och det fungerar jättebra hittils.

Med min dysfunktionella empati känner jag med dig Kikarn.

Det tog lång tid innan jag fick hjälp också. Jag var 23 när jag flyttade.

Jag vet inte hur det är att vara förälder men rent evolutionärt är vi formade för att ta hand och värna om våra gener i andra kroppar (= avkomma) precis som du gör.

Det finns inga hoppfulla svar jag kan ge, det tar lång tid att mala byråkratins mjöl.

MVH
Robert

Jag har aldrig kommit ut i arbete. Är 25 och förtidspensionerades innan 2003.

Vet inte vad jag skulle gjort istället. Skolan fungerade uppenbarligen aldrig för mig och det var med skola etc som all "vård" föreslogs. Nu är jag vårdfri, har inga krav på mig alls och har aldrig behövt gå på ett möte med FK eller ens prata med dem i telefon på 8 år. Jag tvingas inte in i något system där jag är livegen och folk kan köra mig till psykakuten om de känner för det, bara för att jag är förtidspensionär. Var har ni fått det ifrån?

Det enda som är annorlunda för mig är att INGEN lägger sig i mitt liv. Ingen har rätt att tvinga mig till vård, möten eller ställa några som helst krav. Jag har rätt till livslång ersättning som aldrig får ifrågasättas så länge jag inte självmant börjar jobba, eftersom jag fick min förtidspension innan 2003. Vad är så dåligt med det?

Min motivation till ett "självständigt" arbetande liv försvann på gymnasiet när jag upptäckte att jag aldrig kommer ha lust eller vilja att ta ansvar för självförsörjning och leva det liv "svinen" lever. Jag brukade romantisera en arbetande tillvaro när jag var runt 18. Trodde att det var det enda rätta. Idag ser jag annorlunda på saken. För första gången i mitt liv känner jag mig fri från stress. Att tvingas vara bland folk i skolan tvingade in mig i en flera år lång depression med psykosliknande inslag, där jag bara upprepade mitt hat mot samhället om och om igen, hade jag under den tiden haft tillgång till vapen vet man inte vad som hade hänt. Att inte behöva vara en del av det där gör i alla fall mig mer harmonisk.

Ganesh skrev:
Där är tillvaron hård,
där finns samhällets vård
och dom vårdar dej intill din död
för sånt är systemet

Så länge sen jag hörde Nationalteatern med Bängen trålar! Men den är fortfarande aktuell, dessvärre...

Schtekarn skrev:

Kikarn skrev:Eftersom han inte själv är kapabel till att ringa såväl socialförvaltning, försäkringskassa, arbetsförmedling och lss-kontor så har jag gjort det åt honom, för att ta reda på vilka möjligheter som finns och boka olika tider.


VANSINNE!!

Tror det hade varit nyttigt att du satt lite eld i röven på din son (press med andra ord) att göra sina saker på egenhand, Med lite hjälp från din sida i början, tex förbered honom på vad han skall säga och komma fram till inför ett telefonsamtal tex med försäkringskassan. Träna honom, göra räkningar mm. Övning ger färdighet. Tro mig, That's the way to go

Väl menat

Han har asbergers syndrom. Han är inte dum i huvudet på något sätt. Han kan betala räkningar bara han har pengar till det, och han är en fena på väldigt många saker.

Men han kan inte fylla i en blankett eller ringa runt och höra efter hur det ligger till eller vilka möjligheter han har, för att han inte litar på att han har förstått rätt när han förstår det han förstår. Men visst, om jag tycker att han skall vara helt ställd utan försörjning några månader för att "lära sig ta tag i sitt liv" eller tycker att han kan flumma runt hela sommaren utan sysselsättning så kan jag tillämpa dina förslag; men jag gör hellre detta nu, när han är alert och igång, än att jag vill se på eller plocka upp spillrorna sedan när hösten kommer.

Jag tycker inte att det är rättvis att han skall dunka huvudet i systemet för att få en värdig tillvaro, och jag tycker att det är det minsta jag kan göra som mamma är att se till att han "kommer in" på något sätt.

Han är motiverad att göra rätt, och sitt bästa utifrån sina förutsättningar. bara han får hjälp att ta reda på hur och vad som förväntas. Men som vanligt finns det inte något i systemet som säger att individen får dessa besked eller information, de måste vara kapabla att ta reda på vägarna själva.

Josef1 skrev:Jag har aldrig kommit ut i arbete. Är 25 och förtidspensionerades innan 2003.

Vet inte vad jag skulle gjort istället. Skolan fungerade uppenbarligen aldrig för mig och det var med skola etc som all "vård" föreslogs. Nu är jag vårdfri, har inga krav på mig alls och har aldrig behövt gå på ett möte med FK eller ens prata med dem i telefon på 8 år. Jag tvingas inte in i något system där jag är livegen och folk kan köra mig till psykakuten om de känner för det, bara för att jag är förtidspensionär. Var har ni fått det ifrån?

Det enda som är annorlunda för mig är att INGEN lägger sig i mitt liv. Ingen har rätt att tvinga mig till vård, möten eller ställa några som helst krav. Jag har rätt till livslång ersättning som aldrig får ifrågasättas så länge jag inte självmant börjar jobba, eftersom jag fick min förtidspension innan 2003. Vad är så dåligt med det?

Min motivation till ett "självständigt" arbetande liv försvann på gymnasiet när jag upptäckte att jag aldrig kommer ha lust eller vilja att ta ansvar för självförsörjning och leva det liv "svinen" lever. Jag brukade romantisera en arbetande tillvaro när jag var runt 18. Trodde att det var det enda rätta. Idag ser jag annorlunda på saken. För första gången i mitt liv känner jag mig fri från stress. Att tvingas vara bland folk i skolan tvingade in mig i en flera år lång depression med psykosliknande inslag, där jag bara upprepade mitt hat mot samhället om och om igen, hade jag under den tiden haft tillgång till vapen vet man inte vad som hade hänt. Att inte behöva vara en del av det där gör i alla fall mig mer harmonisk.

Jag läser det här inlägget med massa motstridiga känslor. Jag blir väldigt frustrerad över att samhället är så fyrkantigt idag och du beskriver egentligen exakt det jag är allra mest rädd för i min egenskap av mamma.

Just DÄRFÖR vänder jag mig mot HELA aktivitetsersättningssystemet. Jag är fullständigt LIVRÄDD för att min son skall hamna i det här vacuumet.

I min värld är arbete allt och det är också genom arbete jag överhuvudtaget fungerar som människa och har hittat världar där jag fungerar optimalt och faktiskt bättre i många sammanhang än många utan avvikande beteende eller beteendestörningar, för handen på hjärtat, hade jag när jag var helt oförmögen att anpassa mig, innan jag hittade mina vägar och styrkor fått möjligheten att aldrig mer bekymra mig över min fortsatta försörjning, så hade jag vilat i det och kännt en seger över att inte behöva ingå i samhället eller dess gemenskapsformer. Ett av mina dilemman är att jag aldrig har kunnat komma i tid, ex. Och idag är det ett krav som diskvalificerar en person att anses stå till "arbetsmarknadens förfoganden", och det är det första man blir informerad om idag.

När jag var ung fick alla vi som inte valde att gå gymnasium och utbilda oss ta u-lag som det hette, och man fick antingen jobba 4 eller 8 timmar, för en skitbetalning. Jag hade "turen" att leva på soc och bli beviljad (=tvingad) att jobba 8 timmar u-lag för att bli berättigad till försörjningsstöd. Då var goda råd dyra, och tvingades att ta kontrollen över systemet om inte systemet skulle kontrollera mig. Jag kunde inte välja att låta bli att jobba dessa åtta timmar och fixade jag inte en plats själv så fick jag ta den som erbjöds. Givetvis låg jag i som en rem att hitta något jag tyckte var skoj, och hittade en plats som tog 100% av mitt engagemang, jag hade helt enkelt roligt, fick dra i trådar, fick kommunen att skapa ett projekt som passade mig och där började jag se att det fanns plats för personer i samhället även om man inte var som andra eller kunde anpassa sig till samma saker som alla andra. Jag var 21 när jag kunde ta adjöss av soc och jag beslöt mig för att aldrig någonsin återvända dit och be om pengar utan för att bli självständig.

Det var ett jäkla tufft system, men när jag ser tillbaka så ångrar jag ingenting och jag är glad att jag fick den här möjligheten att kämpa på mitt sätt.
Hade jag varit ung idag så hade jag fått diagnos i tidigt skede, gått vägen via vpm och fått aktivitetsbidrag. Både jag och samhället hade förlorat på det här.

Det FINNS jobb och funktioner som inte kräver att man är som alla andra, det gäller att hitta dessa, det är min absoluta övertygelse. Det tog min son fem år att ta sig genom gymnasiet, just för att han inte passar in i skolans värld, men han har sidor där han är mycket duktig och jag är helt övertygad om att han kommer att kunna hitta sin nisch om det så kräver blod svett och tårar. Men han skall hitta dem och om jag så skall vara en finne i arschlet på honom tills han hittar rätt så tänker jag vara det.
För mig är nämligen arbete vägen till självkänsla när ingenting annat fungerar. Och det har jag ägnat de senaste fem åren när han gått på gymnasiet till att försöka förmedla, jag tänker inte ge upp nu bara för att systemet vill något annat.

Efter 20 år på den öppna arbetsmarknaden, valde jag att hoppa av från arbetsliv. Livet som de flesta tycks eftersträva och räkna som ett ”riktigt liv”. Där arbete ofta jämställs med livskvalite och ett självständigt liv.

Att ha ett arbete har inget med ett självständigt liv att göra för mig. För mig är ett självständigt liv att det inte är någon som omyndigförklarar mig och att jag kan sköta, sådant som tvätt, laga mat, ta hand om min ekonomi, osv..

Ett självständigt liv har jag fortfarande med min pension, men jag är inte självförsörjande längre. Vilket för mig är en stor skillnad.

Att kunna och få ha rätten att göra mina egna val, om hur jag vill ha det är livsviktigt för mig. Jag behöver den här ”friheten” som min pension ger mig.

Den ekonomin jag hade när jag arbetade kan jag leva utan, men att få må bra och fungera utifrån mitt sätt att vara, kan jag inte leva utan.

Tittar jag tillbaka på mitt liv, så skulle jag inte vilja vara utan erfarenheten av att ha haft ett jobb och fått vara ”vanlig”.
Jag tänker att det är viktigt att det finns en valfrihet.

Även jag är kritisk till aktivitetsersättning och jag tycker inte att det är OK att man placeras med en ”ersättning” från FK eller hamnar på praktikplatser som aldrig blir något annat eller lönebidrag, bara för att man har en funktionsnedsättning.

Jag ville bara säga att något som är rätt för en, är inte rätt för alla.

Sam skrev:Jag ville bara säga att något som är rätt för en, är inte rätt för alla.

Det här håller jag med om och det är just den här "orättvisan" som jag blir väldigt frusterad över. I min sons fall så innebär det helt enkelt att om han inte kan ställa upp på arbetsförmedlingens grundkrav för att bli betraktad som "möjlig på arbetsmarknaden" så är det särlösningar som gäller.

Jag menar inte att degradera försörjning via fk om det är vad man behöver för att få en fungerande tillvaro, men när det inte finns utrymme för arbete om man inte passar in i mallen så har något slagit helt fel. När man inte vill låta ungdomar som precis gått ut gymnasiet ens testa om de kan hitta vägar till en öppen arbetsmarknad utan omvägen går direkt till aktivitetsersättning pg funktionshinder så tycker jag att något har slagit väldigt fel.

Min son behöver ett års praktik till innan han kan ta sitt gesällbrev i sitt hantverk. Han är erbjuden en annan utbildningsplats med start i höst, på annan ort hos en etablerad utövare inom ett annat geschäft, och det är väl egentligen hans drömjobb. Det är kanske så att aktivitetsersättning underlättar för sådana här möjligheter. Men!

Jag fick inte ens frågan via telefon, utan så fort man hörde att han har en as, så kom det:
"Vi har ju vissa krav på individen för att vi skall kunna bedöma att den står till arbetsmarknadens förfogande och gör man inte det så får man ansöka om aktivitetsersättning hos FK och sedan gör vi en plan utifrån det".
Man förutsatte altså att as innebar att man inte kunde ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, mer eller mindre.

En anna sak:
När han får reda på att han kan få aktivitetsersättning längst tills han är 29: så kan jag inte annat än undra; varför skulle han anstränga sig?

Vi skall på möte snart och jag är såå nyfiken på om han kommer att få frågan "vad vill/kan du göra" snarare än "kan du komma i tid varje dag?". (Det sista är en omöjlighet, personer med svåra sömnstörningar har svårt att lova något sådant eller att ens påstå att de kan göra något sådant). Om han är körd, som har fantastiska möjligheter inom två svåra precisionskrävande hantverk så blir jag fanimej fullständigt rabiat.

Kikarn skrev
En anna sak:
När han får reda på att han kan få aktivitetsersättning längst tills han är 29: så kan jag inte annat än undra; varför skulle han anstränga sig?

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det finns en risk att motivationen iaf minskar rent generellt hos de flesta.
Samtidigt så kan man se det som en förmån att slippa ev studierskulder om de tillåter någon typ av "praktik/utbildning under tiden.

Studielån är nog bra, när man vet att det finns en arbetsmarknad som vänta och finns tillgänglig efter studietiden. Men för oss med tex AS kan det bli som att gräva sin egen grav, eftersom det trots allt är enormt svårt att få dessa lån avskrivna eller få en rimlig återbetalningsplan som baserar sig på ersättningarnas nivå.

Sam skrev:Studielån är nog bra, när man vet att det finns en arbetsmarknad som vänta och finns tillgänglig efter studietiden. Men för oss med tex AS kan det bli som att gräva sin egen grav, eftersom det trots allt är enormt svårt att få dessa lån avskrivna eller få en rimlig återbetalningsplan som baserar sig på ersättningarnas nivå.

Finns det altså möjligheter till högskolestudier under tiden man har aktivitetsersättning? Vet att det varit väldigt svårt att få plugga på högskola tidigare med bibehållen sjukersättning, vilket är rent ut sagt idiotiskt om man vill ha människor tillbaka till arbetsmarknaden. Om det finns möjlighet till det så är det förstås en stor fördel, för precis som du så tror jag att csn-lån är en stor fälla för personer med neuropsykiatriska funktionshinder, har sett det slå väldigt hårt mot många just för att återbetalningskraven är så hårda som de är.

Det har hänt att jag sagt att jag har "andra uppdrag" när det diskuterats arbetstider och då har det oftast gått utmärkt att man jobbar när man har tid.
Ibland har man ombetts att berätta någon dag i förväg att man tänker komma och vilka tider, andra har vetat haft helt orimliga årsplaner.

I vilket fall verkar "andra uppdrag" vara godtagbart skäl att inte jobba ordinarie kontorstid.
Har fått jobba precis när jag vill på en del håll bara jag rapporterar när jag jobbar.
Det är också det som fungerat bäst och där jag varit som mest effektiv.
Ibland mitt i natten ibland mitt på dagen med de flesta andra.

Personligen gillar jag att jobba så finns det några som inte vill det så låter jag dem gärna slippa.
Då är det bra att FK och annat finns som kan betala ut pengar så man kan leva vidare ändå
Om än inte med lika mycket pengar som om man jobbar.

Fristående kurser på högskola brukar gå bra. Handlar det om hela utbildningar på högskola, så är det enligt reglerna, vad jag vet ett stort NEJ.

nano skrev:Personligen gillar jag att jobba så finns det några som inte vill det så låter jag dem gärna slippa.
Då är det bra att FK och annat finns som kan betala ut pengar så man kan leva vidare ändå
Om än inte med lika mycket pengar som om man jobbar.

Om det hade varit såhär att man hade val så hade jag inte haft några bekymmer egentligen.
Det första jag besked på var att det finns vissa grundkriterier man måste ställa upp på som arbetssökande: och en del av dessa punkter faller om man har vissa svårigheter i tillvaron och därmed finns det inte längre några val utan vänder man sig till soc, så får man beskedet att man måste ansöka om aktivitetsersättning först och därefter gör de en bedömning om man understiger riksnorm, så tydligen finns det ett moment 22 som samtliga pekar mot fk och aktivitetsersättning om man går ut gymnasiet och råkar ha en diagnos. Jag kan inte tolka det på annat sätt?

I panikfallet om man helt enkelt står utan pengar så år det ju alltid soc som är ansvarigt för att man ahr det man behöver, såsom mat och tak över huvudet, det kan iofs innebära gruppboende antar jag men jag har läst om folk som fått bo på hotell, iaf kortare tid på komunens bekostnad.

Nåja, nog om det.
hur kommer det sig att AF alls får reda på dessa bekymmer?
Ser de det på honom?
Jag har öht aldrig fått frågan de gånger jag varit hos AF.
Jag brukar iofs vara ganska kortvarig där och brukar bara gå dit för att jag har hört att man ska det av mina föräldrar, numera gör jag det bara om jag tror det kommer o ta ett tag innan man blir tillfrågad om något nytt jobb så man får lite A-kassa under tiden, men sedan brukar jag missa o skicka papper till A-kassan så då får jag inga pengar i alla fall

nano skrev:I panikfallet om man helt enkelt står utan pengar så år det ju alltid soc som är ansvarigt för att man ahr det man behöver, såsom mat och tak över huvudet, det kan iofs innebära gruppboende antar jag men jag har läst om folk som fått bo på hotell, iaf kortare tid på komunens bekostnad.

Nåja, nog om det.
hur kommer det sig att AF alls får reda på dessa bekymmer?
Ser de det på honom?
Jag har öht aldrig fått frågan de gånger jag varit hos AF.
Jag brukar iofs vara ganska kortvarig där och brukar bara gå dit för att jag har hört att man ska det av mina föräldrar, numera gör jag det bara om jag tror det kommer o ta ett tag innan man blir tillfrågad om något nytt jobb så man får lite A-kassa under tiden, men sedan brukar jag missa o skicka papper till A-kassan så då får jag inga pengar i alla fall

Soc är inte alltid ansvarig och godtar inte heller att betala ut försörjningsstöd utan viss motprestation. Det finns inga direkta ungdoms eller praktikersättningar, inte heller något kas-system för unga efter att de varit arbetslösa en viss tid, om jag förstod det hela rätt.
Ungdomar förväntas bo hemma tills de är 25 enligt soc om inte det finns särskilda skäl. Här finns det dock vissa fördelar med att tillhöra ett lagstiftningspaket som faktiskt ger vissa fördelar.

...Ööh, ja! De kommer absolut se på honom att han inte är en helt vanlig vardaglig ungdom i sin åldersgrupp: frågan är om inte handläggaren kommer att begära att få med sig förstärkning i någon form, eller livvakt när vi kommer in. Jag tror inte ens att jag skojjar... (folk har en konstig förmåga att reagera märkligt på närmare tvåmetersfigurer som väger sisådär dryga hundra-hundratjugo kilo och som har skinnväst/skinnjacka med ryggemblem, och är fullklottrade med tatueringar, förstår inte varför ).

I själva verket har han varit vuxen i många år, men nu är gymnasiet slut efter ett par extra års tröstlösa fördröjningar, så det vore väl fanken om han skulle behöva vänta flera år till på att kunna betrakta sig som vuxen och fullvärdig samhällsmedborgare.

Oavsett motprestation eller inte så är de skyldig att se till att folk i komunen klarar sig, de kan välja metod att hjälpa, that's it, punkt slut.

Soc kom hem till oss en gång när jag hade rymt hemifrån.
Fick veta att de skulle kunna hjälpa till med egen lägenhet till mig om så skulle behövas, fosterhem var inte så vanligt för 16 åringar.
Men jag stannade hemma istället till slut, flyttade hemifrån vid 24.
Det tog 3 månader innan jag verkligen bodde i min lägenhet mer än bara ibland.
Jag tyckte det var läskigt att gå till hyreshusbolaget o fråga efter en lägenhet men det gick.

nano skrev:Oavsett motprestation eller inte så är de skyldig att se till att folk i komunen klarar sig, de kan välja metod att hjälpa, that's it, punkt slut.

Soc kom hem till oss en gång när jag hade rymt hemifrån.
Fick veta att de skulle kunna hjälpa till med egen lägenhet till mig om så skulle behövas, fosterhem var inte så vanligt för 16 åringar.
Men jag stannade hemma istället till slut, flyttade hemifrån vid 24.
Det tog 3 månader innan jag verkligen bodde i min lägenhet mer än bara ibland.
Jag tyckte det var läskigt att gå till hyreshusbolaget o fråga efter en lägenhet men det gick.

För mig finns det ingen rimlig möjlighet att ha en vuxen man boende hemma på sina villkor samtidigt som det finns tre yngre barn i hemmet, och det finns inte ljudisolering eller plats nog heller. Han är vuxen, punkt. Han skall ha det stödet som behövs för att klara ett vuxenliv, annat är helt odiskutabelt.
I det ingår att man har någon plan för fortsatt vuxenutveckling, antingen i form av arbete, studier, praktik eller liknande, vill han - och det finns vägar som leder till ett gesällbrev, eller han skall ta sig en annan lärlingsplats som han inte haft möjligheter till under gymnasietiden, så fine. Vad mig anbelangar, och det är den vägen jag leder till. Vill han bryta det här när allt är klappat och klart och han inte kan eller vill medverka till det vidare så är det inte längre mitt föräldraransvar. Men enligt lag är jag försörjningsskyldig i ett par veckor till, vad som händer därefter kan jag inte längre påverka eller ställa krav på så länge det inte försiggår under mitt tak.

Har man egen ekonomi och försörjning så går det att gå till en hyresvärd och försöka få en lägenhet. Nu har han inte det, altså upplever jag att det inte finns något annat val än att försöka hitta trådarna dit, för självklart skall ha ha ett eget boende och en egen försörjning, det är väl inte så märkligt egentligen?

Får han välja själv så flyttar han till en husvagn någonstans ute i skogen där det inte finns några människor alls och så hittar han nog på olika sätt att försörja sig som inte innefattar att man är inne i några system överhuvudtaget. Det har han pratat om i många år nu, och husvagn har han redan skaffat sig en, så i princip finns det inget som hindrar honom. Utom JAG!

Så, nu är första mötet avklarat och det som kunde gå åt helvete gjorde så.
Sonen ville klara det här själv och jag fick därför befinna mig via telefonlängds avstånd. Helt ok. Fast jag visste nog egentligen bättre, för det är en stor maskin att få rätt på besked och dokument och så vidare.

Men första mötet med arbetsförmedlingens speciella handläggare som skall vara "expert" när det gäller dessa funktionshinder (npf tillika aspergers) och bemötande av personer var ett riktigt skräckexempel.

Först och främst kunde inget ske innan augusti.
och hans föreslagna praktikplats kunde inte alls komma på fråga eftersom det inte finns utsikt till anställning.
Och så blev han föreslagen en arbetsutredning på kommunens rehabiliteringsverksamhet.
Sedan sattes han vid datorn för att skriva in sig på arbetsförmedlingen.
Avpolletterad och avspisad och noll anpassning i information.

Han ringde mig för att ställa frågor ang det han skulle fylla i på datorn. Hans utbildning som han gick fanns inte som alternativ, så han ville veta om han skulle kunna översätta det till något av alternativen som fanns.
Sen kom nästa motstånd och då gick han förstås därifrån och sket i vilket, skulle det ändå inte kunna hända något innan augusti så kunde det lika gärna vara.

När jag hörde hur det här gått till ringde jag upp handläggaren och ifrågasatte:
Varför ingen praktik innan augusti?
-Det är inte så lätt att hitta praktikplatser, så man får räkna med att det tar lite tid.
-Men han har redan en, han kan börja imorgon om han vill?
-Men där kan han inte få anställning, så det kan inte bli aktuellt.
-Men, han behöver en kortare tids praktik för att få göra gesällprovet i sitt hantverk. Han har redan gått tre år som lärling, vad kan det finnas för problem?
-... ja, det kanske jag skulle undersöka. Jag sa inte: kanske det kanske du skulle;... och sedan kom det.
-Jag har föreslagit en arbetsutredning. (jag visste inte detta då), och hon nämde platsen.
-?? Vill du ta livet av honom helt, frågade jag bestört?
-Vaddå, frågade hon?
-Sätt honom två veckor på ett monotont monteringsjobb, med de krav som finns där, så kan du lika gärna be honom gå och hänga sig direkt.
-Men det är den instansen vi använder, känner han till det?
-Nej, det gör han inte, men JAG gör det. Och hur i helsicke kunde ni sätta honom vid datorn för att skriva in sig själv?
-Det fanns en tjej som skulle hjälpa honom, om han behövde hjälp, det sa jag ju åt honom.
-Men snälla du, han har aspergers syndrom. Hur fan skulle han kunna be någon om hjälp för att fylla i något som han rimligtvis borde kunna?

Det kunde hon inte svara på. Skönt att arbetsförmedlingen har experter...

Jodå, sonen berättade efteråt att hon hade sagt åt honom att tjejjen i kundtjänst kunde hjälpt honom om han behövde hjälp. Men eftersom kön till kundtjänst hela tiden fylldes på så sket han i det. Och gick därifrån vansinnig.

Som tur var så ringde LSS handläggaren strax därpå så jag fick avreagera mig lite, och hon förstod faktiskt PRECIS. Fick en helt underbar kommentar:
"jag skall väl inte säga såhär, men ibland undrar jag om de verkligen förstår vilka det är de möter...".
Jag skulle kunna tycka att en person som har en tjänst som är skräddarsydd för detta borde veta lite mer än den här PRUSSILUSKAN förefaller att förstå....