Mitt största problem är att jag inte vet hur jag skall reagera på vad andra säger/gör.

Retoriska frågor ska man inte svara som om dom vore riktiga frågor, men vad ska jag säga istället? Om någon ger mig kritik/beröm/kommentar brukar jag bara säga "hmm" eller "ok" (såvida jag inte har något (mot)argument). Vill någon visa mig något som är sååå häftigt så står jag mållös ända tills peronen i fråga frågar vad jag tycker, och då ger jag alltid det mest känslokalla och logiska svaret jag kan.

Jag tror inte ens jag skulle kunna tonsätta min röst ens om jag visste vad jag ska säga, vilket utgör ännu ett berg att bestiga.

Vad gör man?

Du verkar redan veta hur mman gör, försök kanske tala före du får frågan nångång, när du ändå vet att du kommer få den?

På beröm (vilket jag är obekväm att få) brukar jag svara nåt trevligt som "tackar, tackar" eller helt enkelt bara vara ärlig och säga att det var onödigt att berömma då det inte var en stor grejj.

Saker som är "såå häftiga, så att man står mållös" har aldrig hänt mig.

Kan man lägga till något före i stil med "nu blir jag lite logisk eller något men....".
Eller, "man skulle kunna använda den till...."

Jag är alltid ärlig vid beröm, fast jag tar det inte som beröm. Jag tar det som en vanlig kommentar och kommenterar tillbaks.

Det finns gott om genomentigt folk som håller äkta eller falsk värdighet genom att göra som Clintan, inte säga så mycket. Är de kvinnor uppnår de "extra" värdighet genom att inte behagfullt le hela tiden men de mumlar. Och de kastar blickar.

"Mm" är det vanligaste mumlet, om de ändå öppnar mun så är det för att antingen artigheten så kräver eller för att de finner det riskfritt att säga sitt hjärtas mening. Som tur är för dem så tycker de ju alltid något som någon stor majoritet finner klokt men det tar jag upp i en egen tråd just nu.

Många "tysta, värdiga" är ibland väldigt pratiga men just när de svarar på sånt som du beskrev, Saninaé, så drar de sig alltså inåt.

Mina trick är två. Dels imiterar jag de tysta, värdiga (litet äkthet finns kanske också) och dels döljer jag det faktum att jag inte mycket säger genom att blaska på med uttrycksfullhet: Skämtsamhet funkar som kommentar på det mesta, extra värme i röst och/eller blick eller munleende funkar ofta som kommentar till andras påpekanden, bisterhet för att kommentera en del sånt som värme inte passar för...

Det är väl huvuddragen. Min skicklighet och värdighet i utförandet ligger väl i snitt tio år efter min ålder men därmed har jag en acceptabel grund åtminstone.

All sån teknik har vuxit fram, jag har knappast planerat att lära mig den utan snarare utvecklat sånt sm känts som om det redan funkat ibland. Det är väl det verkliga tipset: Försök utveckla sånt som redan funkar litet grand! Så långt som din självrespekt och respekt för andra tål ditt fejkande.

/ J

Saninaé skrev:Mitt största problem är att jag inte vet hur jag skall reagera på vad andra säger/gör.

Retoriska frågor ska man inte svara som om dom vore riktiga frågor, men vad ska jag säga istället? Om någon ger mig kritik/beröm/kommentar brukar jag bara säga "hmm" eller "ok" (såvida jag inte har något (mot)argument). Vill någon visa mig något som är sååå häftigt så står jag mållös ända tills peronen i fråga frågar vad jag tycker, och då ger jag alltid det mest känslokalla och logiska svaret jag kan.

Jag tror inte ens jag skulle kunna tonsätta min röst ens om jag visste vad jag ska säga, vilket utgör ännu ett berg att bestiga.

Vad gör man?

Om någon ger dig en komplimang säger du "tack".

Öva dig på att kallprata! Hör du inte hur folk pratar ute?

Tyst = värdig? Jag brukar tänka tyst = blyg, osäker, introvert, har inget att säga och är då smart nog att hålla näbben el dyl.

Värdighet är ett sånt där diffust ord som saknar direkt innehåll eller relevans för mig eftersom det på något sätt innefattar även andras syn och då blir det för komplicerat. Ska man uppträda 'värdigt' så måste man ju hela tiden gå och tänka på hur andra kan tänkas uppfatta en och det varierar ju med deras värderingar och sammanhanget i stort och är därför något högst subjektivt. Orka.

Inger skrev:Tyst = värdig? Jag brukar tänka tyst = blyg, osäker, introvert, har inget att säga och är då smart nog att hålla näbben el dyl.

Värdighet är ett sånt där diffust ord som saknar direkt innehåll eller relevans för mig eftersom det på något sätt innefattar även andras syn och då blir det för komplicerat. Ska man uppträda 'värdigt' så måste man ju hela tiden gå och tänka på hur andra kan tänkas uppfatta en och det varierar ju med deras värderingar och sammanhanget i stort och är därför något högst subjektivt. Orka.

Värdighet kan nog ta sig olika uttryck. Men jag tror det ligger en hel del i att det kan förknippas med att en person inte behöver säga så mycket. En person som framstår som värdig använder andra sätt såsom kroppspråk, nyanser i miner och så vidare för att uttrycka ett slags upphöjdhet inför situationen och vad som sagts i denna av ris eller ros.

Edit: Kanske behöver tilläggas att jag inte tror att värdighet kan uppnås och upprätthållas av den som aldrig säger något. Det gäller nog att vara i stånd att säga vettiga och välavvägda saker, på ett efter situationen lämpligt sätt. Men man måste alltså inte göra det varje gång. Just övriga samtalspartners förväntan på vad "den värdiga" har att säga när och om denna bestämmer sig för att ta till orda, det förstärker som jag uppfattat saken värdigheten.

Saninaé skrev:Mitt största problem är att jag inte vet hur jag skall reagera på vad andra säger/gör.

Retoriska frågor ska man inte svara som om dom vore riktiga frågor, men vad ska jag säga istället?

"Jaha" kanske kan passa bara för att visa att man uppfattat vad de sagt.

Om någon ger mig kritik/beröm/kommentar brukar jag bara säga "hmm" eller "ok" (såvida jag inte har något (mot)argument).

Ett enkelt "Tack!" brukar vara det mest lämpliga om man får en komplimang. Är det kritik kan man säga, "Tack för din feedback, ska ta dina synpunkter under övervägande."

Vill någon visa mig något som är sååå häftigt så står jag mållös ända tills peronen i fråga frågar vad jag tycker, och då ger jag alltid det mest känslokalla och logiska svaret jag kan.

Skulle jag också göra. Ju mer uppskruvad den andre är, desto svårare får jag att uttrycka egna känslor. Oavsett om jag tycker likadant eller verkligen inte tycker det är något att hetsa upp sig över.

Jag tror inte ens jag skulle kunna tonsätta min röst ens om jag visste vad jag ska säga, vilket utgör ännu ett berg att bestiga.

Tonsätta sin röst LOL, det var ett bra uttryck. "Tonsättningen" brukar komma av sig själv när man kopplar på sina känslor, även om det finns[ personer som har monoton röst trots att de är väldigt emotionella eller passionerade. Är man mer logiskt lagd är det helt naturligt att man inte låter som en symfoni när man talar. Det är en temperamentsskillnad som brukar vara svår att ändra på.

Frågan är nog snarare om du vill vara på samma våglängd som de personer du svarar, eller om det finns något av avståndstagande i dig som du inte kan ta dig över? Jag har känt sånt avstånd i större delen av mitt liv, som att jag skulle förlora en del av mig själv om jag skulle tona in för mycket på vanliga människors sätt att fungera och anpassa mig till det.