Hej!

Har precis registrerat mig och gör mitt första inlägg.

Jag arbetar som psykolog med autismspektrum-utredningar inom BUP. Många gånger har barnen hunnit komma upp i gymnasieåldern och är relativt medvetna om vad de tycker är svårt i kontakten med andra och i vardagen. Ibland tänker jag när jag sitter med mina tester (som kan kännas meningslösa emellanåt) att personen helt enkelt vet bäst själv om den har AS. Är detta ett rimligt sätt att tänka?

Jag är också nyfiken på de av er som har en Asperger-diagnos och som blev utredda inom BUP. Vad var bra? Vad var dåligt? Vi får nästan aldrig -för att inte säga aldrig - veta vad som hände ungdomen sen. Speciellt när vi tvekar om diagnos - om vi ska ställa en sådan eller inte - vore det oerhört värdefullt att få veta hur det gick sedan. Framför allt i de fall när vi hade fel!!

Tacksam för kommentarer och om någon har lust att delge erfarenheter från bup-kontakter.

sand skrev
Ibland tänker jag när jag sitter med mina tester (som kan kännas meningslösa emellanåt) att personen helt enkelt vet bäst själv om den har AS. Är detta ett rimligt sätt att tänka?

Jag tänker att det beror på vem som är den aktivt sökande Ungdomen eller drivande föräldrar. Men också vad det finns för tidigare kopplingar till NPF diagnoser.

När det gäller barn och ungdomar så finns det inte alltid vetskapen och kunskapen om diagnosen AS. Det man med största säkerhet vet och känner av är ett utanförskap/annorlundaskap. Att man inte riktigt passar in.
Att det på ett sätt är ett problem, finns nog en insikt om, iaf till en viss del, men inte hur det ser ut från ett utifrånperspektiv. Att våga erkänna att man är en "avvikare" och kunna hantera det är något helt annat.

Behovet av grupptillhöra är nog större och vanligare som tonåring och ung vuxen, än när man fått sin diagnos som äldre och har erfarenheten vad ett sk "vanligt liv" för med sig.

Tänker också att få en diagnos satt, är den lätta biten,
Idag så är det ett stort vakuum som många kastas ut i efter att de fått ett namn på sin "problematik".

Visst alla praktiska insatser finns ofta där, men den mentala biten att få hjälp att landa i sin diagnos, att förstå vad det är som skiljer just mig från NT. Att få möjligheten sätta ord på olikheterna, men också likheterna. Inte bara situationer utan vad som man känner och hur man upplever dem.

Här behövs en Mentor som vågar bjuda på sina egna upplevelser, så att det blir en dialog, ett "riktigt möte", inte bara att man finns i samma rum samtidigt.

Att få lära sig att bli medveten om nyanserna i språket och bland känslorna. Även om jag inte alltid förstår dem, så är jag iaf hjälp av att jag är medveten om dem.
Detta har iaf ökad min förmåga att tolka och respektera, vilket i praktiken gör att jag både misstolkas mindre, och missförstår mindre.
Min peronliga resa var inget som var avklarat på 10 gånger en sådan här resa kan ta år.

Även om det är bra att kunna fungera i NT-samhället så måste min AS få ha sitt eget utrymme. Annars så förlorar jag min personlighet och därmed min egen identitet.

KAT-kittet är inget färdigt material att bara användas rätt av, men det är ett utmärkt hjälpmedel när det individanpassats. Mer om KAT-kittet kan du läsa på http://www.cortexutbildning.se

sand skrev:Ibland tänker jag när jag sitter med mina tester (som kan kännas meningslösa emellanåt) att personen helt enkelt vet bäst själv om den har AS. Är detta ett rimligt sätt att tänka?

Jag visste redan i förskolan att jag var annorlunda, även om jag inte visste hur, jag kände mig inte likadan som en på skolan med aspergerdiagnos så jag övervägde aldrig asperger och definitivt inte ADHD som stökkillarna, i efterhand tror jag det var för att hon var mer åt autismhållet medan jag är mer åt ADHD-hållet. Jag trodde jag var mer schizofren, det och autism gissade ett team på när jag var på psykiatrikongress med mor som ung. Det jag visste i förskolan var:

Jag behöver en "socialkurs", jag kan inte automatiskt umgås med andra på det sätt de gör. Alla fåglarna på himlen byter riktning exakt samtidigt; förutom jag. Men ingen trodde på mig. Jag tror folk vet om de är annorlunda, även om inte föräldrar och lärare tror det.