Manar skrev:Det som jag reagerade mest på var det här.

opteron skrev:Dom på SIS-institution säger att de hjälper både kriminella och psykiskt sjuka som jag och därför måste jag stanna.

Har dom bara diagnostiserat dig med Asperger eller finns det andra diagnoser också ? Om dom anser att Asperger är en psykisk sjukdom och har det som enda skäl till att du är där så verkar dom inte veta en enda sak om syndromet och det borde inte finnas något logiskt själ till att du ska vara där alls.

Jag antar att sis-institutionen är ett sk §12-hem.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Paragraf_12-hem
Citerar: "Paragraf 12-hem, eller särskilda behandlingshem som det officiella namnet lyder, är tillfälliga boenden för ungdomar med psykiska missbruk och/eller kriminalitet, som behöver stå under särskild uppsyn. Av sociala skäl ligger dessa boenden ofta långt från ungdomarnas hemorter. Beslut om placering på ett paragraf 12-hem tas av kommunens socialnämnd eller enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga."

När det gäller problematik eller diagnostillhörighet etc, så är det inte det primära utan det primära är att det är en ungdom som är till sådan fara för sig själv eller sin omgivning (dvs, någon form av vårdslöshet) att man behöver särskild tillsyn och vård/omsorg etc. OM vården kan tillämpas frivilligt så tillämpas inte LVU.

Sis står för statens institutionsstyrelse.

Moderator: Avknoppat från denna tråd: hej-jag-har-ett-stort-problem-vet-inte-hur-jag-skall-gora-t10520.html

Kikarn skrev:

Manar skrev:Det som jag reagerade mest på var det här.

opteron skrev:Dom på SIS-institution säger att de hjälper både kriminella och psykiskt sjuka som jag och därför måste jag stanna.

Har dom bara diagnostiserat dig med Asperger eller finns det andra diagnoser också ? Om dom anser att Asperger är en psykisk sjukdom och har det som enda skäl till att du är där så verkar dom inte veta en enda sak om syndromet och det borde inte finnas något logiskt själ till att du ska vara där alls.

Jag antar att sis-institutionen är ett sk §12-hem.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Paragraf_12-hem
Citerar: "Paragraf 12-hem, eller särskilda behandlingshem som det officiella namnet lyder, är tillfälliga boenden för ungdomar med psykiska missbruk och/eller kriminalitet, som behöver stå under särskild uppsyn. Av sociala skäl ligger dessa boenden ofta långt från ungdomarnas hemorter. Beslut om placering på ett paragraf 12-hem tas av kommunens socialnämnd eller enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga."

När det gäller problematik eller diagnostillhörighet etc, så är det inte det primära utan det primära är att det är en ungdom som är till sådan fara för sig själv eller sin omgivning (dvs, någon form av vårdslöshet) att man behöver särskild tillsyn och vård/omsorg etc. OM vården kan tillämpas frivilligt så tillämpas inte LVU.

Sis står för statens institutionsstyrelse.

Dessvärre kan man vara placerad i nån annan placeringsform men komma till/sluta på SiS-institution då andra ställen inte har tillräcklig kompetens, trots att man egentligen inte kvalar in i målgruppen.

Det finns SiS-ställen som ska kunna npf, men även när de säger att de har kompetensen är min bild av det att det finns GRAVA brister på kunskap och rätt förhållningssätt, vilket i sig SKAPAR problem som går helt emot vad tanken med placeringen är.

Suck, det här berör mig för mycket, jag ska inte gå in i det för mycket, särskilt som även den här forum-avdelningen är googlebar...

Ja, det är mitt intryck också, Kikarn. I andra och tredje hand, men enstämmigt från så många i kontrollerbara fall omdömesgilla personer att jag också blir mer berörd än jag orkar.

Pemer skrev:Någon regel att psykologer inte får det, tror jag inte finns, även om många brukar verka ha hört något sådant. Jag är utredd av en psykolog från början.

Fast sex år senare var det ju förstås en läkare som defintivt angav att jag inte har PDD-NOS utan Asperger...

Det jag hört är att en psykolog får göra utredningen men att en läkare måste vara med för att skriva diagnoskoder och själva utlåtandet, på nån nivå. Men jag har hört olika om det och kanske det inte ens finns nån egentlig regel utan mest en massa tyckande (gärna tvärsäkert, som ofta när man inte vet-vet).

Kikarn skrev:Det finns tyvärr bara ett sätt att komma ur det här systemet och det är att vara tillräckligt motiverad, ha gjort tillräckliga framsteg och att få insikten om vad som är bäst för en själv på sikt, och tyvärr är det inte riktigt säkert att det är detsamma som du själv tycker är det bästa.

Eller att ha en förälder eller annan person som för berörda myndigheter påtalar det absurda i att nån med npf och också helt tydlig npf-problematik och endast det behandlas/"vårdas" som vore den kriminell eller anti-social och utan npf-kompetens, och denna person aldrig aldrig ger sig...

Ja du Kikarn, jag var betänkt på att skriva något liknande (som alfapetsmamma ovan), men avstod för att inte krångla till det bra i dina tips.

Mig tycks att du, i allt du uppenbarligen kan, har en litet naiv tilltro till soc:s, hemmens och systemets kompetens i npf.

Zombie skrev:
Mig tycks att du, i allt du uppenbarligen kan, har en litet naiv tilltro till soc:s, hemmens och systemets kompetens i npf.

Tyvärr måste jag hålla med, efter att ha sett mycket mer av det här än jag önskar någon.

Zombie skrev: Mig tycks att du, i allt du uppenbarligen kan, har en litet naiv tilltro till soc:s, hemmens och systemets kompetens i npf.

Jag har iofs inte uttalat mig alls om hemmens eller systemets kompetens i npf.

Zombie skrev:Nej då. Bara det att jag inte ser att du har tagit hänsyn till den möjligheten i dina svar till opteron. Vilket jag föreställer mig att en som har stött på de här problemen skulle ha gjort - särskilt när man annars är så insatt som du verkar vara.

Jag har tolkat systemet, och hur man tar sig ut ur det. Vad vill man uppnå med ett lvu? Det är inte LÄTTVINDIGT att sätta ett lvu på någon, utan jag antar att någon oklarhet ligger och skramlar eftersom det finns ett ofrivilligt frihetsberövande som består. Men visst, jag har mött flickor som har försökt straffa sig ur det på olika sätt och det har ibland varit väldigt dyrköpt. Inget roligt alls faktiskt.

Jag har inte riktigt lika lite tilltro till systemet som ni verkar ha och jag tror inte heller omedelbart på allt jag ser eller hör. Det finns oftast olika parameterar som väger in. Systemet vill något och så fort vården har goda förutsättningar att ges genom annan insats på hemorten så är jag övertygad om att man föredrar detta om inte annat så för att hålla kommunens utgifter nere.

Ts: OM jag förstår det hela rätt så verkar dina föräldrar ha varit medverkande till att du fick ett lvu och blev placerad?

Kikarn skrev:och jag tror inte heller omedelbart på allt jag ser eller hör.

Du, det tror jag inte många andra här heller gör. Ifall en sådan tanke låg med i det du skrev.

Man får försöka välja sina arbetshypoteser så att man rimligen kan göra mest nytta och minst skada med det man skriver.
Sedan kan det bli olika bedömningar för det.

Kikarn skrev:Jag är iofs väldigt förvånad över att en §12-sis-instans har såpass frihet även om det är en öppen avdelning, att unga kan använda datorn mitt i natten? Har ni verkligen inga regler eller läggtider, eller tider då det skall vara släckt och tyst, Ts?

Min inställning är tyvärr alltför empiriskt grundad och jag VET att det på flera såna här ställen är en Grand canyon mellan det man påstås få göra/ har för rättigheter/skyldigheter och verkligheten.

Och det gäller på gott och ont. Dvs, dels att man inte får möjlighet/rätt till sånt som står i genomförandeplaner, dels att man kommer undan med en jädra massa skit för att personal inte ids bry sig. Faktiskt.

Zombie skrev:

Kikarn skrev:och jag tror inte heller omedelbart på allt jag ser eller hör.

Du, det tror jag inte många andra här heller gör. Ifall en sådan tanke låg med i det du skrev.

Man får försöka välja sina arbetshypoteser så att man rimligen kan göra mest nytta och minst skada med det man skriver.
Sedan kan det bli olika bedömningar för det.

åkej.

Miche skrev:jag är rädd att det inte är på det sättet, att man tror att LVU är den enda lösningen i alldeles för många fall, tyvärr kan jag inte skriva något om det här eftersom Barn och föräldraskap är öppet och sökbart med Google (usch), men jag vet att soc ser LVU som något som är undergörande för familjen och inte som den problemskapare och hot som det utgör gentemot familjer. De förstår inte vilken skada LVU gör både mot föräldrar och barn, de tror på fullaste allvar att LVU är en bra lösning och inser inte ens vilka kostnader LVU innebär!

Jag befarar snarare att vi går mot tider där man i för stor utsträckning pga politiska sparbeting underlåter att placera barn även när det behövs eller när de far riktigt illa.

Det finns fall där det inte finns några alternativ. Och jag tror personligen att det är en ökande trend, inte minst om den ekonomiska krisen förvärras. Jag tror att vi går en tid tillmötes där de som har det bra har det bra och de som har det dåligt ställt får det riktigt illa. Och att skolor etc, minskar specialresurser och motivationsarbetet helt. Vem eller hur skall man då fånga upp individer som faller genom stolarna?

Jag kan inte se LVU-placeringar kategoriskt då jag har mött fall där man måste skydda barn från sina föräldrar av olika skäl, etc.

Jag tror dock att systemet kommer att fortsätta begå ganska stora övergrepp mot individen så länge systemet fortsätter att försvara de miljöterapeutiska arbetsmetoderna och det miljöterapeutiska synsättet inom institutioner, och man inbillar sig att det är ett fruktsamt eller konstruktivt arbetssätt. Det är nog där jag vill påstå att bristen på kunskap och bemötande mot ex personer med npf ligger, och att det är i det här perspektivet som vård blir farlig för individen, inte bara individer med npf-problematik.

Så länge man inom §12-enheter har isoleringsceller som används för avskiljning eller bestraffning, personal måste ha "en proffessionell yrkesroll" etc, så kommer man inte heller att lyckas nå särskilt många människor, så sett ur det perspektivet håller jag nog med er; det blir BARA ett övergrepp av individen i sista hand, men det är inte det som är avsikten.

Så länge man bygger på hierarkier som består i att personal skall ha en "proffessionell yrkesroll" och man i själva systemet förhindrar eller motarbetar relationer mellan personal och intagna/brukare/what ever, så länge kommer man ha institutioner som inte fungerar som de är menade att göra. Så det är nog det jag tycker är det stora problemet egentligen.

Bra skrivet, Kikarn!

narran skrev:Lika vansinnigt som om en läkare skulle sätta in samma behandling för huvudvärk oavsett om huvudvärken orsakats av hjärnskakning, hjärntumör, influensa eller migrän.

Det var också en väldigt träffande beskrivning!

Miche skrev:Det behövs ett helt nytt grepp från myndigheterna för att få stopp på penningkarusellen, varför inte göra en budget för varje individ som ska hjälpas, om vårdhemmet klarar att hjälpa individen inom budgeten får de behålla en procentuell andel av mellanskillnaden, om budgeten behöver överskridas ska de meddela detta i tid och då måste både vårdhemmets metoder undersökas samt undersöka möjligheterna till en annan form av vård för individen.
På så sätt tror jag att man skulle kunna bli av med de oseriösa och få fram en fungerande vård.

Mycket konstruktivt förslag. Kan du inte framföra det till de olika kommunerna? Helt seriöst alltså. De torde väl vara intresserade av att inte slänga pengar i sjön?

Miche skrev:Det behövs ett helt nytt grepp från myndigheterna för att få stopp på penningkarusellen, varför inte göra en budget för varje individ som ska hjälpas, om vårdhemmet klarar att hjälpa individen inom budgeten får de behålla en procentuell andel av mellanskillnaden, om budgeten behöver överskridas ska de meddela detta i tid och då måste både vårdhemmets metoder undersökas samt undersöka möjligheterna till en annan form av vård för individen.
På så sätt tror jag att man skulle kunna bli av med de oseriösa och få fram en fungerande vård.

Jag tror som du att det behövs nya grepp. Men att sätta prislapp på behandling och att skapa större utrymmen för lönsamhet i vård och omsorg är något jag är oerhört skeptisk till. Vi lönsamhetsutsätter och säljer redan ut för stora andelar av den statliga och kommunala omsorgen/vården och trenden går mot en ökning av det här.

Jag tycker snarare att fler verksamheter under SIS tak skulle öppnas och att man snarare ägnar sig åt att identifiera olika vårdbehov, perspektiv beroende på målgrupp och att snarare gå över till modeller som liknar bostonmodeller och liknande som bygger på empowermenttänkande med sunda vuxna snarare än att ha högskolekrav och tro att det betyder någonting som helst ur perspektivet lämplighet att ägna sig åt jobbet. Det måste gå att hitta mer hållbara vägar än det som bevisligen inte fungerar idag. Varför skulle så många unga annars uppfatta att de måste motarbeta systemet och dess krav, något som inte sällan får som påföljd att de valsar runt i det under många många många år? Hela det här systemet borde vara tjänare för individen, ett smörgåsbord, men istället bygger det på tvång och hierarki och skapar utrymme för känslor som att "de skall inte besegra mig, och jag skall inte ge mig". Redan där borde man inse att något är helt fel och att man har blivit individens FIENDE.

Tänk om och tänk rätt! (Inte till individen utan riktat till systemet).

Och en gång för alla slå hål på hierarkier som bygger på vi-domtänkande, och göra sig av med alla anställda på institutioner som verkar tro att deras livsuppgift är att agera plitar och som egentligen har en mycket tragisk och nästintill patologisk människosyn.

Enligt mitt sätt att se på det hela så är det helt utopiskt eller idiotiskt att tro att man kan beröva ett BARN och UNGDOMAR alla i deras nätverk, och tro att det skall hända något konstruktivt i en miljö som motarbetar relationsbildande av olika skäl. Man kan inte byta ut ett ingenting mot ett ingenting och alla som växer upp behöver relationsobjekt på vägen, inte minst för att lära sig att relationer -även om de inte kan bestå för evigt - inte är farliga, utan tvärtom jäkligt behagliga att vila i. (Missförstå nu inte att jag förespråkar total gränslöshet eller fysiska relationer! Utan sunt förnuft, någon som reagerar känslomässigt på det jag gör och någon som speglar mig och går att lita på där jag befinner mig, och någon jag kan anförtro mig om det jag inte reder ut själv).

Jag är väldigt kritisk mot en del tänkande som försiggår inom institutionsvärlden av unga men inte till institutioner i sig.

Vad som händer om man berövar en människa hennes nätverk är att hon blir nedstämd och deprimerad och känner sig ensam. Mår man inte bra ska det mycket till att man ska föredra att umgås med idel okända människor och bygga nya relationer.

Att vara instängd när man inte förstår varför eller kan acceptera skälen är i sig ett övergrepp.

De sammanlagt sex veckor som jag tillbringade på institution i tidig ålder i samband med en kris i familjen har format mig för hela mitt liv.

De erfarenheterna präglar mig fortfarande i mina nära relationer, hur jag litar på folk och inte och hur jag agerar i pressade situationer.

Det enda skälet jag kan se att låsa in folk är om de är en fara för sig själv och andra, eller andra mycket närliggande skäl för korttidsförvaring. Alla andra former av institutiontvång har jag mycket svårt att förstå.

Bjäbbmonstret skrev:De sammanlagt sex veckor som jag tillbringade på institution i tidig ålder i samband med en kris i familjen har format mig för hela mitt liv.
---
Det enda skälet jag kan se att låsa in folk är om de är en fara för sig själv och andra, eller andra mycket närliggande skäl för korttidsförvaring. Alla andra former av institutiontvång har jag mycket svårt att förstå.

Det sista stycket kan jag bara hålla med om, men jag kan också se att en period på sex veckor är en mycket svår tidsperiod, och att det liksom inte bidrar till annat än upplevelse av trauma. Jag var placerad en gång i tiden i... inte fullt två år.

Jag tyckte inte alls att min tillvaro var konstig eller att jag var en fara varken för mig själv eller någon annan, så läser jag mina dagböcker från den här tiden så förstår jag ingenting. Vaddå, alla kunde väl bara dra åt helvete och de skulle skita i mitt liv.

Tror att jag behövde en placering på närmare året eller så för att inse att alla inte var dumma i hela huvudet och att jag faktiskt inte alls mådde bra även om jag själv tyckte att det var livets höjdpunkt.

Jag vill redan nu ta avstånd från att min egen ungdomstid är jämförbar med någon annans upplevelse, men givetvis, jag kan inte helt bortse ifrån att den en gång i tiden var bidragande till att intressera mig för ämnet.

Kikarn skrev:Jag inbillar mig att lvu och dyra placeringar är något man använder först när allt annat är uttömt, testat och misslyckat, eller bedöms som otillräckligt.

Tyvärr är det inte så. Ofta gör man inte ens det som föräldrar eller ungdomen kan föreslå (som att verka för en snabbare npf-utredning och pushande för skolbyte t ex). Inte så underligt när det tydligen inte ingår ens en kvart om npf på socionomutbildningen... om det stämmer som jag blivit sagd.

När blir den npf-certifiering av svenska myndigheter jag skojat om verklighet? Det borde väl finnas, när hbt-dito finns?

Miche skrev:jag är rädd att det inte är på det sättet, att man tror att LVU är den enda lösningen i alldeles för många fall, tyvärr kan jag inte skriva något om det här eftersom Barn och föräldraskap är öppet och sökbart med Google (usch)!

Kunde inte hålla med dig mer...

alfapetsmamma skrev:När blir den npf-certifiering av svenska myndigheter jag skojat om verklighet? Det borde väl finnas, när hbt-dito finns?

(Min plakatifiering)

Är det någon som vet om det är stor skillnad mellan reglerna vid LVU och reglerna vid LPT?

weasley skrev:Jag har svårt att tänka mej att en kommun skulle skicka iväg folk på LVU för 4500 kr per dag när i stort sett alla lever under ständiga sparbeting! Det måste vara en oerhört rik kommun i sådana fall.

Det torde vara ohyggligt mycket enklare och väldigt mycket billigare att sätta in familjestöd, avlastningsfamilj, eller familjehem istället för att omotiverat och plötsligt sända iväg någon på LVU.

Jag har sett på nära håll att kostnaden för LVU är inga problem, även i en kommun under ekonomisk press. Socialförvaltningen ser LVU som en bra lösning och att det rent praktiskt kan vara billigare och bättre (i våra ögon) med andra lösningar så är LVU en kostnad som de med glädje bär (trots sparbeting) för att de tror att det löser en massa problem.

Jag tror snarare att socialförvaltningen i så fall sparar in genom att se mellan fingrarna på anmälningar (vilket synts i media de senaste åren) för att de inte vill dra på sig nya fall med mer arbetsbelastning (och mer kostnader).

När en familj/individ väl blivit ett soc-fall då kan kostnaderna skena iväg för att de ska se till barnets bästa (sen att de åtgärder de sätter in långt ifrån alltid i slutänden är det bästa för barnet förstår de sig inte på)!

Det är lika illa om en familj hamnar under ekonomisk press och behöver tillfällig hjälp av soc för att klara av situationen, finns det några som helst tillgångar får man ingen hjälp, gör dig av med tillgångarna först (ex sälj en ägd lägenhet/villa med en låg boendekostnad och hamna i en hyressituation med en hög boendekostnad) så går gladeligen soc in med ekonomiskt bistånd (som i fallet med den ägda bostaden, kan skena). De ger hellre tusenlappar i månaden i bistånd för lång tid, än ett kort billigt bidrag som löser en tillfällig akut situation som blir billigt för soc!

Miche skrev:Jag har sett på nära håll att kostnaden för LVU är inga problem, även i en kommun under ekonomisk press. Socialförvaltningen ser LVU som en bra lösning och att det rent praktiskt kan vara billigare och bättre (i våra ögon) med andra lösningar så är LVU en kostnad som de med glädje bär (trots sparbeting) för att de tror att det löser en massa problem.

Jag tror snarare att socialförvaltningen i så fall sparar in genom att se mellan fingrarna på anmälningar (vilket synts i media de senaste åren) för att de inte vill dra på sig nya fall med mer arbetsbelastning (och mer kostnader).

Tja, jag är tämligen säker på att ingen ser LVU och 4500:- per dag som en BRA lösning. Nu vet jag inget om varifrån du kommer men det kan säkerligen finnas enskilda kommuner där kollen inte är så stor så att det förekommer att enskilda soc-kontor ganska lättvindigt skickar folk på LVU. Det är mycket möjligt. Men jag tror absolut inte att det är en medveten strategi bland Sveriges kommuner att slösa med sina pengar på något så dyrt när det finns billigare lösningar.

Se bara på Vetlanda. Där skickades flickan till en missbrukande pedofil för det var billigare för dem än LVU. Eller fallet med Billy. Ihjälslagen av fosterfamiljen eftersom även det är billigare än LVU.

Miche skrev:När en familj/individ väl blivit ett soc-fall då kan kostnaderna skena iväg för att de ska se till barnets bästa (sen att de åtgärder de sätter in långt ifrån alltid i slutänden är det bästa för barnet förstår de sig inte på)!

Ja, men i en infekterad situation, hur vet man vad som är barnets bästa? Om föräldrarna är vältaliga och duperande, hur vet man vad som är sant och inte? Har man inte bakgrundsFAKTA så kan det vara oerhört svårt att avgöra vad som är bäst för vem. Att kategoriskt uttala sej om hur det står till på soc-kontoren baserat på enskilda (omskrivna och massmedialt uppmärksammade) fall är inte vist.

Miche skrev:Det är lika illa om en familj hamnar under ekonomisk press och behöver tillfällig hjälp av soc för att klara av situationen, finns det några som helst tillgångar får man ingen hjälp, gör dig av med tillgångarna först (ex sälj en ägd lägenhet/villa med en låg boendekostnad och hamna i en hyressituation med en hög boendekostnad) så går gladeligen soc in med ekonomiskt bistånd (som i fallet med den ägda bostaden, kan skena). De ger hellre tusenlappar i månaden i bistånd för lång tid, än ett kort billigt bidrag som löser en tillfällig akut situation som blir billigt för soc!

Miche, det är LAGSTADGAT i vilka situationer man får söka soc. Det har inget att göra med soc-kontoren och att de snålar etc... finns det tillgångar i familjen MÅSTE man använda sej av dem innan man söker soc. Sån är lagen. Soc ska vara den sista utvägen, när alla andra möjligheter är uttömda. Det kan både du och jag tycka saker om, men sån är lagen och det kan du inte skylla soc-kontoren för. Lagen är det riksdagen som beslutar om.