Kikarn skrev:

Nezzla skrev:Jag känner mig stel bland neurotyper, men ett specialintresse i tonåren var just socialt samspel. Läste psykologi, böcker om kroppsspråk, gick dramakurs. Därav att jag kan fungera ytligt socialt. Är lite som en robot som programmerar mig själv till vissa situationer

Finns där ett samband tror du?? Jag höll själv på med både drama och amatörteater på olika sätt under ... tja, med ett och annat uppehåll i sådär 15-20 år. Har aldrig tänkt på det, men visst har jag kännt att jag har lätt för att gå in i olika roller som ex yrkesroll etc.

Ja, för min del fick jag lite hjälp från dramakurserna. Det var mycket träning att leva sig in i dialoger, spegla olika känslor med kroppen, studera andra människor och hur dom beter sig för att efterhärma det i övningar. Där utvecklade jag mimik och gestikulation. Var gansla mimiklös och stirrig i blicken förr, blev mobbad för det. Jobbat mycket på hur jag skall se "mindre autistisk" ut. Min hållning var hemsk förr i tiden, och jag hade märkliga sätt att gestikulera på. På kurserna var det fritt fram för alla att tala om för en hur man skulle göra för att verka naturlig i en karaktär. Det här att verka "naturligt social", det har varit det svåraste.

Jag hoppade förstås av alla kurser, har så svårt för kontinuitet när det gäller engagemang i intressen som innefattar en större grupp. Men jag började istället spela rollspel i grupp och det trivdes jag jättebra med. Kändes skönt att spela efter regler. I rollspel tillverkar man en karaktär och sätter regler efter hur den skall bete sig i olika situationer. Så jag kan nog säga att jag tackar "Dungeons and Dragons" för mycket av min sociala träning. Kanske låter nördigt, men vadå

clivia skrev:jag tänker vara så kaxig att söka jobb hos min teleoperatör...
tröttnade på att ringa deras tekniska avdelning och kunna mer än deras tekniker...
Anställning som testare av nya leksaker (teknikprylar), kanske man inte behöver vara så social då.

Coolt!! Hur har det gått?

Det är många aspisar som har gillat vissa sociala yrken för att de antingen gått in i en roll och slagit på autopiloten, eller lyckats med sånt som andra inte lyckats med, som att stå ut med en viss svår unge eller en viss extra gnällig tant på vårdhemmet osv.

Det vittnar många självbiografier om, som En annorlunda barndom av Iris Johansson och En riktig människa av Gunilla Gerland. Och där gick mitt försök att skriva ett inlägg utan att prata om en bok i stöpet...

Själv har jag inga problem med vissa sociala jobb, - eller snarare har inte haft, för jag jobbar ju inte idag, som att sitta i en kundtjänst o sånt, för att jag går in i hjälpsam, trevlig, leende-mode. Däremot är det lika drygt som alltid att "lusplocka" i fikarummet.

Jag har ju svårt för att prata om insignifikanta saker utan ramlar alltid in i diskussioner som får folk att säga Vad djuuuup du är, med beundran, eller avsmak, eller en mix av båda, eller tro att jag vill bli deras bästis, vilket de möter med för mycket intresse eller skräck, eller nåt annat som blir fel. Ofta blev det så iaf.

Jag går definitivt in i en spelad "service-roll" de timmar i veckan jag måste sitta med kundkontakt. Övrig tid arbetar jag med mitt specialintresse, och det är det som gör det värt att stå ut med de där timmarna bland folk. Men även dessa timmar tar betydligt mer på mig nu (när jag är 40) än vad det gjorde för några år sedan.

Men det är en väldigt skillnad då jag i tjänsten har kontakt med forskare och folk kring specialintresset istället. Att hålla spontana visningar är något av det bästa i tjänsten, till och med.

Vill inte skriva om mitt jobb/specialintresse, vill förbi någorlunda anonym

Jag skulle på en turistanläggning jobba dels som städare, dels med servering och salladsfixande och dylikt i köket.
Efter två pass frukostservering såg jag att jag enbart hade städpass framöver...wtf?
Min chef sa att jag "inte var vad de väntat sig", att jag "går mycket i min egen värld". Arrrgh.

Så jag kom på kant med chefen från början och är ännu sur på den ##&#!!. Kände mig orättvist behandlad och dumförklarad. Ok, jag vet liksom vad jag klarar av. Middagsservering går bort, jag pallar inte med stressen, röran, folk överallt, vilken beställning ska vart, men det allra värsta är att jag inte lyckas vara "trevlig" eller naturlig och hålla koll på allt samtidigt.
Hacka sallad i köket är ju helt ok däremot och jag är en jävel på att diska.
Men det är klart, min kanske inte helt perfekta sociala kompetens blir kanske för uppenbar på en sådan arbetsplats.

Har kommit fram till att vilken slags människor man jobbar med har mycket stor påverkan dels på hur man mår och således hur bra man sköter sitt jobb. Känner mig mest hemma med folk som är lite off, inte så inihelvete "som man ska" vara.

Alien skrev:Men du behöver väl inte berätta om din AS (om du skulle få den diagnosen) när du söker jobb? Du skulle ju fortfarande ha de erfarenheter/meriter du har, men du skulle själv veta mer om dina styrkor och svagheter el vad de beror på.

Nej, jag vet, har haft tankarna i den här riktningen. Men vet med mig att jag inte skulle klara av att uppenbart ljuga om det om det fanns på papper. Att inte berätta hela sanningen är att ljuga för mig. Och jag skulle diskvalificera mig själv -tror jag- om jag väljer att lägga ner mitt företag och återgå till det enda jobbet jag egentligen kan (och har utbildning för), om jag fick besked på papper. Att återfå tjänst eller befattning i enlighet med det jag har utfört tidigare blir nog oerhört svårt med diagnos, trots att jag uteslutande har goda meriter och refrenser och många års arbetslivserfarenhet inom sektorn.

Men jag skulle behöva diagnosticeras och börja medicinering, och det är klart att det också är en övervägan fram och tillbaka. För att få en medicinering som jag tror att jag hade kunnat få bra stöd av så krävs en diagnos. Så det är verkligen pest och kolera.

Man får förvisso inte särbehandla pg funktionshinder, men jag tror ärligt talat att om jag fick en adhd + asbergersdiagnos (jag lär med mycket stor sannolikhet få dubbeldiagnos) så är det nog ingen som vågar jobba ihop med mig, och inom mitt område så är det kollegiala samarbetet oerhört viktigt.

Alexis skrev:Jag går definitivt in i en spelad "service-roll" de timmar i veckan jag måste sitta med kundkontakt. Övrig tid arbetar jag med mitt specialintresse, och det är det som gör det värt att stå ut med de där timmarna bland folk. Men även dessa timmar tar betydligt mer på mig nu (när jag är 40) än vad det gjorde för några år sedan.

Men det är en väldigt skillnad då jag i tjänsten har kontakt med forskare och folk kring specialintresset istället. Att hålla spontana visningar är något av det bästa i tjänsten, till och med.

Vill inte skriva om mitt jobb/specialintresse, vill förbi någorlunda anonym

Det är vad jag tror, att när en aspie har ett specialintresse står denne ut med mycket, just pga att man är så bra på att fokusera på intresset, och att man brinner så starkt för det.

Jag till exempel har mått dåligt av mycket på mina jobb, men jag tror att när jag är färdigutbildad molekylärbiolog och kanske får jobba med det, så kommer jag ha en ny sorts styrka pga att det är mitt specialintresse.

Vad är det du jobbar med om jag får fråga? *nyfiken*

Nezzla skrev: Vad är det du jobbar med om jag får fråga? *nyfiken*

Jag har svarat dig i ett pm