Jag fick veta av en neuropsykolog (som också är steg 2 utbildad psykoterapeut) att det i tonåren avgörs om ett barn med asperger utvecklas åt det autistiska hållet eller adhd-hållet. Vissa som har asperger som barn blir alltså av med sin asperger med tillbakautvecklingen startandes någon gång i tonåren. Hjärnan utvecklas sedan i dessa två olika riktningar fram tills man är ca 30 år.

Vad anser eller vet ni om detta?

Det kom som en ny kunskap för mig att någon med asperger kan bli av med sin diagnos och istället utveckla adhd. Vad är då vidare relationen mellan asperger och adhd? För en sådan finns det ju uppenbarligen.

Jag tror de är relaterade men att det främst är en temperamentsfråga. Som redan är mer eller mindre förutbestämd från födseln.

Om jag ska ta mig och min syrra som exempel så har hon också vissa AS-drag men övervägande ADHD/DAMP/ODD-drag medan jag är mer åt ADD/OCD-hållet. Som barn var jag introvert, blyg, sensibel, noggrann & stillsam medan hon var och är extrovert, social, spontan, temperamentsfull & utlevande. Effekten blir att vi är olika som natt och dag trots att vi båda har vissa sociala svårigheter och nån sorts autismspektrumproblematik i botten.

Dessa skillnader var dock solklart där redan från början och inte något som förändrades i tonåren. Enda skillnaden för min del är att jag blivit mindre blyg, hämmad, nervös och förvirrad med åren, men mitt grundtemperament är detsamma, och hon har väl ev lugnat sig lite också men hennes grundtemperament är också detsamma.

Finns den några källor att länka till, snyggsmartosexig?

Jag tycker det här låter alltför likt det vanliga amatördravlet vissa avlönade "experter" kör med om att man kan träna bort AS och så vidare när det man gör (i bästa fall) är att antingen lära folk kompensera, till priset av en ansträngning "experterna" inte anar, eller också öva upp nervkopplingar, säkert mycket nyttigt och en chans flera borde få men i princip inte annorlunda än vad alla gör när de lär sig cykla, spela fiol etcetera.

Vad jag däremot kan känna igen, som kanske skulle kunna ligga bakom felslutet, är

- att en del av de förmågor som hos normala människor bara utvecklas automatiskt under barndomens lopp kan komma försenat under tonåren och tidiga vuxenår, ända upp i medelåldern, och dramatiskt ändra ens livsförutsättningar och hur man framstår för andra - hos en del av oss, inte alla, vilket man förvisso kan fråga sig varför;

- att om man hade ont om krafter redan från början (som vid ADD eller ADHD), och i synnerhet om man dessutom måste ta extra mycket av dem hela tiden för att klara sig i en oförstående omvärld, så kan bristen på dem, och därmed ADD- eller ADHD-symptomen, bli riktigt allvarligt besvärande redan i unga år eller i omställningen vid fyrtio - femtio i stället för uppåt åttio.

Men, visst, om det verkligen är riktiga rön som det ligger något bakom så är det ju högintressant.

jag tror att man gissar och önskar åt alla håll.

Jag tror inte på att man kan bli "fri" från npf, även om jag hör påståendet ibland.
Jag tror att det är ungefär som att vara färgblind. Antingen är man det, eller inte. Är man färgblind så lär man sig att leva med det med, och att hitta olika strategier för att förstå när man missar en nyans i tillvaron pg en färgmiss.

Blir av med tror jag inte på. Man kan dels hitta strategier för somligt, bli mindre känslig för somligt, mogna och utvecklas, maskera bra (till ett högt pris) och så få en mer aspie-säkrad omgivning genom att man själv tar bättre hand om sig och har förstående personer omkring sig, men jag tror inte på att bli av med.

Möjligtvis att man inte längre uppfyller alla kriterier, men det ändrar inget på ens sätt att tänka eller uppfatta världen. En gång alternativkablad, alltid alternativkablad, tror jag.

Däremot kan man väl kanske ha ganska lite AS eller ADHD-drag och så få allt blidare utttryck för detta med tiden, det är möjligt, men bli av med, som sagt, nej, det tror jag är Tillfriskna-falangen som förespråkar, och vad de säger ger jag inte mycket för.

Och gå från det ena till det andra tror jag inte heller på. Jag tror ju inte på nån strikt uppdelning mellan AS och ADHD heller, så jag tror eller tänker helt enkelt att en relativ bokstavighet kan utvecklas åt lite alla möjliga håll under påverkan och utifrån vilja och förutsättningar att förändras, men bara till en viss gräns.

Och eftersom jag inte ser det som en defekt att vara eljest så ser jag heller inget värde i att försöka bota eller botas.

Jag vill inte byta ut min as mot ännu mer ADHD, en liten gnutta mer impulsivitet skulle kunna vara droppen som tar livet av mig.

Zombie skrev:Finns den några källor att länka till, snyggsmartosexig?

Nej inte som jag känner till. Men jag kan ju fråga neuropsykologen. Jag känner en person dock som hon anser hade AS i unga år, men som numera inte kan sägas ha detta längre eftersom hon utvecklats åt ADHD-hållet.

Zombie skrev:- att om man hade ont om krafter redan från början (som vid ADD eller ADHD), och i synnerhet om man dessutom måste ta extra mycket av dem hela tiden för att klara sig i en oförstående omvärld, så kan bristen på dem, och därmed ADD- eller ADHD-symptomen, bli riktigt allvarligt besvärande redan i unga år eller i omställningen vid fyrtio - femtio i stället för uppåt åttio.

Jag förstår inte på vilket sätt detta förklarar hur AS kan bli ADHD med start i tonåren. Kan du utveckla?

alfapetsmamma skrev:Och eftersom jag inte ser det som en defekt att vara eljest så ser jag heller inget värde i att försöka bota eller botas.

Men tillstånden har en destruktiv verkan på personens funktionella förmåga. Då borde det åtminstone ses som en defekt i relation till de krav på funktionalitet som ställs i samhället. Håller du med? Annars skulle det ju inte kunna klassas som ett funktionshinder.

Jag skulle gärna byta ut min benägenhet att bli kognitivt överbelastad och utmattad av för mycket intryck mot den osinliga energikälla en ADHD-person kan ha. Istället för att avskärma mig av utmattning m m skulle jag då lättare kunna ta tag i sakerna som behöver göras.

snyggsmartosexig skrev:

Zombie skrev:Finns den några källor att länka till, snyggsmartosexig?

Nej inte som jag känner till. Men jag kan ju fråga neuropsykologen. Jag känner en person dock som hon anser hade AS i unga år, men som numera inte kan sägas ha detta längre eftersom hon utvecklats åt ADHD-hållet.

Okej.
Vad verkar hon kunna om AS och ADHD rent allmänt då?

Och hon du känner, visst, vad hon själv anser får man respektera rent personligt; men sakligt sett, varför inte något av det jag nämner?

snyggsmartosexig skrev:

Zombie skrev:- att om man hade ont om krafter redan från början (som vid ADD eller ADHD), och i synnerhet om man dessutom måste ta extra mycket av dem hela tiden för att klara sig i en oförstående omvärld, så kan bristen på dem, och därmed ADD- eller ADHD-symptomen, bli riktigt allvarligt besvärande redan i unga år eller i omställningen vid fyrtio - femtio i stället för uppåt åttio.

Jag förstår inte på vilket sätt detta förklarar hur AS kan bli ADHD med start i tonåren. Kan du utveckla?

Dolda kraft- och koncentrationsbrister som visar sig alltmer ju äldre och naturligt tröttare man blir, och hos oss NPF:are dessutom kan förvärras av att vi hela tiden övertrasserar kraftkontot.

Precis analogt med hur vi kan lära oss att dölja och kompensera för vår AS med åren. Vilket i sig förstås blir just en sådan extra belastning på kraftkontot.

Vilket dock inte ska förväxlas med de äkta utvecklingsspurter vissa av oss kan få erfara år och årtionden i efterskott - som inte heller de ska förväxlas med något "tillfrisknande".

snyggsmartosexig skrev:

alfapetsmamma skrev:Och eftersom jag inte ser det som en defekt att vara eljest så ser jag heller inget värde i att försöka bota eller botas.

Men tillstånden har en destruktiv verkan på personens funktionella förmåga. Då borde det åtminstone ses som en defekt i relation till de krav på funktionalitet som ställs i samhället. Håller du med? Annars skulle det ju inte kunna klassas som ett funktionshinder.

Nej, jag kan inte se det som defekt, lika lite som nån som är närsynt, hjulbent, fräknig, rullstolsburen, tondöv eller färgblind är defekt. Eller varför inte homosexuell eller transsexuell. Den avviker från majoritetsnormen, men är inte defekt.

snyggsmartosexig skrev:Jag skulle gärna byta ut min benägenhet att bli kognitivt överbelastad och utmattad av för mycket intryck mot den osinliga energikälla en ADHD-person kan ha. Istället för att avskärma mig av utmattning m m skulle jag då lättare kunna ta tag i sakerna som behöver göras.

Tror inte man kan påverka det själv i någon större utsträckning. Den som har för lite energi lär knappast kunna få ADHD-personens energiöverskott utan i bästa fall kanske aningen mer i förhållande till sig själv om energibristen beror på något som går att göra något åt och inte bara är medfött. Vilket alltså lär vara tämligen marginellt.

ADHD - energiöverskott? Då förstår jag om snyggosv. och jag talar förbi varandra.

Vad jag har lärt mig så är det där energiöverskottet i hög grad skenbart och ett missförstånd. Saken är nog [snarare? oftare?] den, givetvis förenklat uttryckt och bortsett från allt annat som spelar in, att man har ett underskott - men antingen inte större än att man (för kortare eller längre tid av sitt liv) kan kompensera på liknande sätt som ett övertrött barn ("ADHD"), eller också så stort att man inte ens kan det ("ADD").

Nja, nu blandar du nog ihop ADHD med ADD (för att generalisera).

Många av dem jag känner med hypertypen av ADHD har verkligen ett riktigt överskott av energi - som de ofta har svårt att kanalisera på konstruktivt sätt om de inte medicinerar eller råkar vara extra disciplinerade också, vilket de kan ha fått jobba mycket hårt för att bli.

Sen finns det säkert personer av det slag du beskriver också där det mest är ett kompensationsbeteende. Eller som blir hyper av stress, överstimulering, för energirik diet etc, fast de annars är hypo och främst har s k 'uppmärksamhetsstörning'.

Två extremer i varsinn ände av skalan, men som ändå kläms in i samma diagnos.

Lite liknande detta med hyperfokusering där många aspergare kanske har det naturligt att hyperfokusera och snarare svårt att splittra uppmärksamheten, medan det hos en del med ADHD/ADD istället är ett kompensationsbeteende att träna sig till hyperfokusering för att de annars så lätt blir distraherade.

Samma beteende ser likadant ut, men kan ha diametralt skilda orsaker och vara naturligt i det ena fallet och inlärt eller tecken på obalans i det andra.

P.S. hoppas jag inte lät för besserwissrig och prussiluskig nu.

Inger, jag skulle nog hålla med Zombie här, om jag förstått honom rätt.

Det där med energiöverskott kan nog vara mer av att försöka väcka sig själv eller höja dopaminnivån (som vissa gör med farliga saker som att klättra eller umgås med fel folk eller vänta till sista sekunden med nåt) och sen också att göra saker i 180 och sen kollapsa.

Alltså ett konstigt energiuttag mer än energiöverskott. Även om alla varianter säkert finns.

Och jag tror inte man kan säga "blanda ihop ADHD med ADD" eftersom man idag inte gör nån sån skillnad, bland proffs, enligt vad jag hört. Man gör mest skillnad på "endast uppmärksamhetsstörning" eller "kombinerad typ" (eller vilket är hemskt ovanligt, endast hyperaktivitet).

Jag tror öht att det pendlar mellan hyper och hypo, och att hypern kan vara helt osynlig och BARA vara en otäck myrkrypig känsla t ex.

alfapetsmamma skrev:Inger, jag skulle nog hålla med Zombie här, om jag förstått honom rätt.

Det där med energiöverskott kan nog vara mer av att försöka väcka sig själv eller höja dopaminnivån (som vissa gör med farliga saker som att klättra eller umgås med fel folk eller vänta till sista sekunden med nåt) och sen också att göra saker i 180 och sen kollapsa.

Alltså ett konstigt energiuttag mer än energiöverskott. Även om alla varianter säkert finns.

Det där med energiuttag var bra beskrivet!

Och säkert kan det vara precis så för många, och handlar väl då om en sorts inre rastlöshet snarare än energiöverskott. Rastlös kan man vara även om man inte orkar nåt, vilket är en väldigt olycklig kombination! (Som bl a jag själv lidit av.)

Men det finns också personer där det verkar vara mer av ett medfött äkta energiöverskott än bara rastlöshet. Känner t ex en som verkligen kör i 180 hela tiden - och pratar som en kvarn samtidigt! Hon har byggt om flera hus, har flera arbeten samtidigt, skulle (enligt egen utsago) behöva flera makar för att känna sig tillfredsställd, är alltid på g och verkar aldrig bli trött eller behöva vila fast hon torde vara över 65. (Hon kände förresten igen sig i mycket när jag beskrev ADHD, och har syskon och syskonbarn med tydliga AS-drag.)

Och jag tror inte man kan säga "blanda ihop ADHD med ADD" eftersom man idag inte gör nån sån skillnad, bland proffs, enligt vad jag hört. Man gör mest skillnad på "endast uppmärksamhetsstörning" eller "kombinerad typ" (eller vilket är hemskt ovanligt, endast hyperaktivitet).

Men det var ju det jag menade. Alla får i sverige samma diagnos, fastän de olika typerna kan vara varandras motsatser och ibland i varsinn ände av en skala, varav den som har verkligt energiöverskott ofta blir hjälpt av medicinering som fokuserar och jämndistribuerar överskottsenergin istället för att splittra den 'all over the place'.

Medan den som har naturligt underskott inte får mer energi utan bara blir utmattad eftersom den sortens piller inte ger energi utan bara omdistribuerar ens egen och får en att övertrassera sitt konto och ta ut energi i förskott som man egentligen inte har.

Sen tillkommer förstås sånt som ålder, stress och sjukdom. Där kan naturligtvis även personer med naturligt energiöverskott gå in i väggen - kanske särskilt om de kört på i 180 hela livet. (Känner flera såna också.)

Och sen känner även jag som hypo igen mig i att de gånger jag får energi så kommer den verkligen i spurtar! Just då kan jag orka hur mycket som helst, men sen blir man desto tröttare efteråt.

Jag tror öht att det pendlar mellan hyper och hypo, och att hypern kan vara helt osynlig och BARA vara en otäck myrkrypig känsla t ex.

Visst. Inre hyper. Eller mental hyper, när kroppen ligger i sängen och är helt avslappnad medan hjärnan surrar på som en fläkt på högvarv.

Vi är nog mestadels överens, Inger. Diskussionen är hursomhelst intressant.

alfapetsmamma skrev:

snyggsmartosexig skrev:

alfapetsmamma skrev:Och eftersom jag inte ser det som en defekt att vara eljest så ser jag heller inget värde i att försöka bota eller botas.

Men tillstånden har en destruktiv verkan på personens funktionella förmåga. Då borde det åtminstone ses som en defekt i relation till de krav på funktionalitet som ställs i samhället. Håller du med? Annars skulle det ju inte kunna klassas som ett funktionshinder.

Nej, jag kan inte se det som defekt, lika lite som nån som är närsynt, hjulbent, fräknig, rullstolsburen, tondöv eller färgblind är defekt. Eller varför inte homosexuell eller transsexuell. Den avviker från majoritetsnormen, men är inte defekt.

Jag pratade inte om majoritetsnormen. Jag pratade om

Snyggsmartosexig skrev:...de krav på funktionalitet som ställs i samhället.

Det är en jäkla skillnad!

Inger skrev:

snyggsmartosexig skrev:Jag skulle gärna byta ut min benägenhet att bli kognitivt överbelastad och utmattad av för mycket intryck mot den osinliga energikälla en ADHD-person kan ha. Istället för att avskärma mig av utmattning m m skulle jag då lättare kunna ta tag i sakerna som behöver göras.

Tror inte man kan påverka det själv i någon större utsträckning. Den som har för lite energi lär knappast kunna få ADHD-personens energiöverskott utan i bästa fall kanske aningen mer i förhållande till sig själv om energibristen beror på något som går att göra något åt och inte bara är medfött. Vilket alltså lär vara tämligen marginellt.

Jag kan tänka mig att en person med asperger/adhd har två val: 1. Att ha stenkoll på allt och därmed bli överbelastad. 2. Att ha noll koll på allt och därmed ha en jäkla massa överskottsenergi kvar som inte gått åt till att hålla koll.

Att lära sig ibland släppa kontrollen, vara impulsiv och energifylld, och ibland återta en stenkoll på läget tror jag skulle vara effektivt. När man blir överbelastad så släpper man allt och bara flyter med, och när nåt gått lite snett för att man flutit med för länge så återtar man kontrollen.

Kanske är en teknik att jobba på!?

Lycka till!

snyggsmartosexig skrev:

alfapetsmamma skrev:

snyggsmartosexig skrev:

alfapetsmamma"]Och eftersom jag inte ser det som en defekt att vara eljest så ser jag heller inget värde i att försöka bota eller botas.

Men tillstånden har en destruktiv verkan på personens funktionella förmåga. Då borde det åtminstone ses som en defekt i relation till de krav på funktionalitet som ställs i samhället. Håller du med? Annars skulle det ju inte kunna klassas som ett funktionshinder.

Nej, jag kan inte se det som defekt, lika lite som nån som är närsynt, hjulbent, fräknig, rullstolsburen, tondöv eller färgblind är defekt. Eller varför inte homosexuell eller transsexuell. Den avviker från majoritetsnormen, men är inte defekt.

Jag pratade inte om majoritetsnormen. Jag pratade om[quote="Snyggsmartosexig skrev:...de krav på funktionalitet som ställs i samhället.

Det är en jäkla skillnad![/quote]

Tycker iaf diskussionen om huruvida vi är defekta eller ej är en återvändsgränd.

snyggsmartosexig skrev:Jag kan tänka mig att en person med asperger/adhd har två val: 1. Att ha stenkoll på allt och därmed bli överbelastad. 2. Att ha noll koll på allt och därmed ha en jäkla massa överskottsenergi kvar som inte gått åt till att hålla koll.

LOL! Det var en ny teori! Jag köper den.

Inger skrev:

snyggsmartosexig skrev:Jag kan tänka mig att en person med asperger/adhd har två val: 1. Att ha stenkoll på allt och därmed bli överbelastad. 2. Att ha noll koll på allt och därmed ha en jäkla massa överskottsenergi kvar som inte gått åt till att hålla koll.

LOL! Det var en ny teori! Jag köper den.

Kul att du gillar min teori!