Moderator:

Flyttade diskussion om partnersökande hit:

unika-raggningsrepliker-raggning-och-ons-t10197.html

Ullamaja skrev:Ska verkligen försöka citera rätt, är ingen hejare på detta med datorer, men lovar bättra mig!

Det är inte lätt att citera rätt. *suck* Jag har fått mycket påhopp om min citering av både medlemmar, av en moderator och admin.

Jag skrev:...Du frågar om du kan ändra honom. Jag har funderat mycket på detta när det gäller min pappa. Min slutsats är: Nej, jag kan inte ändra honom i grunden....

Jag ändrar mig när jag insett något, inte bara för att jag vet att "alla" tycker si eller så.
Märkligt nog kan jag ändå ändra mig för att någon vill att jag ändrar mig.

Blir någon ledssen för att jag gör något så måste jag förstå detta innan jag ändrar mig annars ändrar jag mig inte, (vet ju inte varför då ju och kan inte göra en lösning).
Måste alltid ha en orsak att ändra mig och den måste vara "vällovlig".
När jag väl förstått att jag gjort någon illa så gör det ont i mig för att jag inser att jag gjort någon illa.

nano skrev:

Jag skrev:...Du frågar om du kan ändra honom. Jag har funderat mycket på detta när det gäller min pappa. Min slutsats är: Nej, jag kan inte ändra honom i grunden....

Jag ändrar mig när jag insett något, inte bara för att jag vet att "alla" tycker si eller så.
Märkligt nog kan jag ändå ändra mig för att någon vill att jag ändrar mig.

Blir någon ledssen för att jag gör något så måste jag förstå detta innan jag ändrar mig annars ändrar jag mig inte, (vet ju inte varför då ju och kan inte göra en lösning).
Måste alltid ha en orsak att ändra mig och den måste vara "vällovlig".
När jag väl förstått att jag gjort någon illa så gör det ont i mig för att jag inser att jag gjort någon illa.

Den enda man kan ändra på/förändra är sig själv.

Hej!

Alfapetsmamma tipsade om boken ”Alone together - making Asperger marriage work”. Tack för ett mycket bra tips!

Via länken började jag läsa. I första kapitlet finns en mycket vacker beskrivning av samspelet mellan författaren som är NT och hennes man som är AS. Författaren jämför det hela med att dansa. Att hitta en rytm, att dansa samma dans som sin partner och en dans som fungerar med omgivningen. För mig sammanfattar den liknelsen vad AS och NT handlar om.

Det väcker en (stor) fråga:
Ni som har erfarenhet av att ha (kärleks-) relationer, AS tillsammans med NT: Kan man anpassa sig till den andra personen så till den grad att det fungerar och känns bra för båda - eller hamnar man till slut i ett läge där det känns som om man gör våld på sig själv (låtsas eller fejkar) alltför mycket?

Många inlägg här på forumet handlar om den där känslan att låtsas vara någon man inte är (låtsas intressera sig för andra exempelvis). Innebär det att man till slut helt ger upp att försöka anpassa sig till NT-människor? Och orkar NT-människor i längden anpassa sig till AS-människor?

Resten av inlägget är ett citat ur boken:

”I många år kände jag att något var fel med vårt äktenskap, men kunde inte förklara vad det var. /.../ Gavin och jag var som ett par som ville dansa men inte kunde följa samma rytm, vi stötte hela tiden emot varandra. /.../

I 17 år försökte jag hitta en fungerande rytm. För mig är det vad livet handlar om. När Gavin bjöd upp mig till dans förväntade jag mig att han skulle kunna vals. I stället trampade han mig hela tiden på tårna. Jag blev förvirrad och besviken. Han var övertygad om att jag hade fel så jag försökte ändra mina steg, men det hjälpte inte. Alla andra dansade ju vals, medan vi dansade foxtrot. Han verkade inte besvärad av det, men det var jag.

Jag kände mig vilsen. Hans steg var välgenomtänkta, trygga och logiska. Det var inget fel på hans sätt att dansa; det matchade bara inte mina steg. Jag ville skratta och snurra runt och vara kreativ. Jag längtade efter att få svepas med av musiken utan att behöva analysera varje gång jag skulle ta ett steg. Hans dansstil fick mig att känna mig begränsad och instängd, medan mitt sätt att dansa fick honom att bli yr och stressad.

I många år verkade det som om vi hade absolut ingenting gemensamt. Jag styrdes av känslor, medan Gavin styrdes av logik. Jag var intresserad av människor, medan han var mer fascinerad av saker. Han älskade att ha system, jag hade inga. Jag brydde mig inte om ifall saker låg i ordning, för honom var det nödvändigt. Jag trodde att äktenskapet handlade om att mötas och kommunicera, för honom innebar det att hitta en person att ha kul med. Jag älskade djupa konversationer, han hatade dem.

I dag har vi accepterat att vi är olika och försöker lära oss av varandra. Vi har skapat vår egen dans. Den är fortfarande trygg och logisk, men jag har lagt till några svängar och turer. En snurr här och där är okej, så länge jag stoppar innan Gavin blir yr.”

(Ur Alone Toghether. Making an Asperger Marriage Work av Katrine Bentley, sidan 17 och 21, min egen översättning från engelskan.)

Oavsett om det var en korrekt översättning eller inte (vilket jag inte vet). Så var det en väldigt bra text på svenska

Ja, jag tror man kan anpassa sig för mycket tyvärr.
för min del beror det också på hur det tas emot, jag vet inte hur det är för dig men för mig är det lättare att anpassa mig om jag vet att omgivningen uppskattar det.
krav gillar jag inte men kan acceptera dem oftast, iaf om det är ett vällovligt eller "logiskt" krav.

Jag skrev:Alfapetsmamma tipsade om boken ”Alone together - making Asperger marriage work”. Tack för ett mycket bra tips!

Vet du hur glad jag blir av att se att nån tagit till sig ett boktips och haft glädje av det? *ler med hela ansiktet*

Läs gärna Pretending to be normal, så får du en liknande berättelse men från andra sidan. Boken är grymt bra!! Liane Holliday Willey har skrivit.

Jag skrev:”I många år kände jag att något var fel med vårt äktenskap, men kunde inte förklara vad det var. /.../ Gavin och jag var som ett par som ville dansa men inte kunde följa samma rytm, vi stötte hela tiden emot varandra. /.../

Jag kände mig vilsen. Hans steg var välgenomtänkta, trygga och logiska. Det var inget fel på hans sätt att dansa; det matchade bara inte mina steg. Jag ville skratta och snurra runt och vara kreativ. Jag längtade efter att få svepas med av musiken utan att behöva analysera varje gång jag skulle ta ett steg. Hans dansstil fick mig att känna mig begränsad och instängd, medan mitt sätt att dansa fick honom att bli yr och stressad.
---

Så klockren underbar beskrivning, grät så tårarna strömmade när jag läste detta! Tänk att kunna uttrycka sig så vackert om nåt så jobbigt.... Tråkigt bara att man ska va så kass på engelska, jag får väl inget utbyte av den när man inte fattar hälften?

Som jag uppfattar det har han en ganska grov form av asperger.
Men jag gillar inte att sätta folk i fack heller...
"Han vill inte gå ut och vara social, då har han as, blablabla"
"Han har bara ett intresse, då har han as, blabla"

Det kan ju vara andra saker som gör att han är som han är... Dålig barndom, t ex. Men, I don't know! Gör en hemlig utredning vet jag;)

Någon som gått på parterapi? Har gått två vändor tidigare med samma sambo som jag nu ska gå en tredje omgång med.

Första vändan sa jag ingenting, ville bara gå därifrån. Nån gång gick jag bara. Terapeuten ringde och sa att vi inte behövde komma nåt mer. En gång till, sa jag. Nej, det är meningslöst, sa han till svar.

Andra vändan sa jag vad jag tyckte hela tiden. Då sade de att jag inte var normal. Nej, varför skulle jag vara det, frågade jag. Nåja, då orkade inte min sambo mer. Hon bara grät hela tiden. De sa att det var kört för oss... Men, men - nu fem år senare ska vi köra lite familjeterapi igen! Tjohoo, nu kanske det blir nån slags kommunikation iaf...

Nån som har erfarenhet av parterapi? Kanske rentav kan rekommendera nån bra i Sthlms-trakten?

Jag skrev:Hej!
Det väcker en (stor) fråga:
Ni som har erfarenhet av att ha (kärleks-) relationer, AS tillsammans med NT: Kan man anpassa sig till den andra personen så till den grad att det fungerar och känns bra för båda - eller hamnar man till slut i ett läge där det känns som om man gör våld på sig själv (låtsas eller fejkar) alltför mycket?

Det gäller att få vara sig själv och våga stå upp för den personen. Annars blir det ett medberoende där till sist den egna identiteten urholkas.

Det är svårt att sätta gränser, det har dock varit nödvändigt för mig om jag ska kunna leva med andra i stället för genom andra. Integritet är att veta vilka principer jag behöver använda i givna situationer och hur mycket av dem.

Säger jag, med kaos i bollen just nu... Det är enkelt men inte lätt att veta hur man ska göra.

För att en terapeut ska kunna hjälpa så tror jag denne behöver vara insatt i AS. Habiliteringen borde kunna hjälpa er i första hand. I andra hand en privat mottagning med erfarenhet och intresse för just npf problematiken.

Eller är era problem mer av allmänt slag som vem som ska gå ut med sopor och brist på pengar, så kanske det kvittar om terapeuten behärskar autism området?

Respekt för att ni vill och försöker trots problem.

mondo beyondo skrev:Respekt för att ni vill och försöker trots problem.

Tack, det var fint skrivet. Vansinne är att upprepa samma misstag och förvänta sig ett annat resultat

Jag är en sån där typ som vill ha lika hela tiden, då går det inte att bara byta tant... Min sambo behöver nån som mejl-attackerar omvärlden avseende de problem som uppkommer med funktionshinder och sjukdomar i vår familj Ungefär...

Jag vill inte bli normal, jag vill bara få rätten att vara jag så jag kan leva ett åtminstone uthärdligt liv. En del blir besvikna när deras anhöriga slutar med sinnesförändrande substanser, får en diagnos eller går i terapi - och så blir de inte som DE vill! (Fy vad elakt att inte bli 100% lydiga och tacksamma efter all hjälp och underhåll de fått.)

Hahaa, hon låter som mig, söker hjälp utifrån och du vill finna svaret inom dig. Kanske att en fusion av de två metoderna kunde ge mest.

Det kan sluta hur som helst, jag är inte överaskad om jag blir överaskad Ibland vet jag inte bäst, även om jag tror det.

Hur vet jag om jag är gift med en man som har AS?
Kan han vara en underbar, kramig pappa och fungera i ett heltidsarbete?
Det verkar så "luddigt" detta med AS. Jag skulle vilja ha exempel på hur de känslomässiga relationerna brister för er med diagnos.
Om någon vill...

Moderator: Slog ihop med en tidigare tråd om samma ämne.

Det där är jättesvårt, för det är VÄLDIGT olika. Det finns lika många varianter av svårigheter som det finns människor med diagnos.

Och ja, en människa med AS kan vara en bra förälder, och kan vara kramig, och kan fungera på ett arbete. En människa med asperger är inte ett empatilöst monster. :/

Förutom jag då...
...fast, jag har ju ingen diagnos

tahlia skrev: En människa med asperger är inte ett empatilöst monster. :/

Nej, och det skrev jag väl inte?
Jag frågar för att jag vill förstå.
Inte för att reta dig.

Nej, jag tror inte Tahlia menade så heller. Men det finns många där ute som verkar tro att man ska vara om inte annat nästan ett empatilöst monster om man ska kunna ha Asperger, så det är nästan lite av en reflex att lägga till en sådan passus i sådana här sammanhang. Jag skulle kunna ha skrivit något liknande, jag med.

Välkommen hit, ska jag säga! Jättekul att du har hittat hit och vill anförtro oss med dina funderingar, hoppas vi ska kunna ge bra svar och räta ut frågetecknen så gott vi kan!

Ok, läser jag det igen kan jag se att jag var lite taktlös kanske. Inte meningen T, hoppas det är ok.

Nej. Jag har älskat en man med (enligt mig då) AS i måååånga år nu. Han är långt ifrån empatilös. Däremot har jag svårt att förstå honom.
Det ENDA jag är säker på är hans kärlek till barnen.

Tack för välkomnandet.

Asperger är som sagt väldigt olika från person till person, så det kan vara väldigt svårt att se på personer vilka som har det och inte har det.

Välkommen förresten.

För mig är det en självklarhet att även människor med AS inte är lika.
Det verkar ju dock finnas gemensamma drag?

Min man är storsamlare och har varit hela sitt liv. Han är mycket svår att komma in på livet och kan uppfattas som en riktigt kall och okänslig besservisser. När vi träffades tyckte jag att det var så jobbigt att han inte kunde de "sociala koderna" riktigt. Han tackade inte för maten t.ex. och sa liksom rätt ut (och plumpt) vad han ville - t.ex. om han var trött, hungrig eller inte ville ha sex. Att göra/säga något för min skull enbart föll sig liksom inte naturligt. Ärlighet är ju bra och eftersom jag är uppvuxen i en familj som tvärtemot är överdrivet inställsamma, var jag fascinerad av hans uppriktighet och såg det som ärligt.

Nu blev det pladder. Jag ville väl kompensera mitt fåordiga, första inlägg.
Och för att undvika missförstånd i fortsättningen vill jag göra klart igen att jag inte alls ser på människor med AS som empatilösa. Tvärtom. Men kluriga pussel.
Jag har dock alltid gillat problemlösning.

Här står lite svar på vanliga frågor: http://www.aspergerforum.se/fragor.php

Här står kriterierna och mycket annat:
http://habilitering.se/det-har-ar-autism

Och här finns länkar till diskussioner om AS och empati: http://www.aspergerforum.se/metatrad-hitta-ratt-trad-snabbt-t13281.html