Passa på att kolla din egen skalle samtidigt.

Sorry, du skall så klart kolla den innan, för att få det så kostnadseffektivt som möjligt.

Hej igen Ullamaja!

Och varsågod så mycket!

Ja den bästa "medicinen" är ju att vara medveten om problemen, precis som du skrev.

Fast för min del tog det många år innan jag "lärde mig hantera" alla intryck jag överreagerade på, på grund av "min" autism .

Ha så bra!

Tack för tipsen Inger, jag ska nog försöka få honom att kolla lite på nån vettig sida, jag älskar ju honom och vill inte slänga nåt i ansiktet på han som han blir ledsen av! Nån diagnos kommer han nog inte att få, han har inte velat gå och prata med nån när han mått dåligt heller, anser att sånt trams bara gör honom sjukare....

Helt klart är det inget fel i att han har sina intressen är ju bara skönt för oss båda, det är rutinerna runt dem som är det jobbiga, det att inte kunna göra nåt spontant när man känner för det eller att det blir så jobbig för han när det dyker upp folk, efter blir han så stressad för att han missat en massa tid!

Helt klart har du Inger att det säkert är jag som skulle behöva diagnosen mer än han! Då skulle jag liksom kunna förlåta vissa sidor av honom som ibland kan va jobbiga att tampas med...

Parvlon, vi var ju lite oense för ett tag sen, men här ledde du in mig på ett visst spår med anledning av "Passa på att kolla din egen skalle samtidigt."

Ullamaja, jag känner igen mycket av din berättelse men utifrån din sambos utgångspunkt. Ibland brukar jag försöka vända uppochner på olika saker för att se vad som händer. I detta fall blir det så här:

Ja vart ska jag börja? Vi har varit ett par i många år, har två vuxna barn. Jag har alltid känt att det varit något som inte stämmer, men aldrig kunnat sätta fingern på vad som är annorlunda? Min sambo är en ensamvarg, han har inga nära vänner utanför familjen, detta är något han valt, gillar inte att andra stör honom i hans intressen.

Nej, jag gillar inte heller när folk stör mig i mina projekt, men gillar när folk intresserar sig.


Inte ens jag har varit så viktig för honom, men han vill gärna att jag är hemma finns till hands, men känns som han helst inte vill dela sitt liv med mig.

Det vill han nog. Ni har ju varit ett par i många år. Han vet bara inte hur han ska komma i "närkontakt" med dig men hoppas dagligen. Han kan kanske tycka att du inte vill dela sitt liv med honom.


Våra två barn hade han aldrig tid för när de växte upp.

Han kan möjligen känna att det är dina barn, inte era gemensamma. Att du omedvetet ger/gav såna signaler. Att han alldrig fick en chans att komma i kontakt med barnen utifrån sina utgångspunkter.


Han tycker att jag är dålig på närhet, medans jag tycker att det är han som inte förstår mina signaler. När vi träffades ville han aldrig hålla handen eller mysa.

Du är dålig på närhet utifråns hans utgångspunkt.


Han är väldig mototintresserad, håller ständig på med nåt projekt, kan aldrig bara ta det lugnt, slappa och ta dagen som den kommer. Han har fasta rutiner, kommer hem, byter om går ut, grjear, kommer in, duschar går och lägger sig. Har aldrig gillat om jag kommit med nåt spontat förslag om att göra nåt annat, då går hela hans planering i stöpet med en väldig stress som följd.

Han tycker nog det vore jättekul om ni gör nåt tillsammans men får ingen chans att planera in det.


Känns ibland som han har väldigt svårt att förstå att jag blir ledsen, kan inte trösta mig, vilket han själv också säger. Är väldigt lättstött och kan inte ta kritik. När vi ibland skojar om hans dåliga sidor tar han detta på blodigt allvar och blir väldigt kränkt.

Förstår du honom? Kan du trösta honom? Kan du ta kritik? Blir du kränkt om han skojar om dina dåliga sidor. Eller det kanske han aldrig gör?


Han har också ett väldigt detaljsinne, ser minsa spår och märke här hemma, är lite misstänksamt lagd och tror att folk är ute efter att lura och utnyttja honom.

Ja, saknar man förmåga att förstå andras dolda budskap och outsagda meningar så blir man "försiktig".


Har försökt att prata med honom om att han nog har lite problem med dessa saker att det nog inte är helt normalt att tänka som han gör, detta vill han inte alls lyssna på utan säger i stället att det är jag som är envis, sur och trilsk. Även hans mamma och ett syskonbarn verkar ha problem med det sociala samspelet och med enkelriktade intressen.

Det är inte han som har problem eller är onormal, (men kanske lite ovanlig.) För honom är du i så fall lika onormal. Det är ni tillsammans som har problem i er relation.


På senare år har det ändå blivit lite bättre med hans samspel, känns som han lärt sig vissa koder, men inte kan utföra dem med hjärtat. Tror verkligen han försöker att vara en bra sambo, men tajmingen blir inte alltid rätt.

Tar du emot hans försök med öppna armar eller ser du dom som fåniga, töntiga, onormala?


Kan det va så att min sambo har Aspergers och hur ska jag kunna få honom att inse det, kommer han någonsin bli mer ömsint och medgörlig? Finns det någon mer som lever i samma situation som jag?

Är det verkligen så att han ska bli ömsint och medgörlig. Han kanske är en mycket ömsint och medgörlig person men får ingen chans att visa det på sitt möjligen lite speciella sätt. Men kanske räcker det med bara liiite uppmuntran från din sida för att du ska få en hel ocean av ömhet och omtänksamhet på exakt det sätt du vill ha.

Jag kanske har helt fel, men har själv en del erfarenheter av problematiken. Det kan dock vara mönster i realtionen som är mycket svåra att bryta men det kan gå med hjälp av ömsesidig respekt och förståelse.

Duras skrev:Parvlon, vi var ju lite oense för ett tag sen, men här ledde du in mig på ett visst spår med anledning av "Passa på att kolla din egen skalle samtidigt."

Nej, jag gillar inte heller när folk stör mig i mina projekt, men gillar när folk intresserar sig.


Inte ens jag har varit så viktig för honom, men han vill gärna att jag är hemma finns till hands, men känns som han helst inte vill dela sitt liv med mig.

Det vill han nog. Ni har ju varit ett par i många år. Han vet bara inte hur han ska komma i "närkontakt" med dig men hoppas dagligen. Han kan kanske tycka att du inte vill dela sitt liv med honom.


Han tycker att jag är dålig på närhet, medans jag tycker att det är han som inte förstår mina signaler. När vi träffades ville han aldrig hålla handen eller mysa.

Du är dålig på närhet utifråns hans utgångspunkt.


Han är väldig mototintresserad, håller ständig på med nåt projekt, kan aldrig bara ta det lugnt, slappa och ta dagen som den kommer. Han har fasta rutiner, kommer hem, byter om går ut, grjear, kommer in, duschar går och lägger sig. Har aldrig gillat om jag kommit med nåt spontat förslag om att göra nåt annat, då går hela hans planering i stöpet med en väldig stress som följd.

Han tycker nog det vore jättekul om ni gör nåt tillsammans men får ingen chans att planera in det.


Känns ibland som han har väldigt svårt att förstå att jag blir ledsen, kan inte trösta mig, vilket han själv också säger. Är väldigt lättstött och kan inte ta kritik. När vi ibland skojar om hans dåliga sidor tar han detta på blodigt allvar och blir väldigt kränkt.

Förstår du honom? Kan du trösta honom? Kan du ta kritik? Blir du kränkt om han skojar om dina dåliga sidor. Eller det kanske han aldrig gör?


Han har också ett väldigt detaljsinne, ser minsa spår och märke här hemma, är lite misstänksamt lagd och tror att folk är ute efter att lura och utnyttja honom.

Ja, saknar man förmåga att förstå andras dolda budskap och outsagda meningar så blir man "försiktig".


Har försökt att prata med honom om att han nog har lite problem med dessa saker att det nog inte är helt normalt att tänka som han gör, detta vill han inte alls lyssna på utan säger i stället att det är jag som är envis, sur och trilsk. Även hans mamma och ett syskonbarn verkar ha problem med det sociala samspelet och med enkelriktade intressen.

Det är inte han som har problem eller är onormal, (men kanske lite ovanlig.) För honom är du i så fall lika onormal. Det är ni tillsammans som har problem i er relation.


På senare år har det ändå blivit lite bättre med hans samspel, känns som han lärt sig vissa koder, men inte kan utföra dem med hjärtat. Tror verkligen han försöker att vara en bra sambo, men tajmingen blir inte alltid rätt.

Tar du emot hans försök med öppna armar eller ser du dom som fåniga, töntiga, onormala?

Jag kanske har helt fel, men har själv en del erfarenheter av problematiken. Det kan dock vara mönster i realtionen som är mycket svåra att bryta men det kan gå med hjälp av ömsesidig respekt och förståelse.

Nej, du har absolut inte fel... Jätteintressant när du vinklar det som du gör! Men jag har aldig påstått att han är onormal, och jag normal, kanske är det tvärtom? Du har också helt rätt i att det är våran relation som har problem....

Tröstat honom, intresserat mig för hans intressen har jag gjort i massor, men det är han inte intresserad av. Han vill ha sitt för sig själv och tröst gillar han inte att varken ge eller få. Gör sig lustig över mina dåliga sidor gör han aldrig i stort sett.

Men trots allt så är det ju jag som skriver och därför vinklar jag ju problemen utifrån min synvinkel. Jag saknar ju det spontana och oplanerade i vårat förhållande, men visste jag att det här är svårigheter för honom på grund av AS vore det i alla fall lättare för mig att förstå hans agerande, har ju många gånger trott att han gjort saker för att jävlas med mig! Men har han AS så är det ju självklart även jag som har jävlats med honom .
Jätteintresant det där du skrev om att man får va extra försiktig om man inte förstår dolda budskap, det ska jag verkligen tänka på... stämmer ju klockrent!

geocache skrev:Hej igen Ullamaja!

Och varsågod så mycket!

Ja den bästa "medicinen" är ju att vara medveten om problemen, precis som du skrev.

Fast för min del tog det många år innan jag "lärde mig hantera" alla intryck jag överreagerade på, på grund av "min" autism .

Ha så bra!

Ja, jag tror det skulle göra stor skillnad för oss om han blev mer medveten, viket han också blivit på senare år...

Kram

Ullamaja, kul att du tog min "brutala ärlighet" på rätt sätt.

Brukar ni göra saker tillsammans, typ weekend-resa till Helsingfors eller kanske "bara" en dagstur med bil/tåg för att se nåt nytt?

Duras skrev:Ullamaja, kul att du tog min "brutala ärlighet" på rätt sätt.

Brukar ni göra saker tillsammans, typ weekend-resa till Helsingfors eller kanske "bara" en dagstur med bil/tåg för att se nåt nytt?

Ja på senare år har detta gått ganska bra, när barnen va små åkte man ju på semester för att det skulle va så, det skapade ju mest konflikter, jag gillade det oplanerade och han skulle ha det utstakat! Då blev jag mest irriterad på att han inte bjöd till, med de kunskaper jag har nu förstår jag ju att det va jättesvårt för honom, men nu för tiden går det ganska bra att åka iväg, först är han ju motsträvig, men när vi väl kommit ivåg är det oftast han som gillar det bäst! Småturer ut gör vi ganska ofta, men det är ju för det mesta när han planerat in det!

Jag känner också igen mig ordentligt i din beskrivning av din partner, givetvis modulo detaljer samt det faktum att jag varken har partner eller barn.

Jag avskyr översakningar och jag håller gärna med om att spontanitet, förutom att det är obehagligt, innebär slöseri med tid. Dock har jag med åren skaffat mig både möjligheten och förmågan att planera in oplanerad tid och dito aktiviteter. Faktum är att det fungerar ganska bra för mig och framförallt besparar det mig en massa samvetskval över att jag ofta inte orkar vara så produktiv som jag önskar. Jag vet inte om det går att applicera på er, men det kan vara värt ett försök att låta honom planera in oplanerad stund för er där ni kan göra vad som faller er in (inom uppgjorda gränser). Bli inte allför förvånad om det blir "en kvart på torsdag" bara och tala rakt och tydligt om vad du vill.

Ullamaja skrev:

Duras skrev:Ullamaja, kul att du tog min "brutala ärlighet" på rätt sätt.

Brukar ni göra saker tillsammans, typ weekend-resa till Helsingfors eller kanske "bara" en dagstur med bil/tåg för att se nåt nytt?

Ja på senare år har detta gått ganska bra, när barnen va små åkte man ju på semester för att det skulle va så, det skapade ju mest konflikter, jag gillade det oplanerade och han skulle ha det utstakat! Då blev jag mest irriterad på att han inte bjöd till, med de kunskaper jag har nu förstår jag ju att det va jättesvårt för honom, men nu för tiden går det ganska bra att åka iväg, först är han ju motsträvig, men när vi väl kommit ivåg är det oftast han som gillar det bäst! Småturer ut gör vi ganska ofta, men det är ju för det mesta när han planerat in det!

Du kan uppmana honom att planera nåt men att han håller det mer eller mindre hemligt för dig. Han kanske då uppvisar en oanad fantasi och då kan du bli överraskad och får indirekt utlopp för din spontanitet samtidigt som han får planera i lugn och ro och känner att han har full kontroll.

Exempel: Weekend-kryssning till Helsingfors. Ni bestämmer tillsammans att ni ska åka och när, men sen får han planera hela resan mer eller mindre i detalj utan att du får veta nåt.

kan det va nåt?

nallen skrev:Jag vet inte om det går att applicera på er, men det kan vara värt ett försök att låta honom planera in oplanerad stund för er där ni kan göra vad som faller er in (inom uppgjorda gränser). Bli inte allför förvånad om det blir "en kvart på torsdag" bara och tala rakt och tydligt om vad du vill.

Ha ha skönt när man kan ha glimten i ögat i alla fall! Men bättre med en planerad spontan kvart än ingen kvart! Tyvärr så har väl ni som svarar mig här lite lättare att ta detta med AS på ett naturligt sätt eftersom ni i alla fall har nån form av insikt av era problem! Det är ju så med alla dåliga personlighets drag (som jag har i massor) att om man åtminstone har en gnutta insikt i dem är det ju alltid lättare att hantera dem!

Duras skrev:

Ullamaja skrev:

Duras skrev:Ullamaja, kul att du tog min "brutala ärlighet" på rätt sätt.

Brukar ni göra saker tillsammans, typ weekend-resa till Helsingfors eller kanske "bara" en dagstur med bil/tåg för att se nåt nytt?

Ja på senare år har detta gått ganska bra, när barnen va små åkte man ju på semester för att det skulle va så, det skapade ju mest konflikter, jag gillade det oplanerade och han skulle ha det utstakat! Då blev jag mest irriterad på att han inte bjöd till, med de kunskaper jag har nu förstår jag ju att det va jättesvårt för honom, men nu för tiden går det ganska bra att åka iväg, först är han ju motsträvig, men när vi väl kommit ivåg är det oftast han som gillar det bäst! Småturer ut gör vi ganska ofta, men det är ju för det mesta när han planerat in det!

Du kan uppmana honom att planera nåt men att han håller det mer eller mindre hemligt för dig. Han kanske då uppvisar en oanad fantasi och då kan du bli överraskad och får indirekt utlopp för din spontanitet samtidigt som han får planera i lugn och ro och känner att han har full kontroll.

Exempel: Weekend-kryssning till Helsingfors. Ni bestämmer tillsammans att ni ska åka och när, men sen får han planera hela resan mer eller mindre i detalj utan att du får veta nåt.

kan det va nåt?

Alltså det där lät ju riktigt spännande! Nu ska jag uppmana honom att planera ett par dagar av vår semester...

Alltså det där lät ju riktigt spännande! Nu ska jag uppmana honom att planera ett par dagar av vår semester..

....och du planerar dom andra 20 dagarna eller?

Men kul att du nappade på idén.

Kan ju göras i enklare form också:

Du säger i början av veckan:

- kan inte vi hitta på nåt lö eller sö. Åka över dan bara för att se nåt. kanske aaa eller bbb eller ccc eller nåt sånt.

- Ja, jo kanske.....

- och så kanske vi kan stanna på nån mysig liten restaurang på hemvägen? Det vore jättekul.

-hmm, men måste vi bestämma nåt nu direkt?

-nej,nej, men du kan väl fundera på det?

- ja, det ska jag göra, fast nu måste jag göra klart det här.


Och är han då inte helt dum i huvet så kommer ni troligen iväg på nån liten utflykt som du inte vet nåt om och kan njuta av överraskningen medan han har full kontroll och känner att han har fått chansen att göra nåt för dig.

Typ liksom eller?

Duras skrev:Alltså det där lät ju riktigt spännande! Nu ska jag uppmana honom att planera ett par dagar av vår semester..

....och du planerar dom andra 20 dagarna eller?
-

Nä du... det slutade jag med för många år sedan, jag planerar min tid, men inte hans!

Hej Ullamaja!

(OBS! Detta är ett inlägg som vänder sig till Ullamaja vars sambo eventuellt har AS. Jag är ledsen om jag sårar någon med AS, det är absolut inte meningen. Det här är mina högst personliga erfarenheter av hur det är att leva med min pappa som antagligen har AS. Därmed inte sagt att alla är som han.)

Jag har själv inte AS, men är övertygad om att min pappa har det. Har ännu inte tagit mod till mig att berätta för min mamma. Jag förstår precis vad du menar. Det är inte lätt att leva nära honom.

I några kommentarer så antyder de som svarat att du inte har förstått hans synvinkel, att "felet" är lika mycket ditt för att kommunikationen inte fungerar. Jag håller inte med om det.

Visst, det är nyttigt att få ett annat perspektiv på saker och ting, men jag tycker ändå inte att det är riktigt rättvist. Min erfarenhet är att min familj tvärtom anpassade sig alldeles för mycket till pappa. Ungefär som anhöriga till en alkoholist där man talar om medberoende. Allt kretsade kring pappa. Allt skedde på hans villkor. Det var helt enkelt lättast så. Då slapp man utbrott och jobbiga situationer. Gör inte si, för det vill inte pappa. Gör inte så, för då blir pappa stressad och får ett utbrott. En del saker var rätt konstiga, men man ifrågasätter inte till slut. Hela familjen levde som om vi hade AS. Det är inte förrän nu, långt senare, som vuxen, jag har förstått hur mycket vi faktiskt anpassade oss. Av det du skriver tycker jag det verkar som om du också har anpassat dig till din sambo väldigt mycket. Därför tycker jag inte att det är rättvist att säga att du borde försöka anpassa ännu mer dig till honom.

Problemet som jag ser det är att min pappa är väldigt ego-centrerad. När han är hungrig tar han fram en tallrik och värmer mat till sig själv. Även om det är mammas födelsedag och hon har förberett all maten och de har gäster. Han sätter sig och äter själv. Nu när jag vet mer om AS kan jag förstå en del av detta och inse att han inte gör det för att vara elak. Men även om jag förstår intellektuellt är det ju väldigt jobbigt i längden att umgås med någon som alltid sätter sig själv i första rummet, och som hela tiden glömmer andra människors behov.

Du frågar om du kan ändra honom. Jag har funderat mycket på detta när det gäller min pappa. Min slutsats är: Nej, jag kan inte ändra honom i grunden. Han kommer alltid att ha vissa svårigheter. Han kommer aldrig att förstå mig eller min mamma så som vi önskar bli förstådda. Kommer aldrig att sätta oss i första rummet, kommer alltid att utgå från sig själv och sina behov. Däremot kan han ju lära sig, med sitt förnuft, vad vi behöver och vill, om vi förklarar det för honom, väldigt rakt.

Men framför allt har jag lärt mig att kommunicera med honom på ett sätt som fungerar bättre. Jag har själv märkt att listor fungerar på pappa. Först ska vi göra detta, sedan detta och sedan detta. Det fungerar också att förvarna långt i förväg så att han hinner ställa in sig på saker (som en del på forumet tipsat dig om). Eftersom han har svårt att föreställa sig saker han inte har varit med om kan det fungera att visa bilder om vi ska resa bort till exempel och försöka förklara i detalj vad som kommer att hända, även sånt som känns självklart för mig. När jag har gjort det med pappa så har resan gått mycket bättre. Istället för att vara stressad och negativ har han verkat förväntansfull och positiv.

Kanske är det som du skriver att det framför allt är du som behöver den här diagnosen. Mitt råd är därför att du tar reda på så mycket som möjligt om AS och testar nya sätt att bemöta honom, för att se om er relation då blir bättre. Men till slut måste du kanske bestämma dig för hur stark din kärlek är och hur du vill leva ditt liv. Det finns också fördelar med AS (lojalitet, oerhört starkt engagemang i det som intresserar - kan du bli ett av hans specialintressen?). Tyvärr tror jag inte att han någonsin kommer att ändra sig, inte utifrån det du skriver om honom. Han kommer aldrig att bli spontan (bara på låtsas, om du talar om för honom hur han ska göra, men då är det ju inte längre spontant...), sätta dina behov främst etcetera. Han kommer aldrig att bli den där mannen som du drömmer om. Men om du kan acceptera det och ni kan lära er sätt att hantera hans AS kan han kanske ändå vara en man som du vill leva med. Det kan bara du svara på.

Jag tror att många personer med AS inte riktigt förstår hur jobbigt det är för en NT-person att leva nära en person med AS. Just det här att pappa alltid utgår från sig själv. Till och med när det gäller sina egna barn så är det alltid hans behov först. Och även om jag intellektuellt nu kan förstå varför han agerar som han gör så innebär ju inte det att det inte känns jobbigt.

Han förstår till exempel inte när jag är ledsen eller arg. Utan då måste jag mitt i ledsenheten förklara för honom. "Nu är jag ledsen för att du sa så där och nu vill jag att du säger så här för att jag ska bli glad igen." Men när känslor är inblandade så klarar man ju inte riktigt det. Och i ett kärleksförhållande blir det ännu svårare. Lite av känslan faller ju om man ska förklara för sin älskling: "Nu vill jag att du lägger armen om mig och säger att du älskar mig." Gesten blir liksom inte densamma då...

Jag är också nyfiken på en sak, Ullamaja. Du skriver att du vill ha en diagnos för att det då blir lättare förstå honom (kanske orka leva med honom?) Hur kom det sig att du började misstänka AS från början? Om du var min mamma, skulle du vilja att jag berättade att jag tror att pappa har AS? Jag vill så gärna att vi ska kunna prata om det. Men det känns på sätt och vis som att hon inte vill veta. Som om hon vill leva med illusionen att pappa är den där mannen som hon en gång trodde att hon blev kär i.
Jag anar vad du går igenom. För mig var det en både smärtsam och lång process när jag började inse. Du har mitt stöd.

Hej och välkommen! Väldigt fint inlägg, tyckte jag.

Tack så mycke för ditt fina svar, jag märkte allt att det va lite känsligt att skriva här som NT, men vi "vanliga" lever ju som sagt efter lite andra livsnycklar och kollitioner är nog ganska oundvikliga.

Jag skrev:Min erfarenhet är att min familj tvärtom anpassade sig alldeles för mycket till pappa. Ungefär som anhöriga till en alkoholist där man talar om medberoende. Allt kretsade kring pappa. Allt skedde på hans villkor. Det var helt enkelt lättast så.

Ja precis så här är det, det blir lättast för alla att anpassa sig, man slutar bråka för att det blir så jobbigt för alla med alla sura miner, jag har nog anpassat mig mer än jag tror, mina vuxna döttrar älskar sin pappa men undrar ofta hur jag står ut och då skäms jag lite... Kanske borde jag för deras lugn under uppväxten flyttat ifrån deras pappa. När de pratar med oss om hur mycke tjafs det varit under deras uppväxt förnekar min sambo detta och kan inte på nåt vis minnas att det varit så som de berättar... Skönt att vi i dag kan prata om detta, hade absolut inte gått för 10 år sedan.

Nej, jag kan inte ändra honom i grunden. Han kommer alltid att ha vissa svårigheter. Han kommer aldrig att förstå mig eller min mamma så som vi önskar bli förstådda. Däremot kan han ju lära sig, med sitt förnuft, vad vi behöver och vill, om vi förklarar det för honom, väldigt rakt.

Pecis så är det... man skulle ju så gärna vilja bli förstådd "på riktigt", som vi NT förstår varandra, nu har jag väl mer kommit till den stora frågan om jag kan fortsätta förhållandet på hans premisser, jag kommer ju aldrig få det jag önskar fullt ut! jag vill leva spontant och lustfyllt och inte planera varje sekund, det kan jag ju göra med andra människor runt mig, men jag vill ju även leva så med honom, han är ju viktig i mitt liv och jag vill ju även att han är delaktig i mitt liv och int bara jag i hans.

Han kommer aldrig att bli spontan (bara på låtsas, om du talar om för honom hur han ska göra, men då är det ju inte längre spontant...)

Måste verkligen lägga in ett litet skratt här i allvaret, för precis så är det, spontaniteten han verkligen försöker ge mig känns verkligen på låtsar, som har spelar lite teater, det är liksom inte han då!

Han förstår till exempel inte när jag är ledsen eller arg. Utan då måste jag mitt i ledsenheten förklara för honom. "Nu är jag ledsen för att du sa så där och nu vill jag att du säger så här för att jag ska bli glad igen." Och i ett kärleksförhållande blir det ännu svårare. Lite av känslan faller ju om man ska förklara för sin älskling: "Nu vill jag att du lägger armen om mig och säger att du älskar mig." Gesten blir liksom inte densamma då...

Även här är det klockrent som det är här hemma, min sambo kan inte trösta, det säger han själv, det är nåt som tar emot! Men jag vill också gärna styra vad han ska säga... (ja ja vet det är fel). Men då blir han jättesur, gillar verkligen inte att jag lägger orden i munnen på honom som han säger.

Om du var min mamma, skulle du vilja att jag berättade att jag tror att pappa har AS? Jag vill så gärna att vi ska kunna prata om det. Men det känns på sätt och vis som att hon inte vill veta.

Ja hur jag började misstänka detta har väl med min nyfikenhet att göra, har läst en hel del om olika diagnoser, för jag har i många år misstänkt att nåt va annorlunda. Min sambos syskonbarn har nån form av problem, men eftersom det inte pratas om sånt i deras familj, vet man inte vad. Sökte lite på hans problem och upptäckte AS, såg då att flera av min sambos problem passade in också...
Om du ska säga nåt till din mamma vet jag inte? Svårt när man inte vill se sanningen i vitögat, jag tillhör de som gillar att köra med öppna kort, men vet också hur svårt andra har för det!

Läs gärna Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185879991

Vidare Alone together - making Asperger marriage work. Den ska vara jättebra, men jag har inte läst den än (har bara precis fått den).

http://www.amazon.com/Alone-Together-Ma ... e+together

Ullamaja, kan du inte börja citera som folk så det går att läsa.

Admin:

Spara gärna den här sortens inlägg till trådar som handlar om just citering. Det finns en tråd om det och du kan gärna göra ett inlägg där med exempel från detta om du tycker att du vill ha det. Där diskuterar vi citering i största allmänhet.

Men att bemöta en ny medlem på detta sätt är inte god ton. Det är inte citerat på sedvanligt sätt men det finns fler som citerar på detta sätt och det är klart och tydligt vem som har sagt vad i det här fallet. Anser du ändå att citeringen är obegriplig så anmäler du det istället så kan någon av oss ta ställning i sakfrågan och ev rätta till det som bahövs.

Ska verkligen försöka citera rätt, är ingen hejare på detta med datorer, men lovar bättra mig!

alfapetsmamma skrev:Läs gärna Konflikter, missförstånd, ensamhet - återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna? av Karin Stadler.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185879991

Vidare Alone together- making Asperger marriage work. Den ska vara jättebra, men jag har inte läst den än (har bara precis fått den).

http://www.amazon.com/Alone-Together-Ma ... e+together

Första boken är nu beställ, tack för tipset!

Ullamaja och Jag:

Tack för intressanta skildringar av hur det är "på andra sidan".

Jag var gift i 14 år med en NT-kvinna. Jag tyckte om henne. Jag beundrade henne. Och jag var stolt över henne. Men jag kunde inte visa det - inte på rätt sätt. Därför höll det inte. Därför tröttnade hon.

Jag vet inte hur jag skulle ha gjort. Det som hade krävts av mig låg bortom min förmåga. Jag räckte inte till. Synd.

Angående mitt OT inlägg om citering: jag funderade på att anmäla det, men trodde det skulle uppfattas som vänligare/lindrigare att bara säga till i tråden. Jag ansträngde mig till och med såpass att jag skrev nåt istället för att bara länka till regelverket. Hur jag än beter mig blir det fel.