Titti skrev:

serpentin skrev:Vi borde gå ut men jag vet inte var vi ska gå och jag vet inte vad vi ska hitta på.

Gå ut och plocka blommor! Det finns många så här års och det brukar små barn gilla. Eller vänd på några stenar och se vem som bor under dem? Finns det en grund vattensamling i närheten kan det finnas halvfärdiga grodyngel. Med en håv kan ni hitta annat som lever där också! Om vattnet rinner kan man stå på en spång och kasta i små pinnar på ena sidan och se när de kommer ut på den andra...

Det finns många sätt att fördriva tiden ute med småbarn.

Nu vill vi ju genast veta hur mycket Titti aktiverar sig ute och med vad? Ge oss förslag, tack!

serpentin skrev: Vi borde gå ut men jag vet inte var vi ska gå och jag vet inte vad vi ska hitta på.

En underaktiverad treåring är ingen barnlek, höll jag på att skriva. Bästa sättet att trötta ut dem är just utelek gärna som kräver koncentration....

Hur bor du? Vad har du i närheten och vilka miljöer finns det omkring er?

Jag är förrästen skitstolt över mig själv. Har precis gått en rask promenad på fyra kilometer UTAN HUND! Det finns inte att jag tar en promenad utan hund i vanliga fall måste jag säga, men det var riktigt skönt att göra det och jag skall göra det lite oftare. Det var ett bra sätt att rensa hjärnan på dessutom, hann med många funderingar under tiden, det var nästan så jag glömde att jag hade en kropp och den höll sig i rörelse själv.

Ett minus inträffade förstås, när jag hade ångan uppe som bäst blev jag stannad av en ex-bekant, en gång i tiden för länge sedan. Jag fick därmed svara på att det var ett härligt väder, att man får ta tillfället nu och hur läget är annars. Stannade en nanosekund innna jag förklarade att jag tyvärr måste hämta min son för han hade redan slutat skolan, så jag hade i varje fall en ursäkt att inte behöva stanna längre än så.

Men guuu, är det verkligen jag som skriver det här???????? Varför sitter jag och erkänner det här..... jag är och förblir en hemsk varelse.

Kikarn skrev:

Titti skrev:

serpentin skrev:Vi borde gå ut men jag vet inte var vi ska gå och jag vet inte vad vi ska hitta på.

Gå ut och plocka blommor! Det finns många så här års och det brukar små barn gilla. Eller vänd på några stenar och se vem som bor under dem? Finns det en grund vattensamling i närheten kan det finnas halvfärdiga grodyngel. Med en håv kan ni hitta annat som lever där också! Om vattnet rinner kan man stå på en spång och kasta i små pinnar på ena sidan och se när de kommer ut på den andra...

Det finns många sätt att fördriva tiden ute med småbarn.

Nu vill vi ju genast veta hur mycket Titti aktiverar sig ute och med vad? Ge oss förslag, tack!

Jag??? Jag sitter inne. Barnen är ute. Själva. De aktiverar sig så bra så och ofta bäst utan mig. Men visst älskar de att gå på utflykt även om det är alldeles för sällan jag gör det med dem. Packa en utflyktsrygga åt dem kan jag göra i alla fall.

Mina barn har vuxit ur trehjulingsåldern nu så jag ville bara dela med mig av lite erfarenheter från den tiden. Men visst - hittade grodor gjorde de utan mig också...

Nu vill de att jag ska cykla med dem långt bort men min cykel behöver lite service först. Det här är i vilket fall det första året sedan 1997 som jag inte varken är gravid eller har något barn som inte själv kan cykla på en tvåhjuling! Och nu är vi två som kan hantera en hund bredvid cykeln och en sjuåring håller hundtempo så jag hoppas det blir av i sommar.

Titti skrev:Jag??? Jag sitter inne.

Tänk, det anade jag!

Skall du hänga på vårt må-bättre-projekt?

Titti skrev:Nu vill de att jag ska cykla med dem långt bort men min cykel behöver lite service först. Det här är i vilket fall det första året sedan 1997 som jag inte varken är gravid eller har något barn som inte själv kan cykla på en tvåhjuling! Och nu är vi två som kan hantera en hund bredvid cykeln och en sjuåring håller hundtempo så jag hoppas det blir av i sommar.

Jag har inte cyklat på 20 år tror jag. Som ung bodde jag på min cykel och tog mig dit jag skulle med den. Till stallet 15 kilometer (3 mil om dagen) i ur och skur. Men efter det fick jag barn i tät följd och det är numera för jobbigt att åka ner till byn och handla mjölk om jag inte tar bilen. I mitt fall så är det inte bara en cykel jag behöver ge lite service först innan det blir en realitet, utan hela mig. Skulle inte ens tänka tanken att cykla iväg så långt hemifrån att det skulle vara ett projekt att avbryta mitt i på grund av någon märklig orsak eller punktering. Men visst, en cykeltur, att klara av det och orka både fysiskt och psykiskt- att komma över mitt motstånd och mitt bilberoende, samt att allt skall vara så lätt så jag mäktar med det är absolut också ett slutmål för mig. Iofs har jag inte tänkt tanken så långt som till att cykla men det kanske jag skulle väga in....

Kikarn skrev:

Titti skrev:Jag??? Jag sitter inne.

Tänk, det anade jag!

Skall du hänga på vårt må-bättre-projekt?

Det borde jag säkert men jag orkar inte just nu...

Jag tog mig tid att cykla lite tidigare till dagis för att mellersta tjejen skulle få vara där en liten stund och leka. Hon är ju hemma hela dagarna annars. Så vi var där i ca 30 minuter och det var allt jag orkade med idag. Sen cyklade vi till macken/kafét i byn och tog oss en varsin glass.

Sockan skrev:Jag tog mig tid att cykla lite tidigare till dagis för att mellersta tjejen skulle få vara där en liten stund och leka. Hon är ju hemma hela dagarna annars. Så vi var där i ca 30 minuter och det var allt jag orkade med idag. Sen cyklade vi till macken/kafét i byn och tog oss en varsin glass.

Det låter som en bra start tycker jag absolut! Vad duktiga vi är, håller du inte med mig?

Titti skrev:

Kikarn skrev:

Titti skrev:Jag??? Jag sitter inne.

Tänk, det anade jag!

Skall du hänga på vårt må-bättre-projekt?

Det borde jag säkert men jag orkar inte just nu...

Du har min fulla respekt i det här Titti, det finns absolut en styrka i att inse sin egen begränsning i det här som allt annat!

Jag -som vanligt- får ju inte det gjort jag inte gör med en gång, så därför har jag inget val för egen del om jag inte vill missa hela den här årstiden, vilket jag har gjort fullständigt de sista två åren när jag inte har haft ett jobb på någon annans villkor att knalla iväg till. Jag är egentligen arbetsnarkoman helt utan självdisciplin. Har jag ingen fullt intecknad almenacka, så innebär det inte att jag får tid till annat, utan då får jag bara tid till... inget. Begriper inte varför jag ständigt måste vara en allt-eller inget- person.

Kikarn skrev:

Sockan skrev:Jag tog mig tid att cykla lite tidigare till dagis för att mellersta tjejen skulle få vara där en liten stund och leka. Hon är ju hemma hela dagarna annars. Så vi var där i ca 30 minuter och det var allt jag orkade med idag. Sen cyklade vi till macken/kafét i byn och tog oss en varsin glass.

Det låter som en bra start tycker jag absolut! Vad duktiga vi är, håller du inte med mig?

Ja det tycker jag.

Idag har jag varit och jobbat och på utvecklingssamtal. Det var lite irriterande att behöva avbryta jobbet för att åka på utvecklingssamtal men det var väldigt roligt och intressant när jag väl kom dit, för visst är jag jätteintresserad av hur det går i skolan när jag bara tar mig tid att reflektera över det. Till vardags är jag så inkörd på att skolan bara skall sköta sig själv, helst; vilket det gör i många perioder.

När det gäller jobb så är jag en allt-eller-inget människa. När jag väl kommer igång så avskyr jag att avbryta, vilket innebar att jag under två års tid jobbade från 07,00-till sådär tio, elva, tolv, två på natten när jag kände mig färdig, sju dagar i veckan. Avbrott endast om det stod något på agendan eller för att få igång kvällsmat och annat. Någon som ifrågasätter varför jag gick in i väggen här i vintras?(det tillkom dock en del annat samtidigt). Nu känner jag att jag är på väg att toppa igen, och från att inte ha orkat ta mig dit, så vill jag inte avbryta för att jag måste annat.
Jag behöver lära mig att avväga jobb och fritid. Faktiskt jobba vissa speciella timmar per dygn och släppa jobbet resterande. Problemet är att när jag släpper att jobba, så blir jag urlakad på energi för den tid jag redan har koncentrerat mig har egentligen varit mer än jag klarade av. Så känner jag just nu, har varit iväg idag i 3,5 timme, ville inte avbryta, gick på samtal, jobbade en timma när jag kom hem, avbröt för att käka lite och nu är dagsransonen för energi uttagen, dvs, om jag inte återgår till att jobba några timmar till för då kommer jag in i andra andningen och kan hålla på till sent in på natten. Allt eller inget. Det är ett tröttsamt sätt att leva på. Ibland undrar jag nästan om jag inte behöver concerta eller liknande för att klara av en jämn energinivå i lagom doser.

Jag får dock vara glad att det som håller mig uppe idag är arbete. En gång i tiden var det helt andra saker som höll min vakenhetsgrad uppe. Har absolut ingen förmåga för återhämtning, så att vila är kört, då måste jag sova och sen är jag knäckt när jag vaknar i flera timmar eftersom jag har sovit mindre antal timmar än en natt. Ochså en märklig kombination?

Jag gillar inte att umgås med människor i allmänhet. Under hela min skolgång har jag oftast haft vänner i skolan men inte haft någon lust att umgås med dem på min fritid. När jag var liten var det jobbigt, för mina föräldrar förstod inte varför jag inte ville leka med mina vänner. Nu kan jag bara förklara det genom att "vi inte har någonting gemensamt". Min pojkvän träffar jag dock varje helg (Vi bor en och en halv timme ifrån varandra) och vi pratar via telefon eller internet varje dag. Jag märker direkt att det blir jobbigt när vi umgås längre än några dagar, somm på lov och så. Men han vet om det och accepterar att jag kan behöva vara för mig själv idag.

Alltså, jag är ganska "utanför" men trivs jäkligt bra med det!

Kikarn skrev:

serpentin skrev: Vi borde gå ut men jag vet inte var vi ska gå och jag vet inte vad vi ska hitta på.

En underaktiverad treåring är ingen barnlek, höll jag på att skriva. Bästa sättet att trötta ut dem är just utelek gärna som kräver koncentration....

Hur bor du? Vad har du i närheten och vilka miljöer finns det omkring er?

Hon är bara två men kräver väldigt mycket av min närvaro och det ska vara kul hela tiden helst.

Här finns en massa villor, en stor grön plätt med cykelbana i mitten där cyklisterna kör som galningar. Vi har havet ett par kilometer bort men för att komma dit måste vi cykla längs vägar med mycket trafik. Dessutom finns det ingen toalett på stranden.

Här är mycket gator och jag har ett barn som gärna springer iväg utan att stanna hur mycket jag än ropar. Här finns inga trottoarer eller gångbanor vilket jag kan tycka är konstigt nu när jag tänker efter.

Vi bor i marklägenhet och den gemensamma gården är öppen ut mot gatorna åt flera håll. Här finns ingen lekplats.

Evalowyn skrev:Jag gillar inte att umgås med människor i allmänhet. Under hela min skolgång har jag oftast haft vänner i skolan men inte haft någon lust att umgås med dem på min fritid. När jag var liten var det jobbigt, för mina föräldrar förstod inte varför jag inte ville leka med mina vänner. Nu kan jag bara förklara det genom att "vi inte har någonting gemensamt". Min pojkvän träffar jag dock varje helg (Vi bor en och en halv timme ifrån varandra) och vi pratar via telefon eller internet varje dag. Jag märker direkt att det blir jobbigt när vi umgås längre än några dagar, somm på lov och så. Men han vet om det och accepterar att jag kan behöva vara för mig själv idag.

Alltså, jag är ganska "utanför" men trivs jäkligt bra med det!

Han låter ju bra för dig.

Nu har den här tråden stått still ett tag och jag undrar hur det har gått för dig Sockan och er andra. Själv har jag i det närmaste varit manisk den här veckan och fått massor gjort utöver betydligt mer tvätt än på länge pg anledningar jag har nämnt i en annan tråd.

Men den här veckan har jag varit ute en stund varje dag, några av dagarna defakto mycket mer än jag själv hade väntat mig och har fått undan och påbörjat en del.

Igårkväll var jag på en skolsamkväm som innefattade att alla hade fikakorgar med sig och satt en väldigt lång stund i en social samvaro. Vi råkade hamna på en bra plats, bredvid en familj som är minst lika udda som vi och som inte heller pratar väder och vind och vi kunde sitta tysta och bara vara och härda ut det mest outhärdliga. Men jag noterade mitt i alltihop en mamma som såg lika utanför som jag kände mig men som spred massor av aggressiva signaler "tilltala mig INTE", blickarna var kolsvarta och armarna korsade över bröstet och hon bligade runt som om hon ville klippa till någon. Där fick jag en oväntad impuls och gick fram och sa helt sonika "hej, vad arg du ser ut". Då log hon och berättade väldigt personliga saker om sin tillvaro som var stentuff för tillfället, och jag förstod att en del av det nog var ett allmänt samtalsämne och det var det hon inte riktigt klarade av (jag som inte umgås med folk hör inga rykten om folk på byggden här).

Tyvärr avbröts vi av att ett program satte igång så vi kunde inte prata (eller lyssna för min del kanske är ett bättre sätt att beskriva det) längre, så vi skulle höras av via nätet framöver. Det kändes riktigt bra, trots att det inte var så genomtänkt. Jag kunde lika gärna fått en rak höger eller nått. Men det kändes ändå bra efteråt att jag hade studsat fram till henne även om jag hade varit framfusig. Hennes antisociala signaler passade mig perfekt, och dem kunde jag relatera till tror jag.

så sammantaget har det varit bra här hos mig. Nu väntar jag på uppdatering!

Tja - vad har jag gjort?

Suttit av ett antal möten sen sist, mest kring den av döttrarna som just inte gått i skolan alls sedan ett par veckor före påsk och där utredningen nu går in på andra varvet med en period av samtal emellan (nu misstänker de AS, det har jag trott hela tiden men de har så svårt att diagnosticera flickor i tioårsåldern). Möten tar en alldeles för stor del av min tid och framförallt min ork sedan lång tid tillbaka och jag hoppas att det är ljuset i tunneln vi ser nu. Sällan leder de till någon verklig förändring dock eller om det är ömsesidig utnötningstaktik det handlar om?

Vi hjälptes åt här hemma för ett par dagar sen och drog ihop lite skruvar i utemöblerna, jag klippte en del av gräsmattan och så har jag hunnit med några maskiner tvätt. De kvalar nog in som utearbete i alla fall eftersom jag hänger tvätten ute.

Mer? Jag kom hem för en dryg vecka sen med hela bilen full med saker från en sommarstuga som nu är såld (inte vår) och det mesta av det har hamnat på någotsånär rätt plats nu. Dock inte allt och det står just - ute. Mer utearbete återstår, alltså...

När jag kom hem körde jag slut på det sista av växellådan i bilen så nu är den utfraktad till verkstan och idag körde vi ut vår nästa bil med tappad ljuddämpare så nu har vi två bilar på verkstad och en (gammal men nyinköpt pga detta) hemma. Fy - en gammal Volvo 740 automat...

I måndags kväll åkte vi in till Staden för jag hade en del papper jag måste lämna innan dagen var slut och då passade vi på att äta UTE på stan med alla tre barnen - ett äventyr klockan nio en vardagskväll men det var så ljuvligt varmt och skönt att vi inte kunde motstå det.

Idag har vi ätit födelsedagstårta i trädgården så lite ute har vi varit idag med. Och ännu ett möte... och ett igår, och...

Så - jag gör just allt och ingenting och ute så ofta som möjligt. I morgon kommer fler tårtgäster så då blir det ett par timmar ute igen (vi ryms inte så bra alla inne).

Jag älskar mitt stora gröna vardagsrum med flödande ljus och oändlig takhöjd UTE!

Kanske du bara är sån som person, som helst inte vill umgås socialt. Kanske du mår bäst av det?
Men jag tänker på hur det kan bli i längden, jag menar, är det verkligen så hemskt att gå ut och vara bland folk?

Jepp. Folk är för nyfikna.