Unga får stöd in i vuxenlivet

[img]http://www.dn.se/polopoly_fs/1.861744!images/158359440.jpg[/img]

Unga med adhd eller Aspergers syndrom tappar ofta fotfästet när skolans struktur och familjens ordnade tillvaro försvinner. I Göteborg har ett samarbetsprojekt mellan socialtjänst, skola och psykiatri hittat metoder som verkar fungera.


Unga med neuropsykiatriska problem som adhd och asperger har ofta en tuffare väg ut i vuxenlivet än andra. När de lämnat skolan och flyttat hemifrån blir deras svårigheter uppenbara.

För dem som försöker studera vidare kan de nya kraven bli övermäktiga. En del hamnar i missbruk och kriminalitet, andra går ner sig psykiskt och isolerar sig.

När de blir 18 år hänvisas de till vuxenpsykiatrin, som ofta saknar kunskap om dessa diagnoser, dit det kan vara långa köer och kännas skrämmande att bege sig.
Socialtjänsten, som har ansvar för dem som lämnat skolan utan att komma i gång med studier eller arbete, ter sig som en djungel. Där finns ett otal olika större och mindre avdelningar där man kan gå vilse.

Projektet i Göteborg initierades av Psykiatrisamordningen. Det har lett till förenklade kontakter mellan psykiatrin och socialtjänsten i de tre stadsdelar som deltog. Kunskaperna och medvetenheten om den här gruppens utsatthet har ökat.

Läs mer...

Sakta men säkert växer insikten.....

När jag läser sådant här undrar jag hur fasen jag skulle varit om jag fått diagnosen vid unga år. Antagligen fan så mycket mindre självständig. Jag får intrycket av att ju yngre man är när man får sin diagnos, desto mer "hjälplös" blir man, för att vuxna omkring hela tiden upprepar de problem man har för en...
Jag vet helt ärligt inte vad som är bäst där. Men att växa upp och få höra att man har den och den problematiken hela tiden gör knappast att en människa blir mer självständig.

Kan inget annat än att hålla med tahlia.