Relativt mycket behov av hjälp
48 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Alien har rätt. Det kan tänkas att du behöver en boendestödjare. Men att göra matscheman är roligt! I varje fall kanske den teoretiska biten om än har svårt att komma igång med den praktiska?
Om du har haft diabetes i hela ditt liv, och det där är ju alltid individuellt hur det fungerar, så bör du ha bättre koll på hur du kan äta än de flesta som du skulle kunna få hjälp från.
Om du har haft diabetes i hela ditt liv, och det där är ju alltid individuellt hur det fungerar, så bör du ha bättre koll på hur du kan äta än de flesta som du skulle kunna få hjälp från.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10580
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Jag ska åka med min mamma till affären om 2 dagar och då ska jag köpa färdiglagade rätter för enkelhetens skull, ska se om det hjälper. Det finns såna färdiglagade rätter som man kan göra i micron som brukar funka väldigt bra för mig när jag har haft såna innan. Jag har alltid haft svårt för matlagning men har alltid lyckats med makaroner och köttbullar iaf, snabbmakaroner, alt. potatismos (pulver) och köttbullar och torkad lök =)
Jag var relativt deprimerad innan det med. Hade inga problem direkt med vänskap när jag var liten. Det var först när jag började 1, 2:an som mobbning inträffade och de två personer jag hade som vänner började "emigrera" bort, antagligen för att dom inte ville bli utsatta själva antar jag. Efter det har jag varit skeptisk mot vänner och även haft problem med det, vilket ofta har resulterat i långvariga perioder av depression. Så jag tror inte att det beror helt på att vi gjorde slut, men det har en del med det att göra då hon var den enda källan som jag hade till social konfrontation. Nu känner jag dock ingen i Örebro längre förutom min mamma och min pappa.
Pappa mobbade mig inte, jag har bara fått alltmer problem med att prata med honom. Efter att han och min mamma gjorde slut så har han mer blivit en främmande person och jag känner ingen emotionell kontakt till honom över huvud taget, eller något behov av det. När dom och jag bodde under samma tak så hade jag iaf någon form av relation till honom, nu känns det bara som att han är en främmande människa =/
Jag var relativt deprimerad innan det med. Hade inga problem direkt med vänskap när jag var liten. Det var först när jag började 1, 2:an som mobbning inträffade och de två personer jag hade som vänner började "emigrera" bort, antagligen för att dom inte ville bli utsatta själva antar jag. Efter det har jag varit skeptisk mot vänner och även haft problem med det, vilket ofta har resulterat i långvariga perioder av depression. Så jag tror inte att det beror helt på att vi gjorde slut, men det har en del med det att göra då hon var den enda källan som jag hade till social konfrontation. Nu känner jag dock ingen i Örebro längre förutom min mamma och min pappa.
Pappa mobbade mig inte, jag har bara fått alltmer problem med att prata med honom. Efter att han och min mamma gjorde slut så har han mer blivit en främmande person och jag känner ingen emotionell kontakt till honom över huvud taget, eller något behov av det. När dom och jag bodde under samma tak så hade jag iaf någon form av relation till honom, nu känns det bara som att han är en främmande människa =/
Senast redigerad av Immelmann 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Bjäbbmonstret skrev:Immelman, gör ett matschema! Vi vill veta vad du ska ha till middag de sju närmaste dagarna samt vad du tänker äta till frukost!
Jag hakar på Bjäbbmonstret och sällar mig till skaran som vill veta. Så när du har handlat så berätta för oss, även om det blir färdigmat, som inte är fy skam det heller! Kanonbra om man vill komma in i rutinen att äta men har för svårt för att komma över ribban att laga maten själv!
Senast redigerad av Kikarn 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon skrev:ingen som har hoppat på någon här, ifall man är vuxen och beroende av sin mammas instinkter så är det inte konstigt att andra relationer uteblir, tror jag. Delgav honom det bästa tipset jag hade. Morsgrisar brukar inte komma speciellt longt. Eller har du nogot exempel po tvaertom?Bjäbbmonstret skrev:Hoppa inte på Immelman för att han låter sin mamma komma med mat..
Ja, tyvärr är det som du säger. Har det liknande hemma och jag är bara förbannad när man gör saker i förväg åt barnen rent övrigt. Hur lär man sig själv nånting då? Att klara sig själv. Nu kan jag då inte uttala mig så mycket om Immelmans personliga situation. Fast jag tänker också på om man skall bryta kontakten direkt eller så att säga vänta med det. Men man skall nog börja fundera på hur man vill ha det i framtiden iallafall.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Kikarn skrev:Hoppas att det är ok att jag hakar på lite ang det här med mamma som fixar omkring en och lagar mat.
Ni lindrar mitt dåliga samvete lite när jag ser vad ni skriver, för jag är en sådan där "hemsk" mamma som inte fixar med mat trots att jag vet att han inte har full kapacitet att fixa det enligt mitt menande -tillräckligt väl. Men jag försöker inse att är han hungrig så fixar han det på något sätt, annars hör han väl av sig om det blir kris. (Det är ytterst sällan han gör det). Med era tankar i bakfickan så behöver jag inte fundera över om jag borde göra på något annat sätt.
Ibland misstänker jag nästan att vi mammor inte bara servar våra vuxna barn för deras skull, utan även för vår egen skull; att inte gå och må dåligt för det de inte klarar, eller kanske far illa utav etc, etc, etc, och ibland är det nog vi själva som måste gränsa upp sådant här också? För att vi själva har svårt att släppa mammarollen eller pg rädslor att inte behövas av våra barn längre etc, etc, etc.
Immelman: Hur kommer det sig att din mamma servar dig, och vad blir konsekvensen för dig om hon slutar komma med mat mm?
Ojoj, tänk om det fanns lika mogna mammor som du! Jag säger bara, det finns de föräldrar med mycket mindre självdistans än såhär, tyvärr. Det finns de som lider av att föräldrarna har långt mycket mindre utav det än du, och inte kan sätta gränser. Så du kan vara glad
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Idag var jag faktiskt och handlade som motivering Jag köpte en pizza till ugnen som jag har satt på nu, samt 2 risifrutti, 4 nudelförpackningar (snabbnudlar i enportionsförpackning), samt mer torkad lök. Köpte även en fruktsmoothie (stor flaska), en flaska saft (fun light) och 6 stycken enportionsförpackningar av italiensk minestronesoppa.
Förlåt om jag gjorde någon arg med vad jag skrev tidigare. Jag beräknade inte att någon skulle ta illa upp av det. Jag vet heller inte om jag missat att svara någon nu, svårt att hålla reda på det.
Förlåt om jag gjorde någon arg med vad jag skrev tidigare. Jag beräknade inte att någon skulle ta illa upp av det. Jag vet heller inte om jag missat att svara någon nu, svårt att hålla reda på det.
Senast redigerad av Immelmann 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Immelmann skrev:Förlåt om jag gjorde någon arg med vad jag skrev tidigare. Jag beräknade inte att någon skulle ta illa upp av det. Jag vet heller inte om jag missat att svara någon nu, svårt att hålla reda på det.
Immelman; jag vågar säga att du inte har gjort någon arg och att om det är så att någon har reagerat känslomässigt, så är det i varje fall inte något du har skrivit (i den här tråden i varje fall) som har väckt den här reaktionen, såtillvida att vi måste ta ansvar för våra egna reaktioner allihop.
Jag är själv ny här, men har uppfattat att det inte tillhör ovanligheterna att man har olika uppfattningar, och sen är läget lungt igen och man tar nya tag och man är inte osams i andra sammanhang efteråt heller. Jag hoppas jag har uppfattat detta rätt. Men det verkar vara ett forum där man fortsätter att respektera varandra trots att man har olika uppfattningar i sakfråga. Det här var min tolkning. (Den som vill säga emot får gärna göra det förstås!).
Jag kan inte tala för någon annan, men skall jag gå till mig själv så gillar jag att bli lite förbaskad framför datorn ochså ibland, för det tvingar mig att tänka och ta ställning och att kanske till och med ändra ståndpunkt eller förstå något som jag inte har förstått tidigare. Hoppas att fler här tänker som jag, men det vågar jag nästan tippa på i förväg....så skulle någon bli arg, så skuldbelägg inte dig själv för det. Det är vi som har känslor som sticker iväg med oss som får jobba lite med den biten; altså inte någon annans ansvar i sista ändan.
Senast redigerad av Kikarn 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 2 gånger.
Immelmann skrev:Idag var jag faktiskt och handlade som motivering Jag köpte en pizza till ugnen som jag har satt på nu, samt 2 risifrutti, 4 nudelförpackningar (snabbnudlar i enportionsförpackning), samt mer torkad lök. Köpte även en fruktsmoothie (stor flaska), en flaska saft (fun light) och 6 stycken enportionsförpackningar av italiensk minestronesoppa.
Hejja dig!! Blir jätteglad när jag läser det här!
Senast redigerad av Kikarn 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Det var inte att jag kände att andra blev arga, var mer att det verkade bli en konfrontation när folk verkade gå emot varandra på grund av mitt uttalande. Har hänt alltför många gånger att människor konfronterar mig efter 3-4 veckor och menar att jag gjort X och X vilket jag gärna vill förhindra i detta fallet.
Senast redigerad av Immelmann 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Du borde försöka bli en självständig individ. Om det går. Vara beroende av din mamma är inte så bra. Du MÅSTE försöka hitta motivation/energi inom dig själv även om det är skrämmande.
Min flickvän och jag gjorde slut för nån månad sen. Kämpar själv med att klara mig helt ensam nu. Det går någorlunda. Det jag inte kan hantera är den totala ensamheten. När jag vet hur det känns att ha kärlek.
Tror du kan bli mer självständig. Lära dej ta hand om dej själv mer. Även om det blir tufft. Kämpar själv med det nu.
Man får aldrig ge upp kampen att överleva. Det är det sista man ger upp.
Själv har jag aldrig haft nån mamma eller pappa egentligen. De var mer som döda känslokalla saker under min uppväxt. Jag lärde mig "ta hand" om mig när jag bebis.
Min mamma visade mer och mer moderskänslor med tiden men jag förlät henne aldrig för hon svek mig. Så jag ignorerade henne. Man har BARA sig själv tyvärr.
Min flickvän och jag gjorde slut för nån månad sen. Kämpar själv med att klara mig helt ensam nu. Det går någorlunda. Det jag inte kan hantera är den totala ensamheten. När jag vet hur det känns att ha kärlek.
Tror du kan bli mer självständig. Lära dej ta hand om dej själv mer. Även om det blir tufft. Kämpar själv med det nu.
Man får aldrig ge upp kampen att överleva. Det är det sista man ger upp.
Själv har jag aldrig haft nån mamma eller pappa egentligen. De var mer som döda känslokalla saker under min uppväxt. Jag lärde mig "ta hand" om mig när jag bebis.
Min mamma visade mer och mer moderskänslor med tiden men jag förlät henne aldrig för hon svek mig. Så jag ignorerade henne. Man har BARA sig själv tyvärr.
Senast redigerad av treeman 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Immelmann skrev:Det var inte att jag kände att andra blev arga, var mer att det verkade bli en konfrontation när folk verkade gå emot varandra på grund av mitt uttalande. Har hänt alltför många gånger att människor konfronterar mig efter 3-4 veckor och menar att jag gjort X och X vilket jag gärna vill förhindra i detta fallet.
Jag vet vad du menar. Man vill inte få en tillsägelse långt efteråt och sen är det kört känns det som. Att man får nån slags tid på sig att fundera fast man inte ens vet om att någon tog illa vid sig/att man gick över gränsen! Eftersom det finns så mycket i denna världen, olika sätt att uttrycka sig på, så hur vet man om det är "fel" så att säga?
Jag tror ofta jag kanske tillför nåt, men den andra uppfattar inte likadant, utan tog åt sig, så det är jobbigt om man inte sägs till då. Det värsta är att bli ignorerad då man gjort nåt ordentligt fel, för då tror man att det inte gjorde nåt.
Inte så att man skall fokusera det negativa, dock. Men det är som sagt inte kul att få veta om det så sent.
Så jag håller med Kikarn, det kan bli så ibland att det blir lite olika uppfattningar. Jag vet, jag har ofta lagt skulden på mig själv när jag inte borde.
Skönt att se att du köpte dig mat! Man måste äta. Varje kropp skall få sin näring de behöver.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 19:35:44, redigerad totalt 1 gång.
Immelman! Ta den tid du behöver! Det är ingen här som förväntar sig någon prestation av dig på det viset.
Jag vill i alla fall berätta att du har inspirerat mig en hel del. Jag glömmer oftast bort att äta på dagen, fast att jag vet bättre; det är som om kroppen inte säger ifrån att den behöver näring. Idag har jag brett några mackor till mig själv, långt efter middagstid förvisso, men jag brukar gå in andra andningen då och glömma bort det igen, men det gjorde jag inte idag!
Hur har det gått för dig med maten? (svara när du känner att du orkar).
Jag vill i alla fall berätta att du har inspirerat mig en hel del. Jag glömmer oftast bort att äta på dagen, fast att jag vet bättre; det är som om kroppen inte säger ifrån att den behöver näring. Idag har jag brett några mackor till mig själv, långt efter middagstid förvisso, men jag brukar gå in andra andningen då och glömma bort det igen, men det gjorde jag inte idag!
Hur har det gått för dig med maten? (svara när du känner att du orkar).
Senast redigerad av Kikarn 2011-05-04 19:35:49, redigerad totalt 1 gång.
Hmm, baserat på dom tidigare svaren som jag fått så trodde jag inte att det fanns fler som hade samma problem med maten, att den inte säger till. Jag har samma problem med maten. Antingen äter jag för mycket eftersom jag inte känner av något, eller så äter jag för lite, inget alls. Jag känner inte av något problem av det men diabetesläkaren har sagt att det ger dåliga efterverkningar.
Jag tror att det har gått bra med maten, har dock avverkat min micromat nu och har endast den mer "komplicerade" maten kvar. Åt micropajen idag, sen har jag mestadels levt på saft (kan inte dricka vatten).
Jag tror att det har gått bra med maten, har dock avverkat min micromat nu och har endast den mer "komplicerade" maten kvar. Åt micropajen idag, sen har jag mestadels levt på saft (kan inte dricka vatten).
Senast redigerad av Immelmann 2011-05-04 19:35:49, redigerad totalt 1 gång.
Jag kan va riktigt hungrig ibland men då kanske jag arbetar med något så man inte vill avsluta det...för då koms det kanske inte igång igen. Med något man skall koncentrera sig i. Eller det blir inte samma resultat.
Men jag är inte alltid hungrig heller direkt, men jag kanske har lite konstiga rytms-vanor, kanske därför. Men ibland hoppar jag över mina egna signaler. Tänker så mkt istället, eller som sagt om jag fixar med nåt.
Jag tog faktiskt och lagade mat den dagen jag också! Hade lust att laga mat, och det blev inte illa
*god mat förtjänar alla*
Men jag är inte alltid hungrig heller direkt, men jag kanske har lite konstiga rytms-vanor, kanske därför. Men ibland hoppar jag över mina egna signaler. Tänker så mkt istället, eller som sagt om jag fixar med nåt.
Jag tog faktiskt och lagade mat den dagen jag också! Hade lust att laga mat, och det blev inte illa
*god mat förtjänar alla*
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 19:35:49, redigerad totalt 1 gång.
Jag tror det är väldigt individuellt vid vilken ålder man känner sig redo att flytta hemifrån eller klara sig själv när man väl gjort det. Blir man tvingad för tidigt så kan det i värsta fall bli traumatiskt, eller också blir man väldigt isolerad och får inget gjort och inget ätit. (Att inte känna hungerkänslor, och/eller att inte orka/förmå sig till att laga mat och äta är inte helt ovanligt bland aspergare.)
Är man dessutom väldigt stresskänslig, introvert, passivt lagd och socialt förvirrad/nervös/hjälplös så kanske man behöver något form av stöd eller praktisk hjälp hela livet, eller stora delar av det.
Var gränsen går för det allmänt acceptabla kan variera kraftigt mellan olika kulturer. I vissa förväntas man skaffa familj och jobba medan man fortfarande är i yngre tonåren. Medan man t ex i Italien kan bo hemma hos föräldrarna ända tills man gifter sig, även om det är efter 30, utan att någon tycker det är konstigt (man förväntas dock börja jobba tidigare än så).
Jag tycker man ska skita i vad kulturen påbjuder och gå på vad som känns rätt för en själv, om man är i den lyckliga positionen att man har en förälder eller annan närstående som orkar och vill hjälpa till. När man börjar känna mer irritation än tacksamhet över att få hjälp kan det vara ett tecken på att det är dags att börja klara sig mer själv. Men som sagt, somliga kan behöva hjälp även sedan man flyttat hemifrån, och som andra redan nämnt kan man få det via kommunen. Eller så får man hitta på strategier som gör att man klarar sig hyfsat själv, vilket också givits bra förslag på i den här tråden.
Ville mest bara tillägga att det inte är ovanligt bland folk med NPF att behöva något form av hjälp långt upp i 'vuxen' ålder, även om det är väldigt indivuduellt om och hur mycket.
Är man dessutom väldigt stresskänslig, introvert, passivt lagd och socialt förvirrad/nervös/hjälplös så kanske man behöver något form av stöd eller praktisk hjälp hela livet, eller stora delar av det.
Var gränsen går för det allmänt acceptabla kan variera kraftigt mellan olika kulturer. I vissa förväntas man skaffa familj och jobba medan man fortfarande är i yngre tonåren. Medan man t ex i Italien kan bo hemma hos föräldrarna ända tills man gifter sig, även om det är efter 30, utan att någon tycker det är konstigt (man förväntas dock börja jobba tidigare än så).
Jag tycker man ska skita i vad kulturen påbjuder och gå på vad som känns rätt för en själv, om man är i den lyckliga positionen att man har en förälder eller annan närstående som orkar och vill hjälpa till. När man börjar känna mer irritation än tacksamhet över att få hjälp kan det vara ett tecken på att det är dags att börja klara sig mer själv. Men som sagt, somliga kan behöva hjälp även sedan man flyttat hemifrån, och som andra redan nämnt kan man få det via kommunen. Eller så får man hitta på strategier som gör att man klarar sig hyfsat själv, vilket också givits bra förslag på i den här tråden.
Ville mest bara tillägga att det inte är ovanligt bland folk med NPF att behöva något form av hjälp långt upp i 'vuxen' ålder, även om det är väldigt indivuduellt om och hur mycket.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 19:35:49, redigerad totalt 1 gång.
Det som Inger skrev stämde faktiskt in förvånansvärt bra. När jag var 17 sepparerade mina föräldrar vilket inte påverkade mig så mycket. Efter det flyttade dock pappa iväg och min mamma blev tillsammans med en äldre man från Tyskland eller någonstans i närheten (minns inte). Jag fick senare veta att han skulle flytta in där och vi bodde, jag, mamma och honom, i samma lägenhet i ca. 6 månader. Jag vågade varken gå ut i köket eller i hallen när han var hemma och åt sällan under den tiden för att köket angränsade till deras rum. Efter det, dvs. 6 månader efter att han flyttat in, bad mamma mig att flytta iväg eftersom hon ansåg att jag börjar bli gammal och dom behövde mer rum eftersom hennes nya man verkade tycka att det var "jobbigt" att jag bodde där. Så jag hittade en lägenhet på ca. 2 veckor och flyttade in med mitt ex. Dom har nu gjort om i mitt rum så att det är deras sovrum. Jag vill gärna inte besöka deras lägenhet numer eftersom att han bor där med min mamma och jag har väldigt väldigt svårt för honom.
Vad gäller ditt andra område om personlighetsvariant så är det en perfekt beskrivning av mig. Har väldigt väldigt svårt för stress och har en specifik omväg som jag tar runt skolan för att slippa konfrontationer. Min mamma och mormor gillar att hjälpa till på bra sätt. Dvs. dom är mindre emotionellt ankopplade och mer... min mormor kallar det för "truga" (hon är från västergötland) och vill se till att jag har pengar, mat och diverse hushålls saker för att klara mig.
Vad gäller ditt andra område om personlighetsvariant så är det en perfekt beskrivning av mig. Har väldigt väldigt svårt för stress och har en specifik omväg som jag tar runt skolan för att slippa konfrontationer. Min mamma och mormor gillar att hjälpa till på bra sätt. Dvs. dom är mindre emotionellt ankopplade och mer... min mormor kallar det för "truga" (hon är från västergötland) och vill se till att jag har pengar, mat och diverse hushålls saker för att klara mig.
Senast redigerad av Immelmann 2011-05-04 19:35:49, redigerad totalt 1 gång.
Det kan jag skriva under på. De saker som jag haft mest nytta av är inget jag tänkt på i förväg%oftast%. När jag flyttade hemifrån käkade jag mest microkäk och mackor, som tur är så tröttnade jag på't. Naer jag bodde hos morsan lagade jag aldrig mat so man kan lugnt saega att jag laerde mig sjaelv.Inger skrev:Ibland blir inte saker som man tänkt sig.
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-04 19:35:50, redigerad totalt 1 gång.
Jag kom på att jag kan ställa frågor som jag aldrig har fått konklusiva svar på En sak jag undrar, och har undrat länge, är varför människor tycks vara attraherade av sommaren. Beror det på dom kemikalierna som hjärnan frigör vid kontakt av solsken? Jag var inne i en affär idag (klarade av runt 7 minuter) och hörde en del människor prata om att det vore synd att vara inne sen när det är så fint väder. Det var ca. 35 grader varmt utan moln, utan vind, och det är fortfarande liknande väder. Det jag undrar är vad som gör sommaren så attraktiv att man vill vistas utomhus eller någonstans över huvudtaget i denna temperatur/detta väder? Finns det någon bakomliggande ritual? Bortsett från frigörandet av kemikalierna så borde väl människan vilja fly från obehagligt väder? =/
Jag kommer säkert på fler frågor senare, så om ni orkar får ni gärna svara. Tack.
Jag kommer säkert på fler frågor senare, så om ni orkar får ni gärna svara. Tack.
Senast redigerad av Immelmann 2011-05-04 19:35:50, redigerad totalt 1 gång.
Kanske olika kroppar kan reagera lite olika. Om man är frusen eller så. Sedan kanske du mår dåligt om du druckit/ätit för lite?
Jag märkte det är bra att äta frukt/grönt en sådan dag. Jag tänkte att kanske man behöver det mest på vintern, det är ju vitaminer i, men det är viktigt med vätskan! Så vatten och kanske någon frukt om man tål det. Kanske lättare mat? Beroende på hur man har det. Om man har det som vissa att man lätt tappar vikten så vet jag inte vad man bör äta...men sedan kan man hålla sig i skuggan? Och dricka mycket. Ha på sig solglasögon och sådana saker.
Jag höll på att dö igår själv när jag gick ut i för varma kläder (nån protest kanske) och gick bara ca. 20 min. och drack inte eg. nåt innan. Hade bara ätit lite frukost direkt innan. Sen var det huvudvärk och att gå och lägga sig. Sen är jag kanske stressad just nu också. Men jag försökte dricka vattnet fort när jag kom in men det var väl sent då. Så vätska är viktigt!
Tar man det och skyddar sig och sådär så kanske det går bättre
Jag kan va lite ljusskygg ibland men det kan va skönt också med värme. Få sitta på nåt varmt och inte behöva tänka på vinterjacka etc...
Har druckit mycket vatten idag. Jag tänker inte säga nåt i förväg nu, lite otur, men det borde hjälpa...
Så det är nog inte bra för någon att ens sitta rakt under solen länge. Iallafall som sagt utan vätska.
Tom. de i varma länder har hatt för att skydda sig mot att svimma tror jag och allting, även om de nu har ännu varmare än vi. Men de borde ju vara vana, om vi säger så...så även de skyddar sig. Då kanske man kan må bättre!
Du kanske kan prova? En stund. Eller om du måste gå och handla eller vadsomhelst....om man utrustar sig för det så borde det gå bättre iallafall
Tom. folk som kommer ifrån varma länder och inte har varit där på ett tag, och gillar sol och så, verkar tycka det kan bli för jobbigt och måste vila de varmare timmarna..
Och vet eftersom jag är en sån som undvikit sol själv. Men det kan va nyttigt med solen också har jag hört.
Jag märkte det är bra att äta frukt/grönt en sådan dag. Jag tänkte att kanske man behöver det mest på vintern, det är ju vitaminer i, men det är viktigt med vätskan! Så vatten och kanske någon frukt om man tål det. Kanske lättare mat? Beroende på hur man har det. Om man har det som vissa att man lätt tappar vikten så vet jag inte vad man bör äta...men sedan kan man hålla sig i skuggan? Och dricka mycket. Ha på sig solglasögon och sådana saker.
Jag höll på att dö igår själv när jag gick ut i för varma kläder (nån protest kanske) och gick bara ca. 20 min. och drack inte eg. nåt innan. Hade bara ätit lite frukost direkt innan. Sen var det huvudvärk och att gå och lägga sig. Sen är jag kanske stressad just nu också. Men jag försökte dricka vattnet fort när jag kom in men det var väl sent då. Så vätska är viktigt!
Tar man det och skyddar sig och sådär så kanske det går bättre
Jag kan va lite ljusskygg ibland men det kan va skönt också med värme. Få sitta på nåt varmt och inte behöva tänka på vinterjacka etc...
Har druckit mycket vatten idag. Jag tänker inte säga nåt i förväg nu, lite otur, men det borde hjälpa...
Så det är nog inte bra för någon att ens sitta rakt under solen länge. Iallafall som sagt utan vätska.
Tom. de i varma länder har hatt för att skydda sig mot att svimma tror jag och allting, även om de nu har ännu varmare än vi. Men de borde ju vara vana, om vi säger så...så även de skyddar sig. Då kanske man kan må bättre!
Du kanske kan prova? En stund. Eller om du måste gå och handla eller vadsomhelst....om man utrustar sig för det så borde det gå bättre iallafall
Tom. folk som kommer ifrån varma länder och inte har varit där på ett tag, och gillar sol och så, verkar tycka det kan bli för jobbigt och måste vila de varmare timmarna..
Och vet eftersom jag är en sån som undvikit sol själv. Men det kan va nyttigt med solen också har jag hört.
Återgå till Att leva som Aspergare