Hej. Jag behöver hjälp angående förändring och vänskap förmodar jag. Har väldigt stora problem med förändrande personligheter av människor. Jag själv har samma mentala beståndsdelar som när jag var 10 och tycker fortfarande om specifika Disneyformat, spel och att prata om dessa. Allmänheten, även dom som jag tidigare umgicks med, utvecklas och börjar röka, dricka alkohol, "festa", dricka kaffe etc. Det känns väldigt jobbigt och jag har nu blivit helt isolerad.

Jag klarar mig, har min guild som vänskap eller som diskussionsutbyte. Men jag är rädd för att isoleringen kommer att ge mig problem i framtiden då jag inte lyckas få några nya vänskapskontakter pga. diagnostiserad social fobi.

Jag är väldigt förvirrad och allt känns väldigt väldigt skrämmande. Jag vet inte hur man ska kontakta eller vem man ska kontakta gällande såna här problem. Något svar vore bra, tack.

Får du någon hjälp, t ex KBT mot din sociala fobi? Det verkar som det är den som du först och främst behöver få bukt med.

Har du AS-diagnos? I så fall är du väl inskriven i Habiliteringen och bör kunna få hjälp därifrån. Du kan kontakta en kurator och prata med den först om vad de kan erbjuda.

Och då kan du försöka träffa andra aspergare som är intresserade av annat än "festa". T ex på någon av de träffar som anordnas i Träff-forumet. Fast då måste du övervinna din sociala fobi.

Vad gör du nu? Studerar du el vad? Träffar du några i din vardag el är du helt isolerad?

Jag har en diagnos men jag har avsagt mig från alla möten och liknande saker. Jag fick förslag om vart jag skulle vända mig och dom bokade tid åt mig (observering innan) för KBT. Jag klarar dock aldrig att gå på några möten eller hålla reda på det. Jag har varit ambitiös nog att försöka kontakta dom därefter men jag klarar inte av det känner jag själv. Vågar egentligen inte.

Just nu studerar jag filosofi på universitetet. Försökte jobba men slutade efter 2 timmar pga. panikångest på jobbet. Jag träffar dom i min klass men jag pratar aldrig med dom och jag antar att dom inte finner något intresse i att prata med mig heller. Jag pratar med dom i min guild, dock inte verbalt, men vi diskuterar en del ändå. Jag vågar inte träffa min pappa längre men min mamma hälsar på ibland och lagar mat åt mig och även handlar/städar och sånt.

Men hur ska du kunna få hjälp om du avsäger dig alla möten? Så där isolerat som du lever nu vill du egentligen inte leva eller hur?

Jag pratade inte så mycket med mina studiekamrater heller när jag studerade. Men sen måste jag ju prata med folk när jag började jobba.

Kan inte din mor följa med dig till KBT och hjälpa dig hålla reda på tiden?

Det finns faktiskt också KBT på nätet: http://vantrummet.nu/

Varför lagar du inte mat själv? jag skulle nog spytt på min om hon visar sig oftare än när mina gardiner skall upp. Sitter du i rullstol så bortse från det här inlägget.

Jag vet inte om jag vill leva så, har mestadels bara blivit så efter en specifik tidsmängd. Jag är medveten om att jag behöver prata med dom och diskutera är inget problem om vi gör det enligt ämnet som inleder diskussionen.

Min mor kan följa med mig dit men jag pratar inte med henne om så mycket, men jag antar att hon skulle följa med dit men jag ser ingen skillnad mellan att hon följer med mig dit kontra att jag går dit själv. Är mötet som skrämmer mig igen. Det första var jobbigt nog.

Gällande mat så kan jag laga mat, det blir bara att jag ofta svälter ifall ingen motiverar mig till att laga maten då jag inte känner någon hunger/törst direkt nu längre, vet inte varför.

Kanske för att du aldrig hunnit bli hungrig innan din överbeskyddande mamma är där och matar dig?

Hon matar mig inte, hon ger mig mat, dvs. till frys. jag äter den inte.

Immelmann skrev:Hej. Jag behöver hjälp angående förändring och vänskap förmodar jag. Har väldigt stora problem med förändrande personligheter av människor. Jag själv har samma mentala beståndsdelar som när jag var 10 och tycker fortfarande om specifika Disneyformat, spel och att prata om dessa. Allmänheten, även dom som jag tidigare umgicks med, utvecklas och börjar röka, dricka alkohol, "festa", dricka kaffe etc. Det känns väldigt jobbigt och jag har nu blivit helt isolerad.

Jag klarar mig, har min guild som vänskap eller som diskussionsutbyte. Men jag är rädd för att isoleringen kommer att ge mig problem i framtiden då jag inte lyckas få några nya vänskapskontakter pga. diagnostiserad social fobi.

Jag är väldigt förvirrad och allt känns väldigt väldigt skrämmande. Jag vet inte hur man ska kontakta eller vem man ska kontakta gällande såna här problem. Något svar vore bra, tack.

Jag har lite liknande erfarenheter.
Folk tycker man är tex. töntig och barnslig, även om jag vet att jag inte fått utvecklas så mycket. Blivit lämnad ensam också. Har svårt för det, samtidigt som jag vill vara för mig själv också.
Jag är också väldigt isolerad och mår så dåligt av det. Det skapar bara mer och mer förvirring. Jag vet inte heller hur man får nya vänner.

Liknande här med maten. Men en deprimerande situation gör nog det där! Man får nog mer aptit om man får komma ut och röra på sig, mer saker att göra. Då behöver nog kroppen mer näring. Men det är ju inte bra om du svälter nu heller. Vet hur det kan vara. Man orkar inte med det, om man ändå inte har något socialt liv. Väldigt deprimerande situation, så det är inte konstigt.

Immelman, det är ju samma sak. skitsamma, jag tror nog du äter ibland ändå men 'gör dig av' med din morsa är mitt tips.

Jag lever oxå 'relativt' isolerat. Så egentligen borde jag nog inte tipsa dig som vill bryta ensamheten.

Hej!

När jag flyttade hemifrån hade jag en morsa liknande din, Immelman. Hon gav mig matlådor "så att jag skulle äta näringsriktigt" och det första året hade jag inte ens micro utan hävde ut matlådan i en kastrull och värmde, ibland kastade jag den matlåde-gegga som blev i kastrullen. Men jag lagade också egen mat. Gjorde till och med egna köttbullar.

Då jag var arbetslös tyckte hon att jag skulle hålla mitt hem dockskåpslikt. Hon kunde bli förbannad för att det var dammigt och någon gång hände det att hon drog igång storstädning.

Jag tror att man måste markera inför sin mamma (och andra som kommer hem till en) att i min egen lägenhet bestämmer jag och passar inte galoscherna kan du gå ut. Det är svårt att göra det, men om man inte gör det kommer man aldrig att frigöra sig.

Hälsningar

Lilla Gumman

Immelmann skrev:Hej. Jag behöver hjälp angående förändring och vänskap förmodar jag. Har väldigt stora problem med förändrande personligheter av människor. Jag själv har samma mentala beståndsdelar som när jag var 10 och tycker fortfarande om specifika Disneyformat, spel och att prata om dessa. Allmänheten, även dom som jag tidigare umgicks med, utvecklas och börjar röka, dricka alkohol, "festa", dricka kaffe etc. Det känns väldigt jobbigt och jag har nu blivit helt isolerad.

Jag klarar mig, har min guild som vänskap eller som diskussionsutbyte. Men jag är rädd för att isoleringen kommer att ge mig problem i framtiden då jag inte lyckas få några nya vänskapskontakter pga. diagnostiserad social fobi.

Jag är väldigt förvirrad och allt känns väldigt väldigt skrämmande. Jag vet inte hur man ska kontakta eller vem man ska kontakta gällande såna här problem. Något svar vore bra, tack.

Vem man skall ta kontakt kanske kan variera beroende på vilken sorts förändringshjälp man behöver eller önskar?

Vad är det för stöd och hjälp du behöver, tror du? Hur skulle du vilja ha det, och vad är det du vill förändra?

Man kan nog tänka väldigt olika på hur man skall försöka bryta isolering.
Antingen bestämmer man sig för att lära sig att "göra som andra", hitta någon att hänga med, ett socialt sammanhang att tillhöra runtomkring, eller så bestämmer man sig för att ex hitta andra personer som har disney som intresse (ledsen om jag missförstod ditt specialintresse) eller lite av bägge delar tills man hittar sin egen nivå av tillfredsställelse.

Hoppas att det är ok att jag hakar på lite ang det här med mamma som fixar omkring en och lagar mat.

Ni lindrar mitt dåliga samvete lite när jag ser vad ni skriver, för jag är en sådan där "hemsk" mamma som inte fixar med mat trots att jag vet att han inte har full kapacitet att fixa det enligt mitt menande -tillräckligt väl. Men jag försöker inse att är han hungrig så fixar han det på något sätt, annars hör han väl av sig om det blir kris. (Det är ytterst sällan han gör det). Med era tankar i bakfickan så behöver jag inte fundera över om jag borde göra på något annat sätt.

Ibland misstänker jag nästan att vi mammor inte bara servar våra vuxna barn för deras skull, utan även för vår egen skull; att inte gå och må dåligt för det de inte klarar, eller kanske far illa utav etc, etc, etc, och ibland är det nog vi själva som måste gränsa upp sådant här också? För att vi själva har svårt att släppa mammarollen eller pg rädslor att inte behövas av våra barn längre etc, etc, etc.

Immelman: Hur kommer det sig att din mamma servar dig, och vad blir konsekvensen för dig om hon slutar komma med mat mm?

Hoppa inte på Immelman för att han låter sin mamma komma med mat. Hans huvudproblem verkar trots vara bristen på andra relationer inte relationen till mamman. Man kan inte lösa allt på en gång.

Angående maten tycker jag att du ska försöka göra upp matlistor och bestämma dig för att äta minst tre gånger om dagen vare sig du är hungrig eller inte, eller fler om du är väldigt liten i maten så då ökar chansen att du får i dig lite. Att äta ordentligt är en förutsättning för att orka ta tag i saker. Det är också bra att gå ut och röra på sig. Du behöver inte nödvändigtvis träffa folk.

Hur fungerar pluggandet? Kan du få till läsandet och tentorna eller andra uppgifter så bör du också kunna få ordning på maten.

Bjäbbmonstret skrev:Hoppa inte på Immelman för att han låter sin mamma komma med mat. Hans huvudproblem verkar trots vara bristen på andra relationer inte relationen till mamman. Man kan inte lösa allt på en gång.

Ber om ursäkt om jag uppfattades som påhoppig, jag menade inte alls så utan blandade in mina egna funderingar i samma fråga. Jag utvecklade dock inte att man måste fundera över det här med konsekvenser och skäl och orsaker innan man kapar en sådan funktion.

Är mamma den enda sociala kontakten och att konsekvensen av att bryta det att man helt slutar att äta, hålla dygnsrytmer, sova, aktivera sig, etc, etc, etc, så finns det nog alla skäl i världen att vänta med att bryta just den kedjan, jag kan bara hålla med bjäbbmonstret.

Jag har ingen aning om vem av oss som har tolkat Immelmans beskrivning av sin situation mest korrekt...

Bjäbbmonstret skrev:Hoppa inte på Immelman för att han låter sin mamma komma med mat..

ingen som har hoppat på någon här, ifall man är vuxen och beroende av sin mammas instinkter så är det inte konstigt att andra relationer uteblir, tror jag. Delgav honom det bästa tipset jag hade. Morsgrisar brukar inte komma speciellt longt. Eller har du nogot exempel po tvaertom?

Ja, om mitt barn pga t ex depression inte orkade handla och laga mat skulle jag nog också curla. Det viktigaste är ju att ens barn överlever, det ligger djupt i en.

Fast i det här fallet känns som mamma skulle behöva äta med sonen också. Precis som en del gamla som förr i tiden hade en hemsamarit som både handlade och tillagade maten och fanns kvar när de åt. Nuförtiden får de en matlåda som de ska värma upp själva, och vårdbiträdet har inte tid att stanna medan de äter. Så risk för att matlådorna samlas i kylen.

Men det känns hemskt att Immelman inte ens pratar med sin mamma, samtidigt som hon verkar vara den enda kontakt han har. Alltså jag håller med om att "modersberoendet" inte verkar vara det enda el största problemet. När I mår bättre/fått andra kontakter/blivit av med sin sociala fobi är det dags att frigöra sig från mamma.

Jag tror alltså inte att det är mamman som är orsaken till I:s problem utan att hennes curlande är en följd av hans problem. Möjligen påverkas min inställning av att jag själv är mor.

Problemet är väl att jag alltid har haft någon i min närhet som kunnat hantera såna saker, likt att tvätta och hålla reda på mat/hyra etc. Tidigare bodde jag hemma, fram tills att jag började på universitetet, då jag blev tillsammans med en tjej som hanterade såna saker bättre än mig men hon gjorde slut med mig för ca. 2 månader sen vilket har satt mig i en fas av "ok" vilket resulterar i en brist på engagemang i mitt uppehållstillstånd. Städa, inhandla mat, hålla reda på hyra etc. Bor i studentlägenhet nu, gjort det i ett år. Det är antagligen inte så att jag kommer dö innan jag äter. Jag äter bröd och köttbullar när jag väl känner att blodsockret sjunker för mycket pga. min diabetes (typ 1, födsel).

Min pappa försöker hålla kontakten med mig med, men jag har väldigt svårt för människor av det manliga könet pga. mobbningen i 1-9 årskurs samt första 3 terminerna på gymnasiet vilket gör att jag har lite lättare att prata med tjejer. Jag går ut ca. 1 gång per dag men det händer ibland att jag skippar det pga. tidsbrist enligt mig. Har svårt att sova pga. det med, 1/3 av ens tid går åt till att sova så jag har svårt att göra det. Att utesluta en extra timma för att gå ut blir svårt ibland med men lyckas vanligtvis hålla det som "tradition" att gå ut en timma per dag.

Pluggandet går bra antar jag, har klarat av MKV film a-c och filosofi nu, ligger inte efter något och har inte fått underkänt någon gång. Det är bara det att pluggandet är det någon som säger åt mig att göra, läraren sätter upp en deadline, med specifika instruktioner om vad man ska göra. Jag har svårt att se effekterna av kost vilket gör det svårare att hantera det. Det är heller ingen som uppmanar mig till det vilket gör det lite svårare med.

Immelman, gör ett matschema! Vi vill veta vad du ska ha till middag de sju närmaste dagarna samt vad du tänker äta till frukost!

Varierad kost och sånt som är bra för dig.

Resten av tiden kan du äta bröd och köttbullar.

Man behöver inte har lärt sig laga mat för att kunna laga mat. När jag flyttade hemifrån kunde jag inte laga mat alls för min mamma gillade inte att jag var i köket. Jag har lärt mig efter böcker och det mesta går bra bara man undviker de mest omständiga rätterna.

Har du blivit deprimerad efter att din flickvän gjort slut? Eller är du öht beroende av att en flickvän agerar "mamma"?

Du skulle kunna få insatsen boendestöd enligt Socialtjänstlagen. Boendestödjaren kan t ex städa tillsammans med dig (inte åt dig), peppa dig att betala räkningar etc. Men det kräver att du kontaktar någon på kommunen.

Jag förstår att du kan ha svårt med kontakt med killar i din egen ålder pga mobbningen. Så var det för mig också. Men jag förstår inte hur din far kommer in i det, el mobbade han dig också? (Att jag misstrodde killar betydde inte att jag misstrodde min far, jag visste ju att han älskade mig.)