Hur föräldrar sköter sina barn
104 inlägg
• Sida 4 av 5 • 1, 2, 3, 4, 5
Kan vi definiera "respekt"? Jag kan för egen del tolka ordet respekt på åtminstone två sätt om inte flera.
Dels är det den sortens respekt som kommer av en innerlig känsla för någon för att de förtjänat det med sitt sätt att vara. Sedan finns det en annan sorts "föräldrarrespekt" man gör som man blir tillsagd utan att opponera sig för att det är en överhet som talar och man har inte mycket annat val.
Jag föredrar att mina ungar respekterar mig på det första sättet, men jag kan inte tvinga dem eller kräva det av dem, men visst; sedan har jag krav på nr 2 också mellan varven om situationen så kräver. Det finns tillfällen då jag inte tål att bli motsagd eftersom det trots allt är jag som är den vuxna i sammanhanget och som försörjer dem. Men jag hoppas att det är ytterst sällan det andra sättet gör sig gällande.
Sedan finns det ju kulturellt betingade sociala koder, där det är sedvana i vissa kulturer att "respektera" äldre, på gott och på ont.
Respekt är egentligen ett jäkligt svårt begrepp?
Jag tycker inte att barn nödvändigtvis varken måste älska eller respektera sina föräldrar, dock. Det måste förtjänas, såväl den ömmare kärleksrespekten som att man står på sig mellan varven och inte ger vika när det gäller. Jag har svårt att förstå att föräldrar ex kan hamna i situationer där de är rädda för sina barn, även om det är stora/vuxna tonårssöner, då upplever jag att jag ifrågasätter "hur det kunde bli sådär?"
Dels är det den sortens respekt som kommer av en innerlig känsla för någon för att de förtjänat det med sitt sätt att vara. Sedan finns det en annan sorts "föräldrarrespekt" man gör som man blir tillsagd utan att opponera sig för att det är en överhet som talar och man har inte mycket annat val.
Jag föredrar att mina ungar respekterar mig på det första sättet, men jag kan inte tvinga dem eller kräva det av dem, men visst; sedan har jag krav på nr 2 också mellan varven om situationen så kräver. Det finns tillfällen då jag inte tål att bli motsagd eftersom det trots allt är jag som är den vuxna i sammanhanget och som försörjer dem. Men jag hoppas att det är ytterst sällan det andra sättet gör sig gällande.
Sedan finns det ju kulturellt betingade sociala koder, där det är sedvana i vissa kulturer att "respektera" äldre, på gott och på ont.
Respekt är egentligen ett jäkligt svårt begrepp?
Jag tycker inte att barn nödvändigtvis varken måste älska eller respektera sina föräldrar, dock. Det måste förtjänas, såväl den ömmare kärleksrespekten som att man står på sig mellan varven och inte ger vika när det gäller. Jag har svårt att förstå att föräldrar ex kan hamna i situationer där de är rädda för sina barn, även om det är stora/vuxna tonårssöner, då upplever jag att jag ifrågasätter "hur det kunde bli sådär?"
Senast redigerad av Kikarn 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Kikarn skrev:Kan vi definiera "respekt"? Jag kan för egen del tolka ordet respekt på åtminstone två sätt om inte flera.
Dels är det den sortens respekt som kommer av en innerlig känsla för någon för att de förtjänat det med sitt sätt att vara. Sedan finns det en annan sorts "föräldrarrespekt" man gör som man blir tillsagd utan att opponera sig för att det är en överhet som talar och man har inte mycket annat val.
Jag håller med dig. Visst finns det många sorters respekt, och visst föredrar man att ens barn känner respekt på det förstnämnda sättet. MEN det andra sättet ska också kommas ihåg. En förälder är en förälder (och förmyndare till och med barnets 18:e födelsedag) och därmed har den tills den dagen rätt till respekt och mer att säga till om än vad barnet har. (Även om föräldern även bör lyssna på barnens synpunkter och i viss mån även respektera dessa.)
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Kikarn skrev:
...den sortens respekt som kommer av en innerlig känsla för någon för att de förtjänat det med sitt sätt att vara.
Det är den enda sorts respekt som är värd något för mig. Den sortens respekt är villkorad. Den måste förtjänas varje dag på nytt. Varje dag måste den återupprättas.
Vill man ha den sortens respekt måste man vinna genom att visa den andre (den sortens) respekt, då kan man få den som en gåva tillbaka.
Den andra sortens respekt är bara förklädd rädsla. Det handlar om lydnad som alltid är beroende av det latenta hotet om våld eller hotet att undanhålla något värdefullt, tex kärlek.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Ganesh skrev:Den andra sortens respekt är bara förklädd rädsla.
Kanske. Rädslan (i så fall) grundar sig nog först och främst i ett tvivel om hurvida barnets livserfarenhet är tillräcklig för att avgöra vad som är "rätt och fel" i vissa enskilda frågor.
Ganesh skrev:Det handlar om lydnad som alltid är beroende av det latenta hotet om våld eller hotet att undanhålla något värdefullt, tex kärlek.
Den "andra sortens respekt" behöver väl inte innebära hot om våld? Det handlar om vem som sätter de slutgiltiga reglerna i hushållet, och inget annat. Jag tror det inte kan vara annat än nyttigt för ett barn att veta vem som tar besluten hemma. (Viktigt är det också att en förälder tar sig tid att förklara varför den har en särskild åsikt (och klar ståndpunkt) i frågan.)
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
missbutterfly, om det inte är kärlek som respekten kommer sig av, vad återstår då annat än vad Ganesh just skrev? Han skrev inte bara om våld, som dock var det enda du kommenterade.
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
jonsch skrev:missbutterfly, om det inte är kärlek som respekten kommer sig av, vad återstår då annat än vad Ganesh just skrev? Han skrev inte bara om våld, som dock var det enda du kommenterade.
Jag var otydlig. Menade att den "andra sortens respekt" inte behöver innebära vare sig hot om våld eller att man ifråntar barnet kärlek. (Det finns många andra konsekvenser som är bättre att tillämpa, menar jag.)
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Hur vet man om det stämmer om barnet har förstört föräldrarnas liv eller inte? Kan man skämmas för sitt barn?
Jag skaffar nog inga egna men har ibland funderat på det. Hur känns det, hur känner man för ett eget barn eller flera? Men jag orkar nog inte med någon föräldraroll.
Ja, det är riktigt sjukt hur kläder har den där "hållbarhetstiden på 3 månader". Jag har kanske en del, men jag köper inte ofta heller. Man kanske borde bli av med några kläder, men jag vill inte sortera själv nu. Borde höra vad man kanske kan passa i och spara och så. Och för mkt att ordna upp själv.
Jag skaffar nog inga egna men har ibland funderat på det. Hur känns det, hur känner man för ett eget barn eller flera? Men jag orkar nog inte med någon föräldraroll.
Ja, det är riktigt sjukt hur kläder har den där "hållbarhetstiden på 3 månader". Jag har kanske en del, men jag köper inte ofta heller. Man kanske borde bli av med några kläder, men jag vill inte sortera själv nu. Borde höra vad man kanske kan passa i och spara och så. Och för mkt att ordna upp själv.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 3 gånger.
Jo miss B, nog finns det fler konsekvenser att ... hota med än just de två. Men som sagt. Oavsett vad det består av så är det väl alltid just hot? Vad annars? Eller drar du en gräns nånstans och definierar vissa (teoretiska eller prövade) konsekvenser som ..."påföljd" istället för "straff"?
Du kan ju naturligtvis välja att uppfostra dina barn så men ... jag antar att jag hoppas att du ska välja att inte göra det. Du är en hårding, det har sina fördelar och vore ändå inget du skulle kunna göra mycket åt. Men ändå liksom. Kanske har jag nån poäng här.
/ J
[edit] Det här är tydligt i vad jag just skrev men ska kanske skrivas ut ändå: Jag tror inte att särskilt utpräglad hårdhet är bland de turligaste avvikelser man kan födas med. Jag tror faktiskt att aspighet är något mer neutralt men men, det finns omistliga fördelar med (nästan) allt, ingen får tro att jag inte tror det också.
Du kan ju naturligtvis välja att uppfostra dina barn så men ... jag antar att jag hoppas att du ska välja att inte göra det. Du är en hårding, det har sina fördelar och vore ändå inget du skulle kunna göra mycket åt. Men ändå liksom. Kanske har jag nån poäng här.
/ J
[edit] Det här är tydligt i vad jag just skrev men ska kanske skrivas ut ändå: Jag tror inte att särskilt utpräglad hårdhet är bland de turligaste avvikelser man kan födas med. Jag tror faktiskt att aspighet är något mer neutralt men men, det finns omistliga fördelar med (nästan) allt, ingen får tro att jag inte tror det också.
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
jonsch skrev:Jo miss B, nog finns det fler konsekvenser att ... hota med än just de två. Men som sagt. Oavsett vad det består av så är det väl alltid just hot? Vad annars? Eller drar du en gräns nånstans och definierar vissa (teoretiska eller prövade) konsekvenser som ..."påföljd" istället för "straff"?
Du kan ju naturligtvis välja att uppfostra dina barn så men ... jag antar att jag hoppas att du ska välja att inte göra det. Du är en hårding, det har sina fördelar och vore ändå inget du skulle kunna göra mycket åt. Men ändå liksom. Kanske har jag nån poäng här.
/ J
Jag har aldrig hittills behövt göra det (tack och lov). Min dotter är enormt snäll, intelligent och har inga som helst problem med att lyssna på argument (än så länge). Dessutom är hennes far betydligt mer "hårding" än vad jag är. Det brukar räcka med en blick från honom för att hon ska "sjunka genom jorden" om hon gjort något olydigt. (Jag har ibland varit den mesigare och tröstande parten i dessa lägen.. Även om jag anser det vara rätt att hon hyser respekt för sin far och även för mig.)
Ett barn ska veta att, no matter what, så kommer ens föräldrar aldrig att sluta älska dem. Det är enormt viktigt! Men konsekvenser ska finnas då de har gjort något dumt. Det är också viktigt..
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
finger skrev:Undrar om man får något straff om man inte lärt sig konsekvenser, regler, respekt hemifrån?
Det är nog olika men man kan säkerligen råka rätt illa ut om man inte fått några som helst riktlinjer och/ eller regler hemifrån.
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
missbutterfly skrev:Ett barn ska veta att, no matter what, så kommer ens föräldrar aldrig att sluta älska dem. Det är enormt viktigt! Men konsekvenser ska finnas då de har gjort något dumt. Det är också viktigt..
Jo, sant. Och när jag tänker efter litet så måste jag fråga mig om inte också den "första" typen av respekt bygger på ett slags hot - som alltså är gott i så fall.
Det finns ju en del usla föräldrar också, såna som inte förtjänar och inte har sina barns kärlek. Därför respekterar barnen dem inte heller, inte på "det första" sättet. I "bästa" fall respekterar de dem för att få mat på bordet, få ut sitt arv eller slippa stryk. I såväl sagor som verklighet finns varianter av det där.
Goda föräldrar gör istället just som du skrev, de får barnet att vilja bry sig om tillsägelser, både såna vilkas efterlevnad kan kontrolleras och sådana som är av typen råd. Föräldrarna är ju nämligen känslomässigt viktiga för barnet. Därför kan man väl faktiskt säga att alla goda föräldrar indirekt hotar med minskat uppvisande av kärlek. Eller hotar man bara med att binda barnet fast i barndom, om det inte visar sig vuxet nog? Nja, det är nog båda, jag har svårt att få det till annat.
Möjligen bör kanske principen vara: Så mycket minskad-visad-kärleks-hot som möjligt och så litet hot av "andra" typen som möjligt. Eller är jag så trött så här i natten att jag glömmer något alltigenom utilitarisktiskt alternativ?
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
missbutterfly skrev:finger skrev:Undrar om man får något straff om man inte lärt sig konsekvenser, regler, respekt hemifrån?
Det är nog olika men man kan säkerligen råka rätt illa ut om man inte fått några som helst riktlinjer och/ eller regler hemifrån.
Jo, tyvärr är det nog så.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Regler och riktlinjer går att lära ut utan hot om våld eller straff av olika slag. Det viktiga är då att resonera kring vad som är rätt och fel och vad som kan hända om man bryter emot dem. Sedan kan barnet själv ta ställning till om det vill följa regeln eller inte. Hot, straff och "gränser" är primitiva NT-metoder som inte fungerar på alla barn.
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Jag har läst någonstans att barn som är för hårt och strängt uppfostrade flippar ut någon gång och då blir det riktigt jobbigt.
Så här tänker jag...
Att ständigt eller iaf ofta bli påmind om allt dåligt man gör med konsekvenser/straff som följd kan göra att man inte bygger upp någon självkänsla. En människa utan självkänsla klarar sig inte särskilt bra som vuxen.
Att göra dumheter medvetet är helt klart inte bra men att barn gör dumma saker i sina försök att få grepp om världen det får man stå ut med. Man förklarar och pratar tillsammans med varandra om vad som är rätt och fel. Tar man till en massa straff så känner barnet bara att det är så uselt och värdelöst så det är inte lönt att anstränga sig.
Eventuella konsekvenser får man väl anpassa lite till vad barnet gjort. Men man får inte glömma barnets rättigheter. Kränkningar, aga, hot, frihetsberövande i form av utegångsförbud är inte ok. Det är till och med olagligt.
Uppmuntra barnet att göra bra saker istället. Det kan man börja med redan hos väldigt små barn. Barn älskar att få beröm och då vill de bara fortsätta.
Var tydlig. Hota inte med "du får aldrig mer... ( tex följa med och handla)" om du inte menar det. Det skapar bara förvirring och dina ord mister sin mening.
Be barnet om ursäkt/förlåtelse när du känner att du gick för långt/att du gjorde fel. Det om något gör att barnet känner respekt för dig. Du är inte perfekt, vi gör alla misstag. Det är bara mänskligt.
Så här tänker jag...
Att ständigt eller iaf ofta bli påmind om allt dåligt man gör med konsekvenser/straff som följd kan göra att man inte bygger upp någon självkänsla. En människa utan självkänsla klarar sig inte särskilt bra som vuxen.
Att göra dumheter medvetet är helt klart inte bra men att barn gör dumma saker i sina försök att få grepp om världen det får man stå ut med. Man förklarar och pratar tillsammans med varandra om vad som är rätt och fel. Tar man till en massa straff så känner barnet bara att det är så uselt och värdelöst så det är inte lönt att anstränga sig.
Eventuella konsekvenser får man väl anpassa lite till vad barnet gjort. Men man får inte glömma barnets rättigheter. Kränkningar, aga, hot, frihetsberövande i form av utegångsförbud är inte ok. Det är till och med olagligt.
Uppmuntra barnet att göra bra saker istället. Det kan man börja med redan hos väldigt små barn. Barn älskar att få beröm och då vill de bara fortsätta.
Var tydlig. Hota inte med "du får aldrig mer... ( tex följa med och handla)" om du inte menar det. Det skapar bara förvirring och dina ord mister sin mening.
Be barnet om ursäkt/förlåtelse när du känner att du gick för långt/att du gjorde fel. Det om något gör att barnet känner respekt för dig. Du är inte perfekt, vi gör alla misstag. Det är bara mänskligt.
Senast redigerad av serpentin 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Angående frågan om "tid för sig själv" trots föräldraskap så förutsätter jag att det eventuella barnet har en far också som har kapacitet att ta hand om det. Det är för min del en förutsättning för att försöka skaffa barn.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Bjäbbmonstret skrev:Angående frågan om "tid för sig själv" trots föräldraskap så förutsätter jag att det eventuella barnet har en far också som har kapacitet att ta hand om det. Det är för min del en förutsättning för att försöka skaffa barn.
Men så ser inte verkligheten ut för alla.
Mer ensamstående än vad jag är kan man inte bli. Tid för mig själv får jag ha när mitt barn sover. Men då får jag ha den tiden hemma och stå på stand by för barnet kan ju vakna.
Senast redigerad av serpentin 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Jag förstår det serpentin, och det är svårt att veta hur en relation överlever ett eventuellt föräldraskap. Jag bara hoppas att jag är kapabel nog att inte skaffa barn med någon man som smiter från sin del.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Ganesh skrev:Kikarn skrev:
...den sortens respekt som kommer av en innerlig känsla för någon för att de förtjänat det med sitt sätt att vara.
Det är den enda sorts respekt som är värd något för mig. Den sortens respekt är villkorad. Den måste förtjänas varje dag på nytt. Varje dag måste den återupprättas.
Fast det är inte svart eller vitt, och om jag skall gå till min egen erfarenhet av att vara 163 lång och försöka mästra en hundrakilosson i värsta tonårsfasen som är kring 190, så får man använda sig av den andra sortens respekt också, eller åtminstone se till att den gungar i luften allt mellan varven. Vi gjorde upp när han var 14, en gång för alla, inte genom att jag hotade med våld eller använde det, utan genom att jag inte vek undan en tum när HAN testade sin viljestyrka gentemot mig, genom att höja handen om jag inte flyttade mig från ytterdörren så han kunde gå ut trots att jag hade sagt att det var ingång för kvällen som gällde. Så det är inte svartvitt det här med respekt, och vilka respektkrav man har på sina barn som förälder.
Min son orienterade sig i omvärldens bild av sig själv som "farlig" och "utagerande" och "opålitlig i sitt humörsvängande". Hade jag på något sätt gett honom näring i den bilden av sig själv, så HADE han varit en mycket farlig man idag. Det är han inte, och när risk föreligger finns det alltid en liten morsa som med bara blicken kan få honom att backa om jag säger att han skall göra det, och han har EN enda gång vågat sig på att kalla mig något fult, det gör han inte om. Inte för att jag hotade, inte för att jag uttalade något som helst hot om våld, utan för att jag inte vek varken med blick, hållning eller inställning och han tog också konsekvenserna den gången.
När jag inte har blivit rädd, när jag inte har blivit osäker i min roll eller vikt för hans aggressivitet, så har jag både vunnit en sorts respekt som trots allt bygger på en auktoritär respekt och så länge vi har det här förhållandet kan jag för alltid känna mig säker på; att min son är inte så farlig som man säger. Lyssnar han inte på någon annan så lyssnar han på sina föräldrar om inte annat. (vi kan alltid nå honom i alla lägen, även under ett aggressivt utfall).
Nu får jag väl fasen för att jag gick in i min erfarenhet som förälder, men det tar jag.
Jag är dubbel när det gäller respekt och värdering av ordet för det finns massor av olika sorters respekt.
Den man förtjänat, den man jag personligen trots allt tycker att barn skall visa vuxna, den man vunnit för att man inte visat rädsla för att man inte gett sig och inte backat och den man vinner för att man inte golar ner någon eller går och jiddrar, den kulturella etc, etc, etc.
Respekt är inget enkelt ämne som är svart eller vitt, utan mycket går in i varandra och det finns ex områden där vi även kommer in på heder då respekt och heder ochså går in i varandra.
att hålla sitt ord- stolthet och respekt bygger ochså bo.
Nu var jag luddig, men jag har inte tänkt riktigt klart om vad jag tycker och hur jag förhåller mg.
Senast redigerad av Kikarn 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Det händer att jag möter barn som inte är mina och som uppför sig respektlöst mot vuxna eller sina föräldrar på olika sätt. Sånt väcker min vrede ärligt talat. Inte mot barnet i första hand, utan mot vuxenvärlden runtomkring det. Senat häromdagen hörde jag en åttaåring be sin mamma dra åt helv*te.
"Ursäkta mig, jag hade aldrig tolererat ett sådant uppförande från en åttaåring."
Reaktionen: En axelryckning; "vad skall jag göra, han verkar inte må så bra just nu".
Tror fasen att ungen inte mår bra, han har ju ingen vuxenvärld att förlita sig på när det gäller rätt och fel och hur man uppför sig. (Han har INGEN diagnos, inte mamman heller).
Nu var jag oerhört mästrande i mitt förhållningssätt till hur jag tycker att andra skall göra och det tar jag i det här avseendet. Det är ytterst medveten; jag tycker absolut att en liten gosse som tar sig sådana friheter bör få en korrigering, oavsett hur den ser ut! (så länge den håller sig inom lagens ramar förstås!).
"Ursäkta mig, jag hade aldrig tolererat ett sådant uppförande från en åttaåring."
Reaktionen: En axelryckning; "vad skall jag göra, han verkar inte må så bra just nu".
Tror fasen att ungen inte mår bra, han har ju ingen vuxenvärld att förlita sig på när det gäller rätt och fel och hur man uppför sig. (Han har INGEN diagnos, inte mamman heller).
Nu var jag oerhört mästrande i mitt förhållningssätt till hur jag tycker att andra skall göra och det tar jag i det här avseendet. Det är ytterst medveten; jag tycker absolut att en liten gosse som tar sig sådana friheter bör få en korrigering, oavsett hur den ser ut! (så länge den håller sig inom lagens ramar förstås!).
Senast redigerad av Kikarn 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Hmm, har försökt hålla mig från den här diskussionen men lyckas inte längre...
De flesta föräldrar gör det de tycker är rätt. Vem har egentligen rätt att döma dem för det? Såvida det inte handlar om misshandel, psykisk eller fysisk.
Själv har jag varit utsatt för båda delarna och givetvis har det påverkat mig som förälder. Jag har definivt inte gjort rätt alla gånger, kanske snarare fel åt andra hållet. Men jag anser ändå att mina barn är fina människor som jag är stolt över.
Som förälder gör man så gott man kan. Jag har alltid älskat mina barn och på något sätt tror jag att det har varit det viktigaste för dem. Att de inte alltid fått det de behöver har i det stora hela mindre betydelse. Ska fattiga människor avstå från att skaffa barn för att de inte kan ge barnet det de materiellt sett behöver? Då tycker jag att man är snett ute.
Av princip är jag anti hård uppfostran, vilket beror på mina egna erfarenheter. Då gör man tvärtom, det är inte heller rätt alla gånger. Jag har varit rädd för mitt barn. Mitt barn har kallat mig hora, idiot mm, knuffat mig och det har inte funnits någonting jag har kunnat göra åt saken. Mer än att tjata, diskutera och stå i vägen. Jag har inte tillåtit min rädsla att stå i vägen för det jag tror på.
Idag har vi en jättebra relation. Det är jag som får hjälpa till med saker. Pappa är mer eller mindre ute ur bilden. Tråkigt men han får kanske skylla sig själv som inte tagit sitt ansvar, det är jag som fått ta alla smällar. Jag som har stridit för mitt barns rättigheter. Det märker barnen, de känner vem som älskar dem och bryr sig om dem (i nöd och lust).
Ändå är jag en av de som kallats för egoistiska i den här tråden. Jag låter inte mina barn gå före mitt eget liv. Jag har också rätt till ett liv trots att jag har barn. Men det är ändå mig de vänder sig till oavsett det gäller positiva saker eller negativa.
Jag reagerar också på det där med NT:ig uppfostran. Vad betyder det?
De flesta föräldrar gör det de tycker är rätt. Vem har egentligen rätt att döma dem för det? Såvida det inte handlar om misshandel, psykisk eller fysisk.
Själv har jag varit utsatt för båda delarna och givetvis har det påverkat mig som förälder. Jag har definivt inte gjort rätt alla gånger, kanske snarare fel åt andra hållet. Men jag anser ändå att mina barn är fina människor som jag är stolt över.
Som förälder gör man så gott man kan. Jag har alltid älskat mina barn och på något sätt tror jag att det har varit det viktigaste för dem. Att de inte alltid fått det de behöver har i det stora hela mindre betydelse. Ska fattiga människor avstå från att skaffa barn för att de inte kan ge barnet det de materiellt sett behöver? Då tycker jag att man är snett ute.
Av princip är jag anti hård uppfostran, vilket beror på mina egna erfarenheter. Då gör man tvärtom, det är inte heller rätt alla gånger. Jag har varit rädd för mitt barn. Mitt barn har kallat mig hora, idiot mm, knuffat mig och det har inte funnits någonting jag har kunnat göra åt saken. Mer än att tjata, diskutera och stå i vägen. Jag har inte tillåtit min rädsla att stå i vägen för det jag tror på.
Idag har vi en jättebra relation. Det är jag som får hjälpa till med saker. Pappa är mer eller mindre ute ur bilden. Tråkigt men han får kanske skylla sig själv som inte tagit sitt ansvar, det är jag som fått ta alla smällar. Jag som har stridit för mitt barns rättigheter. Det märker barnen, de känner vem som älskar dem och bryr sig om dem (i nöd och lust).
Ändå är jag en av de som kallats för egoistiska i den här tråden. Jag låter inte mina barn gå före mitt eget liv. Jag har också rätt till ett liv trots att jag har barn. Men det är ändå mig de vänder sig till oavsett det gäller positiva saker eller negativa.
Jag reagerar också på det där med NT:ig uppfostran. Vad betyder det?
Senast redigerad av Matulda 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Matulda skrev: Hmm, har försökt hålla mig från den här diskussionen men lyckas inte längre...
Me like!
Matulda skrev:De flesta föräldrar gör det de tycker är rätt. Vem har egentligen rätt att döma dem för det? Såvida det inte handlar om misshandel, psykisk eller fysisk.
Håller med på punkt 1; men när jag ser föräldrar som lägger sig helt platt eller skiter i sina barns behov, då har jag svårt att avhålla mig från att tänka kritiskt. Där är jag onekligen väldigt mycket moraltant.
Matulda skrev:Själv har jag varit utsatt för båda delarna och givetvis har det påverkat mig som förälder. Jag har definivt inte gjort rätt alla gånger, kanske snarare fel åt andra hållet. Men jag anser ändå att mina barn är fina människor som jag är stolt över.
Cheez, jag kan skriva en bok om att göra fel som förälder. Konstigt nog så verkar barnen förstå att även när jag inte har räckt till, så har jag gjort mitt bästa. De dömer mig inte, så därför får jag nog tro att det är där ribban för "good-enough-parenting" finns?
Matulda skrev:Ändå är jag en av de som kallats för egoistiska i den här tråden. Jag låter inte mina barn gå före mitt eget liv. Jag har också rätt till ett liv trots att jag har barn. Men det är ändå mig de vänder sig till oavsett det gäller positiva saker eller negativa.
Definiera att inte låta barnen gå före ditt eget liv? Jag tror att de flesta föräldrar låter barnen gå före deras eget liv, men att vi kanske definierar det olika beroende på vad vi pratar om. Har man inte sett till att barnens behov är tillgodosedda medan man ägnar sig åt sitt eget liv, då kallar jag det oansvarigt. Att ha egna behov som man lever ut är inte oansvarigt, tvärtom. Barn mår bättre av att ha föräldrar som inte lever GENOM dem. Barn förtjänar föräldrar som mår så bra som möjligt, självfallet. Men jag skulle aldrig käka entrecote på restaurang om inte ungarna har mat på bordet hemma. Ex.
Senast redigerad av Kikarn 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
serpentin skrev:Jag har läst någonstans att barn som är för hårt och strängt uppfostrade flippar ut någon gång och då blir det riktigt jobbigt.
Så här tänker jag...
Att ständigt eller iaf ofta bli påmind om allt dåligt man gör med konsekvenser/straff som följd kan göra att man inte bygger upp någon självkänsla. En människa utan självkänsla klarar sig inte särskilt bra som vuxen.
Att göra dumheter medvetet är helt klart inte bra men att barn gör dumma saker i sina försök att få grepp om världen det får man stå ut med. Man förklarar och pratar tillsammans med varandra om vad som är rätt och fel. Tar man till en massa straff så känner barnet bara att det är så uselt och värdelöst så det är inte lönt att anstränga sig.
Eventuella konsekvenser får man väl anpassa lite till vad barnet gjort. Men man får inte glömma barnets rättigheter. Kränkningar, aga, hot, frihetsberövande i form av utegångsförbud är inte ok. Det är till och med olagligt.
Uppmuntra barnet att göra bra saker istället. Det kan man börja med redan hos väldigt små barn. Barn älskar att få beröm och då vill de bara fortsätta.
Var tydlig. Hota inte med "du får aldrig mer... ( tex följa med och handla)" om du inte menar det. Det skapar bara förvirring och dina ord mister sin mening.
Be barnet om ursäkt/förlåtelse när du känner att du gick för långt/att du gjorde fel. Det om något gör att barnet känner respekt för dig. Du är inte perfekt, vi gör alla misstag. Det är bara mänskligt.
Tänk om alla föräldrar gjorde så! Medgav att de Kan begå några fel.
Min respekt för mina föräldrar är inte riktig iallafall. Bygger mer på att inte göra dem sura.
Senast redigerad av regnif 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Kikarn skrev:Håller med på punkt 1; men när jag ser föräldrar som lägger sig helt platt eller skiter i sina barns behov, då har jag svårt att avhålla mig från att tänka kritiskt. Där är jag onekligen väldigt mycket moraltant.
Fast det behöver ju inte betyda att de skiter i sina barn. Det kan dock betyda att de inte har orken/kraften att kämpa längre. Om jag ser till mina egna erfarenheter med soc/BUP etc så förstår jag de föräldrar som inte orkar längre. Det kan tolkas som att de skiter i sina barn när det i själva verket är så att överheten vinner. Det finns en gräns för vad människor tål.
Cheez, jag kan skriva en bok om att göra fel som förälder. Konstigt nog så verkar barnen förstå att även när jag inte har räckt till, så har jag gjort mitt bästa. De dömer mig inte, så därför får jag nog tro att det är där ribban för "good-enough-parenting" finns?
Det var nog lite det jag menade med mitt inlägg, barnen märker att man gör så gott man kan. Man visar ändå kärleken till dem och det är värt så mycket mer än det materiella. De VET att de får allt utifrån ens förutsättningar som förälder.
Definiera att inte låta barnen gå före ditt eget liv? Jag tror att de flesta föräldrar låter barnen gå före deras eget liv, men att vi kanske definierar det olika beroende på vad vi pratar om. Har man inte sett till att barnens behov är tillgodosedda medan man ägnar sig åt sitt eget liv, då kallar jag det oansvarigt. Att ha egna behov som man lever ut är inte oansvarigt, tvärtom. Barn mår bättre av att ha föräldrar som inte lever GENOM dem. Barn förtjänar föräldrar som mår så bra som möjligt, självfallet. Men jag skulle aldrig käka entrecote på restaurang om inte ungarna har mat på bordet hemma
Jag åker utomlands utan mina barn. I mina ögon borde jag ta med dem om jag skulle låta dem gå före mig själv. Vilket i praktiken skulle innebära att ingen av oss skulle kunna åka för det blir för dyrt. Jag går på restaurang utan dem. Men inte om de ska leva på torra brödkanter, där har du rätt! Trots att de är vuxna nu och lever sina egna liv har jag ändå en känsla av att jag är ego när jag gör sådana saker (antagligen ligger det mer hos mig än hos dem). Jag odlar mina egna intressen. Jag involverar inte dem i allt jag gör. Nu är de som sagt vuxna men jag gjorde annat även innan de blev det. Då gick jag på krogen när de var hos pappa. Jag och sambon har åkt på "kärleksweekender".
Men som du säger så definierar vi saker olika och jag tror (om jag ska tro på det andra säger till mig) att min gräns är kortare (blir det rätt?) än många andras. Jag får ofta höra att jag tar överdiven hänsyn till mina barn, att jag skämmer bort dem etc...
Det regnif och serpentin säger kan jag bara hålla med om!
Senast redigerad av Matulda 2011-05-04 19:35:08, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Barn och föräldraskap