sugrövmanövern skrev:Tygblöjor . Deep tankar from sugrovmanoveren.

Men alltså... Hur får man bort bajset, skrapar man bort det värsta med någon slags bajsskrapa först, eller lägger man in allt bajs i tvättmaskinen och hoppas på ett mirakel?

Man kan använda ett inlägg som består av tunt rispapper. Man håller blöjan över toalettstolen och tippar ner rispapper med innehåll.

serpentin skrev:Då blir jag mer upprörd över att se hur föräldrar matar sin ettåring med hamburgare från Macdonalds. Eller häller saft i nappflaskan.

Jupp, absolut!

När det gäller miljödebatten så blir jag inte upprörd för att man inte väljer att göra saker på mitt sätt, vill bara förtydliga detta. Inte när det gäller det basala som mat och blöjjor och vardagsinsatser etc.

Det jag dock kan bli upprörd över är faktorer som att unga föräldrar tar lån för att få råd med barnprodukter, för att man inte kan tänka sig att köpa begagnat - man vill ha det alla andra har, det som är fräckast just nu. Fast jag blir inte upprörd på individnivå, utan för att samhället och tillvaron har vänt trenden åt detta hållet!
Det värsta jag har hört var ett ungt föräldrarpar som hade tagit lån på 32,000:- för att få råd med allt som barnet skulle ha.

Jag blir upprörd över att hm och butikerna gör kollektioner som har en livslängd på tre månader.
Jag blir upprörd över att barnvagnstillverkare har skapat kollektionskänsliga barnvagnar, och kommer ut med nya modeller flera gånger om året, där man bytt färg och form så att det som kom halvåret innan är "omodernt".
Att en ny barnvagn har ett pris på 7-10 000:- ett halvår senare så får du knappt vagnen såld för 3-4000:- ett år senare får du vara glad för hälften och ytterligare en tid senare får du vara glad om du får en femhundring om du ens får den såld för att blocket svämmar över av begagnade vagnar. (Och alla vill förstås helst ha nytt).

Barnvagnar idag håller knappt för fler än två barn, eftersom många bärande detaljer är av plast. Förr kunde en vagn lätt hålla till tio ungar utan att gå sönder om man bara bytte bussningar lite då och då. (som kostade ett par kronor).

Sånt är jag upprörd över, inte över att människor köper det i sig.

Stort tack till moderatorer och admin för att ni delade upp tråden!

Kikarn, jag skippar citaten så det inte blir så långt. Håller med dig i mycket av det du skriver här ovan om slit och släng och överkonsumtion mm. Jag köper hellre en begagnad overall från ett bra märke än nytt från HM. Då vet jag att overallen håller och att jag kan sälja den till någon annan sedan.

Begagnade vagnar och begagnade cyklar är toppen. Kvalitet och second hand är bättre än nytt och billigt skräp som man bara får kasta.

Kikarn skrev: Här MÅSTE jag bara invända trots min egen inställning.
Man blir inte en duktigare eller bättre FÖRÄLDER för att man väljer att göra vissa saker som att tvätta blöjjor och laga barnmaten själv, eller att amma ens; allt det där är påhäng som inte säger ett skvatt om kapaciteten man har i sitt föräldrarskap, eller vilken kvalitet det finns i det överhuvudtaget. Faktum är att missbutterfly har en viktig poäng, man skall inte skjuta över sina egna mål och skapa en arbetsbelastning som innefattar att man inte har tid att prioritera tid och anknytningsskapande med sitt barn. Det är egentligen väldigt förnuftigt och klokt tänkt!

(Jag missade att läsa ovanstående inlägg i debatten.)

Jag kunde inte hålla med mer.
Det är lätt för folk som inte är föräldrar att komma med moralkakor till oss som är det, men när de själva får barn så upptäcker de (och omvärderar) en hel del..
Man har i princip ingen tid över för annat än det som rör praktiskt omhändertagande av barnet/en i början. Hur lätt/ svårt man vill göra det för sig själv är såklart upp till var och en MEN det säger inget om dennes lämplighet för föräldrarollen. Den går ut på så oändligt mycket mer än bara blöjbyten, amning och val av barnvagnar/ bärselar; dessa ting är bara början och egentligen den lättare biten eftersom ett spädbarn inte kräver förståelse och hänsyn för individen mer än på en basnivå.

Den psykologiska biten (den i mina ögon intressanta) av uppfostran börjar inte förrän barnet är runt 2-3 år. Inte förrän då börjar det riktiga ansvaret på allvar; dvs att stärka barnet/en och få det/dem att känna sig tillfreds med livet och sin egen person.
Uppmuntran är a och o. Att ta sig tid för barnet (inte bara praktiskt) blir då betydligt viktigare anser jag.

missbutterfly skrev:Den psykologiska biten (den i mina ögon intressanta) av uppfostran börjar inte förrän barnet är runt 2-3 år. Inte förrän då börjar det riktiga ansvaret på allvar; dvs att stärka barnet/en och få det/dem att känna sig tillfreds med livet och sin egen person.
Uppmuntran är a och o. Att ta sig tid för barnet (inte bara praktiskt) blir då betydligt viktigare anser jag.

Säger de inte att det allra mesta av ett barns grundläggande fostran och självbild grundläggs de första tre åren?

Hur som helst - att ha små barn är en prövning i en massa praktiska uppgifter och en övning i att sätta sig själv tillbaka för barnets behov. Att ha stora barn är att försvara och stå till svars för sina egna värderingar och sitt eget handlande i hög utsträckning och att alltid vara beredd att ifrågasätta, ifrågasättas, stötta och förkastas, rycka ut i akutlägen och hjälpa till att reda ut situationer man aldrig kunde drömma om att de kunde uppstå. Och en otrolig massa saker därtill.

Det är en prövning och en gåva att få lov till det.

Titti skrev:Säger de inte att det allra mesta av ett barns grundläggande fostran och självbild grundläggs de första tre åren?

Vem har påstått det? Det låter nästintill orimligt i o m så små barns begränsning i förmåga att dra egna slutsatser.

missbutterfly skrev:

Titti skrev:Säger de inte att det allra mesta av ett barns grundläggande fostran och självbild grundläggs de första tre åren?

Vem har påstått det?

En stor del av utvecklingsteoretikerna utgår från de första åren för att beskriva personlighetsutvecklning och att det grundläggs redan från spädbarnstiden.

Ex Freud, Bowlby, Stern, Piaget, Erik H Eriksson, mfl, mfl, mfl. Vet inte hur det är med Vysotskij (sorry, har en felstavning just nu, skall försöka hitta rätt namn, blandar alltid ihop namnet med Vladimir Vysotskij, men det är en helt annan rolig gubbe) om han är inne på det här med förrästen. En del av de här gubbarna är riktigt roliga att läsa om man är intresserad av ämnet.

Rättar mitt eget inlägg:

Vygotskij och inte Vysotskij skall det vara!

ford skrev:Det var faktiskt det jag ansåg att man kunde läsa mellan raderna, i hennes inlägg: att hon hade egna intressen, som hon ville ta sig tid till, istället för att satsa 110% på sitt ev. barn.

Läs på raderna nästa gång, för fan!

ford skrev:Det var faktiskt det jag ansåg att man kunde läsa mellan raderna, i hennes inlägg: att hon hade egna intressen, som hon ville ta sig tid till, istället för att satsa 110% på sitt ev. barn.

Damn right. Jag sitter ju för fan inte ihop med mitt barn, utan ser det som viktigt att hon själv får lära sig hur världen funkar. Jag kanske är en skitdålig förälder för det, vad vet jag.

Ford skrev:Som förälder har du inga rättigheter gentemot dina barn, enbart skyldigheter och det är av just den anledningen man skall tänka sig för mer än en gång, innan man skaffar ungar.

You amuse me..
Man besitter väl ändå rättigheten att få sitt barns RESPEKT. (Gör man inte det så har man misslyckats i en väsentlig del av uppfostran.)

Kikarn skrev:

missbutterfly skrev:

Titti skrev:Säger de inte att det allra mesta av ett barns grundläggande fostran och självbild grundläggs de första tre åren?

Vem har påstått det?

En stor del av utvecklingsteoretikerna utgår från de första åren för att beskriva personlighetsutvecklning och att det grundläggs redan från spädbarnstiden.

Grundläggs och formas är två helt olika saker i denna fråga.
Klart att man t ex lär sig stå när man är mellan 1 och 2, men att lära sig hur olika variabler hör samman är något man först (i bästa fall) i 4-5 års åldern kan sätta sig in i. Ge mig gärna något mer matnyttigt att läsa än de (gamla) filosofernas teorier i sakfrågan, om ni nu ska sticka upp med något jag kan dra lärdom av.

missbutterfly skrev:

ford skrev:Det var faktiskt det jag ansåg att man kunde läsa mellan raderna, i hennes inlägg: att hon hade egna intressen, som hon ville ta sig tid till, istället för att satsa 110% på sitt ev. barn.

Damn right. Jag sitter ju för fan inte ihop med mitt barn, utan ser det som viktigt att hon själv får lära sig hur världen funkar. Jag kanske är en skitdålig förälder för det, vad vet jag.

Ford skrev:Som förälder har du inga rättigheter gentemot dina barn, enbart skyldigheter och det är av just den anledningen man skall tänka sig för mer än en gång, innan man skaffar ungar.

You amuse me..
Man besitter väl ändå rättigheten att få sitt barns RESPEKT. (Gör man inte det så har man misslyckats i en väsentlig del av uppfostran.)

Ännu en gång väljer folk att missuppfatta det jag skriver. *suck*

missbutterfly skrev:You amuse me..
Man besitter väl ändå rättigheten att få sitt barns RESPEKT. (Gör man inte det så har man misslyckats i en väsentlig del av uppfostran.)

Nej. Du har ingen "rättighet" att få ditt barns respekt. Däremot får du jobba på att förtjäna och behålla den. Eller menar du på allvar att ett barn ska ha respekt för en förälder även om den föräldern är rent ut elak mot sitt barn, inte sköter om barnet eller öht inte bryr sig speciellt mycket om barnet?

missbutterfly skrev:

Titti skrev:Säger de inte att det allra mesta av ett barns grundläggande fostran och självbild grundläggs de första tre åren?

Vem har påstått det? Det låter nästintill orimligt i o m så små barns begränsning i förmåga att dra egna slutsatser.

Just. Jag tror mer man menar att barnets grundläggande instinkter utvecklas under den tiden. Råkar då barnet vara NT så följer den gängse mallen, annars inte.

tahlia skrev:

missbutterfly skrev:You amuse me..
Man besitter väl ändå rättigheten att få sitt barns RESPEKT. (Gör man inte det så har man misslyckats i en väsentlig del av uppfostran.)

Nej. Du har ingen "rättighet" att få ditt barns respekt. Däremot får du jobba på att förtjäna och behålla den.

Och HUR klarar sig ett barn på egen hand? Jag svarar inte för hur du uppfostrar dina barn men i min familj är det en självklarhet att man hyser respekt för den hand som föder en. (Och detta faller sig oftast naturligt om inte barnet/en är olidligt bortskämda/ bortklemade.)

thalia skrev:Eller menar du på allvar att ett barn ska ha respekt för en förälder även om den föräldern är rent ut elak mot sitt barn, inte sköter om barnet eller öht inte bryr sig speciellt mycket om barnet?

Ja, medan den är barn.
(Men givetvis är alla människor med förstånd snälla mot sina barn. )

Allt annat än att ha respekt för föräldern medan man är barn är i mina ögon felaktigt. Men när man är vuxen och klarar sin tillvaro själv så är det annorlunda. Så länge man är beroende av någon så respekterar man den/ de. Respekterar inte du dina föräldrar i deras hus? (Du bor väl hemma hos dem.) En sak är säker; hade inte jag gjort det så hade jag åkt ut ur deras hus ögonblickligen.

rdos skrev:

missbutterfly skrev:

Titti skrev:Säger de inte att det allra mesta av ett barns grundläggande fostran och självbild grundläggs de första tre åren?

Vem har påstått det? Det låter nästintill orimligt i o m så små barns begränsning i förmåga att dra egna slutsatser.

Just. Jag tror mer man menar att barnets grundläggande instinkter utvecklas under den tiden. Råkar då barnet vara NT så följer den gängse mallen, annars inte.

Nja, det är väl inte instinkter allena man pratar om: utan barn anses utvecklas ex beroende på om/hur omgivningen svarar på dess behov, yttre stimulans etc och hjärnan utvecklar nya nervbanor och nervtrådar, etc, etc, etc. Barn som ex inte får sina olika behov tillgodosedda visar det inte sällan genom att viktkurvan avviker från det förväntade, genom att inte utveckla/avveckla sina olika reflexer, förväntad blickutveckling (att kunna fästa blicken etc, etc, etc).

Det här lär ex vara förklaringsmodeller på hur det kan komma sig att barn i extremt understimulerade miljöer, ex om ni minns nittiotalet och bilderna från barnhem i öststaterna och kina, där de inte gav kontakt och många satt och gungade etc. Det sägs ofta att detta är skapade beteendestörningar som ex beror på undernäring och understimulans etc.

Nu lät jag säkert mästrande, märk väl att jag inte har angivit min egen åsikt i frågan, utan kortfattat närmat mig ämnet ur en teoretisk aspekt.

Kikarn skrev:ex om ni minns nittiotalet och bilderna från barnhem i öststaterna och kina, där de inte gav kontakt och många satt och gungade etc. Det sägs ofta att detta är skapade beteendestörningar som ex beror på undernäring och understimulans etc.

Nu lät jag säkert mästrande, märk väl att jag inte har angivit min egen åsikt i frågan, utan kortfattat närmat mig ämnet ur en teoretisk aspekt.

Du låter verkligen inte mästrande på något vis.

Jag kommer väl ihåg filmklippen på Rapport från nittiotalet med bortvalda (utvecklingsstörda) barn på barnhem i Östeuropa. Jag blev mycket illa berörd av de bilderna. -Barn som inte fick någon fysisk närhet ö h t. "De bortglömda barnen" (tror t o m att det gjordes en dokumentär om dessa.) Det var beklämmande att se.

Klart att brist på stimulans hämmar utvecklingen. (Det gör det även på vuxna människor och på alla arter för den delen.)

missbutterfly skrev:Och HUR klarar sig ett barn på egen hand? Jag svarar inte för hur du uppfostrar dina barn men i min familj är det en självklarhet att man hyser respekt för den hand som föder en. (Och detta faller sig oftast naturligt om inte barnet/en är olidligt bortskämda/ bortklemade.)

Har barnet bett om att bo i ditt hus, äta din mat och bli klädd av dig? Nej. Barnet finns där för att DU har valt att skaffa barnet. Att du ger barnet mat, tak över huvudet och kläder är en självklarhet, och ett ansvar du lagt på dig själv, du har ju för guds skull valt att sätta barnet till världen! Ska ditt barn hysa respekt för dig enbart för att du tar hand om det barn DU valt att sätta till världen?

Du skulle med andra ord kunna skita totalt i ditt barns känslor, åsikter och övriga behov (dvs inte visa ditt barn någon som helst respekt) och h*n ska respektera dig ändå för h*n får mat, kläder och husrum? Är det bara jag som ser det som aningen.. snett?

missbutterfly skrev:Så länge man är beroende av någon så respekterar man den/ de. Respekterar inte du dina föräldrar i deras hus? (Du bor väl hemma hos dem.) En sak är säker; hade inte jag gjort det så hade jag åkt ut ur deras hus ögonblickligen.

De får inte behandla mig som skit helt oavsett var jag bor och lika lite som jag skulle hysa respekt för en främmande människa som behandlar mig respektlös, hyser jag någon som helst respekt för mina föräldrar om de behandlar mig på det viset.

Det du säger är dessutom att jag bör respektera varenda skattebetalare i sverige eftersom jag har sjukersättning och är beroende av dem. Faktum är att vi är alla beroende av andra människor, direkt och indirekt, hela vårt liv. Betyder det att vi måste respektera alla dessa människor bara för att vi är beroende av dem, helt oavsett om de behandlar oss om förståndshandikappade, om de spottar på oss eller försöker trycka ned oss?

Kikarn skrev:Nja, det är väl inte instinkter allena man pratar om: utan barn anses utvecklas ex beroende på om/hur omgivningen svarar på dess behov, yttre stimulans etc och hjärnan utvecklar nya nervbanor och nervtrådar, etc, etc, etc. Barn som ex inte får sina olika behov tillgodosedda visar det inte sällan genom att viktkurvan avviker från det förväntade, genom att inte utveckla/avveckla sina olika reflexer, förväntad blickutveckling (att kunna fästa blicken etc, etc, etc).

Reflexer är ju medfödda, såväl när de utvecklas som när de avveckas. Avvecklas de inte "i rätt tid" så beror det inte på miljön iaf.

Kikarn skrev:Det här lär ex vara förklaringsmodeller på hur det kan komma sig att barn i extremt understimulerade miljöer, ex om ni minns nittiotalet och bilderna från barnhem i öststaterna och kina, där de inte gav kontakt och många satt och gungade etc. Det sägs ofta att detta är skapade beteendestörningar som ex beror på undernäring och understimulans etc.

Eller barn som levt i fullständig isolation. Dock att dra några växlar på detta till att npf-drag utvecklas för att föräldrar felstimulerat sina barn är oerhört långsökt.

tahlia skrev:Ska ditt barn hysa respekt för dig enbart för att du tar hand om det barn DU valt att sätta till världen?

Ja. (Givetvis.)

thalia skrev:Du skulle med andra ord kunna skita totalt i ditt barns känslor, åsikter och övriga behov (dvs inte visa ditt barn någon som helst respekt) och h*n ska respektera dig ändå för h*n får mat, kläder och husrum? Är det bara jag som ser det som aningen.. snett?

Detta, kära du, är en helt annan diskussion. Man "skiter inte i" sitt barns känslor och behov. Och därmed inte vice versa. Är du med?
Respekt ska finnas från båda håll. Men barnet ska ha en respekt för sina föräldrar just av den anledningen att de är dennes föräldrar. Man ska (såklart) även respektera sina barn, men alltid veta vem som sätter reglerna i hushållet. (Annars är allt dömt att misslyckas.)

tahlia skrev:

missbutterfly skrev:Så länge man är beroende av någon så respekterar man den/ de. Respekterar inte du dina föräldrar i deras hus? (Du bor väl hemma hos dem.) En sak är säker; hade inte jag gjort det så hade jag åkt ut ur deras hus ögonblickligen.

De får inte behandla mig som skit helt oavsett var jag bor och lika lite som jag skulle hysa respekt för en främmande människa som behandlar mig respektlös, hyser jag någon som helst respekt för mina föräldrar om de behandlar mig på det viset.

Det du säger är dessutom att jag bör respektera varenda skattebetalare i Sverige eftersom jag har sjukersättning och är beroende av dem. Faktum är att vi är alla beroende av andra människor, direkt och indirekt, hela vårt liv. Betyder det att vi måste respektera alla dessa människor bara för att vi är beroende av dem, helt oavsett om de behandlar oss om förståndshandikappade, om de spottar på oss eller försöker trycka ned oss?

Ja, man bör respektera varandra. OCH kanske främst de som ser till att man har en fungerande tillvaro, får det materiella man behöver samt kärlek och omvårdnad. (D v s vad de flesta tänkande föräldrar ger sina barn.)

missbutterfly skrev:Detta, kära du, är en helt annan diskussion. Man "skiter inte i" sitt barns känslor och behov. Och därmed inte vice versa. Är du med?
Respekt ska finnas från båda håll. Men barnet ska ha en respekt för sina föräldrar just av den anledningen att de är dennes föräldrar. Man ska (såklart) även respektera sina barn, men alltid veta vem som sätter reglerna i hushållet. (Annars är allt dömt att misslyckas.)

1. Lägg ned härskartekniken. Eller vänta nu. Du kanske inte tycker jag förtjänar tillräckligt med respekt för besparas sådant? Oavsett vilket så är det en direkt förolämpning mot min intelligens.

Föräldrarna är barnets föräldrar för att de, helt egoistiskt, valde att sätta barnet till världen av den enda anledningen att de ville. Det är knappast något man förtjänar respekt för.

Ser dock att det, som vanligt, är totalt meningslöst för oss att diskutera något, oavsett ämne. Det blir ett ekorrhjul och eftersom en viss nedlåtande ton redan letat sig in ser jag direkt åt vilket håll det pekar, så jag lägger ned här och nu.

rdos skrev:Eller barn som levt i fullständig isolation. Dock att dra några växlar på detta till att npf-drag utvecklas för att föräldrar felstimulerat sina barn är oerhört långsökt.

Jag hoppas att jag var tillräckligt tydlig med att jag inte speglade mina egna åsikter.

tahlia skrev:Föräldrarna är barnets föräldrar för att de, helt egoistiskt, valde att sätta barnet till världen av den enda anledningen att de ville. Det är knappast något man förtjänar respekt för.

Ja, detta är ju också ett synsätt. Låter fruktsamt att se på föräldraskapet på det sättet. (Eller inte? )

tahlia skrev:Ser dock att det, som vanligt, är totalt meningslöst för oss att diskutera något, oavsett ämne. Det blir ett ekorrhjul och eftersom en viss nedlåtande ton redan letat sig in ser jag direkt åt vilket håll det pekar, så jag lägger ned här och nu.

Ditt val om du vill diskutera eller ej. Jag står för mina åsikter.