Det här med att inte träffa en partner och att inte ha någon att dela tillvaron med är ett problem som jag har mött många gånger hos många individer. Och det är oerhört frustrerande måste jag säga. För egentligen säger kvinnor och män -som inte har kastat sig ut i djungeln- precis samma sak. Och det verkar många gånger utgå ifrån att man själv uppfattar att man har tillkortakommanden som andra inte vill relatera till, acceptera eller som man inte vill skylta med, och man är också rädd att bli nobbad. Tror att väldigt många av dem jag har mött har haft just den rädslan, som etta på listan: rädslan att bli sårad och nobbad; att återigen ramla ner i mörkret i tillvaron som man med nöd och näppe håller ihop. Man har varit där tidigare och inte fått gehör och vill inte uppleva det igen.

Jag kan respektera detta på ett sätt, men samtidigt så utgår också ensamhet ifrån just samma aspekt. Rädsla och osäkerhet.

Jag har ett praktiskt exempel där en väninna till mig ställde frågor ang en mycket god gammal vän till mig (bägge har aspergers). Vad hon inte visste då var att vi umgicks via msn och faktiskt hade en levande internetkontakt - det berättade jag förstås för henne så fort frågan kom upp. Jag visste att bägge levde utan relation sedan väldigt många år, på grund av olika skäl, att bägge två led av sin ensamhet och jag... såg inget skäl till att de inte kunde bli goda vänner i varje fall.
Så jag frågade helt enkelt om jag fick nämna via datorn att jag hade fått frågor om honom, av henne, och att hon ville veta vem han var. Det satt långt inne, men det fick jag till sist. (Givetvis var detta avgörande, annars hade jag inte agerat).

Han blev förstås livrädd, och hade massor av funderingar hit och dit och utläggningar och allt det där, och det krävde många timmars dialog innan han faktiskt kunde ta till sig att hon var uppriktig med sin nyfikenhet, och att hon var en jäkligt sympatisk person.
Och ÄNDÅ visste jag, att trots att det var så svårarbetat så hade jag hört bägge två säga att man önskade att träffa någon, och man var livrädd för att det aldrig skulle ske.

Jag gör en lång historia kort, de köpte hus för ett par år sedan, min enda förtjänst var dock att överbrygga olika inledande rädslor, och sen hade de åtminstone mig att prata om ett tag Hon är en jobbig jäkel den där Kikarn, förstås!

Vad jag vill säga med den här långa utläggningen att det inte alltid handlar om den andra partnern och dens eventuella beredskap, utan ibland är man själv den största muren som skall forceras om man inte tänkt sig leva ensam för evigt.

Pemer skrev:Säg det till många av de väninnor Kikarn skrev om. Många faller och faller och faller för fel partners. Skulle vilja möta den rätta, men fortsätter bara gå på nya nitar och falla för vad som visar sig vara fel typ. En del alltid enbart för den sort som väl i en relation verkligen gör dem illa.

Precis som kikarn beskrev så målande, den här biologiskt betingade gruppen lär sig aldrig och vill oftast inte heller lära sig att det finns signaler de skulle behöva ta varning av och andra signaler de skulle vinna på att lära sig snappa upp i stället, om de vill känna igen någon som skulle kunna vara den rätta.

Så det man faller för är många gånger oerhört fel. Det är ju just vad vi redan har konstaterat.

Själv har jag en grundmurad världsbild av att vilja bilda familj och få barn, så jag är synnerligen präglad på att falla för fertila kvinnor jag skulle kunna få barn med på sikt (och extra gärna med betoning på på sikt). Undantag har redan förekommit, så visst... den som lever får se...

Men nu säger du emot dig själv; den biologiskt betingade gruppen har fel men du som tillhör den andra gruppen har rätt trots att du jagar bland de som har fel?

Återigen: hur andra väljer, gillar, vill ha, kan inte vara fel för dem. Möjligen är deras syn fel för dig.

KrigarSjäl skrev:Men nu säger du emot dig själv; den biologiskt betingade gruppen har fel men du som tillhör den andra gruppen har rätt trots att du jagar bland de som har fel?

Återigen: hur andra väljer, gillar, vill ha, kan inte vara fel för dem. Möjligen är deras syn fel för dig.

Jag påstår att män är lika korkade som kvinnor när det gäller att leta efter en partner många gånger och att ni letar lika mycket med reptilhjärnan. Vet inte hur många gånger jag har mött män som vill göra sig av med oönskad uppmärksamhet för att kvinnan ifråga inte är tillräckligt snygg eller har tillräckligt stora tuttar eller annat. När det inte omedelbart rycker i kalsongerna så är objektet diskvalificerat. Så män jagar brudarna som attraherar alla och flickorna jagar männen som skriker högst i baren. Så uppfattar jag det många gånger.

Världen är full av sunda flickor som sitter hemma och som inte orkar gå på krogen i längden och få korgen av alla de möter.

Hur skall man göra för att öppna världarna för varandra? Och börja se varandra som människor?

Jag tror att man får fundera över sitt eget urvalsförfarande och vad man skall ha människan till.
Visst, de gånger jag har tänkt mig ett ONS så har det uteslutande varit attraktion. Vem personen är är av mindre eller ringa betydelse, så länge han har sex appeal på något sätt och attraherar mig, eller ger mig någon sorts kontakt som innebär att vi har kul så länge det varar.

Skall jag ha en partner att dela tillvaron med, så spelar utseende inte längre någon avgörande roll, utan det är vår förmåga att lösa saker ihop som är det viktiga. Kamratskap. Visst måste det finnas en attraktion, men den brukar man hitta på vägen när allt annat klaffar. Att utesluta någon för att den är en "kamrattyp" samtidigt som man säger att man vill leva ihop med en sund person, är obegåvat.... men det sker allt för ofta.

Jag tycker du kan ägna dig åt ditt eget beslutsförfarande istället för att tala om för andra hur de ska välja.

Människan har nämligen en viss tendens att fatta egna val. Oavsett vad du anser om det.

KrigarSjäl skrev:Jag tycker du kan ägna dig åt ditt eget beslutsförfarande istället för att tala om för andra hur de ska välja.

Människan har nämligen en viss tendens att fatta egna val. Oavsett vad du anser om det.

Självklart. Men frågan är om det är viktigt i sammanhanget när man vill föra en dialog eller diskussion? I min värld är det brukligt att man utgår ifrån och för ut sina egna åsikter. Sedan blir det en dialog eller diskussion om andra håller med, eller inte håller med. Det har jag inga problem med. Har du?

Nej, det är allmänt predikande jag är emot.

KrigarSjäl skrev:Nej, det är allmänt predikande jag är emot.

Jag hoppas innerligt att vi kan nå en dialog där mitt tillkortakommande i det här fallet inte behöver vara en återkommande orsak till krock.

Jag har mött det här förr, intet nytt under solen, där jag uppfattas som predikande besserwisser och det är många gånger just i det avseendet jag krockar socialt i samvaro med andra. Jag har tydligen en helt omedveten förmåga att få andra att uppleva att jag uttalar mig på ett sätt där jag "kan allt" "vet allt" och "vill tala om för andra hur de skall tänka", och det är väldigt långt ifrån hur jag menar, eller vad jag avser när jag skriver.

Jag tycker själv inte att jag har rätt alltid, många av mina "predikningar" är omedvetna eller undermedvetna; jag älskar dialoger -över internet- och jag älskar kommunikation som lever och som får mig att inse att man kan se saker och ting ur en annan synvinkel än mitt eget synsätt. Jag är väldigt öppen för det här, men tyvärr är jag dålig på att förmedla det.

Men visst, nu måste jag ta en liknelse som inte kommer att falla i god jord eftersom jag måste relatera till min erfarenhet som förälder:

jag har under mina år som förälder exempelvis hittat olika "käpphästar" där jag mäter mig själv gentemot för att själv uppleva att jag är en "duglig" förälder, något som är svårt, inte minst när man som jag lever i en värld som upptas mycket av kommunikation via aggressionsproblematik eller av agerande som utgår ifrån adhd och aspergers syndrom.
Världen tenderar lätt att bli full av struktur, direkta direktiv, brist på alternativ, schemaläggning av såväl hur man gör/agerar/tänker/dagliga rutiner. Annars ramlar tillvaron för oss alla ihop!
Men också för att jag med största sannolikhet har egna personliga problem med just faktorer som jag beskriver ovan. För att inte krocka med hela världen, så har jag varit tvungen att hitta massa överlevnadsmekanismer och göra upp massor av saker med mig själv och med hur jag skall tackla, kontra INTE tackla, olika saker i tillvaron. Inte minst för att om jag INTE hade gjort det, så hade priset blivit för högt i sista ändan, för att jag skulle ha haft råd att betala det.

Jag är inte någon terapeut eller intresserad av dialog rörande föräldrafrågor. Jag är här för att debattera.

KrigarSjäl skrev:Jag är inte någon terapeut eller intresserad av dialog rörande föräldrafrågor. Jag är här för att debattera.

Men gör det då istället för att envisas med att analysera mig eller tala om för mig vad jag får och inte får skriva.

Det är precis det jag gör, debatterar. Jag analyserar inte folk, det är ohyfsat. Däremot kan det bli en del textkritik. Om man inte tål att få sin argumenterande text ifrågasatt med argument har man inte på nätforum att göra.

KrigarSjäl skrev:Om man inte tål att få sin argumenterande text ifrågasatt med argument har man inte på nätforum att göra.

Det här måste väl ändå till syvende och sist vara en subjektiv bedömning, huruvida man själv tycker att man har på ett nätforum att göra eller ej?

KrigarSjäl skrev:Det man faller för är alltid rätt.

Det kan väl inte vara rätt när man faller för någon annans hustru? Eller när man som präst faller för en konfirmand?

aliasFrollo skrev:

KrigarSjäl skrev:Det man faller för är alltid rätt.

Det kan väl inte vara rätt när man faller för någon annans hustru? Eller när man som präst faller för en konfirmand?

Om denna någon annans hustru bestämmer sig för att lämna sin nuvarande för en ny ser jag inget fel i det per se. Fel eller rätt består i situationens art.
Kärlekens vägar är minst lika outgrundliga som din guds...

Prällar som kladdar på konfirmander borde få fingrarna avhuggna med rostig machete.

Ja, där ser du att det man faller för inte alltid är rätt.

KrigarSjäl skrev:

Pemer skrev:Säg det till många av de väninnor Kikarn skrev om. Många faller och faller och faller för fel partners. Skulle vilja möta den rätta, men fortsätter bara gå på nya nitar och falla för vad som visar sig vara fel typ. En del alltid enbart för den sort som väl i en relation verkligen gör dem illa.

Precis som kikarn beskrev så målande, den här biologiskt betingade gruppen lär sig aldrig och vill oftast inte heller lära sig att det finns signaler de skulle behöva ta varning av och andra signaler de skulle vinna på att lära sig snappa upp i stället, om de vill känna igen någon som skulle kunna vara den rätta.

Så det man faller för är många gånger oerhört fel. Det är ju just vad vi redan har konstaterat.

Själv har jag en grundmurad världsbild av att vilja bilda familj och få barn, så jag är synnerligen präglad på att falla för fertila kvinnor jag skulle kunna få barn med på sikt (och extra gärna med betoning på på sikt). Undantag har redan förekommit, så visst... den som lever får se...

Men nu säger du emot dig själv; den biologiskt betingade gruppen har fel men du som tillhör den andra gruppen har rätt trots att du jagar bland de som har fel?

Återigen: hur andra väljer, gillar, vill ha, kan inte vara fel för dem. Möjligen är deras syn fel för dig.

Visst, de som väljer och fattar beslut och själva blir nöjda med resultaten! Men de som önskar möta någon ur en viss grupp och uppenbart inte förstår hur man hittar den gruppen och hela tiden tenderar att falla för något helt annat och själva blir besvikna gång på gång - där kan du ju inte säga att det inte är fel för dem, det är jättefel för dem. Det tycker de ju i regel själva också!

Själv får jag väl tillstå att jag "jagar" inom en målgrupp som till ack så stor del ser ut att bestå av de som har det här problemet "mer eller mindre i grund och botten", men undantagen finns ju, så det gäller ju "bara" att hitta dem.

Fast undantagen har en djävulusisk förmåga att sammanfalla med galna avstånd, rökning och/eller hundinnehav, det har de ju.

Själv ska jag allvarligt överväga min egen flyttbarhet*. Och aversionerna mot hundjävlar. Men rökning, där drar jag fan gränsen. Urk!

*Trots att det starkaste och viktigaste bandet till hembygden, som jag aldrig velat mista, nu dessutom är vad som har kunnat leda till arbete med lön i stället för sjukersättning!

-Vill du följa med hem och äta makaroner och hångla?
-(Förväntat nej)
-Vadå gillar du inte makaroner?

ufo skrev:-Vill du följa med hem och äta makaroner och hångla?
-(Förväntat nej)
-Vadå gillar du inte makaroner?

=)! Den här tyckte jag var helskön! Se bara till att ha makaroner hemma, för det finns en risk med att ställa frågan; man kan få ett Ja! Då är det lite trist att helt plötsligt komma på att man inte har några makaroner hemma.

Tror man skall lägga till det där sista, annars kan det gå riktigt illa. Jag fick frågan en gång av en ny bekant (på krogen) om jag ville med hem och dricka kaffe. Och jag följde med hem och drack kaffe, i flera timmar. Det var jättetrevligt, men jag hoppas att han inte avsåg något annat i själva verket, för i så fall var det en flopp och ett nerköp för hans del. Jag har det som ett roligt minne väl bevarat.

Jag träffade en kvinna som berättade om en tidigare nätbekant som hon hade bjudit hem på fika. Just på fika. "Vill du komma över på en fika", typ.

Vid ankomsten tar han i hallen av sig jacka, skor...och fortsätter klä av sig skjorta och byxor...!

- Eeeeh.... vad håller du på med?
- Va, ska vi inte knulla?

Det var alltså i hans världsbild vad det betydde att bli inbjuden på fika!

Snacka om att inte alla talar samma språk, eller har samma förväntningar... helt otroligt att det ändå är såpass många som lyckas bli intresserade av varandra bägge två, och kan komma på att båda är det...

Så var det killen som bjudit ut tjejen. Man avnjöt en god tre-rätters middag på restaurang men utan nån om helst konversation. Efter middagen betalade killen och de båda gick ut. Fortfarande under total tystnad satte dom sig i en taxi. Till slut kände sig tjejen tvungen att fråga:

-Ska vi åka hem till mig eller hem till dig?

Och svaret blev:

- Ska det vara så mycket snack så skiter vi i det här.

Man: Haven't I seen you someplace before?
Woman: Yes, that's why I don't go there anymore.

Man: Is this seat empty?
Woman: Yes, and this one will be if you sit down.

Man: Your place or mine?
Woman: Both. You go to yours, and I'll go to mine.

Man: I would go to the end of the world for you.
Woman: But would you stay there?

Svarstips för kvinnor (och några för män!):

“I’d like to call you. What’s your number?”
“It’s in the phone book.”
“But I don’t know your name.”
“That’s in the phone book too.”

“I want to give myself to you.”
“Sorry, I don’t accept cheap gifts.”

"So what do you do for a living?
"Female impersonator."

“So, wanna go back to my place?”
“Well, I don’t know. Will two people fit under a rock?”

“What sign were you born under?”
“No Parking.”

“I know how to please a woman.”
“Then please leave me alone.”

“Haven’t we met before?”
“Yes, I’m the receptionist at the Venereal Disease Clinic.”

“I can tell that you want me.”
“Ohhhh. You’re so right. I want you… to leave.”

“Hey, baby, What’s your sign?”
“Stop.”

“Hey cutie, how ’bout you and I hitting the hot spots?”
“Sorry, I don’t date outside my species.”

“May I see you pretty soon?”
“Why? Don’t you think I’m pretty now?”

“Your body is like a temple.”
“Sorry, there are no services today.”

“I’d go through anything for you.”
“Good! Let’s start with your bank account.”

After hearing a pickup line:
"I like your approach, now let’s see your departure."

If you are looking at a girl and she says “What are you looking at?”
say “I thought you were good looking, but I was mistaken.”

"Would you like to dance?"
"Not with you."
"Oh, come on. Lower your standards a little, I just did."

"Do you wanna dance?"
"Yeah but not with you!"
"You must have misunderstood me, I said you look fat in those pants!"

"Does beauty run in your family?"
A: "It obviously doesn’t in yours!"

"What’s your name sexy?"
"Taken!"

"Do you believe in love at first sight or do you want me to walk by again?"
"Yeah, but this time don’t stop!"

"I think you’re the best looking girl in here."
"Really? Well, I’d better go find the best looking guy then, hadn’t I!"

"Your legs go clear up to your ass".
"Most peoples’ do!"

"Can I buy you a drink?"
"Go ahead, but only if you buy my boyfriend one too!"

“You look like a dream.”
“Go back to sleep.”

"What`s it like being the most beautiful girl in the bar?"
"What`s it like being the biggest liar in the world?"

"I can see forever in your eyes.”
"“But all I can see is never in yours.”

“I looked up beautiful in the thesaurus today and your name was included.”
“Thanks! Hey, I saw your name next to jerk.”

Jag är totalt värdelös på detta med krograggning. Fattar ingenting trots att jag försökt. Vi ett unikt tillfälle blev dock själva raggningsfenomenet ett samtalsämne med en helt ny bekantskap av motsatt kön.

Det var länge sen men ungefär så här efter en del inledande snack:

jag: - Vi kan väl åka hem till dig och dricka kaffe?

hon: - Nej det går inte för jag dricker inte kaffe.

jag: Men då vill jag se dina etsningar.

hon: Nej det går inte för jag har inga etsningar men jag målar lite tavlor ibland.

jag: Ja, det gör jag med. Vi kanske kan måla nåt tillsammans?

hon: Nej det går inte för jag har inga bra penslar just nu.

jag: Men du kan få låna min

hon: Kan du verkligen måla med den?

jag: Jodå, det går jättebra bara jag får låna din färgkopp?

etc etc etc

Det hela "slutade lyckligt" men först blev det en hel natt i en park med diskussioner kring det komiskt löjliga med hela raggningsproceduren. Vi hade hysteriskt kul....dessutom var hon skitsnygg

Är bättre att vara trevlig mott okända människor .
Det är bara idioter och dumhuvuden som raggar på folk de inte känner tex på Bussen eller ute på stan..!!

Bättre att lära känna personen först och sedan se vart de leder..

typiskt sådan dära Don Juan smöriga Fake syd-läningar italienare/spanjorer att springa runt och tönta sig och ragga på okända kvinnor ute på stan sickna jävla idioter.