Länk:
http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=3310

Jag skrev under.

Jag håller med om en hel del, men det är för mycket av rätthaveristiskt prat i det och är för illa skrivet för att jag ska skriva under med mitt namn där.

Däremot såg jag gärna att t ex teve, som Debatt eller Uppdrag granskning tittade på att soc utgår ifrån en förklaringsmodell som inte är fullt tillämpbar när det gäller t ex barn med npf.

De som utreder och placerar barn med oförstådda och/eller outredda npf (och som med tiden fått stora beteendeproblem och psykologiska pålagringar) har inte den kompetens de behöver, inser inte det själva och söker den inte, fast det finns visst kompetens att hämta på t ex LSS-kontoret som ofta är i samma hus.

Det tycker jag är bedrövligt.

Hmm, de kräver att lagen tas bort och görs om? Vad vill de egentligen? Ska den tas bort eller ska den göras om? Det har betydelse för mig om jag ska skriva under eller inte.

Jag är 16 år nu, jag fick LVU (omedelbart omhändertagande) när jag var 14 år.

Jag var placerad i min andra fosterfamilj. Hade mått dåligt sedan 12 års ålder. Självskadade och var självmordsbenägen. Hade ingen kontakt med mina föräldrar sedan jag flyttades därifrån när jag var 13 år.

JAG ÄR ARG!

Jag fick varken vård innan eller efter LVU:t (då jag behövt mer än en helg på BUP-akuten som vanligt).

Jag ville så gärna dö den där dagen. Trodde polisen pratade om någon annan där i bilen när de nämnde LVU, förstod ingenting.

Jag hamnade i en så dålig familj. SOC ska att jag skulle stanna där i 2 veckor, DET BLEV NIO MÅNADER.

Jag blev mer självdestruktiv. Jag tillät mig inte sova, inte äta. Jag skar mig djupare och djupare. Jag överdoserade paracetamol gång på gång och de kände igen mig på sjukhuset. Jag kräktes tills det kunde bli rödaktigt.

Jag svalde glas. Då visste fostermamman det. Hon sa vet du vad de gör på sjukhuset? INGENTING! Jag var rädd.
Tänkte att jag bryr mig inte om jag får operera, jag får iallafall komma ifrån fosterfamiljen, iallafall några dagar.
Jag vågade aldrig berätta om det allvarliga självskadandet, trots att jag blödde och hade ont i nästan en månad.

Fostermamman berättade det aldrig för SOC (frågat SOC, och jag vet att SOC hade tagit mig till sjukhus direkt för säkerhetsskull eller så).



Fostermamman kränkte mig. Hon kunde säga som Ja, vi får se om du verkligen har Asperger eller om du bara är en liten skitunge!
(När jag var 14 år gammal, ensam och hade gått med på att göra utredningen).

Hon skrämde mig så fruktansvärt. Jag rymde och rymde. Överdoserade. Och ville ta livet av mig. Grät varenda dag. Ofta av hennes hårda ord.

" Du gör dig till ett offer med ditt struliga liv"

" När fan ska du börja ta ansvar "

Vid två tillfällen när jag grät och höll fast mig vid elementet i mitt rum där, så kränkte hon mig så fruktansvärt. Jag var LIVRÄDD för att någon skulle se mig sova eller äta.
Och hon sa att jag skulle lägga mig i sängen, jag sa gång på gång att jag gör det när du har gått ut.


Hon drog i mig, jag grät och skrek. Var livrädd. Hon hämtade sin mobil. Sa att hon skulle ta ett kort och visa soc och alla hur barnslig jag var.

Vid två tillfällen.


DET BLEV BARA VÄRRE EFTER MITT LVU. Jag bodde på gatan tillslut. Virade in mig i tidningar för att försöka bli varm ute en natt. Gick runt utanför mitt barndomshem mitt i natten (i stockholms förort).

Jag satt i trapphus och åkte pendeltåget fram och tillbaka, ibland kunde jag inte hålla ögonen öppna efter en skräckslagen natt ute.



ÅTALIGA GÅNGER satt jag utanför socialkontoret, min soc såg mig. Jag SKREK efter hjälp. Kunde inte bo där. Vågade inte vara där utan var ute från tidig morgon till sen kväll. Ibland vågade jag inte återvända på kvällen.
Ibland fick min moster hämta mig när mörkret lagt sig (men hatade att blanda in henne, ville inte göra henne illa...)

Soc struntade i om jag dog, så kändes det. Jag sa att jag kunde bo var som helst, bara inte där.
De sa att det tar tid. Ingen fosterfamilj ville ha mig. Behandlingshem visste det inte, flytta hem var omöjligt.

Efter 9 månader, när jag SKREK efter hjälp så fick jag tillslut agera själv.

Jag stoppade i mig tabletter, så många som möjligt. Och tänkte att, nu får jag nog flytta till det där behandlingshemmet de hade pågång.

( Men det var 3 veckor, jag hade inte den tiden. Jag orkade inte leva.)

Och självklart skulle SOC lura mig på sjukhuset också. De lovade att fostermamman inte skulle komma. Jag vilade ögonen och låg på den hårda britsen.
Sedan kom hon in. Jag fick panik, tänkte inte. Kroppen reagerade bara.
Jag sprang ut, rymde från sjukhuset med giftiga tabletter i mig.

Var livrädd, ville tillbaka. Polisen letade och tillslut hittade de mig. Fått höra på senare tid att om de inte hittat mig inom en viss tid hade jag fått skador eller t.o.m dött.
Det hade jag ingen aning om, jag var bara så rädd för fostermamman.



Fick flytta till behandlingshemmet då mina levervärden bättrades på. Hade ofta både LPT och LVU på mig, endå fick jag ingen behandling.
Jag fick hjälpen jag behövde på behandlingshemmet enligt KBT.

Nu har jag nyligen fyllt 16 år och ska ha egen lägenhet med stöd till sommaren. Klarar av utslusslägenhet med egen ekonomi här. Är extra ordinär helt enkelt.


Har kontakt med mamma och pappa idag. Återhämtat mig fort och otroligt. Om det blir som förväntat så ska LVU:t tas bort till sommaren.

Fick LVU på eget beteende men också att mamma och pappa inte kunde ta hand om mig.

Det som för mig är så konstigt, är att jag inte fick vård. Det heter ju lagen inom vården av unga. Jag blev berövad på min skolgång (trots att jag sa till soc att jag ville gå i skolan), och har missat c.a 1½ år av skolan.
Fast har tagit igen allting.

Jag mådde bara sämre och sämre, SOC hörde inte av sig på hela julen (kanske 2 månader).
Jag ska också notera att jag bodde inte i en fosterfamilj. Utan bodde i deras hus först, men fick höra av den dumma fostermamman att jag skrämde de andra barnen.

Så jag fick bo ensam i en av deras lägenheter. Fostermamman betalade bekanta för att stanna där över natten.

De sista månaderna pratade jag inte alls med fostermamman eller personerna där.



Min historia är lång och det här är en bråkdel av min berättelse.


Somsagt, LVU är inte alltid bra. Tillslut fick jag ju komma till behandlingshemmet. Det jag inte förstår är varför det skulle dröja 3 år innan jag fick den hjälpen jag behövde.



Skriv gärna vad ni tycker. Jag skriver en del för bearbetning, vill gärna ge ut en bok någon gång. Mycket av mina problem berodde på min A.S som jag inte fick hjälp med förrän behandlingshemmet.
Levde i min egen värld där vuxna var monster som ville mig illa. Jag misstolkade och missuppfattade allt och isolerade mig från omvärlden.


Tack för att jag fick skriva av mig lite . . . Gör så jävla ont...

Det du beskriver ska ingen behöva vara med om! Tyvärr är det så att soc inte har rätt kunskaper, det handlar inte om Lagen som sådan. LVU kan egentligen inte misstolkas, ändå blir den misstolkad. Den är en tvingande lag men många socialtjänster tror att den är en ramlag som de får tolka fritt. Därför håller jag med om att den kan behöva förtydligas.

Dina erfarenheter visar ändå att lagen behövs. Den är till för personer som dig. Som du sa, dina föräldrar kunde inte ta hand om dig och själv var du för ung för att kunna ta hand om dig själv. Då behövs ändå en lag som faktiskt tvingar soc att agera. Nu hade du oturen att hamna hos ett soc som var inkompetenta, inte alltför ovanligt, enligt mig finns det alltför många sådana soc här i landet.

Skriv ned dina erfarenheter, det är ett jättebra sätt att bearbeta sina känslor. Skicka in dem till olika bokförlag, förhoppningsvis nappar något och du kanske ändå kan försörja dig på dina negativa erfarenheter. Kunskap behövs och vem om inte en person som varit med om det du har varit med om är bättre lämpad att se till att det når ut?

Jag hoppas att soc åtminstone har gett dig en samtalskontakt. Skriva är bra men du kan nog behöva få prata om det också. Skriv också en anmälan till länsstyrelsen i ditt län. De kan titta på det som soc har gjort. I de flesta fall har soc sina papper i ordning och då händer ändå ingenting. Tråkigt nog går de bara på skriftligt material och det brukar ju soc ha sett till att de ser bra ut. Men det är ändå bra att uppmärkssamma länsstyrelsen. Ju fler anmälningar de får in från människor, desto fler åtgärder från deras sida.

Jag hoppas att det kommer att bli bra för dig i framtiden! Du verkar ändå vara en stark person innerst inne. Plocka fram den och låt dem inte trampa på dig mer!

Jag skriver mer för min egen skull. Att jag vill skicka in den till något förlag är just för att jag vill berätta min historia.
Jag såg annorlunda på världen, jag förstod den inte och det blev som det blev.


Jag skulle självklart vilja få upprättelse genom anmälan och grejer. MEN verkar lönlöst.
Jag är fortfarande beroende av samma socialtjänst, och kommer vara i minst 1 år framöver då de kommer betala för eftervård på behandlingshemmet.
Så att bråka med de är ingen idé, jag har berättat det mesta för dom men de verkar inte riktigt lyssna.

Den här fostermamman är tyvärr nog omöjlig att få upprättelse. Hon jobbar liknande inom socialtjänsten och är familjehem till flera. Men det var bara jag som blev behandlad på det viset. Det var en 12-årig kille också som hon inte var så snäll mot, men han kom lindrigt undan.



Jag vill nog bara ha en ursäkt. Många tjejer här (på behandlingshemmet)får stora skadestånd p.g.a övergrepp eller bråk eller så.
Känns som om ingen tror mig fortfarande. Är fortfarande så rädd.
Liksom är jag inte viktig? Spelar det någon roll om vad som hände mig?

Kommer nog aldrig bli desamma. Jag for illa i flera år. Viktiga år i mitt liv. Jag har aldrig varit tonåring.

Gick från barn till vuxen på en gång, och jag får minnesbilder varenda eviga dag.

Tack...

IsabelleCykelställ^^

Mycket berörande inlägg och jag hoppas att du känner och förstår att din överlevnadsinstinkt kommer att låta dig gå vidare i livet.

Jag hoppas det blir lugnare för dig.

Isabelle, du skriver bra.

IsabelleCykelställ^^ skrev:Fostermamman kränkte mig. Hon kunde säga som Ja, vi får se om du verkligen har Asperger eller om du bara är en liten skitunge!
(När jag var 14 år gammal, ensam och hade gått med på att göra utredningen).

Hon skrämde mig så fruktansvärt. Jag rymde och rymde. Överdoserade. Och ville ta livet av mig. Grät varenda dag. Ofta av hennes hårda ord.

Levde i min egen värld där vuxna var monster som ville mig illa. Jag misstolkade och missuppfattade allt och isolerade mig från omvärlden.

Tack för att jag fick skriva av mig lite . . . Gör så jävla ont...

Det var väldigt starkt och gripande att läsa din berättelse.
Känslan att känna sig oförstådd och sedan bli kränkt när man på
sitt sätt försöker kommunicera sitt hjälpbehov är fruktansvärd.
Tyvärr kommer autistiska människor ständigt att bli kränkta av
en oförstående s.k. välmenande omgivning.

För mig, som är ensamstående med en autistisk dotter med svår
epilepsi, har det största stödet i de dagliga förnedringarna jag
utsätts för som hjälpsökande varit just andra människor på detta
forum. Riktiga människor.

Jag hoppas att du ska ha kraft att gå vidare. Att skriva här är
bättre än att lägga sig ned och dö. Du stöder andra med din
berättelse. Mig hjälper det att se att jag inte är ensam i en oförstående
omvärld. Om jag hade haft en trygg social miljö och mått bra själv
hade jag gärna öppnat mitt hem för fina ungdomar som du.
Utan ersättning.

Världen ska veta att jag ska bli världens bästa socialsekreterare!
Erfarenhet och medkänsla är bättre än att "vilja pröva något nytt, eller låter intressant".


Jag sitter på dessa socmöten, ser och känner felen. Tänker;

Jag ska vara bättre. Jag ska inte göra samma misstag. Och jag kommer göra misstag även om jag inte vill (allt verkar handla om pengar), så kommer jag FÖRKLARA iallafall.


Jag ska göra någonting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut


Tack, känns lite bättre när man får fina svar på det som endå är den råa sanningen...

IsabelleCykelställ^^ skrev:
Världen ska veta att jag ska bli världens bästa socialsekreterare!

Jag ska vara bättre. Jag ska inte göra samma misstag.

Go for it.

Bli den du vill vara. Varken mer eller mindre.

Det skulle kunna vara bra med något fungerande usb sticka som kan spela in ljud som man kan ha i fickan under möten med myndigheter eller varför inte med denna fostermamma med om så skulle inträffa igen.
Testa dock prylarna innan du köper för hälften av prylarna klarar inte att ta upp ljudet särskilt bra om mikrofonen är i en ficka.
Behövs något som klarar det bra.

När man läser det du varit med om inser man lite av lyckan av att ha vuxit upp där det var en brokig skara udda människor.

IsabelleCykelställ^^,

Otroligt stark berättelse. Du skriver otroligt bra och träffande, om du fortsätter skriva tror jag du kan bli hur stor författare som helst.

Du har någonting som tanterna på soc aldrig någonsin kan få hur mycket de än springer på kurser och "fortbildar" sig: erfarenhet.
Din erfarenhet och din fighterattityd visar att du är mångdubbelt starkare än de och att du har en stark potential inom dig.

By the way, den där fostermorsan du haft låter som en riktig skräcködla. Om du hittar någon vettig myndighetsperson någon gång (ingenting är omöjligt) tycker jag du ska berätta om henne.

Respekt,
Krigarn

nano skrev:Det skulle kunna vara bra med något fungerande usb sticka som kan spela in ljud som man kan ha i fickan under möten med myndigheter eller varför inte med denna fostermamma med om så skulle inträffa igen.
Testa dock prylarna innan du köper för hälften av prylarna klarar inte att ta upp ljudet särskilt bra om mikrofonen är i en ficka.
Behövs något som klarar det bra.

För att dold inspelning ska funka så krävs rejäla grejer. En diktafon t.ex.

Det går att få in så bra mikrofoner med vettig mottagning även i små prylar.
Därför provar man dess funktion innan köp

IsabelleCykelställ^^ skrev:Tack för att jag fick skriva av mig lite . . . Gör så jävla ont...

Jag får ONT I MAGEN av det du skrivit. Och allt kommer att bli bättre med tiden för dej. Man blir chockad av såna berättelser du skriver. Det gör ont det.

Sånt här borde inte få ske i samhället. Att nån upplever det du upplevde. jag är glad du är på bättringsvägen.

Alla här inne på forumet känner med dej. Är jag säker på.

Vill det blir väldigt bra

Jag har skrivit under, jag är inte emot LVU i helhet, jag är inte emot om det nu skall ges i fängelsesyfte på rätt sätt.

Främst LSU är jag för om man ger någon t.ex 1 månad LSU för att ha stulit stora mängder pengar från någon eller gjort inbrott, dock ger man folk flera månader LSU och LVU i värsta fall flera år.

Man ger folk mindre fängelsestraff än vad man ger folk LSU/LVU så det är isåfall bättre att göra brott när man är äldre och vara laglydig tills man fyllt 21, det känns så iaf.

Folk som har tagit knark och kanske gjort diverse stölder får t.ex 3-4 år LVU, medans vissa andra får lägre straff.

Nu är jag inte på något sätt för kriminalitet, och säger inte på något sätt att detta är rätt eller fel behandlingsmetoder men men det skall fungera likvärdigt som med vuxna kriminella, dessutom dessa som blir fosterhemsplacerade får det mycket jobbigt, det är inte deras fel sluta klandra dem och sluta behandla dem som kriminella vilket socialen gör i många fall.

Några här har kommit med invändningar eller reservationer mot uppropet. Vad jag kan se ligger det en del i dem.

Men då undrar jag en annan sak (och frågan är inte retorisk, så svara gärna): vad finns det för flera möjligheter att röra upp bottengrums för att i bästa fall tvinga fram något slags översyn över lagen och dess tillämpning, och som är tillräckligt enkla för oss som inte orkar mycket mer än att typa in vårt namn i en ruta?

Det där med sammanhang, med realistiska krav och med sammantagna nettoeffekter tycker jag också är viktigt att väga in, se, och sånt brukar aspergare vara dåliga på.

(IsabelleCykelställ^^s berättelse hoppas jag jag orkar läsa nån gång... )