Jag tycker det är en bra planet
Och jag gillar att samsas

Och eftersom du inte ville höra negativa saker hela tiden så kommer jag medd något positivt jag kan hitta bara sådär raktuppochner.
Du är bra och trevlig att ha att göra med
Allteftersom man träffar på dig tror jag att jag kommer att kunna säga andra positiva saker med

Det hoppas jag. Det är bäst för folk, det

Men vad är bäst för folk menar du?

Att de säger positiva saker om mig hehe ^^
Om de inte tycker jag är nåt värd tycker jag de är konstiga. Och så kanske de får en smäll..

Jag tycker de är konstiga i så fall också, men man får faktiskt inte slå folk regnif, varken jag eller du eller någon annan, inte i någon riktning.
Såvida inte de inblandade är med på det hela, tex som i boxning.

Ja, fast jag menade mer skämtsamt slå till dem. För att de har en sån dum inställning om Mig (kanske detta platsar mer på nån annan tråd vem vet, men men) ^^
Börjar kanske urarta sig nu igen

Aha, jag trodde du menade att fysiskt slå någon, dessutom hårt.
Nejdå, ingen urartning, din förklaring tycker jag var utmärkt

Men en urartning på topicen? ^^

Fast iofs så kanske jag är en förälder till mina vuxna barn härhemma. Så känns det ofta.

Hur får du ihop det där, du är väl inte gammal nog att ha vuxna barn ännu.
Dessutom har jag bara rakt av antagit att du inte har några barn, iaf inte ännu.
Tekniskt sett skulle väl du kunna ha barn som vore som mest 12 år gamla om man verkligen bara tittar på teknisk möjlighet?
Hade du haft barn som vore 3 år så hade jag inte blivit förvånad iofs.
Snittåldern för förstföderskor lär visst vara runt 33 år.

Nämen..
Kanske inte rätt tråd, vad vet jag..
men jag menade mer att mina föräldrar är så omogna. Man kan inte säga nåt till dem förrän de tar det allra mesta personligt och man vet vems fel allt är, typ. De behöver minsann inte ändra på sig. (Jag tror allvarligt talat att de har autism/Aspergers båda två, iaf nästintill. Allt jag säger analyseras och man måste lyssna på timlånga dravel. Får ingen egen pratro. Är rätt säker men ingen brukar vilja tro på mig så det har gjort man nästan velat skjuta sig. Alla är så naiva).

Kallar dem för barnen för att jag jämt måste lyssna på deras problem, hur dåligt de har haft det. Man blir lite trång i huvudet. Det knns så stimulerande för framtiden också..

Det är jämt så himla synd om dem. Känns som att man har ett ansvar för att hålla deras liv bra och stabilt och är det inte så så är det någon som har kommit hit för att förstöra. Eftersom de sade att jag förstört för dem i 25 år (etc. andra år), antar ju att det är så då. Man säger ju antagligen sånt till sina barn normalt, så jag kanske är den som överreagerar, vet snart ingenting. Snart reagerar inga andra anorlunda heller än dem, för att jag bara lär mig det här, hur dålig jag själv är. Medans andra stunder är jag den underbaraste människa de vet om. Men det känns som att de vill ha mig för sig själva, jag får inte vara med andra människor, känns det som.

Det är fler i familjen som också sagt att de är barnsliga. Så då är vi väl fler såna kanske. Såna hemska människor.
Jag avskyr att lyssna på deras problemtyngda liv hela mitt liv. Folk säger att jag är svår, men jag har vuxit upp bland två svåra typer. Som måste skylla ifrån sig allt på andra, som knappt kan lyssna, men man måste lyssna på dem hurlängesomhelst.
Kanske jag också liksom analyserar en del, men jag är ju på sätt och vis en problemlösare, men det hjälper inget när de är sådär.
Och de blandar in politik och ålder och erfarenheter. Istället för att mer moget föra fram det, men jag tycker inte det, men jag tolkar ju som vanligt fel så jag vet inte då.

De kan inte ens respektera att jag inte vill bli kallad för det de säger, är det sen bra menat eller inte, men jag ser mig inte som det de kallar mig men de slutar inte även om jag säger till. Jag tycker de är rätt ego. Så jag vet inte hur jag gör nu, men jag vill lära mig. Men jag är ändå inte den som vill bli krympt liksom. Men jag vet inte vad jag borde göra.
Det är svårt också när man aldrig kan träffa folk som har tid med en eller inte tröttnat på en eftersom det är svårt ensam.

KrigarSjäl skrev:Om du frågar mig är det en milsvid skillnad mellan vad tjejer vill ha och vad de säger att de vill ha.
Sist jag var ute hängde de som klasar på mig, men jag ser ju vad de är för något: de är slappa saker som vill ha kul med vad de tror är en bad boy.
Sånt är kul ett tag, men blir fan så tröttsamt i längden...

LOL

Du är skön du "Krigarsjäl" hehe

Mm,ja. Vi är nog ofta sådana att vi tror att folk vet vad vi tänker. Kan läsa våra tankar liksom.
Sen blir vi sura när vi märker att de inte verkar förstå. När de nu inte verkar ha "läst våra tankar", det kan säkert va besvärligt? Jag vet inte om det är många som gör såhär, men men.

Mitt stora problem är att mina föräldrar bryr sig för mycket. De vägrar se att jag är en vuxen aspieman. Jag måste hålla tyst om allt annars blir jag mobbad eller psykiskt kränkt av dem, speciellt vad gäller relationer till kvinnor. Hur ska jag hantera det!

KKF, jag vet hur du menar, fast från min synvinkel. Det där är jobbigt. De kan ju ta och slappna av faktiskt, tycker jag. Man hjälper inte genom att dalta. Jag kan inte säga något om just dina föräldrar, men jag pratar om det jag sett själv och hur jag tycker.
De får nog ta och börja förstå att du kan mer..att du är vuxen, om du känner att du vill mer av livet. Om du känner att du har mer än vad de vill tro kanske?

Det leder ingen vart om man inte tror på att det vuxna "barnet" kan. Det hjälper inte med det där som de kallar infantilisering. Bara för att man kanske är sen eller tänker på annat, betyder det ju inte att man Inte kan.
Som jag fick mitt kort och plånbok taget en period för att man inte trodde att jag kan själv. Jag hade än inte lärt mig hur man använder bankomat etc, men jag kan ju! Det är så förnedrande och faktiskt Fel tycker jag.

Och någon trodde att jag inte kunde öppna en vattenkran/vattenkanna och hälla vatten i ett glas själv. Bara för att jag i princip tänkte 5 sekunder på var glasen är nånstans! Just det hände kanske inte hemma, men jag tappade hakan när några sa: jaha, du kan själv!
Ärligt talat så hann jag inte ens titta efter glasen/kannan mer än några sekunder och jag höll på att bli förbannad för att de redan gjorde det åt en. Det är som att man känner att man sjunker undan jorden på några sekunder. Men vad säger man på psyk? Skriker så att nån "fattar att du är sjuk i huvudet och måste lugnas ned" eller nåt, så man håller käft i princip.

Det är så kränkande. Jag trodde liksom aldrig någonsin att behöva bli behandlad så. Det är väl klart att man kan! Man känner sig satt på en 4-åringsnivå. Hur skall man då lita på att man kan få göra som man vill, när folk stoppar en känns det som..?

Man måste få finna sin egen väg. Det har alla rätt till. Att behöva hålla helt tyst om sina egna drömmar och känslor, det är inte så bra tror jag. Det är inte heller bra om man inte själv får utlopp för sitt. Det är viktigt.

Jag undrar om man är bättre själv om den andra inte får språka ut.
Du är ju inte dina föräldrar. Du har dina egna behov och rätt att få finna dig själv. Någon kanske tycker det låter religiöst, men..man måste ju få gå efter det man själv tror på.
Jag tycker faktiskt att det är fel att begränsa sina barn. Det är tråkigt om man vet vad de vill, styr över dem. Man har ju faktiskt en egen vilja, de har inte rätten att stoppa hur du vill leva ditt liv, vad du tror på. Ibland har inte folk ens samma tro men de kan samsas. Eller försöka om det går.
Det är synd med så mycket bråk som lätt blir av.

Du kan ju skriva i forumet till att börja med? Om du orkar och vill.

Själv vill jag fortsätta känna, men kanske har man varit lite emotionell ändå.
Jag kanske är för öppen, kanske tyvärr valt internet, men det är vad man lärt sig när andra inte lyssnat eller haft tid eller förstått. Sagt hur underlig man är, vem är det där? Sedan liten.
Kanske resultatet av "ung och dum", men men.
Man känner ju att man måste få utlopp, någonstans. Sedan kanske det inte är så lyckat, men men.
Det visar ju bara hur viktigt det är att få eget utlopp för sina åsikter och känslor. Så mycket här i världen som händer för att man inte verkar få att få utlopp för det.
Vad man än väljer för uttrycksform, men det är nog viktigt att hitta något.
Det är naturligt att rensa kaoset i en.
Det är därför som jag kan lyssna på aggressiv musik till exempel, för att ta ett exempel. För att inte bara försjunka.
Man kan rita, måla, sjunga, spela instrument, man kan göra så mycket.
Det må "bara" vara konst, men att isolera allt inom sig, jag rekommenderar iallafall inte själv det.

KKF skrev:Mitt stora problem är att mina föräldrar bryr sig för mycket. De vägrar se att jag är en vuxen aspieman. Jag måste hålla tyst om allt annars blir jag mobbad eller psykiskt kränkt av dem, speciellt vad gäller relationer till kvinnor. Hur ska jag hantera det!

Klipp navelsträngen eller behåll den. Ditt val.

Que?, bankomat, kranar och vattenglas.
Man kunde ju fråga något i stil med "vad är det" om man tycker det tar längre tid än vad man förväntat sig.
Var det någon form av vårdinrättning eller?

Hade en kollega som alltid tog runt 2.5 sekunder innan han svarade, alltid.
Han var inte dum eller något, han var trafikledare innan mig.
Trevlig person

KKF, försöker de liksom göra en massa saker åt dig?
Hur gammal är du?
Mina föräldrar varierade en hel del i mängd av kontroll och support eller vad jag ska kalla det när jag var runt 20.

nano skrev:Que?, bankomat, kranar och vattenglas.
Man kunde ju fråga något i stil med "vad är det" om man tycker det tar längre tid än vad man förväntat sig.
Var det någon form av vårdinrättning eller?

Hade en kollega som alltid tog runt 2.5 sekunder innan han svarade, alltid.
Han var inte dum eller något, han var trafikledare innan mig.
Trevlig person

KKF, försöker de liksom göra en massa saker åt dig?
Hur gammal är du?
Mina föräldrar varierade en hel del i mängd av kontroll och support eller vad jag ska kalla det när jag var runt 20.

Nja, jag tänkte väl mig för en stund. Kannan såg annorlunda ut så jag visste inte riktigt hur använda den (var nån anordning på locket som jag inte använt innan), men de bara tog den ur handen på mig (på en sk. öppenvård) och jag tänkte börja koka till men tänkte väl låta bli i den miljön. Och nåt liknande med glasen där. Tog ur handen, eller från diskbänken, och när jag då väl en gång visade att "jag kan själv" så vart de visst imponerade. Som halvt en världssensation att jag kan en sådan grej. Jag höll på att sjunka genom jorden. Som att jag inte kan de här sakerna själv.. Tur man inte klappa till dem
Eller om de ställer en fråga de tycker att man kanske bör kunna, så svarar de ett par sekunder efter de ställt frågan som för att håna vilken idiot man är..

Nej, det med plånbok/kort skedde väl hemma. För att jag inte litades på att klara det själv, kände jag mig behandlad. Och jag lärde mig sent att använda tvättmaskin. Tyckte de var så otåliga med att förklara. Skippar steg o så. Hetsar i onödan.
Tänkte väl ta med det där om vattenkranarna sådär medan jag ändå höll på att skriva. Att man blir behandlad som ett litet barn, kom jag på efter att ha läst KKFs inlägg.
Frustrationen kring det där infantiliserandet.

Trots att jag tröck på knapparna till tvättmaskinen som tvååring och lite då och då som 4-12 åring så fick jag problem med vilken tvätt som går ihop med vilken ändå.
Hade jus sett mamma göra det massor med gånger men likaväl var jag orolig o förstöra kläderna när jag skulle tvätta själv och ringde mamma o frågade.
Hon är iofs utbildad barnskötare sedan 1965-1970 eller så och har observerat barn och div yngre personer ofta och väl.
Hon vet tydligen att det en ene klarar galant misslyckas den andra med kapitlat, i något annat är rollerna ombytta.
Sedan finns de ju de som klarar det mesta men det är ovanligare tydligen.
Fast de for tydligen bekymmer med tristess.

nano skrev:Trots att jag tröck på knapparna till tvättmaskinen som tvååring och lite då och då som 4-12 åring så fick jag problem med vilken tvätt som går ihop med vilken ändå.
Hade jus sett mamma göra det massor med gånger men likaväl var jag orolig o förstöra kläderna när jag skulle tvätta själv och ringde mamma o frågade.
Hon är iofs utbildad barnskötare sedan 1965-1970 eller så och har observerat barn och div yngre personer ofta och väl.
Hon vet tydligen att det en ene klarar galant misslyckas den andra med kapitlat, i något annat är rollerna ombytta.
Sedan finns de ju de som klarar det mesta men det är ovanligare tydligen.
Fast de for tydligen bekymmer med tristess.

Jag var också orolig att förstöra kläderna, fast mest att de fastnar därinne, att man inte skall få upp luckan och man har blivit av med sin stil därinne. Så man måste ta på sig nåt som man inte trivs i eller nåt, heh. Eller öht inte har nån maskin längre och man vet inte vem man skall fråga isåfall om det har pajat.

Ja, jag har inte riktigt lärt mig vilken tvätt som går i vilket program heller. Tycker att det där häftet verkar ha glömt någon fråga som jag skulle vilja ha med. Hur gör man då när man verkligen har jättelite tvätt? Och det där med vad är en hel skopa? Hur ser skoporna ut? Var köper man dem? Eller är det kaffeskopor man skall ha till det? Små, stora? Jag har tex. ingen skopa så det är bara att chansa. SÅ gör mamma tydligen. På ett ungefär, eller nåt. Torr det blir lagom på nåt sätt ändå, men det är lite jobbigt ibland att veta.

Man undrar hur man skall göra om man måste tvätta väldigt lite kläder, för att allt är ändå så rent så onödigt att kasta in det också bara för att inte tvätta för lite på en gång. eller så har man blandade material som kan tänkas behövas tvättas då. För att vissa gånger bara något plagg blir smutsigt, och det tar för lång tid för resten att bli smutsiga också så det är lite knivigt. Men försöker göra så gott det går att man inte bara tvättar enplaggligt eller så.
Så jag vet inte det där, hur man skall ställa in som miljövänligast på lite tvätt men att den ändå sköljer ordentligt för kan man inte ens skölja ordentligt så är det ingen vits att tvätta då tycker jag. Ha halva tvättmedlet kvar liksom.
Desperat kanske *men jag vet ju inte hur man gör* heh.

Eller om man är van med vanliga spisplattor. Sen flyttar man till nåt ställe som har helt annorlunda. Man försöker hålla sig sansad. Men det kan vara svårt att lära sig på nytt liksom. Så varför kan man inte få lära sig som lite yngre? Det skulle bara underlätta ofta. När det ändå är knivigare som vuxen att lära sig nåt nytt.

Jag vet tex. inte hur man söker jobb/studier eller lägenhet riktigt än, och man känner sig lite frustrerad, samtidigt som man känner att man kan ta det lugnt också. Men det blir kanske svårare med tiden om man väntar länge?

Tvättmedelsmängderna råkar jag veta hur de funkar, olika tvättmedel kan ta hand om olika mycket smuts per tvättmedelsmängd så de brukar skriva rekomendationer på paketet.
Sedan varierar tvättmedlets effektivitet också på vattnets sk hårdhet (ph-värde tror jag (någon med koll får gärna fylla på med fakta istället)).
Stockholm lär ha mjukt vatten om jag minns rätt (minns ju att du bor här), står iaf hur man gör på de tvättmedel jag har provat.
Ibland kör jag tvättmaskinen först med tvättmedel och sedan utan att ta ur tvätten så kör jag den en gång till för att den ska bli ordenkligt sköljd och utan sköljmedel för jag tycker inte min tvättmaskin sköljer tillräckligt bra.
Tvätt sorterar jag i grupperna (inomparentes=gradantal) strumpor (60), kalsonger (60), tröjor (40), långbyxor/jeans (40 eller 60 om jag tycker de är extra smutsiga men då brukar de tappa mer i färg).
Jag gör skillnad på vita kläder och färgade kläder eftersom den färg klädesplaggen har släpper lite vid varje tvätt och färgar in de övriga kläderna lite och det fenomenet vill jag hålla på ett minimum.
Eftersom jag har hyffsat mycket kläder (även om en del skulle behöva slängas) så lyckas jag oftast fylla en hel maskin med kläder men när kläderna är nya så kör jag dem separat eller med väldigt lika färg pga färgningsfenomenet.

Spisplattor funkar rätt olika o vissa kräver speciella kastruller för o funka bra eller funka öht.

Resterande frågor orkar jag inte svara på just nu, det får bli en sak för framtiden, hoppas bara jag minns att göra det.

Jo, vet. Jag brukar också glömma, så därför brukar jag skriva i allt på en gång, hehe.

Ja, just ja, sen tar de upp om hårt och mjukt vatten. Hur vet man det liksom om någon inte säger det till en? Det är inte olika i hus och lägenhet undrar man då..(?) Eller i olika delar av staden/landet..

Det är lite jobbigt det där med ylle, för jag fick yllestrumpor som jag fått i present i barnstorleksformat när jag tog ut dem... Och då har jag inte tvättat med varmare än 30 någonsin tror jag, högst 40 C, men jag tror det bara är 30. Försökte töja ut dem men vet inte hur man gör, om det ens går.
Ja, hehe man vill ju låta bli att missfärga det. Hittills har det gått bra med det för mig.

Fast sen så kanske jag har illa med tvätt också om jag inte är ute och rör på mig så mkt, eller använder inte så många olika under vissa perioder (vill inte förstöra kläderna heller, hehe) så det blir inte så mkt tvätt. Sen vill jag inte bli tvätthysterisk heller, så där är ett minimum för mig. Försöka att inte tvätta så fort något är lite icke-nytvättat.

Har en del som man gjort om själv eller så också så man är försiktig med dem så då använder/stoppar man inte i dem så mkt. heller.

Hej!

regnif, ylle handtvättar man försiktigt utan att gnugga. Sen kramar man försiktigt ut vattnet, vrider inte, och så får plagget plantorka. Samma sak gör man med allt som är stickat.

På vissa moderna tvättmaskiner finns det ett ylleprogram, jag har inte provat. 30 grader skonprogram är max vad man kan ha. Där plagget vaggas försiktigt och ingen centrifugering. Men själv skulle jag inte våga göra det med något favoritplagg, jag skulle testa med nåt mindre viktigt plagg först.

Ett plagg som har blivit för litet eller för stort kan inte få sin ursprungliga form och storlek. Dina yllestrumpor är för alltid för små, tyvärr. Handtvätta försiktigt hellre än att köra i maskin om du är osäker. Och, jag upprepar igen: Plantorka! Häng inte upp med klädnypa. Alla stickade kläder, ylle eller inte, läggs sedan i en byrålåda för att inte tappa formen. Tröjor etc. hänger man inte upp på galge.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Hej!

regnif, ylle handtvättar man försiktigt utan att gnugga. Sen kramar man försiktigt ut vattnet, vrider inte, och så får plagget plantorka. Samma sak gör man med allt som är stickat.

På vissa moderna tvättmaskiner finns det ett ylleprogram, jag har inte provat. 30 grader skonprogram är max vad man kan ha. Där plagget vaggas försiktigt och ingen centrifugering. Men själv skulle jag inte våga göra det med något favoritplagg, jag skulle testa med nåt mindre viktigt plagg först.

Ett plagg som har blivit för litet eller för stort kan inte få sin ursprungliga form och storlek. Dina yllestrumpor är för alltid för små, tyvärr. Handtvätta försiktigt hellre än att köra i maskin om du är osäker. Och, jag upprepar igen: Plantorka! Häng inte upp med klädnypa. Alla stickade kläder, ylle eller inte, läggs sedan i en byrålåda för att inte tappa formen. Tröjor etc. hänger man inte upp på galge.

Hälsningar

Lilla Gumman

Oj, tack! Men är det några speciella tvättmedel man använder då? Både ang. handtvätten och maskintvätten.

Det kanske är programmet med nån slags "rundad triangel"liknande symbol på? Som tre bollar i en pyramid eller hur man skall förklara..
Skonprogram är den där med hand-symbolen?