Är det någon som har någon info om generella svårigheter som kan uppträda i förpuberteten (runt 10 års ålder) hos pojkar med AS?
Skolan är helt passiv. Inte bara det- de vill inte hjälpa till. Finns det inget man kan drämma till dem med så att slutar vara så in i h-e arroganta?
Habiliteringen har inte heller något att komma med...
Har hört någon om hur barn med diabetes får stöd, om de behöver, i den åldern för att de ofta börjar fundera kring sitt funktionshinder.

Vad är det för typ av förpubertala problem du anser att sonen har? Förstår inte riktigt vad du menar med att skolan etc inte vill hjälpa till.

Jag har haft fyra förpubertala barn, har altså fyra tonåringar eller äldre. Jag måste nog säga att det inte är kravet på omgivningen som har ökat utan det är kravet på mig som förälder som har intensifierats under den här perioden.

Dels att försöka landa i att de måste få vara växelvis stora och små, beroende på tillfälle och situation.
Men också genom att försöka underhålla den relation vi byggt på sedan tidigare, så att de inte försvinner längre ifrån mig som personer under den här tiden, för snarare än man tror så är de mitt i sin pubertala period och tonår och allt det där.

Kan du utveckla vad eller hur du menar!

När det sägs något om pubertet antar jag att det handlar om kärlekslivet, det sista jag ville bli förknippad med var att jag skulle vara kär.
Det vore en katastrof att vara kär tyckte jag och hade inga planer på att bli det.
Minns hur några vänner till mormor och morfar, förmodligen med all välvilja i världen försökte locka ur mig att det vore kul o vara ihop med carola när hon sjöng på tv.

Erkände inte ens för mig själv när jag för första gången blev kär flera år senare när jag var runt 15 (världens goaste, smartaste, vänligaste, mjukaste tjej), tyckte det var på tok för tidigt att bli kär.
Någon gång ibland sade jämnåriga att jag skulle vara kär, det var acceptabelt (det gick ju att bara säga nej, så är det inte alls) men att en vuxen skulle göra detsamma skulle ha gjort mig urförbannad.
Direkt fråga kunde ha fungerat men inte ett påstående.

Om allt detta är något som någolunda stämmer överens med din son så vill han nog inte bli upplyst om att han kan bli kär.
Speciellt inte som 10 åring, alla får inte den typen av intresse så tidigt.

Nja, jag tänkte mer på det som sker när man mer och mer förstår att man på något sätt är speciell, samtidigt som det sociala trycket ökar. En liten (eller stor) existentiell kris. Min son hamnar i en bottenlös förtvivlan där han känner att han inte orkar att leva.
Jag är väldigt glad över att han är den han är och vill inte att han ska försöka vara någon annan. Han är fantastisk! Men ibland är det svårt att hjälpa honom, då han ofta inte riktigt kan förklara varför han är så ledsen. Då får vi bara försöka vara där, tills han landar.
Jag hörde någonstans att vissa barn med diabetes går igenom någon slags kris i den här åldern. Självmedvetenheten ökar, insikten att de måste leva med sin diagnos kommer mm. Hörde också att där finns en medvetenhet om detta problem inom vården och att man där har resurser för att hjälpa barnen och deras familjer genom detta. Om det stämmer verkar det konstigt om det inte skulle finnas en liknande uppbackning för unga med neurologiska funktionsnedsättningar ( usch vad jag ogillar de här termerna).

För övrigt tycker jag att det är allas rätt att välja om man vill träffa kompisar eller inte, vara kär eller inte osv. Härom dagen tänkte jag att alla ni med "avvikande neurologiska funktioner" är här för att få oss övriga att sluta vara så fyrkantiga och vidga våra normer. Det verkar som det är en nödvändighet för mänsklighetens fortlevnad!

Det var en annan sak fast jag kan inte kalla det för förpubertala saker.
Vet inte vad jag ska kalla det men defenetivt ett annat ord.

Något om AS:
Hjärnan byggs olika på oss alla, majoriteten har utvecklat det som ger sociala färdigheter.
Andra utvecklar andra saker i hjärnan.
Själv ligger jag oftast hästlängder före majoriteten ingejörer jag träffar på i mekanisk förståelse.
Förmodligen utvecklar även din son hjärnan i det han finner intressant, tror alla gör det just efter intresse men att de flestas intressesfär är betydligt mer utspridd, likaväl samma tankeförmåga som majoriteten.

Det är en av de saker jag gillar och tror min hjärna utvecklas baserat på vad jag tycker är roligt.
Jag får glädje av att förstå saker jag gillar, tror det är orsaken att jag utvecklat det jag tycker är roligt.
Hade jag tyckt prickiga flygande kaskelottvalar i rymden vore intressant så hade jag troligen utvecklat lämpliga delar i hjärnan för detta istället.
Det sociala har utvecklats hos mig i den omfattning jag finner intressant, dvs tillräckligt för o kunna prata med folk, sedan det är avklarat finns det ännu intressantare saker som visseligen till en del kommuniceras med ord.