Jag har svårt att behålla mina vänner men jag vet inte vad jag gör för fel, dom vet ju att jag har aspergers men verkar ändå inte förstå mig, hur ska jag gå till väga med de?

Många är så inkonsekventa. Trots att man verkar vara på samma våglängd - man har fått fram sin poäng och de verkar fatta - så nästa sekund så är de där och undrar igen. Känner igen det från flera man har träffat genom åren...Jag tror att ofta beror det på att de själva inte mår bra, de tänker inte logiskt pga känslorna tar över. Inget fel med känslor i rimlig mängd men om de tar över tankarna då försvinner logiken ut genom fönstret!

Jag hade mer problem innan, men det har hjälpt mig mycket att läsa böcker om kroppsspråk, relationer till andra och a hålla samtal.

Kanske skulle kunna funka för andra också?

***l*

Även troll behöver väl kompisar, Moggy?

Äh, det är enklare att skita i att ha kompisar. Själv förlorar jag mina av två anledningar. 1. Jag är urkass på att hålla kontakten. 2. Folk tycker det är läskigt med depressioner och psykoser.

sugrövmanövern skrev:Äh, det är enklare att skita i att ha kompisar. Själv förlorar jag mina av två anledningar. 1. Jag är urkass på att hålla kontakten. 2. Folk tycker det är läskigt med depressioner och psykoser.

hmm.. joo.. för att kommentera på båda:

1. Jag får också problem med det, jag är glad att jag har vänner som ändå accepterar att man inte hör av sig hela tiden och att även ifall jag inte ringer så hjälper mig internet att hålla kontakten med dom flesta i alla fall till viss del.

2. Det stämmer. Dom flesta vill inte höra när andra mår dåligt, dom vill låtsas som att det inte finns eller helt enkelt inte orkar bry sig. Dom flesta har en tendens att tänka att det är någon annans ansvar att hjälpa personen med det vilket gör att ingen gör något åt det. Folk brukar istället dra sig undan när andra har problem.

Sunkan skrev:Jag har svårt att behålla mina vänner men jag vet inte vad jag gör för fel, dom vet ju att jag har aspergers men verkar ändå inte förstå mig, hur ska jag gå till väga med de?

På vilket sätt förstår de inte dej?

Hör du inte av dej på länge?
Mår du dåligt så det syns ibland?

Annat?

Jag har bara en endaste vän och sen har jag min man. Alla andra är bara ytligt bekanta med mig. Har haft en vän alla mina år.

Jag ser mina polare numera som bekanta för det är så de ser mig.. Som en bekant.. Bättre än ingenting dock det betyder att de inte undgår att säga hej till mig om man träffas..

Nått som jag e arg/besviken för är mina föräldrar som fattar nada och jag har lånat lättlästa böker till dem men de trycker endå på mina "på gränsen" knappar, och när jag är på besök eller de besöker mig så blir det alltid konstig stämning och jag blir lätt arg eller ledsen.. suck

Jag har några få vänner jag har haft i alla år. Det bästa är att jag aldrig känner att jag "förlorar" dem, även om jag är usel på att upprätthålla och att hålla kontakt, utan det kan gå två år utan att vi hörs och sen hörs vi och all tid som förflutit finns liksom inte, vi tar vid där vi var sist, kanske med en och annan redogörelse för hur det varit sedan sist. Det hittar vi massor av energi i.

"Umgås" inte med folk närmare annars. Har haft perioder där jag känner en viss sorts avundsjuka på personer som har ett regelbundet tätt nätverk med människor man käkar middag med och gör saker med, men när jag märker vad de ägnar sitt umgänge åt, vad de pratar om, vad de gör, så faller min åtrå till något liknande ganska platt. Hur orkar de?

Jag är inte så intresserad av att skapa nya vänskapsband, på det viset intresserar människor mig föga, tycker mest att det är besvärligt när någon visar att de vill "umgås" och ha in mig i sin tillvaro på något sätt.

Jag pratar gärna med folk på mina villkor och på neutrala arenor, men att bli närmare bekanta eller så fasar jag för, för det mesta. Jag har det mesta av mitt sociala liv på nätet och trivs förträffligt med det, behöver inte mycket mer umgänge än så. Och på nätet är det någon som in emellan glimmar till och där jag känner att Okej, det här är en människa som tillför mig något, och sen kan vad som helst inträffa utifrån det, vi kan bestämma möte och kanske umgås sporadiskt irl, men det är på nätet jag är regelbunden i min kontakt utifrån hur regelbundet jag är på forumet som vi möts på.

Jag har just nu en tjej som jag lärde känna för ca ett år sedan, (via min arbetsplats) och vi hörs regelbundet. Bor inte längre än ca 2 km från varandra, vi kör förbi varandras hem dagligen, men ses kanske ett par gånger i månaden. Däremellan talar vi telefon flera gånger i veckan och det känns helt jättelagom för mig, jag hinner aldrig känna mig trängd.

De gånger jag väl har bestämt att vi ex skall göra något familjevis kan jag se fram emot det i förväg, men precis innan så blir jag osäker och sedan vid själva tillfället så ångrar jag mig, och inser att vi inom familjen hade haft mycket roligare själva. Så jag undviker sådant där om jag kan.

En skillnad finns; skall jag gå på krogen så passar det mig aldeles ypperligt att dra ihop gamla tjejgänget, oavsett om vi inte hörts på fem år eller mer, då kan vi raca som förr. Men krogen är min lekplats, där jag är som fisken i vattnet. Men det har de senaste tio åren inträffat ett fåtal gånger, och några av gångerna har jag varit ute med andra människor än mina gamla väninnor och då slås jag av att en del människor -enligt mitt menande- är ganska trista även på en krogsväng. Man sitter still i samma grupp som man kom, och det är jag aldeles för rastlös för att klara av. Här undantar jag dock några vändor jag har gjort med Ganesh där vi slutat på krogen. Vi har mycket att prata om oavsett var vi är, och det har inget med det här forumet alls att göra.

Det är sådana faktorer och små "detaljer" som gör att jag börjar undra om jag är som folk är mest egentligen när allt kommer till kritan. Beteendevetenskap är ett av mina specialintressen, men då är jag intresserad av beteenden som objekt, motivation, förändringsarbete etc, etc, etc, inte människan som sådan egentligen. Usch, jag är en förfärlig människa när jag skall skrapa på min egen yta och har massor av olika små "områden" som jag skyddar från insyn av andra. Mitt o-behov av mänskliga vänskapsrelationer är egentligen ett sådant. Jag orkar inte upprätthålla några fasader eller illusioner.

Det har ex hänt mig att jag kommer hem till personer som ursäktar sig för att de lever stökigt och man kanske säger något om att "jag får ta det som det är". Och det är precis det jag gör. Det är ett av få sociala sammanhang jag kan sätta mig ner och helt skita i yttre omgivning och bara vara, "Fine- vi behöver inte låtsas för varann! Det här är JAG!". Men det är ytterst sällan jag har upplevt det här.

Är det inte lite det som är grejen med AS? Större behov av distans än av närhet. Tänker att det kanske är svårt för icke-AS att finna en plats i en sån relation. Folk behöver inte säga till mig att de har AS. Att de signalerar distans räcker för att jag ska ge dem det. Om mitt eget behov är närhet kommer det inte att bli tillgodosett i den relationen och jag traskar därför vidare.

Lika barn leka bäst.

Jag har också svårt att behålla vänner. Har alltid haft det så, jag träffade bara personerna i skolan och så men aldrig privat. Tacka vet jag internet, spelade ett online spel och började prata med en kille, han är hur snäll som helst! Vi pratar forfarande Har bara haft 2 pojkvänner , jag är 17, första höll inte så länge. Men det andra e jag fortfarande i. Det är ett långdistans förhållande. Vi pratar varje dag på MSN och SMS. Jag tycker det är lättare än att prata i person. Så jag längtar verkligen till när jag får träffa honom igen! Han kanske kommer i sommar

jag har typ 10 vänner 4 av dem går i min spesialklass som också har aspergers men tar nästan aldrig hem några vänner men går på bio med dem och annat