Finns det fler som jag när det gäller detta?
När man t.ex ska göra någonting ihop med någon annan.. allt från att montera ihop en byrå till.. ja, vad som helst.
Jag är inte alltid så bra på att ta initiativ i dessa lägen, utan finner det då mycket lättare när någon säger till mig vad jag ska göra. Dock så behövs detta inte alltid. I vissa tillfällen tar jag fullt med initiativ och gör allt utan att man behöver säga det.
Hur är det med er andra? Har in lätt för att ta initiativ när ni ska göra något ihop med någon? Eller behöver ni en liten knuff framåt?

Känner igen mig i det ganska ofta. Jag har nog framförallt svårt att ta initiativ när det är för mycket intryck. Då har jag fullt upp med det och får inga egna ideer. Annars är jag en väldigt kreativ och påhittig person.

Känner igen mig i vad ni båda skrev. Jag kan också vara handlingskraftig om jag mår bra, orkar prata, inte är stressad av de andra personen. Om den andra personen tenderar att ta över och bestämma saker själv utan att fråga om min åsikt, tenderar jag att bli introvert och handlingsförlamad, om en "shutdown". Om personen håller en dialog igång -så att ingen känner sig utanför - blir jag mer aktiv, men det får inte vara en stressig dialog, eller en sak som måste bli klar fort.

barracuber skrev:Känner igen mig i vad ni båda skrev. Jag kan också vara handlingskraftig om jag mår bra, orkar prata, inte är stressad av de andra personen. Om den andra personen tenderar att ta över och bestämma saker själv utan att fråga om min åsikt, tenderar jag att bli introvert och handlingsförlamad, om en "shutdown". Om personen håller en dialog igång -så att ingen känner sig utanför - blir jag mer aktiv, men det får inte vara en stressig dialog, eller en sak som måste bli klar fort.

Instämmer till fullo.

Jag fungerar "bäst" när jag får göra saker på mitt sätt och i min takt, helst utan kommentarer eller tips från övriga. Jag har väldigt svårt att byta fokus och försöka anpassa mig till andra sätt att göra saker när jag väl påbörjat något. Dock kan perioder av stor (i mina ögon) initiativförmåga förekomma, men inte särskilt ofta...

EDIT: Om någon annan (givetvis då helst på ett icke-uppmanande sätt) talar om för mig vad som behöver göras eller undrar om jag kan hjälpa till med något och jag inte har något annat för mig just då så fungerar det ju...

Känns ju bra att det finns fler än jag som fungerar på det här viset.

Initiativ är jag verkligen dålig på. Men jag är inte heller så bekväm med att viljelöst följa order efter order. Jag trivs bäst om jag får hänga på med vad någon annan gör.

Jag tar initiativ när jag vill det. Det är inte så himla mycket dividerande med det. Men det är ingen jättevanlig företeelse från mig.

jorand skrev:

barracuber skrev:Känner igen mig i vad ni båda skrev. Jag kan också vara handlingskraftig om jag mår bra, orkar prata, inte är stressad av de andra personen. Om den andra personen tenderar att ta över och bestämma saker själv utan att fråga om min åsikt, tenderar jag att bli introvert och handlingsförlamad, om en "shutdown". Om personen håller en dialog igång -så att ingen känner sig utanför - blir jag mer aktiv, men det får inte vara en stressig dialog, eller en sak som måste bli klar fort.

Instämmer till fullo.

Jag fungerar "bäst" när jag får göra saker på mitt sätt och i min takt, helst utan kommentarer eller tips från övriga. Jag har väldigt svårt att byta fokus och försöka anpassa mig till andra sätt att göra saker när jag väl påbörjat något. Dock kan perioder av stor (i mina ögon) initiativförmåga förekomma, men inte särskilt ofta...

EDIT: Om någon annan (givetvis då helst på ett icke-uppmanande sätt) talar om för mig vad som behöver göras eller undrar om jag kan hjälpa till med något och jag inte har något annat för mig just då så fungerar det ju...

Håller med och känner igen., Har ett obehaligt minne av en utegrill som snabbt skulle sättas ihop, det var sent och alla var hungriga, och grilldjäveln konstrade. sen stämde inte ritningen heller(eftersom jag blev så osäker så var jag tvungen att ta till den).

Till slut så fick jag en "meltdown" och skrek att jag ger blanka F-n i grillen sätt ihop den själv och lämnade helt enkelt sällskapet! Stressen och tjatet om min inkompetens som grillmontör blev för mycket
helt enkelt.

Hade jag i lugn och ro fått sätta ihop den hade det gått bra, jag må vara motoriskt klumpig och avgjort mera teoretiskt lagd än praktisk, men
i lugn och ro och om jag fått göra det själv utan "goda råd" och gliringar
så skulle jag löst uppgiften. Så här i efterhand får man väl se en viss
humor i det men då fick jag närmast "tuppjuck" och skulle kunnat slagit ihjäl folk med grilldelarna!

Jag har jättesvårt att ta initativ. Det gäller allt. Jag väntar på att någon skall säga vad jag skall göra eller så frågar vad jag kan göra men jag kan inte göra något helt så där bara.

oxymoronen Erik skrev:Håller med och känner igen., Har ett obehaligt minne av en utegrill som snabbt skulle sättas ihop, det var sent och alla var hungriga, och grilldjäveln konstrade. sen stämde inte ritningen heller(eftersom jag blev så osäker så var jag tvungen att ta till den).

Till slut så fick jag en "meltdown" och skrek att jag ger blanka F-n i grillen sätt ihop den själv och lämnade helt enkelt sällskapet! Stressen och tjatet om min inkompetens som grillmontör blev för mycket
helt enkelt.

Hade jag i lugn och ro fått sätta ihop den hade det gått bra, jag må vara motoriskt klumpig och avgjort mera teoretiskt lagd än praktisk, men
i lugn och ro och om jag fått göra det själv utan "goda råd" och gliringar
så skulle jag löst uppgiften. Så här i efterhand får man väl se en viss
humor i det men då fick jag närmast "tuppjuck" och skulle kunnat slagit ihjäl folk med grilldelarna!

Bra gjort att bara lämna dem! Såna nötter att hålla på och hacka på någon för inkompetens! Gör det själv då, säger jag bara. Hur kunde de ha en sådan nedlåtande attityd? Jamenar,ska man grilla då är det ju lite fest och avkoppling, då borde man väl kunna vara lite förlåtande och överseende?? De blev säkert nervösa för att det snart blev deras tur och då skulle de nog inte vara lika tuffa!

Känner igen den episoden ganska väl, från stressiga situationer när folk är oförstående och inte har tålamod. Kan man bara förklara sig - om man har energin - brukar det kanske lösa sig, ifall man hinner innan folk tröttnar. Fat chance.

barracuber skrev:Bra gjort att bara lämna dem! Såna nötter att hålla på och hacka på någon för inkompetens! Gör det själv då, säger jag bara. Hur kunde de ha en sådan nedlåtande attityd? Jamenar,ska man grilla då är det ju lite fest och avkoppling, då borde man väl kunna vara lite förlåtande och överseende?? De blev säkert nervösa för att det snart blev deras tur och då skulle de nog inte vara lika tuffa!

Känner igen den episoden ganska väl, från stressiga situationer när folk är oförstående och inte har tålamod. Kan man bara förklara sig - om man har energin - brukar det kanske lösa sig, ifall man hinner innan folk tröttnar. Fat chance.

Tack!

De mesta var fel med den där grillaftonen,
till att börja med "spontaninitiativ" ej mitt. Jag var inte i bästa
psykiska form osv, det var för sent, uselt planerat helt
enkelt.. Jag borde ha överlämnat det åt någon annan, men det
kändes ju inte som "Rocket science" direkt så dumt nog
åtog jag mig det och inför "publik" dessutom!

Sen hade en del styrkt sig med en inte obetydligt mängd öl och
kanske starkare saker med, så även om det skulle vara
festligt och laid back, så var deras tålamod begränsat och en del hade nog faktiskt redan då nått "smartast och bäst i världen"-stadiet"
s.a.s

Hade jag haft mera sinnesnärvaro skulle jag förstås lämnat
över uppdraget så fort de första kommentarerna kom,
men men ville ju inte framstå som "idiot" heller.

Fast med mitt "autistic rage" utbrott så blev det väl just så
jag betraktades både knäpp, barnslig och kanske till och med
"farlig" *suck* jag som brukar vara lugn som en filbunke normalt.

Jag skulle förstås ha försökt förklara i tid att jag "inte var
i balans" eller vad jag nu skulle sagt men det blev en slags fånig
(manlig?) stolthet i det hela med... Jaja det är historia nu och
jag får väl tänka mig för mera, så ytters pinsamt men lärorikt
kanske man kan säga att det var..

oxymoronen Erik skrev:Fast med mitt "autistic rage" utbrott så blev det väl just så
jag betraktades både knäpp, barnslig och kanske till och med
"farlig" *suck* jag som brukar vara lugn som en filbunke normalt.

Folk blir alltid så förvånade när man ger utlopp för sin ilska. Som om kolugna metodiska människor inte kan brista, alls.

imperativ skrev:

oxymoronen Erik skrev:Fast med mitt "autistic rage" utbrott så blev det väl just så
jag betraktades både knäpp, barnslig och kanske till och med
"farlig" *suck* jag som brukar vara lugn som en filbunke normalt.

Folk blir alltid så förvånade när man ger utlopp för sin ilska. Som om kolugna metodiska människor inte kan brista, alls.

En del kan kanske inte det.

Fast ibland händer det ändå.

Nej usch, det blir aldrig bra när andra börjar tjata på en och komma med sina små tips på hur man ska göra det osv. Då blir jag också sådan att jag bara ryter till "jajmen gör det själv då!" och går därifrån. Under sådan press går det aldrig bra...

Med personer jag inte är helt van vid att umgås med har jag väldigt svårt för att säga vad jag vill göra.. till exempel om jag är hungrig och vill äta, så vågar jag inte säga nått utan hoppas på att den andra ska säga att vi ska äta. även ifall personen frågar om jag vill äta säger jag att jag vet inte. >___<

barracuber skrev:

imperativ skrev:

oxymoronen Erik skrev:Fast med mitt "autistic rage" utbrott så blev det väl just så
jag betraktades både knäpp, barnslig och kanske till och med
"farlig" *suck* jag som brukar vara lugn som en filbunke normalt.

Folk blir alltid så förvånade när man ger utlopp för sin ilska. Som om kolugna metodiska människor inte kan brista, alls.

En del kan kanske inte det.

Fast ibland händer det ändå.

Tycker många förväxlar depression med lugn. Man kan vara så apatisk att man inte förmår ge uttryck för den frustration som ackumulerats. För egen del lär det nog snarare imploderas än exploderas. Min känsla är att folk är kapabla till vad som helst ifall omständigheterna kräver det (även om man kanske inte alltid ser "klart" i sådana lägen). Kort sagt bli aldrig förvånad över någonting.

hektiske hektor skrev:Tycker många förväxlar depression med lugn. Man kan vara så apatisk att man inte förmår ge uttryck för den frustration som ackumulerats. För egen del lär det nog snarare imploderas än exploderas. Min känsla är att folk är kapabla till vad som helst ifall omständigheterna kräver det (även om man kanske inte alltid ser "klart" i sådana lägen). Kort sagt bli aldrig förvånad över någonting.

Det där stämmer ganska bra hector, att du ska "implodera"
låter dock ej bra, om du med det menar att du ska vända
all uppdämd ilska och frustration över livets jävlighet och
eventuella egna tillkortakommanden mot dig, själv, sånt
kan resultera i ett (djupare?) självförakt och då är det nog
bättre att explodera ibland, trots allt,

Men jag vet av erfarenhet att det är förbannat svårt att
förändra sådana här beteenden och tankemönster trots att
de är avgjort självdestruktiva.

Jag är allt eller inget, aldrig mittemellan. Och så kan jag variera beroende på miljö, om jag är på jobb/jobbliknande aktiviteter eller hemma. I själva verket så är jag dubbel även när det gäller problematik. Om jag har en problematik när jag jobbar/utför jobbliknande aktiviteter/ så är det att jag är gränslös och hyperaktiv i förhållande till att jag inte kan sluta prata, måste invända på saker och ting, sätter igång olika projekt, ibland riktigt stora sådana som involverar massor av människor och jag har även jobbat med projektansvar och liknande. Då är jag en fena på att ta initiativ och det stör mig inte, utan tvärtom så passar det mig att komma med en lösning, eller ta tillvara på någons idé, som omsätts i praktik och följs upp, och jag har inte svårt att själv vara genomförare heller; då har jag full kontroll och närvaro.

När jag kommer hem förväntas samma sak av mig här. Och det är som om luften går ur mig, jag klarar inte av det alls, kan i själva verket inte ens ta initiativ till att disken skall tas, utföras och följas upp efteråt och att man skall kunna se vilket enastående resultat det blev. Vi har ofta den här diskussionen hemma, där jag försöker få familjen att förstå att jag inte klarar av att ta initiativ, att de faktiskt får ta över massa saker och att jag faktiskt bara är människa och att det inte hjälper att komma till mig i efterhand när något inte har fungerat för att jag inte har tagit initiativ till det som uppenbart -för alla andra i varje fall- behövs. Bara för att jag på en tidigare arbetsplats ex har haft full koll på alla papper och pärmar, så betyder det inte att jag har det här hemma också, liksom; och det är väldigt svårt att få någon att förstå det här, vilket inte är så konstigt för jag förstår det inte ens själv.

I de perioder jag inte har jobbat, så gör jag ingenting. Tappar all gnista, ork och uthållighet, kan inte komma över bristande återhämtningsförmåga, kan inte tänka kreativt och allt är bara jobbigt, motigt och månaderna bara går. I de perioder jag jobbar, så är jag på mitt jobb 24/7 i tanken, och släpper det inte en minut, även om jag inte är där.

Antingen håller jag mig hemmifrån så mycket som möjligt, eller så vill jag inte gå utanför dörren. Allt eller inget.

Jag har precis haft en lång hemmaperiod och kämpar mig ur den vilket ni som har sett en annan tråd kanske har märkt. Jag märker redan efter ett par dagar att jag snart är tillbaka till jobblivet 24/7, och det är inte alls bra. Men vad fasen, det är ju när jag jobbar jag känner mig "frisk" och "normal".

När jag mår bra går allt som en dans, när jag (oftare) är deppad så blir allt segt, som nu att det känns som ett verkligt PROJEKT att ens duscha på morgonen. Leve Concerta och Lamictal säger jag bara!

Hm i dena fråga är jag ganska dubbelsidig. I vissa samanhang vill jag vara den som bästemer och leder, i andra tillfällen känner jag mig tryggare när någon leder mig. Jag har dock blivit tränad att vara både och. Jag är tränad ledare då jag håller på med djur, men min personlighet är väldigt dominerande också så

Jag föredrar också när någon annan tar initiativ, mest för att jag är så rädd att göra fel. Om jag själv tar inítiativ till att göra något känner jag att jag har högre krav på mig än om någon annan bett mig utföra uppgiften och då känner jag mig som en idiot om det blir pannkaka.