jonsch, i annan tråd, skrev:Funderar på att spetsa till frågeställningen för att väcka lust att svara.

Börjar försiktigt så här. Den stora resten av min poäng kan kanske få vara.

Brasklapp: Det är svårt att vara en god människa och jag tror inte att nån är det jämt.

Med det förbehållet anser jag inte att man är en särskilt god människa om man inte gör allt man orkar och litet till, för att stå ut med och gilla folk hur de än är.

Det är förstås en sak om man har någon form av dålig fantasi så att man därför förutsätter att folk är elaka så fort man tycker att de är svåra att stå ut med. Sån dålig fantasi är inte bra men åtminstone oavsiktlig.


Det är en annan sak om man innerst inne blir en smula belåten när man får veta att X har en bokstavsdiagnos eller något annat. Om man står ut bättre med X efter det så finns det då ett inslag av överlägset överseende.

Oavsett vilket så vet jag hur jag vill bli bemött. Oavsett vilket.

Mja.. hela den här "kunna AS-grejen" brukar göra att folk får konstiga ideer om att man sitter med miniatyrtåg dagarna i ända eller att man är som David Sjöblom.

Så jag vet inte, jag kräver ingen extra acceptans för att jag är ett mongo. Ser hellre att folk säger att de inte gillar mig än att de låtsas för att verka godhjärtade.

Vad är "kunskap"? Vet man att vi alla är giftmördare utan känslor så vet man, men fel.

Vad är "gilla"?

Var går gränsen mellan det överseende vi blir djävligt ensamma om vi inte har både med oss själva och med andra, och det som vi aspergare, som alla andra, måste veta om någon viss annan person - eller kanske om oss själva? - för att kunna acceptera den personen?

Och är det då, i det avseendet, skillnad mellan en verdertagen medicinsk diagnos eller att bara få veta (för att ta ett drastiskt exempel) att skitstöveln har blivit våldtagen av sina föräldrar och syskon som barn?

För kom inte och säg till mig att vi aspergare skulle skilja oss från några andra på det viset att vi kan bedöma alla människor rättvist utan specifik information om dem. Eller på det viset att det skulle ligga något "rättvist" i vilka vi personligen gillar eller ogillar.

Nej Zombie, det kommer jag inte och säger till dig. Du fick mig att tänka till igen men jag tror fortfarande att mitt resonemang håller.

Gränsen går mellan överseende som bl.a. ger en gnutta (eller mer) överlägsen belåtenhet och sådant överseende som beror på att man inte vill vara utan X. Principen är densamma som för exempelvis skönhet. Det är nedlåtande att stå ut med en person som är vacker, om man inte skulle ha stått ut med den annars. Det är osunt, ohållbart, skadar alla äktare känslor som kan hålla ett samhälle gott.

EDIT] Och låt oss säga "kunskap", med citationstecken. Det är en del av poängen att "kunskapen" som ger överlägsenhetskänslor inte så sällan är falsk. Ordet gilla kanske det är bäst om var och en tolkar som den vill, jag valde det utan jättemycket eftertanke. Blir lätt krångligt annars...

sugrövmanövern skrev:Mja.. hela den här "kunna AS-grejen" brukar göra att folk får konstiga ideer om att man sitter med miniatyrtåg dagarna i ända eller att man är som David Sjöblom.

Så jag vet inte, jag kräver ingen extra acceptans för att jag är ett mongo. Ser hellre att folk säger att de inte gillar mig än att de låtsas för att verka godhjärtade.

Har David Sjöblom påståtts ha
AS?

Har hängt med dåligt i massmedia på sistone
så kanske missat det.

/Erik

oxymoronen Erik skrev:

sugrövmanövern skrev:Mja.. hela den här "kunna AS-grejen" brukar göra att folk får konstiga ideer om att man sitter med miniatyrtåg dagarna i ända eller att man är som David Sjöblom.

Så jag vet inte, jag kräver ingen extra acceptans för att jag är ett mongo. Ser hellre att folk säger att de inte gillar mig än att de låtsas för att verka godhjärtade.

Har David Sjöblom påståtts ha
AS?

Ja, han har diagnoserna Aspergers syndrom och antisocial personlighetsstörning.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3194662.ab En intressant personlighet som var med i programmet Ondska 2006. Kan ses på tv3s hemsida. Avsnitt nr 2.

Klart man vill att folk ska "gilla en" oavsett tillägg. Till "gilla en" vill jag lägga till "umgås naturligt på ett mänskligt sätt". Gilla är väl ingen mål i sig? Däremot att kunna umgås någorlunda friktionsfritt?

Men människor är så fasansfullt rädda för allt avvikande. Någon skrev att Asperger är en sjukdomsdiagnos men det stämmer ju inte heller, det är ett funktionshinder, vilket egentligen innebär ett hinder i det samhälle vi lever i (dvs det samhälle vi alla har byggt upp idag), inte nödvändigtvis i tidigare samhällen. Jag menar inte att allting var bättre förr, det är nog bara vi som lever nu som tror det. Men jag tror det beror på att samhället/världen har blivit så komplicerad (globalisering, öst mot väst, välfärd, fördelning, samhälle, teknik) och skrämmande (klimathot, terrorism, religiösa motsättningar, fattigdom, utanförskap) på samma gång. Och dessa två faktum har gjort folk skiträdda för allt avvikande.

Men folk i gemen tänker inte ett steg längre och gör därför ingen skillnad på sjukdom eller funktionshinder - det är bara "avvikande" för dem och därmed skrämmande.

Men i takt med att kunskapen om Asperger och andra funktionshinder sprids kommer detta såklart att ändras till det bättre. Men räkna med att det kommer att ta ganska lång tid tyvärr.

jonsch skriver bla: "... Med det förbehållet anser jag inte att man är en särskilt god människa om man inte gör allt man orkar och litet till, för att stå ut med och gilla folk hur de än är. "

Då måste jag vara en ond människa då. För det skulle aldrig falla mig in att göra allt jag orkar och lite till för att gilla folk hur de än är. Förstår inte riktigt vari det "goda" ligger med att acceptera vilket beteende som helst. Om någon tex ger mig massa taskiga kommentarer, ska jag då lägga ner dyrbar energi på att tycka om den personen ändå och dessutom acceptera att han får bete sig så? Då är jag ju inte speciellt god mot mig själv... Att försöka förstå är en sak, men inte att acceptera vilket beteende som helst.

sugrövmanövern skrev:
Så jag vet inte, jag kräver ingen extra acceptans för att jag är ett mongo. Ser hellre att folk säger att de inte gillar mig än att de låtsas för att verka godhjärtade.

Instämmer! Sånt blir bara så jävla patetiskt och gör en både förbannad,
och ledsen då det falska smickret genomskådas.

Tackar så mycket för svaret och länkarna Manövern!

/Erik

Som Barracuber säger, att tycka om alla går inte. Kärlek kan man inte begära. Däremot att respektera alla. Respekt kan och ska man begära.

Instämmer också i vad han skriver om folk och världsläget.

Men jag vill också påstå

- dels att folk alltid har varit skiträdda för allt avvikande. Lika instinktivt som djur brukar vara. Sedan finns ett litet spelrum för hur mycket av det man varsnar respektive kan lära sig komma över i en viss kultur, och (främst i den mån det finns kuturmönster för hur man kan utnyttja det) ett litet större sådant spelrum på individnivå.

- dels att "AS" (vad nu än det är, och om jag förenklar det till en enda dimension) utgör en skala från inget "absolut" funktionshinder nära den omärkliga "gränsen" mot "NT" till ett gravt absolut funktionshinder i vilken kultur som helst åt motsatta änden.
Jag vill också framkasta att det nog finns orsaker till att "AS" är i mindretal och "NT" i flertal och att många av dem finns att söka i skillnaderna i inte bara i relativ, utan också absolut, funktionsduglighet.

Är jag röstberättigad?

First off. Jag skiter totalt i om folk gillar mig eller inte.

Om man nu insisterar på att gilla mig så bör man göra det för den jag är. För det behövs ingen "kunskap" om Aspergers, för det behövs bara kunskap om mig. Det är en viss skillnad där.

tahlia skrev:First off. Jag skiter totalt i om folk gillar mig eller inte.

Men hur går det för människosläktet om alla skulla tänka så? Är det din AS eller "du själv" som får dig att tänka så?

Men jag känner dig såpass väl vid det här laget, att jag vet att du inte skiter i alla andra. Och det var ju inte det du skrev heller.

oxymoronen Erik skrev:

sugrövmanövern skrev:
Så jag vet inte, jag kräver ingen extra acceptans för att jag är ett mongo. Ser hellre att folk säger att de inte gillar mig än att de låtsas för att verka godhjärtade.

Instämmer! Sånt blir bara så jävla patetiskt och gör en både förbanna
och ledsen då det falska smickret genomskådas.

Tackar så mycket för svaret och länkarna Manövern!
/Erik

Fast jag tror inte jonsch vill ha eller pratade om falskt smicker. Utan om äkta medmänsklighet.

pointblank skrev:jonsch skriver bla: "... Med det förbehållet anser jag inte att man är en särskilt god människa om man inte gör allt man orkar och litet till, för att stå ut med och gilla folk hur de än är. "

Då måste jag vara en ond människa då. För det skulle aldrig falla mig in att göra allt jag orkar och lite till för att gilla folk hur de än är. Förstår inte riktigt vari det "goda" ligger med att acceptera vilket beteende som helst. Om någon tex ger mig massa taskiga kommentarer, ska jag då lägga ner dyrbar energi på att tycka om den personen ändå och dessutom acceptera att han får bete sig så? Då är jag ju inte speciellt god mot mig själv... Att försöka förstå är en sak, men inte att acceptera vilket beteende som helst.

I vissa lägen är det nog lika "gott" att avvisa, ignorera eller gå i svarsmål mot den jobbiga personen, som att acceptera beteendet mot sin innersta vilja.

Men jag tror jonsch menar det djupaste mänskliga som finns, nämligen hur vi behandlar varandra oavsett situationen.

Pointblank, tänk dig en öde ö. De enda människorna på ön är du och en gravt cp-skadad person. Den cp-skadade dreglar, vrålar och får utbrott. Vad gör du? Ignorera är ett sätt. Acceptera och hjälpa ett annat.

Byt ut den cp-skadade mot en otrevlig, elak, aggressiv person. Vilka alternativ har du då?

barracuber skrev bla. "... Pointblank, tänk dig en öde ö. De enda människorna på ön är du och en gravt cp-skadad person. Den cp-skadade dreglar, vrålar och får utbrott. Vad gör du? Ignorera är ett sätt. Acceptera och hjälpa ett annat.

Byt ut den cp-skadade mot en otrevlig, elak, aggressiv person. Vilka alternativ har du då?"

Jo, såklart ska man acceptera att människor avviker eller har udda beteenden, men det finns - åtminstone för mig - en gräns. Att den gränsen finns - gör det mig per automatik till en ond person? Det jag ville få fram är att jag inte tycker att man ska acceptera vad som helst.

Om den cp-skadade personen, eller kanske troligare den elaka personen, på den öde ön börjar slå ihjäl alla djur den ser omkring sig. Då skulle iallafall jag inte bara stå där och acceptera det utan istället försöka hindra den från det. Oavsett av vilken anledning det var att personen gjorde så. Alltså jag kan acceptera personen utan att för den skull acceptera alla personens beteenden. Att jag inte accepterar beteendet innebär ju inte att jag inte samtidigt kan försöka hjälpa och förstå.

Minns i skolan när min lärare frågade huruvida vi skulle hjälpa en kamrat som fått punktering på cykeln långt hemifrån. "Kamraten" skulle innan dess ha gjort något elakt mot oss. Vet att jag svarade "Det beror på vad han har gjort", och fick en utskällning av läraren som tyckte det var väldigt okamratligt. Själv förstod jag inte riktigt hans reaktion. Efteråt har jag funderat endel på det. Min slutsats är att han inte anade vilken fantasiförmåga jag hade, och vilka skräckfilmsscenarior som utspelades i mitt huvud om alla de olika saker personen kunde ha gjort. För mig - då, och nu också, tror jag - spelar det fortfarande roll. Att det är en skillnad på om han huggt ihjäl alla mina familjemedlemmar med en machete, eller om han bara retat mig lite. I första fallet tyckte jag att han förtjänat att få traska hela vägen hem, medans jag hjälpt honom i andra fallet. Att jag resonerade/resonerar så kanske beror på att jag inte är så värst god då, jag vet inte...

oavsett kunskap om AS

Som jag sagt tidigare; det är personkemin det kommer an på, NPF eller inte NPF. Det finns väl ingen som tror att personkemi uppstår automatiskt bara för att man berättar att man är aspergare?
Dessutom kan man förklara sin personlighet i mer vardagliga termer, vilket duger alldeles utmärkt.

pointblank skrev:barracuber skrev bla. "... Pointblank, tänk dig en öde ö. De enda människorna på ön är du och en gravt cp-skadad person. Den cp-skadade dreglar, vrålar och får utbrott. Vad gör du? Ignorera är ett sätt. Acceptera och hjälpa ett annat.

Byt ut den cp-skadade mot en otrevlig, elak, aggressiv person. Vilka alternativ har du då?"

Jo, såklart ska man acceptera att människor avviker eller har udda beteenden, men det finns - åtminstone för mig - en gräns. Att den gränsen finns - gör det mig per automatik till en ond person? Det jag ville få fram är att jag inte tycker att man ska acceptera vad som helst.

Om den cp-skadade personen, eller kanske troligare den elaka personen, på den öde ön börjar slå ihjäl alla djur den ser omkring sig. Då skulle iallafall jag inte bara stå där och acceptera det utan istället försöka hindra den från det. Oavsett av vilken anledning det var att personen gjorde så. Alltså jag kan acceptera personen utan att för den skull acceptera alla personens beteenden. Att jag inte accepterar beteendet innebär ju inte att jag inte samtidigt kan försöka hjälpa och förstå.

Minns i skolan när min lärare frågade huruvida vi skulle hjälpa en kamrat som fått punktering på cykeln långt hemifrån. "Kamraten" skulle innan dess ha gjort något elakt mot oss. Vet att jag svarade "Det beror på vad han har gjort", och fick en utskällning av läraren som tyckte det var väldigt okamratligt. Själv förstod jag inte riktigt hans reaktion. Efteråt har jag funderat endel på det. Min slutsats är att han inte anade vilken fantasiförmåga jag hade, och vilka skräckfilmsscenarior som utspelades i mitt huvud om alla de olika saker personen kunde ha gjort. För mig - då, och nu också, tror jag - spelar det fortfarande roll. Att det är en skillnad på om han huggt ihjäl alla mina familjemedlemmar med en machete, eller om han bara retat mig lite. I första fallet tyckte jag att han förtjänat att få traska hela vägen hem, medans jag hjälpt honom i andra fallet. Att jag resonerade/resonerar så kanske beror på att jag inte är så värst god då, jag vet inte...

Hihi, vilket straff. Bara traska hela vägen hem då


Har nån sett den här smileyn?
Den är intressant.

pointblank skrev:Minns i skolan när min lärare frågade huruvida vi skulle hjälpa en kamrat som fått punktering på cykeln långt hemifrån. "Kamraten" skulle innan dess ha gjort något elakt mot oss. Vet att jag svarade "Det beror på vad han har gjort", och fick en utskällning av läraren som tyckte det var väldigt okamratligt. Själv förstod jag inte riktigt hans reaktion. Efteråt har jag funderat endel på det. Min slutsats är att han inte anade vilken fantasiförmåga jag hade, och vilka skräckfilmsscenarior som utspelades i mitt huvud om alla de olika saker personen kunde ha gjort. För mig - då, och nu också, tror jag - spelar det fortfarande roll. Att det är en skillnad på om han huggt ihjäl alla mina familjemedlemmar med en machete, eller om han bara retat mig lite. I första fallet tyckte jag att han förtjänat att få traska hela vägen hem, medans jag hjälpt honom i andra fallet.

Hehe, jag skulle nog ha tänkt i liknande banor. Din lärare kanske hade någon slags idé om att kompisskap ska vara "villkorslöst".

Hela idén om "villkorslös kärlek" är ganska konstig, för det skulle t ex innebära att en kvinna ska fortsätta vara ihop med en misshandlande man. Att lämna honom pga misshandel är faktiskt att ställa ett villkor på förhållandet (att han inte ska misshandla henne). Alla förhållanden har villkor av det slaget (förutom mellan föräldrar och små barn), och bör ha det.

Att jag resonerade/resonerar så kanske beror på att jag inte är så värst god då, jag vet inte...

Ja, ikväll blir det ingen middag för dig, marsch i säng. Och skriv "man skall hjälpa kompisar som mördat ens familj med en machete" 100 ggr på tavlan.

Håller med om att man inte behöver acceptera alla beteenden för att ha villkorslös kärlek gentemot folk.
Men om man tänker på allt samtidigt som jag, så kan det vara svårt att stay cool liksom. Kul/smart att tänka på humor just då liksom. *sjävförstörande?*

Om nån gillar mig så bryr jag mig inte om deras kunskap om AS eller deras förståelse av de drag jag har som kan associeras till bokstäver. Jag är jag och ska jag gillas så är det hela paketet man gillar mer än ogillar. Det handlar mer om öppenhet och förhållningssätt till världen och mänskligheten allmänt än om acceptans för bokstavsrelaterade drag.

Vad jag menade är att de personer som gillar mig inte har så svindlande kunskap om AS, i gemen. De gillar för lika mycket som trots att jag har drag som gör att jag kvalar in som bokstavsberikad. Så deras teoretiska kunskap om AS är ovidkommande, när de redan kvalat in som förstående eller hyfsat vidsynta, gällande vad lagom-normen förespråkar.

alfapetsmamma skrev:Om nån gillar mig så bryr jag mig inte om deras kunskap om AS eller deras förståelse av de drag jag har som kan associeras till bokstäver. Jag är jag och ska jag gillas så är det hela paketet man gillar mer än ogillar. Det handlar mer om öppenhet och förhållningssätt till världen och mänskligheten allmänt än om acceptans för bokstavsrelaterade drag.

Precis. Lätt att börja pendla ibland dock.
Alltså mellan öppenheten och misstänksamheten.
Man vet inte vem som har fördomar, vem som inte, som då kan resultera i att man inte vet vem ta kontakt med. Det är ganska jobbigt.
Jag vill då inte ha några stämningsstabiliserande, haha. Livet går upp och ned, så är det bara.
Men man försöker ju vara öppen. Straffas man för den synen så får de skylla sig själva. Men så lyckas man bli ledsen till slut ändå. Men jag vill inte fortsätta vara känslomänniska. Hellre lite lip ibland än ta nå tabletter och aldrig mer känna nånting, usch. Kan ju funka på nån då, men alla är olika.

Pointblank, jag håller med om vartenda ord du skriver, både fösta o andra inlägget. När jag skrev "acceptera och hjälpa" menade jag acceptera verkligheten som den är - t ex en person är cp-skadad eller har en aggressiv läggning - inte att acceptera allt som de personerna gör. Om den cp-skadade t ex börjar simma rätt ut i havet tittar man ju inte bara på. Åtminstone inte om man befinner sig på en öde ö. Liksom ifall den aggressive börjar döda alla djur så klart man måste försöka stoppa honom. Det är ju dessutom ren självbevarelsedrift.
Med "hjälpa" menade jag "om man hjälper andra hjälper man sig själv". Ingen klarar sig helt själv, no man is an island.
Men du har helt rätt i att man inte ska acceptera vad för beteende som helst. Exemplet med öde ön är lite extremt men jag skulle önska att fler tänkte i sådana banor. På en öde ö går det inte att ignorera varann, man kan inte bara gå undan, vilket är så lätt att göra i vanliga fall. Gillar man inte en viss person kan man bara ignorera denne. Undra på att det finns så mycket ensamhet, inte minst i Sverige. Jag tycker nästan att hela jordklotet är en metafor för en öde ö.
Det blev lite svamligt på slutet, sorry.

barracuber skrev:

tahlia skrev:First off. Jag skiter totalt i om folk gillar mig eller inte.

Men hur går det för människosläktet om alla skulla tänka så? Är det din AS eller "du själv" som får dig att tänka så?

Antagligen bra mycket bättre än det går idag. Om människor koncentrerade sig mer på att vara sig själva och mindre på att klä ut sig, äga prylar eller tycka som alla andra för att bli omtyckta skulle säkerligen alla må mycket bättre.

Är det jag eller min AS? Det där är jag allergisk mot. Det är alltid jag. Jag har en personlighet och en hel drös egenskaper. Var/vad de kommer ifrån är totalt ointressant.

barracuber skrev:Men jag känner dig såpass väl vid det här laget, att jag vet att du inte skiter i alla andra. Och det var ju inte det du skrev heller.

Precis. Jag bryr mig om människor, absolut. Men jag har inget intresse av att fjäska eller bete mig som något/någon jag inte är för att människor ska tycka om mig.
Duger jag inte får det vara helt enkelt.