Hejsan!

Är ny här, men behöver verkligen all hjälp & alla tips jag kan få. Min son fick diagnosen Aspergers några månader innan sin 18-års dag, som han blev i april...och ska även utredas för ADD.

Men det jag undrar är var drar man gränsen för vuxenlivet?? Han är ju vuxen, men ändå inte...
Ja menar med studiebidrag, förlängt underhåll mm. Han har inge bra koll på pengar, men han är ju myndig & pengarna är hans.

Han går på IV-programmet på gymnasiet "bara för att ha nåt att göra". han har sökt till ett boende+skola som ligger några mil härifrån. Men kommunen gav naturligtvis avslag utan att det ens gick upp i nämnden. Överklagade & det gick inte upp i nämnden då heller, det skickades i stället till Länsrätten.. Håller tummarna för att det går vägen.
Skolan har inget anpassat för honom..så dom har ansökt om skoldelen på samma boende & chanserna är lite större att komma in, men det är få platser

Skulle vilja komma i kontakt med fler föräldrar eller vuxna med AS som fick diagnosen sent.

Vad har man rätt till??

Vad ska man tänka på?

Blev detta rörigt? Fråga gärna...

Hur många 18-åringar är vuxna egentligen? Jag ser det inte som jättealarmerande att han är dålig på pengar & ansvar, det är de flesta i den åldern. Själv var jag en riktig strulpelle i den åldern. Det enda jag intresserade mig för var krogen & tatuering.

Mitt tips är att du knuffar honom i rätt riktning utan att för den sakens skull köra tjatterror. Just mammor har ofta en tendsens att tjata så mycket att man till slut inte hör vad de säger.
Ställ krav istället och dalta inte.

Jag förstår vad du menar... Men han är inte som andra 18-åringar. Han är en ensamvarg, jämför sig mycket med sin 7-åriga bror.

Att han är ensamvarg har knappast med graden av vuxenhet att göra. Det är nog ingenting som du behöver vara orolig för.

Jag fick AS-diagnos när jag var 18 år och misstänker att jag även har ADHD, och är nu 21 och bor ensam. Jag hade ingen koll alls på ekonomi när jag var 18 utan det var någonting jag fick hårdplugga på med mina föräldrars hjälp när jag skulle flytta hemifrån. Det har väl gått någolunda även om jag hamnat i klammeri för försenade räkningar ett par gånger.

Jag klarar mig hyfsat bra trots att mina föräldrar bor långt borta i Uddevalla nu för tiden. Jag tror inte att det är nyttigt för sådana som mig att uppfattas som barn i någon särskilt hög utstreckning.

Ensamvarg måste man få vara, utan att bli betraktad som barnslig, även om din son naturligtvis kan vara både barnslig och ensamvarg.

Jag tror han har mycket som han behöver lära sig, men att inte ha koll på ekonomi innan man flyttat hemifrån är inget konstigt för en aspergare. Vi måste ofta aktivt träna på saker som NT lär sig automatiskt genom att se andra göra det. Det har i sig ingenting med barnslighet att göra.

Jag var tvungen att lära mig precis allting om hur man sköter ett eget hem strax innan och efter att jag flyttat hemifrån, inklusive betala räkningar. Det funkade dock alldeles utmärkt att lära sig det med handledning och tydliga instruktioner.

För övrigt kan jag bara instämma i både KrigarSjäls tips. Jag var helt klart en ensamvarg jag med i den åldern, men krav på att sköta det jag måste för att fungera som vuxen, konstruktiva tydliga instrutioner därtill och att slippa dalt var precis vad jag behövde.

Vad är det mer exakt för typ av "boende+skola" han har sökt, förresten?

Min son fick diagnos "genomgripande störning...utagerande beteende" när han skulle fylla 17, han blev 18 i mars i år. Vi har inte fått någon hjälp från soc eller BUP trots att han var aktuell hos dem från tolv års ålder. Nu har han kontakt en gång i veckan via LSS med ett privat företag som eventuellt ska hjälpa honom med eget boende.

Fram till att det blir aktuellt har vi skaffat honom en egen lägenhet. Han bor där med daglig tillsyn från mig. Städning och sådant går sådär. Ekonomin sköter jag i det stora hela. Han får betala internet bara för att få lära sig betala räkningar. Han har fått mitt bankomatkort som vårdbidraget kommer in på så att han kan kompletteringshandla, jag åker och storhandlar en gång i månaden, då får han skriva en handlingslista innan.

Så överlag fungerar det rätt bra! Dyrt är det men är så trött på den obefintliga hjälpen så jag orkar inte bråka just nu för hans rättigheter men annars har han ju rätt till socbidrag eftersom han inte går i skolan. Din son går i skolan så då har du försörjningsplikt fram till han slutar den.

Problemet är som jag förstår att du inte riktigt litar på hans förmåga att ta hand om studiebidrag och underhållsbidrag? Många föräldrar tar en del av det för mat och husrum. Det kan ju du också göra. Är du orolig för att han ska köpa saker bara för att han kan? Beställa saker?

Hur är han annars? Har han inte visat sådana tendenser innan tror jag inte du behöver vara orolig nu heller.

Rörigt det här också, är inte så duktig på rättigheter, mina skyldigheter däremot har jag fått höra så jag är less på det! Men messa gärna om du vill!

Gränsen för vuxenlivet kommer för dessa barn -nu generaliserar jag- långt innan de -åtminstone av oss föräldrar- betraktas som mogna för det. Men å andra sidan, släpper man inte taget om deras ekonomi och kontroll över densamma då, när skall man då göra det? Jag tror att även om deras misstag kanske är fler än normalstörda ungars, och konsekvenserna andra, så spelar det nog ingen roll om de gör dem nu, eller de gör dem om tio år, för jag tror att de måste göra dem tills de når insikten om att det inte fungerar och man får börja fundera i andra banor; en del lär sig nog med tiden, de som inte gör det får kanske insikten av behovet av en god man eller liknande på sikt.

Vuxenlivet börjar nog någonstans där man inser att man har omgivningens krav på sig att klara ett vuxenliv, skall man hålla kvar kontrollen tills de är 35 så förlänger man bara den här processen och konsekvenserna är så många fler då, än det är när de är 18 och kanske till och med fortfarande bor hemma.

Det du kan göra beroende på vilka intäkter han har är att kika lite på konsumentverkets sida; hur mycket skall ett vuxen barn med ex studiemedel, underhåll och liknande (det går ju till dem när de fyller arton om ett sådant finns med i bilden) betala hemma? Och sen förhåller man sig till det, ett sätt gott som något att lära sig att omlevnad kostar, redan från början.

Behöver du inte de pengarna? Sätt in dem på banken och låt dem bli startskottet till ett nytt bohag när han får egen lägenhet eller liknande.