Flinta skrev:Psykologhjälp från Habiliteringen är väl fortf "gratis"? (En fråga som kom upp bara). Jag tycker det låter bra att kunna söka pengar för privat psykolog.

Jag har gratis psykolog på VuxHab. de gör en bedömning om de anser en vara i behov av en psykolog, kurator eller liknande.

Här skriver en att han är "diplomerad NPF-coach", en som ger "coachingbaserat stöd riktat till gruppen med ADHD och Aspergers syndrom". Föreläsning om Coachingbaserat stöd - NPF

Det framgår dock inte var dessa coacher diplomeras.

Ytterligare en entreprenör som vill sko sig...

Mnja, han har själv AS och ADHD, faktiskt. Så han kommer från vår sida från början, om inte annat. Jag har hört talas om honom för länge sedan och blivit tipsad om hans hemsida, som då såg annorlunda ut. Minns bara inte i vad för sammanhang det var.

Pemer skrev:Mnja, han har själv AS och ADHD, faktiskt.

I så fall tar jag tillbaka det jag sagt.

Fast jag får inte särskilt bra vibbar av hans sida ändå.

Gillar inte det här att man ska behöva komma dragandes med att man är "diplomerad coach" någonstans ifrån, eller att man minsann har akademiska studier bakom sig, och liknande, som om man inte vore seriös som presumtiv föreläsare och liknande annars...

Pemer skrev:Fast jag får inte särskilt bra vibbar av hans sida ändå.

Gillar inte det här att man ska behöva komma dragandes med att man är "diplomerad coach" någonstans ifrån, eller att man minsann har akademiska studier bakom sig, och liknande, som om man inte vore seriös som presumtiv föreläsare och liknande annars...

Där har du förstås en poäng. Det finns en stark övertro på diplom och kurser.

Alien skrev:Det framgår dock inte var dessa coacher diplomeras.

Ofta hos mindmentor. (Vidare kommentarer överflödiga?)

KrigarSjäl skrev:

Pemer skrev:Fast jag får inte särskilt bra vibbar av hans sida ändå.

Gillar inte det här att man ska behöva komma dragandes med att man är "diplomerad coach" någonstans ifrån, eller att man minsann har akademiska studier bakom sig, och liknande, som om man inte vore seriös som presumtiv föreläsare och liknande annars...

Där har du förstås en poäng. Det finns en stark övertro på diplom och kurser.

Jag håller med. Samtidigt FINNS det en stark övertro på diplom och kurser, så folk som faktiskt har och kan skaffa sådana vore nog ganska dumma om de inte annonserade detta i sin "reklam"... Jag skulle nog göra det, även om jag inte själv anser att det är speciellt relevant, åtminstone inte för bedömning av kompetens.

Pemer skrev:Fast jag får inte särskilt bra vibbar av hans sida ändå.

Nä, det får inte jag heller. Är det BARA jag som kommer att tänka på Percy Nilegård, i Killinggängets humorserie "Percy tårar"? Det är nästan så att jag får lust att maila denne Lasse Andersson, och fråga vad han menar med "Coaching fullt ut", vilket är en av punkterna på hans föreläsningsprogram.

Gillar inte det här att man ska behöva komma dragandes med att man är "diplomerad coach" någonstans ifrån, eller att man minsann har akademiska studier bakom sig, och liknande, som om man inte vore seriös som presumtiv föreläsare och liknande annars...

Jag tycker att man får ta och skilja på att vara "diplomerad coach" från typ "The Percy Nilegard Coaching Institute", och att ha akademiska studier i psykologi bakom sig. Akademiska studier i psykologi är definitivt ett plus, i mina ögon.

Sen är det ju självklart inte det - i första hand - som avgör huruvida en föreläsare har nåt vettigt att komma med, men jag tycker att det är viktigt att hålla isär "coaching-utbildning", och akademisk utbildning.

Pemer skrev:Fast jag får inte särskilt bra vibbar av hans sida ändå.

Nu har jag iofs inte kollat länken, men om det är den person jag tror så vill jag minnas att han hade en massa bra länkar på sin sida iaf. Mycket matnyttigt där. Det gillar ju jag, som bekant.

Percy Nilegårds eftr., jo, de kan nog tälja pengar från en sälgkvist.

Om föreläsare håller jag ju med Alexandra. Men en tredje kategori jag tänker på är sådana som vi: inifrånskildrare (fast om möjligt pålästa och i varje fall med en viss överblick och förmåga att skilja mellan sina egna och hela spektret särdrag och erfarenheter).

Där kan och ska inte formella meriter vara det utslagsgivande; men så blir bedömningen desto kinkigare, särskilt för de flashigt okunniga.

Kanske en konsult blir vald många gånger där någon av oss borde ha föreläst?

Zombie skrev:Men en tredje kategori jag tänker på är sådana som vi: inifrånskildrare (fast om möjligt pålästa och i varje fall med en viss överblick och förmåga att skilja mellan sina egna och hela spektret särdrag och erfarenheter).

Där kan och ska inte formella meriter vara det utslagsgivande; men så blir bedömningen desto kinkigare, särskilt för de flashigt okunniga.

Zombie, jag håller helt med, och det var en av de saker jag ville få fram i mitt inlägg, men lyckades inte, ser jag när jag läser det igen

Det står ju faktiskt en del vettigt på sidan:

http://www.adhd-coaching.se/sida7.html

Zombie skrev:Percy Nilegårds eftr., jo, de kan nog tälja pengar från en sälgkvist.

Om föreläsare håller jag ju med Alexandra. Men en tredje kategori jag tänker på är sådana som vi: inifrånskildrare (fast om möjligt pålästa och i varje fall med en viss överblick och förmåga att skilja mellan sina egna och hela spektret särdrag och erfarenheter).

Där kan och ska inte formella meriter vara det utslagsgivande; men så blir bedömningen desto kinkigare, särskilt för de flashigt okunniga.

Kanske en konsult blir vald många gånger där någon av oss borde ha föreläst?

Exakt. Vi är de verkliga experterna. De av oss som både studerat mycket av litteraturen, själva träffat många med-aspies, kunnat studera likheter och skillnader... kontemplerat över våra egna tillkortakommanden, såväl som våra styrkor... det är vi som kan berätta hur man bemöter oss!

Många gånger väljer man nog just antingen de med charmigast förhållande mellan lite klädsamt gulligt muppig stil, men ändå fullt talför, eller bland oss med mer normalfriskt intryck utåt de som har goda yrkeskarriärer eller fina studieresultat på CV:t att skryta med.

Jag är alldeles mittemellan de kategorierna, men nu kanske det kan räknas mig tillgodo att jag har varit med och dragit igång OA och startat adhdforum.se...

Coaching verkar vara det senaste modeordet. För jag har sett en hel del amerikanska teveserier (de är bäst!) och har därför en helt annan bild av vad en coach är: Nämligen en medelålders men vältränad man som ryter åt ett gäng tonårsgrabbar att de skall få ändan ur vagnen. Visserligen en något förenklad bild av det, då det även finns massa "mjukare" uppgifter för en coach. Men om man går till själva kärnan så kan coaching sammanfattas på detta sätt:

Man har ett fördefinierat mål och en grupp eller person som skall uppnå det målet. Vägen till målet kan variera, men inte hur som helst eller hur långsamt som helst.

Och det går att stolpa upp en samling punkter på saker man bör göra om man vill att saker skall gå lättare för en i Sverige (och västerlandet). T.ex. ögonkontakt.

Ja, det kan vara jobbigt med ögonkontakt för en person med AS. Men det finns små knep för att underlätta för en:

Till att börja med så skall man se till att ansiktet är riktat mot den person man talar med. Gärna överkroppen också. Ögonkontakten skall upprätthållas så länge som möjligt om man talar med en person. Om man måste titta bort så är ett knep att säga "ööh...umm..." under de (extremt korta) pauserna. Detta för att det är bättre att framstå som eftertänksam eller t.o.m. lite trög än oartig. Talar man med en grupp personer så blir det faktiskt enklare, då man låta ögonkontakten hoppa mellan personerna (vilket de inte kommer att uppfatta som något konstigt, utan snarare glädjas över att alla är delaktiga).

Vad som däremot under alla omständigheter är helt fel är att titta ut i tomma rymden och inte ens låtsas ge uppmärksamhet. För om du har svårt att uppfatta folks reaktioner så kommer det faen inte att bli bättre om du tittar en meter fel.

Och då så kommer vi in på skillnaden mellan en coach värd namnet och en tant. Coachen arbetar alltid under en tidspress. Sedan så spelar det ingen roll om det handlar om att laget skall bli delstatsmästare i football eller en person skall kunna dansa flamenco utan att göra bort sig.

Min filosofi är utifrån och in. Följ bara konventionerna till punkt och pricka utan att det blir stelbent så kommer det att gå dig väl. Den som inte tror mig kan ju meditera över den där telekomreklamen om olika konventioner världen över. Det finns säkert en rationell förklaring till att man skall hälsa på den äldste först, att man gärna avbryter presentationer med spontana upptåg och att män kan hålla handen. Men så länge man följer de konventionerna så kommer det att gå klart bättre än om man inte gör det.

Ursäkta om det blev lite kryptiskt, men det är i Saudiarabien det är så.

Jag har läst om det just den där arabiska seden att män håller varandra i hand, och hur pinsamt det känns för västerländska män. De associerar till bögpar. Om den viktiga arabiske kunden kommer till den västerländske säljaren, så får denne bita i det sura äpplet medan han ängsligt tänker "hoppas ingen ser oss". Ja, det finns ju böcker i hur man ska uppföra sig utomlands. Det finns böcker för utlänningar hur man ska uppföra sig i Sverige också.

För övrigt finns det kurser inom Vuxenhabiliteringen också. De kallas inte "coaching" utan Vardagssamtal. Där får man lära sig om och träna på gå- och stoppsignaler, lagom pratavstånd, hur man börjar och avslutar ett samtal, olika nivåer m m. Allt detta går ju att läsa sig till, det värdefulla är att få diskutera, se det på video och träna det. Det är sånt som NT lärt sig för länge sen automatiskt.

Proffe Slimp skrev:Ja, det kan vara jobbigt med ögonkontakt för en person med AS. Men det finns små knep för att underlätta för en:

Till att börja med så skall man se till att ansiktet är riktat mot den person man talar med. Gärna överkroppen också. Ögonkontakten skall upprätthållas så länge som möjligt om man talar med en person. Om man måste titta bort så är ett knep att säga "ööh...umm..." under de (extremt korta) pauserna. Detta för att det är bättre att framstå som eftertänksam eller t.o.m. lite trög än oartig. Talar man med en grupp personer så blir det faktiskt enklare, då man låta ögonkontakten hoppa mellan personerna (vilket de inte kommer att uppfatta som något konstigt, utan snarare glädjas över att alla är delaktiga).

Vad som däremot under alla omständigheter är helt fel är att titta ut i tomma rymden och inte ens låtsas ge uppmärksamhet. För om du har svårt att uppfatta folks reaktioner så kommer det faen inte att bli bättre om du tittar en meter fel.

Jag har läst i en etikettbok att man inte ska stirra folk i ögonen utan att det är munnen man ska titta på. Ögonkontakt tar man bara som hastigast lite då och då under samtalet för att kolla / bekräfta att man fortfarande är på samma våglängd.

Däremot att vara vänd mot personen och rikta sin uppmärksamhet mot dem brukar de flesta normala människor gilla (jag gillar det oftast inte).

Tyvärr har jag svårt nog att koncentrera mig på vad folk säger för att också hinna med att ha koll på hur jag sitter och tänka på hur mitt kroppsspråk ev kan uppfattas. Dessutom är vissa är så intensiva att det blir olidligt att sitta vänd mot dem och få energin "rakt på", så att säga. Då brukar jag sätta mig som det känns bäst och ger ev en förklaring om det är någon som råkar känna sig orespekterad eller ouppskattad av min sent utvecklade men helt nödvändiga självbevarelsedrift.

Alexandra skrev:Jag tycker att man får ta och skilja på att vara "diplomerad coach" från typ "The Percy Nilegard Coaching Institute"

Alien skrev:För övrigt finns det kurser inom Vuxenhabiliteringen också. De kallas inte "coaching" utan Vardagssamtal. Där får man lära sig om och träna på gå- och stoppsignaler, lagom pratavstånd, hur man börjar och avslutar ett samtal, olika nivåer m m.

Det där låter som rena hundkursen...

Inger skrev:Jag har läst i en etikettbok att man inte ska stirra folk i ögonen utan att det är munnen man ska titta på. Ögonkontakt tar man bara som hastigast lite då och då under samtalet för att kolla / bekräfta att man fortfarande är på samma våglängd.

Däremot att vara vänd mot personen och rikta sin uppmärksamhet mot dem brukar de flesta normala människor gilla (jag gillar det oftast inte).

Tyvärr har jag svårt nog att koncentrera mig på vad folk säger för att också hinna med att ha koll på hur jag sitter och tänka på hur mitt kroppsspråk ev kan uppfattas. Dessutom är vissa är så intensiva att det blir olidligt att sitta vänd mot dem och få energin "rakt på", så att säga. Då brukar jag sätta mig som det känns bäst och ger ev en förklaring om det är någon som råkar känna sig orespekterad eller ouppskattad av min sent utvecklade men helt nödvändiga självbevarelsedrift.

Ok, jag hade väl inte helt rätt. Men att inte ens vända sig mot personen man talar med är extremt ohyfsat. Det är bara att bita i det sura äpplet. För häromdagen så hade jag den stora "förmånen" att få samtala med en annan som hade AS (?) och som just stirrade ut i rymden och varken låtsades vara intresserad av det jag sade eller försökte få mig intresserad av det han sade. Jag var på vippen att börja knäppa med fingrarna framför honom och vissla. (Hallå Kapten Örnöga! Här sitter jag.)

Man behöver inte nödvändigtvis överdriva åt något håll. Kanske det finns något mellanläge mellan att vara alltför intim i sitt kroppsspråk och att se ut som om man inte är hemma ö h t?

När det gäller ögonkontakten vill jag lägga till reservationen att det verkar vara lite olika bud om hur man ska göra. En del rekommenderar verkligen att man ska försöka hålla ögonkontakt, men jag tvivlar på att de menar hela tiden. För mycket stirrande kan ju bli lika fel som för lite. I djurvärlden likställs ihållande ögonkontakt med hot och dominansförsök, i vissa kulturer är det direkt oartigt, och själv tycker jag det är något man bara har med spädbarn och någon man har en relation med.

Folk som glor helt ogenerat borde fan skickas på kurs...