Alien skrev:

HGJ skrev:

Alien skrev:Jag kommer ihåg att min mor brukade säga till vid matdags: "Kommin och ät nu". Jag tror det var från "Kommen och ät". Hon sa alltså inte "Kom IN och ät". Helt konsekvent borde det förstås varit "Kommin och ätin" (det kanske hon sa?).

Sa hon också "Gån ut och lekin"?

Själva uttryckssättet låter bekant men det använde hon inte i detta fall. Jag var ju bara en. När hon sa till om maten så gällde det både min far och mig.

Okej. Jag tänkte att ni kanske var flera syskon.

Härifrån:

filfras skrev:

nallen skrev:

Milyc skrev:Det finns redan könsneutrala pronomen i svenska språket som är lika användbara i sammanhanget ifall man inte känner till könet på personen som avses.

Det är dessutom tämligen solklart att det är [WikiSve]Utrum[/WikiSve], det vill säga 'den-genus' som är tillämpbart i det här fallet.
Om folk orkade läsa på istället för att hitta på.

Förr - så fanns i svenskan blott

maskulinum
femininum
neutrum

"Neutrum", det var "ett"-ord, det.

Medan alla andra ord benämndes "han" eller "hon":

Solen, hon; Månen, han.

Understundom efterhandom, så kom i språket in ett mera rensande krav, att bara "hon-saker" skulle benämnas med "hon"; och endast "han-saker" med "han". Således uppstod genuset "reale", ett slags komplement till neutrum.

När rensningen var fullbordad, kvarstod otvetydiga femininer och maskuliner - och jag skulle vilja hävda att vi än i denna dag inte med berått mod kan säga "den" om ett fruntimmer eller en karlakarl.

Har jag fel eller har vi ett fortsatt problem?

Ordet fruntimmer kan nog inte betecknas som entydigt feminint. Det är ju trots allt ett ett-ord. Det föreligger alltså en konflikt mellan grammatiskt genus och naturligt kön. Liknande ord är t.ex. hjon och vittne. I t.ex. 1734 års lag har det grammatiska genuset (thet = det) vanligen segrat beträffande ordet vittne:

Är något vitne fierran, eller kan thet för annan laga orsak ej komma til then Domstol, ther thet nämndt och godkändt är; tå skal thet i i begge parternas, eller theras ombudsmäns, närvaro, höras in för närmasta Rätt, ther thet vistas, i staden eller å landet, alt som thet snarast ske kan. Är vitne siukt; varde tå hemma afhördt.

(Rättegångsbalken 17:4, citerat ur (faksimilupplaga av) 1780 års antikvaupplaga.)

Bruket är dock inte konsekvent:

Nu kan så hända, at Domaren fruchtar, thet vitnet af rädslo eller vördnad för then, han vitnar emot, ej dierfves rent utsäga thet han doch vet sant vara; tå må thet vitne först ensides höras, så at parterne ej när äro, och läse Domaren sedan thes utsago för them up: låte ock vitnet vidare höras i theras närvaro, om the thet åstunda.

(Rättegångsbalken 17:22.)

(Tilläggas kan att just formen dess (thes) under 1700- och 1800-talen ofta användes om synonym till hans, utan att något neutralt substantiv som hjon eller vittne förelåg.)

Förtiger vitne något, som han vet til uplysning tiena, och thet ej genast på Domarens varning uptäcker; varder han sedan, innan dom i saken gången är, af omständigheterna öfvertygad, at thet honom kunnigt är, och han thet tå först uppenbarar; böte tiugu daler, the fattigas ensak.

(Rättegångsbalken 17:27.)

Ett färskare exempel på ordet hjon i den forna legostadgan:

Tjenstehjon skall i sitt förhållande wara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter. Är tjenstehjon försumligt, gensträfwigt eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjensten, må det derifrån skiljas, efter ty i 5 § sägs, med förlust af hela lönen, samt erhålle sådant betyg det förtjenar; ersätte ock husbondens skada, der han talan derom wid domstol utförer (K. K. d. 1 Okt. 1858.)

(Citerat ur en lagbok från 1864.)

I den nu gällande rättegångsbalken från år 1942 sägs genomgående han (respektive honom och hans) om ett vittne:

Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig eller vanärande handling.

(36:6)

Står vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erinras om att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.

(36:10)

Däremot används neutrumformen av adjektivet skyldig:

Gör vittne sig skyldigt (...)

(36:23)

I en nyskriven lagtext skulle ett vittne nog betecknas som han eller hon i stället för bara han.

Detta att syfta på hjon, vittne m.m. med "han" (i ett mindre sexistiskt sammanhang kanske även "hon") har dock ingenting med ordets grammatiska genus att göra, vill jag påstå.

Lagtextförfattarna ovan syftar tankemässigt och grammatiskt sett på ömsevis substantivet ("Gör vittne sig skyldigt...") och personen bakom det ("... att vittne eller någon honom närstående...").
När ordet är det man har i bakhuvudet är det nog (än så länge?) få med svenska som modersmål som böjer i annat än neutrum.

Zombie skrev:Detta att syfta på hjon, vittne m.m. med "han" (i ett mindre sexistiskt sammanhang kanske även "hon") har dock ingenting med ordets grammatiska genus att göra, vill jag påstå.

Nej, när man gör det är det ju det naturliga könet (referentens kön) som segrar.

Zombie skrev:Lagtextförfattarna ovan syftar tankemässigt och grammatiskt sett på ömsevis substantivet ("Gör vittne sig skyldigt...") och personen bakom det ("... att vittne eller någon honom närstående...").

Där finns det alltså en konflikt, som jag skrev.

jorand skrev:- i Västerbottniskan (Norsjöbondskan) benämns "jag" som "i", om det kommer sig från engelskans "I" har jag tyvärr inte den blekaste om..

Att det skulle röra sig om ett lån från engelskan finner jag osannolikt. Snarare har väl detta pronomen i den dialekten råkat utvecklas på ett sätt liknande det i engelskan. Det handlar ju om ett ord med gemensamt indoeuropeiskt ursprung. (I, ich, jag, ego, yo, je och så vidare heter det i olika indoeuropeiska språk.)

weasley skrev:Apropå "kona" så finns det fortfarande i värmländskan. Uttalas lite annorlunda och har en lite nedsättande klang, ungefär som kärring.

Där jag växte upp i västra Östergötland använd(e)s ibland ordet "kôna"=kärring (eller kanske ="kvinna").

Men du weasley... varför skriva ".no" och ".dk" istället för "norskan" och "danskan"?

[quote="Inger"]REA (realisation) kommer av "att realisera sina tillgångar" (för att få in kontanter).

Realisera=förverkliga? (realistisk=verklig ju)

Någon som vet om det i någon av våra svenska dialekter (och kanske också i svenskan näraliggande språk?) ordet "mättja" (="vara mätt") förekommer? "Lättja" och "kättja" finns ju redan...

"innan" tycker jag är ett lite märkligt ord... det kan ju handla både om tid ("innan jag gick till affären träffade jag en vän från skolan" och om platsen för/en del av något ("innanlår"). Och varifrån kommer uttrycket "kunna eller läsa något innantill"?

Varför skriver man "utanpå" när man skriver "innanför"...? "Innanpå" vet jag inte om det alls förekommer i någon av våra dialekter.

Zombie skrev:

weasley skrev:Jag kom på en trevlig liten formulering som uppvisar både genitiv -s och dativ!

Till dags dato.

Ursäkta - jag förtydligar: i "till dags dato" är "dags" inte någon gammaldags genitiv styrd av "till", utan en tillhörighetsbestämning sådan som vi ännu använder och som hör till "datum" - såhär: "till ett datum; vilket datum? jo, dagens". Sedan har man böjt "datum" i den form det skulle ha böjts i på latin, så som man gärna gjorde så länge latinet hörde till de bildades allmänbildning (här dativ).

Dato är väl ändå ablativ här? Sen heter datum i och för sig dato både i dativ och i ablativ.

weasley skrev:Genitiv styrdes i allmänhet av prepositionerna till, mellan och innan, det finns det vissa rester kvar av i högtidligt språk, inräknat lagspråk:
"Innan lagfarts genomförande..."

Det uttrycket är analogt med till dags dato, så när som på att genomförande inte är kasusböjt. Lagfarts är genitivattribut till genomförande, d.v.s. s-ändelsen har inget med innan att göra. Om något ord skulle stå i genitiv p.g.a. innan skulle det vara genomförande.

HGJ skrev:Det uttrycket är analogt med till dags dato, så när som på att genomförande inte är kasusböjt. Lagfarts är genitivattribut till genomförande, d.v.s. s-ändelsen har inget med innan att göra. Om något ord skulle stå i genitiv p.g.a. innan skulle det vara genomförande.

Tack HGJ!

Det där om ablativ var för svårt för mig.

HGJ skrev:

jorand skrev:- i Västerbottniskan (Norsjöbondskan) benämns "jag" som "i", om det kommer sig från engelskans "I" har jag tyvärr inte den blekaste om..

Att det skulle röra sig om ett lån från engelskan finner jag osannolikt. Snarare har väl detta pronomen i den dialekten råkat utvecklas på ett sätt liknande det i engelskan. Det handlar ju om ett ord med gemensamt indoeuropeiskt ursprung. (I, ich, jag, ego, yo, je och så vidare heter det i olika indoeuropeiska språk.)

Ah, inlägget har hittat till rätt tråd ser jag, tack för det! Låång sådan också, måste plöjas!

Ok, det verkar logiskt. "je" betyder i denna dialekt "ni".

För att i ovan nämnda dialekt benämna någon 3:e person används genomgående ett "n" eller "a" framför namnet beroende på genus: "n Magnus" eller "a Maria". Är detta något som finns på fler håll numera?

Länkar även till ett annat inlägg som även detta kanske borde hamnat här.. Översättning kanske kan ordnas om någon så önskar

http://www.aspergerforum.se/nar-ar-man-norrlanning-t6783-70.html#221460

HGJ skrev:

Zombie skrev:

weasley skrev:Jag kom på en trevlig liten formulering som uppvisar både genitiv -s och dativ!

Till dags dato.

Ursäkta - jag förtydligar: i "till dags dato" är "dags" inte någon gammaldags genitiv styrd av "till", utan en tillhörighetsbestämning sådan som vi ännu använder och som hör till "datum" - såhär: "till ett datum; vilket datum? jo, dagens". Sedan har man böjt "datum" i den form det skulle ha böjts i på latin, så som man gärna gjorde så länge latinet hörde till de bildades allmänbildning (här dativ).

Dato är väl ändå ablativ här? Sen heter datum i och för sig dato både i dativ och i ablativ.

Jo, naturligtvis ablativ efter prepostition. Jag blandade ihop det med att latinets ablativ och dativ båda motsvarar dativ i germanska språk (som fornsvenska och tyska).

*************************************************************

geocache skrev:"innan" tycker jag är ett lite märkligt ord... det kan ju handla både om tid ("innan jag gick till affären träffade jag en vän från skolan" och om platsen för/en del av något ("innanlår"). Och varifrån kommer uttrycket "kunna eller läsa något innantill"?

Avledningsndelsen -an i innan, utan, nordan och så vidare betydde från början "från" - alltså "inifrån", "utifrån", "norrifrån" osv. Med tiden (under och efter medeltiden ungefär) har den betydelsen kommit att blekna och orden som innehåller ändelsen har kunnat flyta iväg mot andra betydelser. Exakt hur orkar jag inte försöka bena ut för närvarande.

Geocache skrev:Varför skriver man "utanpå" när man skriver "innanför"...? "Innanpå" vet jag inte om det alls förekommer i någon av våra dialekter.

"För" kan också användas om något bortom eller skymt, som i "bortanför" - eller just "innanför", om man ser det hela utifrån.
"På" har man aldrig brukat använda om något som är inuti, det har en helt utvärtes betydelse.

*************************************************************

jorand skrev:

HGJ skrev:

jorand skrev:- i Västerbottniskan (Norsjöbondskan) benämns "jag" som "i", om det kommer sig från engelskans "I" har jag tyvärr inte den blekaste om..

Att det skulle röra sig om ett lån från engelskan finner jag osannolikt. Snarare har väl detta pronomen i den dialekten råkat utvecklas på ett sätt liknande det i engelskan. Det handlar ju om ett ord med gemensamt indoeuropeiskt ursprung. (I, ich, jag, ego, yo, je och så vidare heter det i olika indoeuropeiska språk.)

Ah, inlägget har hittat till rätt tråd ser jag, tack för det! Låång sådan också, måste plöjas!

Ok, det verkar logiskt. "je" betyder i denna dialekt "ni".

För att i ovan nämnda dialekt benämna någon 3:e person används genomgående ett "n" eller "a" framför namnet beroende på genus: "n Magnus" eller "a Maria". Är detta något som finns på fler håll numera?

Kompletterar HGJ:s förklaring av "i" och "ig" med att "je" och (i andra dialekter) "jer" kommer av "er" (som "ni" också kan heta i en del dialekter). Både "ig" osv. och "jer" osv. finns från norra Dalarna norrut.

Bestämd artikel framför personnamn i former som 'n Anders och 'a Maria och an Anders och o Maria finns också rätt allmänt från norra Dalarna och norrut liksom i östra Norge.
De är försvagade former av pronomina han, hon och den gamla ackusativen hana (som har trängts ut av dativen henne).

jorand skrev:För att i ovan nämnda dialekt benämna någon 3:e person används genomgående ett "n" eller "a" framför namnet beroende på genus: "n Magnus" eller "a Maria". Är detta något som finns på fler håll numera?

På isländska KAN man säga hann Magnús och hún María:

http://luur.lub.lu.se/luur?func=downloa ... OId=625983

The proprial article is a very distinguishing trait of the Icelandic NP/DP, so a brief discussion of its distribution and properties is in place here. It is often taken by simple names and short forms of kinship terms, as we have seen:

(1) (hann) Jón, (hann) pabbi, (hún) María, (hún) amma
he.NOM Jón.NOM, he.NOM dad.NOM, she.NOM María.NOM, she.NOM granma.NOM

It follows that both simple names and short forms of kinship terms take the genitive proprial article in the Noun Genitive Construction, as we saw in the last section:

(2) bókin hans Jóns, bókin hans pabba
book.the his.GEN Jón.GEN, book.the his.GEN dad.GEN

As this suggests, the proprial article always agrees in case with the noun taking it. Also, as indicated by the parentheses in (1), the proprial article is usually optional in Icelandic (whereas proprial articles are obligatory in some Norwegian and Swedish dialects, see Delsing 1993:54, Vangsnes et al. 2003).

Alltså obligatoriskt i vissa svenska dialekter.

NPs with the proprial article can have various functions, as subjects, objects, etc.:

(7) a. Hún María kom í gær.
she María came yesterday
‘Mary (you know) came yesterday.’
b. Við sáum hana Maríu í gær.
we saw her María yesterday
c. Er þetta ekki hún María?
is this not she María
d. Bréfið er frá henni Maríu.
letter.the is from her María
e. Hún Anna sendi hann Jón til hennar Maríu.
she Anna sent him Jón to her Mary

The proprial article, in turn, is a marker of familiarity or givenness. It is only felicitous to say hún María ‘she María’ if one expects the listener to know and immediately identify the person in question. Consider (25):

(25) Hvar eru bækurnar hennar Maríu?
where are books.the her María
‘Where are María’s books?’

The suffixed article signals specificity – it must be a question of some specific books – and the proprial article indicates that the speaker expects the addressee to immediately recognize María.

Tack zombie för informativa svar ovan !

geocache

Zombie skrev:Kompletterar HGJ:s förklaring av "i" och "ig" med att "je" och (i andra dialekter) "jer" kommer av "er" (som "ni" också kan heta i en del dialekter). Både "ig" osv. och "jer" osv. finns från norra Dalarna norrut.

Bestämd artikel framför personnamn i former som 'n Anders och 'a Maria och an Anders och o Maria finns också rätt allmänt från norra Dalarna och norrut liksom i östra Norge.
De är försvagade former av pronomina han, hon och den gamla ackusativen hana (som har trängts ut av dativen henne).

Han kunde jag ju räkna ut, men inte hana(!). Intressant.
Tack för era svar!!

"i" används exempelvis när jag gör något, om något kommer till mig blir det istället: "till mig" = "åt jig".

Något förvirrande blir det i dagens språkbruk i området då många (främst yngre) säger "jag" och "du" istället för "mig" och dig".. Kanske även detta kan vara "korrekt" sett ur ett historiskt perspektiv?

Exempel: "Då kommer du till jag senare" eller "Ska vi ses hos du?"

jorand skrev:

Zombie skrev:Kompletterar HGJ:s förklaring av "i" och "ig" med att "je" och (i andra dialekter) "jer" kommer av "er" (som "ni" också kan heta i en del dialekter). Både "ig" osv. och "jer" osv. finns från norra Dalarna norrut.

Bestämd artikel framför personnamn i former som 'n Anders och 'a Maria och an Anders och o Maria finns också rätt allmänt från norra Dalarna och norrut liksom i östra Norge.
De är försvagade former av pronomina han, hon och den gamla ackusativen hana (som har trängts ut av dativen henne).

Han kunde jag ju räkna ut, men inte hana(!). Intressant.
Tack för era svar!!

Jag antar att artikeln inte kasusböjs i den aktuella dialekten. Den isländska böjningen ser ut så här:

N hann Magnús
G hans Magnúsar
D honum Magnúsi
A hann Magnús

N hún María
G hennar Maríu
D henni Maríu
A hana Maríu

jorand skrev:Något förvirrande blir det i dagens språkbruk i området då många (främst yngre) säger "jag" och "du" istället för "mig" och dig".. Kanske även detta kan vara "korrekt" sett ur ett historiskt perspektiv?

Exempel: "Då kommer du till jag senare" eller "Ska vi ses hos du?"

Du och jag kan bara vara nominativ, och nominativ efter preposition är mig veterligen inte historiskt riktigt.

Tack geocache och jorand!

Kompletterar mitt svar till geocache ( språkliga undantag...):

Zombie skrev:

geocache skrev:"innan" tycker jag är ett lite märkligt ord... det kan ju handla både om tid ("innan jag gick till affären träffade jag en vän från skolan" och om platsen för/en del av något ("innanlår"). Och varifrån kommer uttrycket "kunna eller läsa något innantill"?

Avledningsändelsen -an i innan, utan, nordan och så vidare betydde från början "från" - alltså "inifrån", "utifrån", "norrifrån" osv. Med tiden (under och efter medeltiden ungefär) har den betydelsen kommit att blekna och orden som innehåller ändelsen har kunnat flyta iväg mot andra betydelser. Exakt hur orkar jag inte försöka bena ut för närvarande.

geocache skrev:Varför skriver man "utanpå" när man skriver "innanför"...? "Innanpå" vet jag inte om det alls förekommer i någon av våra dialekter.

"För" kan också användas om något bortom eller skymt, som i "bortanför" - eller just "innanför", om man ser det hela utifrån.
"På" har man aldrig brukat använda om något som är inuti, det har en helt utvärtes betydelse.

... såvida det inte gäller en mer abstrakt "i"-betydelse som för det mesta gäller en person, som i "han är väl på sin gård" (även om han är inomhus där) eller "på sitt rum"; möblerna i samma rum är fortfarande vanligtvis "i" det.

*************************************************************

jorand: "Jig" för "mig" var intressant. Det låter som helt enkelt den oförsvagade varianten av "i", alltså detsamma som att säga "[välkommen till] jag". Det språkbruket (och samma för "du") är en nyuppfinning (novation på fackspråk).

HGJ skrev:

jorand skrev:Något förvirrande blir det i dagens språkbruk i området då många (främst yngre) säger "jag" och "du" istället för "mig" och dig".. Kanske även detta kan vara "korrekt" sett ur ett historiskt perspektiv?

Exempel: "Då kommer du till jag senare" eller "Ska vi ses hos du?"

Du och jag kan bara vara nominativ, och nominativ efter preposition är mig veterligen inte historiskt riktigt.

Skönt besked. Det låter verkligen inte grammatiskt riktigt..
(Dialekterna lever väl förvisso sina egna liv, men ändå...)

Tillägg 2 - om "innanför":

Zombie skrev:

geocache skrev:"innan" tycker jag är ett lite märkligt ord... det kan ju handla både om tid ("innan jag gick till affären träffade jag en vän från skolan" och om platsen för/en del av något ("innanlår"). Och varifrån kommer uttrycket "kunna eller läsa något innantill"?

Avledningsndelsen -an i innan, utan, nordan och så vidare betydde från början "från" - alltså "inifrån", "utifrån", "norrifrån" osv. Med tiden (under och efter medeltiden ungefär) har den betydelsen kommit att blekna och orden som innehåller ändelsen har kunnat flyta iväg mot andra betydelser. Exakt hur orkar jag inte försöka bena ut för närvarande.

Geocache skrev:Varför skriver man "utanpå" när man skriver "innanför"...? "Innanpå" vet jag inte om det alls förekommer i någon av våra dialekter.

"För" kan också användas om något bortom eller skymt, som i "bortanför" - eller just "innanför", om man ser det hela utifrån.
[...]

Vet inte, men gissar, att uttryck som innanför, utanför, innantill kan uttolkas "före, inifrån räknat", "före, utifrån räknat", "(ut) till (lyssnaren) inifrån (texten)" osv.

På så vis förklarar man också den där specialbetydelsen hos partikeln för(-e).

Zombie skrev:

HGJ skrev:

Zombie skrev:

weasley"]
Jag kom på en trevlig liten formulering som uppvisar både genitiv -s och dativ!

Till dags dato.

Ursäkta - jag förtydligar: i "till dags dato" är "dags" inte någon gammaldags genitiv styrd av "till", utan en tillhörighetsbestämning sådan som vi ännu använder och som hör till "datum" - såhär: "till ett datum; vilket datum? jo, dagens". Sedan har man böjt "datum" i den form det skulle ha böjts i på latin, så som man gärna gjorde så länge latinet hörde till de bildades allmänbildning (här dativ).

Dato är väl ändå ablativ här? Sen heter datum i och för sig dato både i dativ och i ablativ.

Jo, naturligtvis ablativ efter prepostition. Jag blandade ihop det med att latinets ablativ och dativ båda motsvarar dativ i germanska språk (som fornsvenska och tyska).[/quote]
om-asikts-o ... tml#229404
[quote="Zombie skrev:

Börje Frylmark skrev:Jag kopplar nu inte nödvändigtvis samman Flashback med detta fora, det var mer en kommentar huruvida ett forum kan betraktas som "lågreglerat" eller ej.

(Du menar "detta forum"? )

Eller kanske t.o.m. "(med) detta foro"?

ordkunskap- ... tml#232427

Zombie skrev:http://www.aspergerforum.se/om-manipulering-och-att-lata-sig-manipuleras-t9830-224.html#232315

Aspkvinna skrev:

rdos skrev:[quote="Ganesh"]rdos, vad betyder "kliner"?

Att klina betyder normalt (i skånskan) att man kladdar. Det kan dock oxå betyda att man ställer in sig hos någon genom att ge komplimanger.

Hörby. Här var icke ett enda trädhus. Nu alt af lera och krokiga stickor. Bruket i Skåne är att klina och smeta, äfven som naturens härvarande sed är att alldrig gjöra annan måsa än brunmåsa..

http://arqivariet.no-ip.info/Arkivmater ... kaane.html

Ok, att använda ett ord som knappast är sökbart på nätet ens och det jag hittar är helt klart gammelsvenska........

[/quote]
Från samma text:

Stora ljunghedar öfverfors, och när man lämnade en stor insjö åt vänster, anländes till Tyringe.

Är det felavskrivet eller står det så också i den tryckta versionen? Man hade väntat sig öfverforos.

Det finns många spännande ord i olika dialekter, i vissa delar av Västergötland, kallas hängrännor på hus för simser detta är samma ord som engelskans sims med samma betydelse. Hur spreds detta ord till det inre av Västergötland eller var det tvärtom. Någon som vet?

KKF skrev:Det finns många spännande ord i olika dialekter, i vissa delar av Västergötland, kallas hängrännor på hus för simser detta är samma ord som engelskans sims med samma betydelse. Hur spreds detta ord till det inre av Västergötland eller var det tvärtom. Någon som vet?

Det var många från västra Sverige som deltog i vikingafärder på tiden det begav sej. Det finns många exempel på nordiskt inflytande i engelska i allmänhet och skotska i synnerhet.

Window - vindue är ju ett klassiskt exempel. På många ställen i Skottland heter det "barn" istället för "children". Det finns ett flertal fler exempel.