Hej, har en dotter som fyller 14 i dagarna. De senaste åren, dvs sen 2003 när jag träffade en ny man (hon och jag har bott ensamma fram till dess) så började hon "hata" mig. Till en början med att sura i långa stunder utan att jag vet varför, sedan med mer utåtagerande beteende, förstöra saker, slå och sparka mig, även med tillhyggen. Vid dessa tillfällen har jag haft fullt sjå med att försöka värja mig samt att försöka se till att hon inte skadar sig själv.
Sedan två år tillbaka bor hon hos sin far, eftersom hon anmälde till skolkuratorn att hon blev misshandlad hemma och skolan gjorde en anmälan till socialtjänsten. Jag gick då med på att hon fick flytta till honom. Efter ett år hos honom gör hon en polisanmälan mot mig för misshandel.
Någon sådan har dock aldrig funnits mer än de gånger hon slagit mig och jag varit tvungen att ta tag i henne för att freda mig samt skydda henne. Hon ser dock detta som misshandel och säger att hon hatar mig.

Är detta beteende vanligt? Någon som känner igen sitt barn eller sig själv? Vad kan jag som mamma bäst göra för att bryta detta? Jag älskar min dotter och vill henne allt väl i världen! Jag vill inte att hon och jag ska bryta kontakten för alltid, det vore katastrof! För mig men främst för henne själv tror jag....

För närvarande bor hon i ett jourhem med ett LVU då hon rymde från sin pappa och sov ute, det fanns ingen kontroll på henne. Nu har socialtjänsten "tagit barnperspektiv" så jag får inte träffa henne då hon säger att hon är rädd för mig. Hon har blivit diagnostiserad med Asperger och ADD på ett utredningshem.

Kan bara säga att detta inte är unikt, har en kompis som har en likande situation som din och har pratat med fler som har samma problem.

Får du något gehör från SOC eller är du bara utpekad som att allt är ditt fel, eftersom fler liknande historier kommer fram hoppas jag bara att man kanske skall se på anmälningarna med ett lite nyanserat sätt. Samtidigt måste man ju också lyssna på barnen.

Det kan ju heller inte vara en lätt sak för dem.

Det är nog rätt vanligt att tonårstjejer säger att de hatar sina mammor. I ditt fall blir det extra svårt, eftersom hon har AS och ADD.

Men som det är nu tycker jag det är bäst att hon är på ett behandlingshem. Att hon slår och sparkar dig är inte bra för henne. Och inte bra för dig. Vågar du tänka på ditt eget välbefinnande, dina rättigheter och dina behov el känner du att du måste finna dig i allt?

Har du någon kontakt med psykolog el kurator, någon som du kan få stöd och hjälp hos?

Det är kanske typiskt aspigt att se allt från sitt eget perspektiv, se sig själv som totalt oskyldig och de andra som elaka. Kanske kan ni gå på nåt slags familjeterapi? Men det blir svårt så länge hon ljuger om dig. Kanske tror hon på det själv.

Hoppas ni kan få kontakt igen när de värsta hormonstormarna lagt sig.

Du måste lära dig att "läsa" din dotter, dom gånger jag sett er ihop dom senaste åren, så verkar ni prata med helt olika språk med varandra och det slutar nästan alltid med att ni skiljs som ovänner.

Du måste sluta att bli så känslomässigt "sårad" varje gång hon inte gör som du vill.
Jag vill att du använder dig av den familjekonsult som blivit tillägnad dig för att reparera din kontakt med dottern.

Orsaken till att jag känner att jag kan hantera min dotter är pga jag levt ihop med dig i många år, vilket till en början gjorde mig mycket orolig när jag insåg hur lik hon var i sitt beteende med dig.
Hon är fortfarande ung, så det går att påverka henne i den positiva riktningen som jag önskar henne.

/M

Så länge man ändå visar att man älskar sitt barn så tror jag ändå att det går över...sonen hatade både mig och pappa när han blev HVB placerad...mest mig...men när han kom hem igen så vill han ändå bo mest hos mig...det är jag som ska hålla kontakt med soc osv...det är mig han frågar om olika saker...

Herregud Orolig mamma och Orolig mammas ex. Kan ni inte hitta ett bättre sätt att snacka med varandra än över forumet?

Vi pratar med varandra ganska ofta faktiskt men det finns en stor
skillnad i hur ofta vi vill prata med varandra.

Jag tycker det räcker med en 5min avstämmning i veckan per telefon.
Medans hon vill prata i timmar var och varannan dag, särskilt när hon känner oro över händelser.
Jag förstår till en viss del hennes oro, därför ställer jag upp på hennes sida när det väl gäller, såtillvida det inte går mot min dotters intressen eller behov.
Jag är själv uppvuxen med en ensamstående mamma och anser att mamman är det viktigaste i ett barns liv, men när allt går åt helvete med mamma så borde det finnas en pappa, som gör allt för att få det att fungera.

Jag hade aldrig hört talas om ASPERGERS till för ett 1/2 år sen.

Det är mitt "ex" som skickar länkar till mig, efter att hon gjort inlägg på detta forum, så bli inte chockade när jag svarar.

Jag som ensamstående pappa till min dotter, efter min dotters diagnos, kommer att vara intresserad av detta forum, så ni blir inte av med mig inom den närmaste tiden.
/M

Okej det verkar väl som ni behöver jämka er till något mittemellan när det gäller hur ofta ni behöver kommunicera om ert barn....

Att jag säger att man inte ska ta för mycket via forumet är just för din dotters skull och hur mycket av problematiken mellan sina föräldrar som hon har intresse av att ha offentliggjord på detta sätt. Dessutom finns risken att ni gör er lite löjliga när ni ventilerar era privata bekymmer på ett lite barnsligt sätt.

Bara för att ditt ex väljer att ta det offentligt behöver inte du göra det. Det väljer du.

För övrigt önskar jag dig allt väl och gratulerar dig till att du fått lite bättre kontakt med din dotter.

Jag kommer aldrig avslöja personliga händelser med min dotter på "nätet".
Jag kommer att skydda hennes identitet( i detta forum), dock vet jag inte vad hennes mor har skrivit.

Kontakten mellan mig och min dotter är nu mycket bra och vi har en framtid tillsammans.

/M

Vet inte om det är ett asperger drag eller ej, men om jag känner mig förorättad på något sätt så släpper jag det inte. Särskilt när jag inte förstår omständigheterna.

Har förmodligen ingenting med saken att göra men tänkte att det är värt att nämna det ändå.

Oroligs mammas ex skrev:Jag kommer aldrig avslöja personliga händelser med min dotter på "nätet".
Jag kommer att skydda hennes identitet( i detta forum), dock vet jag inte vad hennes mor har skrivit.

Kontakten mellan mig och min dotter är nu mycket bra och vi har en framtid tillsammans.

/M

Ja det är ju bra men det är ju fasen inte det jag menar. Din dotter är kanske inte så betjänt av att läsa det här tjafset om hon nu skulle råka göra det?

För övrigt är det alltid svårt att avgöra hur många av dem som känner er som eventuellt skulle kunna känna igen situationen.

Jag har känt mig mycket instängd av min överbeskyddande mor under hela uppväxten, kommer nog alldrig känna mig fri, möjligen om jag kan hitta en kvinna som kan försvara mig mot mina föräldrar.