side track skrev:

Pemer skrev:Det märkliga i skillnaderna mellan kommunikation är att så fort en aspergare försöker vara social och berätta något som var tänkt att vara intressant, så verkar NT:s överlag sakna förmåga att koncentrera sig på att lyssna.....

Pemer, kan känna igen det du beskriver. [...]

Nåja, jag har nog märkt det hos medaspergare också.
Så jag tror inte det duger att _skylla_ på de underliga NTs.

Bror Duktig skrev:På mitt sista jobb, så kunde andra prata om nonsens med varandra, eller dra liknelser med vad som helst.

Om jag gjorde detsamma, så sade de "haha, ska du dra in detta nu igen, vi pratar inte det nu, haha vad lustig du är".
Så sade de inte till varandra. Och när jag analyserar det och tänker efter hur det har varit, så har det faktiskt varit så att andra säger saker till mig som de inte säger till varandra eller ens till de de inte gillar.

Jag tror att de scannar av att "den där, den kan man köra med eller avreagera sig på, hon blir lätt att ta om hon reagerar eller försöker argumentera - och hon kan inte ta för sig". Jag är ju sådan att jag lätt förlorar argumentationer även när jag helt uppenbart har rätt (jag skulle kunna förlora en diskussion där jag säger att 2+2=4 och någon annan menar att det är 5).

jag tror det är lite samma för mig.

Pemer skrev:Den här instinktiva känslan att "de här personerna behöver vi inte lyssna på" är verkligen obehaglig att känna så väl att vi ofta bemöts med, särskilt när man tänker på alla dessa missförstånd och myter om Asperger, och hur svårt det i allmänhet verkar vara att nå ut i samhällsdebatten med korrekta fakta...

När man närmast får en känsla av att det är det här "dessa behöver vi inte lyssna på" som ligger i vägen även vid kontaktförsöken med massmedia är det riktigt läskigt. Jätteskönt att man just fått komma till tals om OA i en tidning! Nu är vi på väg!!

ja, det är lite obehagligt..att inte ha samma chans. trots att man vill börja förstå varandra, så verkar det ändå svårt med detta. förståelsen för varandra. det känns deprimerande.
vad? vad skönt ifall någon lyssnar någonstans..
alltid ett hopp, även om jag börjar tro att man skall vara vaksam med vad man hoppas på. men sedan har jag hunnit stänga om mig lite efter allt som det är nu. men det låter verkligen skönt om det börjar bli folk som tar en på allvar! hoppas de verkade vettiga iallafall.

och att detta inte behöver betyda att vi kommer med någon slags ursäkt för att få "uppmärksamhet" (det behöver man väl om man blir diskriminerad, och vill bli behandlad på ett annat sätt, väl..? då måste det ju uppmärksammas som jag förstår det..), eftersom man ändå inte har de här koderna inbyggt så att man ens vet "vad som gäller". och varför man inte kan lyssna på folk sinsemellan, det börjar man ju undra om folk tror det är så integrerat..

det tycker ju inte jag. inte när grannj*veln tycker att jag är en sådan där. nu stampar vi för henne i trappen, vi vet ju att sådana där blir galna då. eftersom jag hörde något om ordet damp vid ett visst tillfälle, förstod jag detta. sedan även andra ord, så man undrar, jaha...uppmärksamma det där då, vad var det för nåt? eftersom det antagligen var nedsättande, då jag inte ens känner personerna ifråga. och med den självhävdandestilen kunde jag förstå det. också ungdomar igen. det är ledsamt att se dem börja hata folkgrupper på det här sättet.

och då nån annan granne (inte jag alltså) blir galen att börja borra mitt på natten bara för att jävlas. så känns det nu. men som det var sedan innan så ville jag inte öppna dörren när någon av dem knackade på, då jag inte brukar göra det om jag inte känner dem. då är man väl det man är och förtjänar att brinna antar jag. man undrar vad fan som är felet...tur att jag aldrig mer slipper bo där igen iallafall, för mig får man inte tillbaka igen, sorry. vill inte bo så nära tydligt hat, tack.

man kan ju använda olika namn på positivt sätt, men det tror jag inte har att göras med här. det är en riktig NT-håla som det känns som. eller jag vet inte. väldigt "normalt" sådär. vad jag sett. iallafall just där. man ser ju det också utåt. inga konstigheter. alla ser ut "som man ska" för det mesta. inga avvikelser. antar väl att det är därför man förtjänar detta. då de måste läsa av mig som en sådan där.

och det får bo vemsomhelst där, men dit går jag alltså inte igen och bor.
och jag hade räknat med något annat när jag var ny där. får väl se nästa gång var man bosätter sig, i förväg. helst alltså. seriöst. jag tycker det är så synd, bara. att inte vissa av oss får vara med, utan detta motarbetande. igen, utan att ha hunnit prata med folk ordentligt. jag blir så förbannad. istället för att bråka tillbaka där om dagarna så finner jag nästan tidssparande genom att flytta därifrån.

undrar om det är möjligt att kolla av området innan man flyttar? för det vill jag gärna nästa gång. jag undrar varför man måste tolerera sådant här? är någon dampunge och så, va, så tycker jag det bör menas positivt isåfall. jag kan kalla mig för olika saker rent positivt ibland, men när det blir ovänligt från andra, då undrar jag..

man undrar om det är de konstiga tiderna idag, eller fick man något oturligt ställe att bo på eller vad?..inte särskilt trevligt iallafall. för om jag hade stört dem eller inte, så tycker jag väl inte att de hade rätten att kalla mig för saker och hålla på sådär larvigt. man vet ju iallafall om fördomarna, så det kan ju lika gärna vara det. vad är det annars när man nämner ordet damp? jag hör in till lgh liksom, oroa er inte, typ. och dum är jag inte heller, tyvärr.
så kan det kännas.
och jag har alltid velat blanda mig, som med NTs då, men just nu känns det väldigt långt ifrån.

integration. det kan ju gälla vad som helst. ras, eller annat också, va. och är man inte i den gruppen själv som ofta kan diskrimineras, så tycker jag att man inte borde uttala sig så mycket, som någon skrev. att det sätts krav på oss av folk som inte ens verkar ha förstått från första början...vilket ju inte innefattar alla inom den gruppen, nu menandes NT.

att inte få positiv uppmärksamhet nästan alls (jag undrar vad de tror egentligen? de som vet..) känns just lite som att: "lyssna inte på den där. det är en ursäkt." för att slippa bli litegrann diskriminerad. 'det verkar kul. avis jag blir. hoppas jag också blir det en dag.'
så känns det.
att bara för att man tänker annorlunda så heter det så massa saker att man vet inte vad..
ja, jag vill också kunna göra någonting. och helst utan att kallas surkärring. iallafall på något dåligt sätt. men vem orkar, när man befinner sig halvt isolerad i en hatisk omgivning? eller har gjort det sedan innan så man blir osäker med tiden ändå.

jag visste inte mkt om autism när jag var yngre, nu har man ju en sådan diagnos. man försöker få fram att det inte behöver innebära något dåligt med det. det är nästan som spott tillbaka för det.
man undrar lite, vad för?
det är nog bra att såra vissa grupper i samhället, då skall man nog vara stolt med sig själv.
kommer väl något hot snart kanske, vad vet jag, när man försöker säga som det är. fast man räknade med att lösa saker lite mer fredligt.

sorry, kan bli lite långt när jag börjar skriva.

Är nog ingen fara, själv läser jag snabbt men hoppar över mycket oxå, jag tycker som att dina förra grannar var idioter. Jag har sluppit sådana grannar som trakkaserar, förmodligen så kan jag ha skrämt någon ist, men rent allmänt med typer kan det räcka med att konfrontera dem, uppmärksamma deras dåliga beteende, för att de skall sluta. Att checka laeget innan man flyttar, har jag oxo taenkt pa, borde bara vara bra.

Tack, jag håller med. Aa, fast jag vågar inte prata med folk när jag blir stressad, det kommer inte något vidare stabilt från min sida då. Jag är aldrig den som börjar med att ta upp något rejält problem, så. Iallafall kan jag inte så mkt mer än att skriva om det kanske. Har blivit utskrattad förut när jag försökt säga min mening, då jag inte väntat mig det, så det har väl gjort att jag inte försöker igen. Det lilla man har varit och försökt ordna upp.

Eller om någon har behandlat mig illa, så har jag mer fräst tillbaka eller gått och gömt mig, vet inte hur man gör annars. Och har jag ingen stödperson på något sätt så vågar jag inte göra det, så jag inte faller någonstans sedan. Det är många idag jag inte tror vill prata med mig, eller tycker jag är en ovärdig människa, är lite komplicerat, så vet inte hur jag skall göra. Vet egentligen ingenting som det är nu. Känns bara som att jag förstör för alla.

Jo, det är väl så man lätt känner när man är autist och "alltid gör fel".

När sanningen är den att man själv försöker sträcka sig längre än man orkar hela tiden för att göra rätt, medan de andra ofta (som i ditt fall) inte ens försöker sträcka sig över sina egna fördomar och ge en vad de själva i något annat sammanhang skulle kalla en ärlig chans.

Det där har jag tänkt på på senare tid. T o m. vissa av sakerna rentav kanske de senaste dagarna bara. Du sade det bra, Zombie. Har just känt så.

Fan den som ger sig, brukar jag tänka. Mycket går automatiskt, men i nya situationer gäller det, i alla fall för mig, att försöka vara konstruktiv. Sedan så ökar självförtroendet efter varje försök. Kanske är lättare att hantera idioter om man är man dock. men så har jag varit i kläm pga det, i flera situationer de flesta slipper.

Fast jag förstår ingenting om ingen säger sakerna direkt till mig vad jag gjort för fel. Orkade tänka på det lite förut, men inte som det är nu. Nu är allt för mycket. Inte för att jag varit bra på att säga till förut heller. Man hörde bara att det är ens fel, det och det, tills man lärt sig att det är så. Tror på det själv nu. Och är rädd ifall nån skriker på mg, då blir jag tyst och dålig. För att låta bli att börja skrika istället.

Har varit med om så mycket nu som jag inte ens trodde man sade om andra. Vet inte vad man gör, mer än att bara försvinna. Iaf om jag inte har en konkret situation, vilket jag inte har nu i vissa andra saker. Får gissa allt, det går inte. Stress.
Jag tror inte jag har en plats på jorden mer.

Har du nyss fått eget boende? Låter lite tragiskt som att du har blivit övergiven. Vad andra tror är inte värt att gå och grubbla över tycker jag, om du inte är typ religiös så spelar det ingen roll. Vi har åsiktsfrihet i Sverige.

Hehe, jag brukar fundera över det där, vad för religion som skulle passa mig. Jag har ibland nåt tvång över att inte "gå in på satan för mycket" men jag vet inte. Jag vet inte så mycket om allt. Jag vill tex. inte att 'emos' skall ta livet av sig, så då kan jag inte va satanist heller osv. . Så, vissa sådana saker gillar jag inte alls.

Dock så kan jag mest lyssna till mina egna extrema åsikter än andras, kan bli rätt påverkad av det, vissa av dem iaf. . Men du säger att man inte skall grubbla över det. Jo, har försökt det, men det går sämre som det är nu. Tror det är stressen jag har svårt för. Mycket olika ord här och var. Och ouppklarade saker, men jag vet inte hur man når dem.

regnif skrev:Fast jag förstår ingenting om ingen säger sakerna direkt till mig vad jag gjort för fel. Orkade tänka på det lite förut, men inte som det är nu. Nu är allt för mycket. Inte för att jag varit bra på att säga till förut heller. Man hörde bara att det är ens fel, det och det, tills man lärt sig att det är så. Tror på det själv nu. Och är rädd ifall nån skriker på mg, då blir jag tyst och dålig. För att låta bli att börja skrika istället.

Har varit med om så mycket nu som jag inte ens trodde man sade om andra. Vet inte vad man gör, mer än att bara försvinna. Iaf om jag inte har en konkret situation, vilket jag inte har nu i vissa andra saker. Får gissa allt, det går inte. Stress.
Jag tror inte jag har en plats på jorden mer.

Vad jag kan utläsa, regnif, så var jag där från tonåren och långt upp i trettioårsåldern. Utan diagnos (NPF fanns inte på kartan då), utan någon annan rimlig förklaringsmodell eller stöd som bottnade i någon förståelse eller respekt för mig, nästan utan annat stöd heller. Ändå lyckades jag så småningom skrapa ihop till ett uppträdande som andra kunde godta.

Skriver inte det här för att säga "kan jag så kan alla", för den inställningen är bara respektlös och kontraproduktiv; vill bara tala om att det går att komma någon vart till och med utan diagnos, forumstöd och sådant, så kanske litet större anledning att tro på ett ljus i tunneln med de sakerna.

Zombie skrev:

regnif skrev:Fast jag förstår ingenting om ingen säger sakerna direkt till mig vad jag gjort för fel. Orkade tänka på det lite förut, men inte som det är nu. Nu är allt för mycket. Inte för att jag varit bra på att säga till förut heller. Man hörde bara att det är ens fel, det och det, tills man lärt sig att det är så. Tror på det själv nu. Och är rädd ifall nån skriker på mg, då blir jag tyst och dålig. För att låta bli att börja skrika istället.

Har varit med om så mycket nu som jag inte ens trodde man sade om andra. Vet inte vad man gör, mer än att bara försvinna. Iaf om jag inte har en konkret situation, vilket jag inte har nu i vissa andra saker. Får gissa allt, det går inte. Stress.
Jag tror inte jag har en plats på jorden mer.

Vad jag kan utläsa, regnif, så var jag där från tonåren och långt upp i trettioårsåldern. Utan diagnos (NPF fanns inte på kartan då), utan någon annan rimlig förklaringsmodell eller stöd som bottnade i någon förståelse eller respekt för mig, nästan utan annat stöd heller. Ändå lyckades jag så småningom skrapa ihop till ett uppträdande som andra kunde godta.

Skriver inte det här för att säga "kan jag så kan alla", för den inställningen är bara respektlös och kontraproduktiv; vill bara tala om att det går att komma någon vart till och med utan diagnos, forumstöd och sådant, så kanske litet större anledning att tro på ett ljus i tunneln med de sakerna.

Det verkar som konstruktiv kritik.
Tror jag håller mig på ett par olika beteenden. Tror du att man måste bli av med ett ego för att klara av det här?
Kanske det. Känns som att jag måste se hur det går i förväg innan jag kan lugna mig.

Zombie skrev:Jo, det är väl så man lätt känner när man är autist och "alltid gör fel".

När sanningen är den att man själv försöker sträcka sig längre än man orkar hela tiden för att göra rätt, medan de andra ofta (som i ditt fall) inte ens försöker sträcka sig över sina egna fördomar och ge en vad de själva i något annat sammanhang skulle kalla en ärlig chans.

Bra sagt.
Det där diskuteras på ADHD-forumet också, det gäller nog för alla med npf.
Man sitter fast i nån slags normal-grej och gör allt för att försöka fungera enligt standard-mallen.
Det är ofta lika omöjligt som om en förlamad person skulle försöka ta sig fram utan rullstol.

regnif, om Satanism vet jag inte mycket, men stämmer det inte att det är Solen de dyrkar? isf låter det intressant, solen är något som går att ta på.

regnif skrev:Tror det är stressen jag har svårt för. Mycket olika ord här och var.

Jag har oxå svårt för stress, undviker den så ofta jag kan. Den enda 'nytta' den verkar göra aer att ta kål människor

Parvlon skrev:regnif, om Satanism vet jag inte mycket, men stämmer det inte att det är Solen de dyrkar?

Nej.

KrigarSjäl skrev:

Parvlon skrev:regnif, om Satanism vet jag inte mycket, men stämmer det inte att det är Solen de dyrkar?

Nej.

nähä, synd men det kan säkert vara intressant ändå.

lotteva skrev:Jo, precis som du skriver, Duras, självkännedom är viktig. Min väg att nå hit har bland annat gått genom ett intressant självkännedomssystem kallat "enneagrammet".

http://sv.wikipedia.org/wiki/Enneagram
http://www.enneagrammet.se/General/default.asp

Där kan vi alla känna igen oss - och hitta vår egen utsiktspunkt, om vi vill.
Vi kan testa oss - men det kan också bli väldigt missvisande, på grund av att vi inte känner oss själva.

Litet sent inkommen är jag..

Tittade litet på länk #2.
Det är inte otänkbart att Enneagram kan vara enfungerande modell för att finna självkännedom.

Men jag reagerar litet.. syrligt? på deras försök till att finna någon slags matematik i det.
Man försöker få det till något anmärkningsvärt att decimal approximation av bråk ger ett numeriskt fel. (1/3 = 0.333333... men 3 x 0.3333 blir inte 1)
Detta är ju bara larv! Inget märkvärdigt alls att man får ett fel när man gör en avrundning.
Alltså är detta inte matematik utan kanske metamatik. Eller snarare nummerologi.

Personligen reagerar jag med avståndstagande. När jag så lätt hittar ett fel i det jag har kunskap om, vilka fel finns då i det jag *inte* har kunskap om?

Övergiven på olika sätt kanske.
De håller väl på med anti-martyrism kanske. Och att vara perfekt och aldrig bli ledsen eller något. Och strunta i om man skadar någon annan eller inte eller nåt.
Bara arg, "döda andra", men inte bli ett offer kanske.
Så att man själv skall "se ljuset" kanske, vet inte. Något sådant tror jag.

Dock tycker jag det börjar bli överdrivet när man vill att "emos skall döda sig själva", där är det väl nån slags gräns tycker jag. Som om alla inte har samma värde att leva, då blir jag nästan förbannad. Besviken.
Man borde ge alla samma chans då. Uppmuntra mer till livet än döden då.
Det känns som om alla inte är lika värda då, när man säger så tycker jag.
Om det inte är just tvärtom vad som försöker visas, jag vet inte.
Men att börja klassa in folk som "de värdelösa" mot 'de som är tvärtom', jag tycker det är lite dumt. Då kan man hellre säga "byta värdelöst liv" till ett bättre sätt att leva, inte dela in hela personers värde. Där drar jag väl gränsen.
Som att bli född att ta sitt liv ungefär, jag blir förbannad när folk pratar sånt.

Det låter destruktivt, att mörda folk som inte tycker som en själv har ju vart ganska centralt inom historien, inget för mig dock.

Ja, eller alltså "döda" i termerna av att med avsikt försöka döda deras inren ännu mer (som det ju kan bli om man har varit med om något, död inuti alltså), tror jag de håller på med, ifall de inte är sådana som dödar på riktigt då. Men båda tycker jag är absurt. Ge folk en chans eller bara gör nåt annat, tänker jag.
Ja, centralt inom historien, tyvärr...

regnif skrev:Ja, eller alltså "döda" i termerna av att med avsikt försöka döda deras inren ännu mer (som det ju kan bli om man har varit med om något, död inuti alltså), tror jag de håller på med, ifall de inte är sådana som dödar på riktigt då. Men båda tycker jag är absurt. Ge folk en chans eller bara gör nåt annat, tänker jag.
Ja, centralt inom historien, tyvärr...

Vad är det du svamlar om egentligen?

Centralt inom historien har folk velat förstöra för andra, ja?
Har bara hört folk som sägert till emosar att de måste dö, jaha, vad säger man om det då? Har inte andra hört det också? Eller är det bara vissa av oss som invaderas med hatande individer, som aldrig andra behöver träffa på, vad vet jag.
Öhm, du behöver inte prata med mig, om det inte är något jag säger som kan vara av värde.
Är det inte så då? Hur är det då? Du kanske är satanistexpert? Jag vet tyvärr inte allt, men är det inte så? Har inte läst allt.
Sorry att man inte är lika perfekt som du som kan prata tydligen med alla i hela världen.
Du är inte den enda som tycker att jag pratar dåliga saker.
Du behöver inte lyssna du heller. Nu är väl också detta otydligt antagligen, så vad skall jag säga?!

Skall jag bara säga håll käften, då är det tydligt? Tyvärr, jag vet inte vad jag skall säga.
Om du är satanist själv så kan du ju dela med dig istället?
För dem som inte är så bra på allting.

Kanske är det det att jag tycker krigande är larvigt.

Jag svarade förresten bara till Parvlon, om det var otydligt.

Kanske vill du få mig att verka som en dålig person, så att jag kan svara aggressivt tillbaka, så det syns vem som är sämst igen, vad vet jag.

Eller så var det ju bara miffo-jag som tog konversationen ännu längre, just jag, som borde ha varit den som fått diskussionen mer intressant igen, eller hållit helt tyst. Man lyckas ju aldrig.

Hej!

Jag är ny här. Jag är kvinna. När jag läser de tio senaste kommentarerna känner jag igen mig väldigt, väldigt väl i det sociala tillkortakommandet.

Jag har inte gjort nån utredning men jag tror inte jag kvalificerar för en Aspergerdiagnos när det gäller sånt som har med förutsägbarhet, ordning och reda att göra eftersom en smula oordning hela tiden finns i mitt liv. Jag gillar också oförutsägbarhet och att träffa nya månniskor. Dessutom har jag inga motoriska problem, förutom att jag inte gillar att dansa. Jag tycker eg. om att träffa folk. Men konstigt nog blir det så i det privata livet att det där inte funkar särskilt bra. Men det går alltid att hitta andra förklaringar, som iofs också är sanna.

Jag har ett jobb där jag träffar mycket folk och jag tycker verkligen om det och har inga svårigheter med det. Men då är jag ju professionell. Utanför jobbet är jag rätt ensam.

Som ett exempel skulle förmodligen det jag skrivit nu fram till orden "mitt liv" generera den typen av socialt tillkortakommande som jag tycker är så plågsamt. Folk skulle tycka det var jättekul att höra att jag antagligen har en massa oordning omkring mig och så skulle de skratta.

Detta är verkligen ett problem. Ofta "råkar" jag säga sånt för att jag vill vara ärlig och berätta, eftersom jag anser att situationen kräver det.

På ett Aspergerforum bör man vara ärlig och tala om just det man har bekymmer med. Alltså berättar jag om det jag har bekymmer med. Hoppas min fråga "funkar". är det något som nån känner igen? Kanske har jag Asperger, eller ADHD eller nåt annat, eller båda? Jag är i det stadiet att jag verkligen behöver fatta problemet.

Jag har intressen, men de är inte det som en del människor kan kalla nördiga, de handlar inte om exakta iakttsgelser och är inte kopplade till memorering och jag blir inte knäckt om jag blir avbruten om jag håller på med nåt. Däremot är jag vimsig då, ibland väldigt vimsig. Jag kan inte alls koppla om snabbt till "ett nytt spår".

Jag gjorde ett intelligenstest som visade att jag har hög intelligens när det gäller typ matematiskt spatialt tänkande och över genomsnittet när det gäller den verbala delen.

Orkar nån svara blir jag glad. Eller borde jag starta en ny tråd?

Slänger ut detta i etern och är väldigt glad om nån har en kommentar.