Jag uppfattar mig själv på ett helt annat sätt än andra människor uppfattar mig.

Varje gång jag blir påminnd om det så blir jag helt förtvivlad och funderar på om jag hellre vill dö nu. Jag är fånge i min egen kropp.
Det mesta jag upplever upplever jag alldeles för mig själv i min egen skalle. Jag tror jag kanske aldrig riktigt delar en upplevelse med någon annan.
Jag vet inte om jag någonsin lyckas kommunicera.
När jag ska säga vad jag tänker så måste jag först översätta tanken till språket vi talar. Just nu känns det som jag nog aldrig har lyckats förmedla vad jag tänker till någon. Jag tror verkligen jag hör hemma på en annan planet eller i en annan värld.
När jag hör någon beskriva mig så känns det alltid som h*n pratar om en helt annan människa.

Är det någon som känner igen sig? Berätta gärna om det!
Jag vet inte hur jag ska vända den här förtvivlan, hur jag ska tackla det, nu när jag varken medicinerar,super eller knarkar.
Är det någon som har ett bra tips?

Har du varit inne i mitt huvud och läst av? Jag kunde ha skrivit inlägget själv... Fast några bra tips har jag inte, jag sitter själv fast i mitt huvud, och upplever allting därifrån, som att jag inte är delaktig i omvärlden. Jag har aldrig förstått mig på den här världen, tex språket, att man måste översätta allting till ord för att kunna förmedla det. Jag ser en bild inom mig, och när jag var liten fantiserade jag ofta att det skulle vara så mycket enklare om man bara kunde skicka över hela den "tankebollen", med all information som man ville ge den andra personen...

Jag brukade även tänka att det var så konstigt att man inte kunde veta vad som fanns på andra sidan av en vägg. Tex jag kunde sitta i mitt rum, och min syrra kunde sitta i sitt rum, som låg bredvid, och jag kunde inte veta om hon var deär, eller vad hon gjorde, fast vi kanske bara satt en meter ifrån varann...

Jag har också tänkt att jag var en utomjording. När jag var liten brukade jag fantisera om "min riktiga familj", och längta efter att de skulle komma och hämta hem mig. Jag tillhörde inte den här världen, och när det här livet var slut skulle jag få komma "hem". Den "hemlängtan" har jag känt av i hela mitt liv.

I så fall är jag också en utomjording.
Eller inomjording borde det ju heta med tanke på att man hela tiden är inne i huvudet.

I allafall så känner jag igen mig i det du skriver.

Jag väntade och hoppades också att min "riktiga familj" skulle komma och hämta mig.
Hade enorma samvetskval över detta och har det fortfarande till viss del.

Vad kan jag skriva?

Bara ändra "Jag tror jag kanske aldrig riktigt delar en upplevelse med någon annan" till "Jag vet att jag inte kan dela en upplevelse med någon annan. För det har inte hänt." (fysiskt närvara är ju inget problem, men det är sällan de andra minns att jag var med, sällan jag minns vilka som var med, minns iaf min upplevelse)

Modifierar också "Varje gång jag blir påminnd om det så blir jag helt förtvivlad och funderar på om jag hellre vill dö nu." till "Varje gång jag blir påmind om det så blir jag helt förundrad och funderar på hur alla kan vara så dumma och börja tro en massa osagda saker om mig."

Slutligen "Jag vet inte om jag någonsin lyckas kommunicera." till "Jag lyckas ju tydligen till och från, överlevde en arbetsintervju tack vare mina fackkunskaper inom automation. Det kändes bra att bara snacka 100% fakta och sanning!" (resultatet blev mycket positivt också, men jag antar att min sociala oförmåga (kallprat som inte har med arbetet att göra) börjar tära på medarbetarna nu efter tre veckor)

Jag funderade en del idag och kom fram till precis samma slutsats... "När jag ska säga vad jag tänker så måste jag först översätta tanken till språket vi talar."
Lite konfunderad över hur jag har så mycket lättare att relatera till fakta jag har läst eller lösningar på problem jag har löst en gång tidigare. Jag är skitdålig på att formulera 100% nytt men kan se möjliga applikationer av det jag redan "lärt mig"? (många fackuttryck och fraser jag babblar om ibland är ofta som taget ordagrant från flera tekniska manualer vars innehåll summeras till en enda smidig manual designad för just det problemet jag står inför, iom att jag snackar "yrkestekniska" så förstår även alla andra det jag säger)

Usch? Eller hur?

sanny skrev:I så fall är jag också en utomjording.
Eller inomjording borde det ju heta med tanke på att man hela tiden är inne i huvudet.

Inomhuvuding?

imperativ skrev:(iom att jag snackar "yrkestekniska" så förstår även alla andra det jag säger)

Tillägg: alla jag jobbar med snackar också "yrkestekniska" ... just denna ömsesidiga kommunikation fungerar bra

Jag känner igen känslan och kan längta "hem" ibland.

I detta liv har jag hittat en vän som jag faktiskt upplevt att jag inte behöver säga så många ord till, det är som om hon redan vet vad jag tänker. Vi kan sitta och läsa varsin bok i godan ro utan att säga ett ord till varandra, sedan tittar vi upp samtidigt och säger "Ja" och då vet den andra på något underligt sätt vad den andra har tänkt. Så har det fungerat sen första veckan vi blev kompisar.

Men utöver denna vän så har jag även träffat på ytterligare några personer som jag faktiskt upplever att de förstår mig.

..
Kan inte sluta tänka på hur praktiskt det lät med att kunna lämna över en "tankeboll" till någon så att man slapp översätta allting till ord.

trémula skrev:Jag tror verkligen jag hör hemma på en annan planet eller i en annan värld.

Låter som "Wrong planet syndrome". Det var faktiskt detta som fick mig att ana att jag led av AS. Nu när man har den insikten så har jag överseende med att folk inte riktigt förstår mig, även om det är vad man helst vill. Detsamma gäller även hur man ser på andra, man förstår inte allt. Men om man har den ödmjuka inställningen att man kan mötas på halva vägen så lär det nog funka rätt bra ändå socialt sett.

Det är ju just det där med "lämna över tankeboll" som jag inbillar mig att jag gör på något magiskt sätt och det är detta som skapar en massa problem i mitt liv, när jag till min förvåning inser att världen inte alls tagit emot min boll.
Samtidigt är det en lättnad för jag får liksom lite perspektiv och kan igen tryggt vara i mitt huvud. jag njuter av att vara hemlig och finner en trygghet i det och känner ingen stress utifrån.

Fast detta är ju bara i mitt huvud, men ändå.

Hur jag ska ta mig in i verkligheten vet jag inte än..
Men jag vet att det måste gå.
Det är bara så.

trémula skrev:Jag uppfattar mig själv på ett helt annat sätt än andra människor uppfattar mig.
Varje gång jag blir påminnd om det så blir jag helt förtvivlad och funderar på om jag hellre vill dö nu. Jag är fånge i min egen kropp.
Det mesta jag upplever upplever jag alldeles för mig själv i min egen skalle. Jag tror jag kanske aldrig riktigt delar en upplevelse med någon annan.
Jag vet inte om jag någonsin lyckas kommunicera.
När jag ska säga vad jag tänker så måste jag först översätta tanken till språket vi talar. Just nu känns det som jag nog aldrig har lyckats förmedla vad jag tänker till någon. Jag tror verkligen jag hör hemma på en annan planet eller i en annan värld.
När jag hör någon beskriva mig så känns det alltid som h*n pratar om en helt annan människa.
Är det någon som känner igen sig? Berätta gärna om det!
Jag vet inte hur jag ska vända den här förtvivlan, hur jag ska tackla det, nu när jag varken medicinerar,super eller knarkar.
Är det någon som har ett bra tips?

PRECIS! Exakt så har jag känt så länge jag kan minnas. Jag började läsa om AS när min dotter fick diagnos och då jag läste att de med AS kunde känna sig som ett ufo, att de inte kände sig hemma någonstans, började jag själv misstänka att jag har AS. Väntar fortfarande på utredningen.

trémula skrev:Jag uppfattar mig själv på ett helt annat sätt än andra människor uppfattar mig.
Varje gång jag blir påminnd om det så blir jag helt förtvivlad och funderar på om jag hellre vill dö nu. Jag är fånge i min egen kropp.
Det mesta jag upplever upplever jag alldeles för mig själv i min egen skalle. Jag tror jag kanske aldrig riktigt delar en upplevelse med någon annan.
Jag vet inte om jag någonsin lyckas kommunicera.
När jag ska säga vad jag tänker så måste jag först översätta tanken till språket vi talar. Just nu känns det som jag nog aldrig har lyckats förmedla vad jag tänker till någon. Jag tror verkligen jag hör hemma på en annan planet eller i en annan värld.
När jag hör någon beskriva mig så känns det alltid som h*n pratar om en helt annan människa.
Är det någon som känner igen sig? Berätta gärna om det!
Jag vet inte hur jag ska vända den här förtvivlan, hur jag ska tackla det, nu när jag varken medicinerar,super eller knarkar.
Är det någon som har ett bra tips?

Jaa jag har ett tips.. psykiatriker pronto!

LoL@ I~lands problem~lösningen. Glöm inte rabattkortet.

Jag läser inte in så mycket i mina sådana tankar. Är det så jävla illa att inte vara som andra? Är väl bara finna sig i det, inte göra en så stor sak av det, vara likgiltig.

jo och det ironiska är att man kan döda tankar med tankearbete, så har man väl insett att man är utomjording, finns det ingen psykiatriker som kan hjälpa en i just den 'frågan', är min uppfattning. (eftersom den är besvarad)

Parvlon skrev:jo och det ironiska är att man kan döda tankar med tankearbete, så har man väl insett att man är utomjording, finns det ingen psykiatriker som kan hjälpa en i just den 'frågan', är min uppfattning. (eftersom den är besvarad)

Det tror däremot jag. Det är uppenbart att ingen normal människa tror sig heta herr grön och tror sig vara ifrån mars? .. Då är det bättre att söka hjäp för sina problem

Varför uppenbart? Vederbörande kanske är adopterad, eller så har de inga klara bevis för att den är född på jorden. Men det är klart, förmodligen är man inte normal..

Hej trémula!

Jag kunnde ha skrivit inlägget jag med. Tänker jätteofta så så som du berättade i ditt inlägg.

Grimuald skrev:

trémula skrev:Jag tror verkligen jag hör hemma på en annan planet eller i en annan värld.

Låter som "Wrong planet syndrome". Det var faktiskt detta som fick mig att ana att jag led av AS. Nu när man har den insikten så har jag överseende med att folk inte riktigt förstår mig, även om det är vad man helst vill. Detsamma gäller även hur man ser på andra, man förstår inte allt. Men om man har den ödmjuka inställningen att man kan mötas på halva vägen så lär det nog funka rätt bra ändå socialt sett.

Jag har Wrong planet syndrome jag med. Och så funderar jag ofta på om det inte finns ett direkt samband mellan Wrong planet syndrome och Aspergers syndrom... någon som vet?

trémula,
jag kan så känna igen mig! Fast det yttrar sig litet annorlunda.. det är som att inuti det skal jag kan se i spegeln finns något annat..

Kanske är rent skrattretande men i perioder har jag känslan/bilden av att det under min hud finns en robot/andriod/maskin.. men så är det ju inte, det har bevisats av diverse undersökningar på sjukhus!

Ibland kan det kännas som att jag tittar ut genom en annan person ögon, hör med hennes öron, känner med hennes fingrar. Weird!! Men det är ju bara ibland..

Och när jag pratar med andra är det ofta ofta så att andra inte förstår vad jag säger, de bara missuppfattar och/eller tolkar in en massa som jag inte sagt, än mindre menar.

Men trots allt är man den man är, inte den som andra tror sig se. Andra ser den de vill se. Det är inte så mycket att göra åt.
Jag har accepterat att jag är som jag är, litet udda. Men visst, ibland suger det!

Parvlon skrev:Varför uppenbart? Vederbörande kanske är adopterad, eller så har de inga klara bevis för att den är född på jorden. Men det är klart, förmodligen är man inte normal..

Jadu i mina ögon är det uppenbart, säkert i de flestas ögon också!

Menade varför det är uppenbart att personen har mentala problem. Vi är många 'UFO's' här, att känna sig som ett sådant i sällskap med 'normala', betyder inte heller att man tror att man är FÖDD på Mars, men om det är så bör det vara effektivare med lite efterforskning än psykodravell.

Bara en som har en endaste aning om vad som händer i mitt huvud. Men jag brukar inte bry mig för jag är så himla introvert.

Parvlon skrev:Menade varför det är uppenbart att personen har mentala problem. Vi är många 'UFO's' här, att känna sig som ett sådant i sällskap med 'normala', betyder inte heller att man tror att man är FÖDD på Mars, men om det är så bör det vara effektivare med lite efterforskning än psykodravell.

Jaha okej då är jag med! Det jag menade är att knappast en fullt frisk människa går och svammlar att han/hon tänker som en utomjording eller sådanna liknande. För det låter inte särskillt friskt? håller du med?. Därför tycker jag att det kan vara bra att få hjälp med sina problem, självklart kan man inte utesluta att det är mentala problem bara sådär. MEN min persoliga åsikt efter att ha läst tråden är som sådan att jag tror det det finns mycket potentiell möjlighet att det sitter där uppe.. nu ska jag inte uttala mig allt för mycket om trådskaparn eftersom jag inte känner honom/henne....

Det är säkert en bidragande orsak till varför många med AS fastnar hos psyk. 'Det' kan ju inte vara friskt, att anse sig vara annat än en människa. Min åsikt är, att det är sjukt att tro att friska människor tänker i samma banor,gärna samtidigt, i en onaturlig värld samtidigt som andra beter sig konstigt. Det kanske är ett friskhets~tecken att vara sjuk?