Funderade lite på detta.

Jag medverkar i en samtalsgrupp ordnad av habiliteringen och det har börjat slå mig (med viss hjälp av gruppledaren) att jag uppenbarligen inte hör hemma där. Tydligen är jag för negativ, pessimistisk eller, såsom jag uppfattar det själv, för beroende av att beskriva verkligheten som den är. Detta påverkar tydligen de andra deltagarna negativt.

Så var går gränsen? Är jag fel typ av Asperger (en hel del av mitt sätt att vara är säkerligen Aspergerrelaterat)? Är habilitering och liknande endast till för snälla Aspergare som lyckas lura sig själva att saker går framåt, varelse de gör det eller inte? Eller ska jag bara skärpa mig? Ett problem är att det sätt jag är på må vara Aspergerrelaterat, men till skillnad från andra problem jag har, inte något jag skulle vilja ändra på.

Det här kan låta lite provocerande, men det är inte det främsta syftet. Snarare undrar jag om fler upplever det så här (till exempel i habiliteringen, men även i andra sammanhang som åtminstone på pappret är till för oss med Asperger) eller om jag bara är för knepig och bör ändra på mig.

När man inte passar in i de mallar som finns är det svårt att få någon hjälp. För det första begriper ingen att ens problem existerar på riktigt. Tankesättet bland vårdpersonalen är snävt.

Väldigt mycket inom hjälperiet är baserat på scheman, att skärpa sig och att lyda.

Det gäller att ha tur och hitta läkare eller prattant som kan tänka utanför ramarna när man inte sitter i rätt muffinsform. Mig tog det tio år att få någonting som liknade rätt hjälp, och detta slutligen med en jäkla massa engagemang från min sambo, som förde min talan. Jag är själv dålig på att sätta ord på hur jag mår och fungerar.

Att beskriva verkligheten som den är missuppfattas ofta, precis som du själv upplevt, som gnäll/pessimism.

Jag vet inte vad du ska göra, men ge inte upp gällande att hitta någon som begriper sig på dig. Det finns sådana personer där ute, även om de kan vara svåra att finna. Kanske finns någon i din närhet som förstår sig på dig och skulle kunna förklara för vårdpersonal och tanter?

Det beror på vad du menar med "verkligheten som den är". Menar du hur du uppfattar verkligheten för dig, så måste du ju ha rätt att få säga det, hur negativt och pessimistiskt det än låter.

Men talar du t ex om verkligheten för aspergare i allmänhet så blir det fel. Din verklighet är inte allas verklighet.

Kanske är ändamålet med gruppen att inge deprimerade och ängsliga aspergare mod inför framtiden. Du kanske skulle fråga gruppledaren om det. Men borde det inte snarare vara att få träffa andra aspergare och höra om deras svårigheter och strategier i NT-världen? Det var iaf så jag uppfattade den grupp jag deltog i. Så himla positivt förväntade jag mig inte heller att det skulle vara; optimistiska, lyckliga och framgångsrika aspergare hade öht inte hamnat på habiliteringen.

Jag tycker det verkar som att du hamnat bland en massa mjäkpellar som inte vill fejsa verkligheten sådan den är. Om träffarna inte ger dig något kan du alltid välja att sluta gå på dem. Jag skulle inte heller gå på träffar om normen är att man bara ska sitta och vara allmänt "positiv" enligt en hjälpartants mönster.

Själv bojkottar jag allt som styrs upp av "samtalsledare", däremot går jag gärna på aspergerträffar ordnade av aspergare.

KrigarSjäl skrev:Jag tycker det verkar som att du hamnat bland en massa mjäkpellar som inte vill fejsa verkligheten sådan den är. Om träffarna inte ger dig något kan du alltid välja att sluta gå på dem. Jag skulle inte heller gå på träffar om normen är att man bara ska sitta och vara allmänt "positiv" enligt en hjälpartants mönster.

Själv bojkottar jag allt som styrs upp av "samtalsledare", däremot går jag gärna på aspergerträffar ordnade av aspergare.

Mitt problem är lite att sådana där träffar faktiskt ger mig nåt, så länge jag får engagera mig i dem. Det är bara att när jag engagerar mig anser lekledaren att jag tar för stor plats, är för negativ eller dylikt. Hon tycker att jag naturligtvis får vara med, så länge jag "håller mig till reglerna", vilket, så som de ser ut, gör att mötena går från meningsfulla till meningslösa. Jag är heller inte säker på att jag verkligen förstör för någon av de andra, eftersom om något verkar folk bli mer benägna att prata snarare än mindre. Om de råkar tycka att jag är en tölp eller skitstövel må det väl vara hänt.

Jag är lite ambivalent över hur jag ska hantera situationen.

Aha... Jag tycker det är bra att du agerar och säger vad du tycker. Antar att de foträta skorna börjar klämma på tanterna när de får sin pedagogik ifrågasatt . Men det behöver göras. Hugaligen, en Aspie som ifrågasätter, det skrämmer nog tanterna, speciellt när de andra i gruppen börjar likna något annat än lydiga zombies.

hej bygger upp dig för pinnjakt så enkelt är det ,har varit med om liknande situationer. man förlorar alltid om man går därifrån missnöjd en varningens klocka borde ringa som dom sa till mig i klartext en gång.
tänker man självständigt är man alltid ett hot.
i alla sammanhang, i alla grupper,
punkt
ferocactus

De där tanterna vill att vi ska vara hjälpbehövande osjälvständiga små stackare, visar du att du inte är det blir de oroliga och tycker att du "förstör stämningen".

Överdriver jag?
-Hela deras yrkesliv är beroende av att det finns små stackare som behöver deras hjälp.

sugrövmanövern skrev:Aha... Jag tycker det är bra att du agerar och säger vad du tycker. Antar att de foträta skorna börjar klämma på tanterna när de får sin pedagogik ifrågasatt . Men det behöver göras. Hugaligen, en Aspie som ifrågasätter, det skrämmer nog tanterna, speciellt när de andra i gruppen börjar likna något annat än lydiga zombies.

Precis min erfarenhet. Så länge du uppför dig som en lallande fåne har du deras gillande, visar du andra sidor tycker de att du är "besvärlig".

känner igen det där, både i terapi och andra sammanhang. Här senast var det skola. Av X orsak så läste jag om en A kurs för mina betyg hade "gått ur", blev intagen till B kursen. Det kom en diskussion med ledaren att jag inte hade A kursen klar och hon menade att jag var obehörig....
...fick ändå delta på lektioner.
På lektioner visade sig sen att jag kunde för mycket och ansågs eventuellt fuskat...?! På prov och tester fick jag också goda resultat, ändå blev jag trakasserad för att minsann inte ha rätt behörighet och inte ha klart A kurs. Det var ändå inte jag som antog in mig själv och inte heller har jag ljugit. Jag fick till slut inte betyg i något.
Sånt där känns mest förvirrar.

Jag har också känt av att bli bedömd som pessimist när jag märkt att i gruppterapi saker och ting verkat knäppa, då har jag i all väl mening i att jag inte förstått ifrågasatt/frågat och fått sedan påpekat att sådana beteende sänker de andras moral....
...så man får inte fråga om man inte förstår? Varför säger de då inga frågor är dumma?

Om det är ngn hjälp så har det här ämnet tagits upp tidigare. Själv har jag åxå råkat ut för det, inte så mkt bemötandet från gruppledarna utan att alla andra varit nöjda/lyckliga/glada över kursen när den var klar medans jag sörjde bortkastad tid och inte kunde visa uppskattning.

Men å andra sidan kan man ibland här på forumet möta på negativitet som inte är nödvändig för den personen, som inte är rimlig, inte är konstruktiv, inte är bra för nåt men det förekommer här och man önskar verkligen att den personen kom över guppet som blivit en vägg i fantasin.