Hej,

Jag har själv ingen diagnos av något slag. En bekant till en bekant till mig har enligt utsago Aspergers. Jag träffar honom då och då och vill gärna vara tillmötesgående på ett sätt som passar honom.

Själv är jag oerhört intresserad av vad det innebär att vara en 'aspie' och hur deras syn på världen är.

Jag hörde för ett tag sedan ett radioprogram av en tjej med Aspergers och hon beskrev sitt liv som att vara "en antropolog från en annan planet" angående relationerna till 'NT'-människorna (finns det en svensk förkortning)? Faktum är ju att det är likadant från min synpunkt då Aspergare är svåra att förstå och väldigt raka (vilket i och för sig ofta är behagligt). Och människor intresserar mig oerhört i alla sammanhang.

Så, några tips för att bemöta en Aspergers på ett bra sätt? Det som jag antar fungerar bra är att tona ner det 'sociala spelet' som alltid är naturligt och istället kanske prata om vad jag är intresserad av specifikt, och vice versa. Kan han ta illa upp om jag är väldigt intresserad av han som person med Aspergers?

Tack

Var dig själv, prata inte med vederbörande som om denne är ett barn.
Antingen så finns det personkemi eller så finns det inte, den regeln gäller alla människor. Specialbehandling har jag aldrig trott på.

NT används i Sverige ofta också, det står för neurotypisk (neurotypical) med andra ord dem som är "normala", icke-autistiska.

Jag förstår inte frågan om jag ska vara ärlig. Den hade lika gärna kunnat vara "hur bemöter jag en människa på bästa sätt".

Jo, jag förstår vad du menar och vars du kommer ifrån i det här, men helt ärligt är det inte krångligt alls. Var öppen, ärlig och naturlig, precis som du borde vara med alla andra människor du träffar.

Det är inte första gången någon ser en diagnos och helt plötsligt inte vet hur de ska bete sig... jag tycker det är lika underligt var gång.

Tack för svaren, antagligen gör jag för stor grej av det hela.

Det gör du säkerligen. Slappna av. Du ska inte iväg på en avrättning.

yekini skrev:Tack för svaren, antagligen gör jag för stor grej av det hela.

Japp det tror jag du gör. Håll öronen öppna så kommer mycket av sig själv. Det är inte så klurigt som det kan verka.

yekini skrev:Hej,

Jag har själv ingen diagnos av något slag. En bekant till en bekant till mig har enligt utsago Aspergers. Jag träffar honom då och då och vill gärna vara tillmötesgående på ett sätt som passar honom.

Själv är jag oerhört intresserad av vad det innebär att vara en 'aspie' och hur deras syn på världen är.

Jag hörde för ett tag sedan ett radioprogram av en tjej med Aspergers och hon beskrev sitt liv som att vara "en antropolog från en annan planet" angående relationerna till 'NT'-människorna (finns det en svensk förkortning)? Faktum är ju att det är likadant från min synpunkt då Aspergare är svåra att förstå och väldigt raka (vilket i och för sig ofta är behagligt). Och människor intresserar mig oerhört i alla sammanhang.

Så, några tips för att bemöta en Aspergers på ett bra sätt? Det som jag antar fungerar bra är att tona ner det 'sociala spelet' som alltid är naturligt och istället kanske prata om vad jag är intresserad av specifikt, och vice versa. Kan han ta illa upp om jag är väldigt intresserad av han som person med Aspergers?

Tack

Det går inte att säga hur du ska agera utifrån bara det att nån har diagnosen AS. Vi är lika olika som andra individer, sinsemellan, eller kanske t o m mer (enligt det jag hört). Om ni redan umgås så antar jag att du vet vad som brukar funka och ofunka med honom.

Jag skulle köra mitt rejs och fråga om det är obehagligt med frågorna eller ett närgånget intresse av hans aspighet, och säga att det är grönt (eller snarare att det är okej, om han nu har svårt med metaforer, vilket långt ifrån alla har) med att han säger ifrån, antingen innan eller medans.

Jag tror det går bra, det är ändå inte en majoritet av oss som är känslokalla empatistörda seriemördare på halvtid och Märklinsamlare med fultejpade glasögon resten av tiden...

Lycka till.

Att säga "så och så skall du vara mot en aspergare" är ungefär som att skriva en guide av typen "så och så skall du vara mot en grek" eller "så och så skall du vara mot en sexåring". Vi är VÄLDIGT olika som individer. En del av oss är öppna och framåt, andra är inåtvända och pratar väldigt lite. En del är helt insnöade på ett specialintresse, andra är intresserade av lite av varje. En del tycker inte om kroppskontakt, andra är kramiga. En del är slafsiga, andra är väldigt noga med sitt utseende.
Något många av oss har gemensamt är att vi är ärliga, ibland brutalt ärliga, så om det är något personen i fråga tycker är obehagligt, lär du nog märka det.

En gissning jag har är att det nog fungerar bra att låta bli att jamsa bara.
Har du en fråga så ställ den, ska du fråga något och linda in det så kan du ju rakt fråga är det okej om jag frågar om X.

Hur villig man är att prata om sin asperger har mycket att göra med vad man har för inställning till diagnosen.
Vissa tycker att det är pinsamt och andra tycker att det är en gåva.
Om personen inte gillar att prata om sina personliga egenheter så får du nog fråga någon annan aspergare istället.

Kahlokatt skrev:[en utmärkt sammanfattning]

- men

Kahlokatt skrev:Något många av oss har gemensamt är att vi är ärliga, ibland brutalt ärliga, så om det är något personen i fråga tycker är obehagligt, lär du nog märka det.

... det här är inte säkert. En del av oss är också för blyga och/eller känsliga och/eller har lärt sig tiga och lida för att slippa "göra bort" sig för femtioelfte gången.

Ja jag kan fejka som fan för att slippa verka störande.
Om personen/erna jag umgås med är värda besväret.

Jag tror jag just insåg lite mer att vi alla är något mer olika än jag trodde för en stund sedan

Jag fick diagnosen AS vid närmare 50. När jag läste vad andra skrivit om sina svårigheter berättade jag för min omgivning om mina egna problem. Tex att jag inte kunde ha kläder som satt åt , eller att jag inte tålde vissa material. Fick då höra "-Det kan du visst !"

Vad jag än tog upp så visste de där NT-människorna bättre. De skulle hela tiden bestämma vad jag tålde/inte tålde. Det kan ha varit deras sätt att försöka behålla bilden av mig som varande den nästan normala. Men jag mår fortfarande mycket dåligt av detta.

Så mitt tips är : försök inte pressa in AS-personen i "normalfacket" , respektera att h-n kan uppleva saker på helt andra sätt än vad du gör. Var tydlig. Säg vad du menar.

Zombie skrev:

Kahlokatt skrev:Något många av oss har gemensamt är att vi är ärliga, ibland brutalt ärliga, så om det är något personen i fråga tycker är obehagligt, lär du nog märka det.

... det här är inte säkert. En del av oss är också för blyga och/eller känsliga och/eller har lärt sig tiga och lida för att slippa "göra bort" sig för femtioelfte gången.

Så finns då ett mellanting - som jag som tiger och lider och verkar hur snäll och sympatisk som helst för de allra flesta omkring mig, ibland i åratal, ända till jag helt omedvetet råkar leverera något riktigt brutalärligt i helt fel läge, vilket gör att personer slutar prata med mig och vänder då de ser mig på håll . Jag har dock aldrig sagt något jag inte kan stå för.

Kan ju vara bra att vara lite beredd att sådant kan hända, och att personen kanske inte menar något illa med det.

Ställer du en fråga och det blir tyst en lång stund, så är mitt tips att fortsätta vänta och att inse att tystnad inte nödvändigtvis kräver något av dig. Svaret kommer med största sannolikhet, frågan är hörd, man skall bara bestämma sig för vad man skall svara först, eller så funderar man efter för att svara så sanningsenligt och rätt som möjligt så att det kan förstås.

Att i det läget antingen börja prata om något annat, eller fylla i svaret åt personen skapar lätt frustration. Varför fråga något man inte vill veta, typ?

Alternativ; gillar du a eller b bäst, vill du ha margarin eller smör, vill du gå på cafe eller restaurang eller liknande kan man också vara observant på, för ett alternativ innebär ett beslut och hur vet man om man väljer rätt alternativ som blir det bästa?

Och att prata och prata och prata kan för en person med ex perceptionsproblematik vara oerhört uttröttande. Jag håller med krigarsjäl, var dig själv, ta ett djupt andetag och hitta ditt genuina jag om du vill möta någon där den verkligen är. Man behöver egentligen inte kunna så mycket, bara vara, det brukar räcka rätt så långt. Blir du osäker på något så säg det eller fråga, en aspie märker det oftast ändå, och att du säger det förtydligar det hela och bekräftar att känslan var rätt.
Ge inte många instruktioner åt gången, blir det fler än tre så kommer man ihåg den första och den sista, rästen blir bara förvirrande.

Det var spontana exempel från mig.

Kikarn skrev:
Det var spontana exempel från mig.

Och de var väldigt bra!

alfapetsmamma skrev:

Kikarn skrev:
Det var spontana exempel från mig.

Och de var väldigt bra!

=)! Tack!

I de bästa av världar skulle jag också bara vilja säga att man inte behöver göra något annorlunda eller på annat sätt än man gör med andra, men enligt min erfarenhet så funkar det inte riktigt att göra så.

Social interaktion mellan normalstörda är ganska förvirrande många gånger och framförallt så omedveten och utan reflektion på varken andra eller omvärld, utan den går genom sig själv utan reflektion på var eller hur det landar hos andra. Det är där jag personligen uppfattar att det blir en "språkbarriär" mellan normalstörda och personer med en aspergerspersonlighet många gånger och man pratar om varandra utan att mötas. I sämsta fall så upplever många med as att man blir totalt överkörd för att "tåget bara går och går och aldrig når station!"

(obs, det var ytterligare en sak att tänka på, att inte tala i metaforer som kan vara väldigt förvirrande. Tåg? Vilket tåg? Finns det ett tåg här? Och varför kommer den inte fram till stationen?
När man bemöter en person som har benägenhet att bokstavstolka så får man ibland vara vaken för hur man talar, är jag verkligen tydlig med det jag säger, eller uppfattar jag bara mig själv som tydlig?? Kan det jag säger förstås på annat sätt?).


Framförallt är väldigt många av de NS (=normalstörda) så ovana och rädda för tystnad att de notoriskt verkar vara rädda för att det skall uppstå.

Hade det varit helt enkelt så tror jag inte att det hade varit svårt för personer med as att ha olika sorters relationer med alla. Och faktum är att enligt mitt tyckande, tänkande och erfarenhet så är det många gånger så att aspergerspersonligheter ligger hästlängder före NS-personer när det gäller förmåga till vänskap, lojalitet, kommunikation, genuinitet och så vidare. NS-personer har mycket att lära sig av att öppna sig själva för umgänge med personer som faktiskt är bättre på relationer och relationsvård än de själva är.

Så i själva verket tycker jag många gånger att personer med as får problem för att normalstörda inte kan vara konsekventa och ärliga i sina relationer och inte heller klarar av en rak kommunikation.... (Jag tål att sägas emot).

Där sade du något korrekt: tål att sägas emot

nano skrev:Där sade du något korrekt: tål att sägas emot

Skall jag förstå det som att det var det enda du kunde relatera till eller uppfatta som korrekt?

(det är alltid svårt att generalisera, det här var bara mina egna erfarenheter och slutsatser).

Mina erfarenheter som icke AS-are om vad som kan vara bra utifrån de få personer jag träffat IRL är:

- Var rak. Jamsa inte runt för mycket som Nano uttrycker det!
- Förklara gärna dina avsikter.
- Fäst inget större avseende vid eventuella udda vanor eller personlighetsdrag.
- Försök bidra till minskad oro kring sånt som personen hänger upp sig på.

Samt (vilket sagts):
- Ha inte så mycket förutfattade meningar.

Ni som vet bättre får gärna rätta mig!

Kikarn skrev:.... Skall jag förstå det som att det var det enda du kunde relatera till eller uppfatta som korrekt?.....

Åh, färlåt det var inte meningen att ge dig den uppfattningen.
Tyckte att det var så bra sagt att jag ville peka ut det som något riktigt bra.
Det hade inget med inlägget i övrigt att göra.

nano skrev:

Kikarn skrev:.... Skall jag förstå det som att det var det enda du kunde relatera till eller uppfatta som korrekt?.....

Åh, färlåt det var inte meningen att ge dig den uppfattningen.
Tyckte att det var så bra sagt att jag ville peka ut det som något riktigt bra.
Det hade inget med inlägget i övrigt att göra.

Helt okej, jag behövde bara få det lite utvecklat för att förstå hur du menade!