Min erfarenhet är att man i möjligaste mån skall UNDVIKA att berätta för andra människor om att man har AS, bara om det är absolut TVUNGET, man blir stämplad annars, alla sorters psykiatriska diagnoser är stigmatiserande och de flesta människor har liten eller ingen förståelse flr vad AS är för något, bara att har man det så är man "konstig" "efterbliven" etc etc

Jo det har du nog rätt i, kanske hade tur när jag berättade för person nummer två, hon frågade faktiskt efter vad jag är extra bra på.
Berättade att jag är riktigt bra på att konstruera i 3D cadprogram, för mig är det jättelätt att ha koll på var alla saker är och hur de sitter i förhållande till varann, det beror nog på att jag känner en glädje, i det närmaste extas över caddandet och exaktheten i det jag konstruerar, ju fler decimaler på måtten desto bättre.

Garum skrev:Min erfarenhet är att man i möjligaste mån skall UNDVIKA att berätta för andra människor om att man har AS, bara om det är absolut TVUNGET, man blir stämplad annars, alla sorters psykiatriska diagnoser är stigmatiserande och de flesta människor har liten eller ingen förståelse flr vad AS är för något, bara att har man det så är man "konstig" "efterbliven" etc etc

Ja ja fortsätt så och världen kommer bli mer fördomsfri.

Usch va otrevligt det där lät

Vi med diagnos måste ta saken i egna händer - bara enstaka kommer göra det åt oss. Håller med om att det är lättare sagt än gjort, för jag känner precis som flera av er. Jag har chansat lite o inte reflekterat jättemkt över vilka jag berättat för och inte. Vissa är förstående o nyfikna, andra tror inte på mig...

Jag har berättat för en UTVALD skara dvs ganska sparsamt. Det finns folk som aldrig skulle förstå eller för den delen vilja det och dem är det lönlöst berätta för. Det finns också sammanhang där fördomar hindrar rak kommunikation. Man måste välja och ganska noga till vem. Samtidigt är det skönt att vara i sällskap där alla vet. Man måste inte spänna sig så.

Jag hade fyllt 57 när jag fick diagnosen (atypisk autism mm). Det var egentligen bara skönt att äntligen få en förklaring till alla märkligheter jag hållit på med. Gav en förståelse för alla svårigheter jag haft. Viktigast för mig själv att få en bekräftelse på att jag inte var ensam och allmänt knäpp. Därför spelar det inte så stor roll för mig vad folk tycker om/när jag talar om det. Mina närmaste vänner har jag "tvingat på" diagnosen. De är fortfarande mina vänner.
Andra har jag pratat med, om den, när saken kommit på tal. Jag har nästan inga hämningar alls när det gäller diagnosen. Det känns mer som ett sätt att förklara.
Jag har en viss lust att kontakta en del människor som jag inte längre har kontakt med (bl a pga mitt mående) och förklara saken för dem. Är inte säker på att det egentligen skulle ge nå't. Mer en känsla jag har.

Jag har brister i känslan "att känna på sig"...Det känner jag iaf på mig.

Jag berättar inte för någon om min diagnos längre. De enstaka gånger jag tidigare har berättat har det bara varit till hinder, och jag har känt mig väldigt obekväm med det bemötande jag fått. Jag kan oftast inte prata om mig själv, och jag har ställt mig utanför alla sociala sammanhang så jag har egentligen inte någon att berätta för heller. Jag kommunicerar nästan bara skriftligt och på platser där jag kan vara anonym. Om jag ska berätta något mer personligt om mig själv så måste det vara för någon jag verkligen litar på, och jag har ingen sån person i mitt liv.

När jag berättade för en del gamla arbetskamrater så skrattade dom hjärtligt och då inte åt mig utan sig själva! För om jag hade AS vad hade dom då!!

Lakrits skrev:[...] har reaktionen varit grundmurad skepsis till en början. Argumentationen har mest kretsat kring att alla kan ha de egenheter som en AS-patient har. Det är oerhört svårt att förklara att till synes enkla saker är väldigt svåra för mig, eftersom det rör saker som "vanliga" människor inte ens tänker på. Dessutom har jag som de flesta andra med AS lärt mig att smälta in i vilken omgivning och i vilket sammanhang som helst, vilket gör att diskrepansen mellan den jag är och den jag verkar vara är så stor, att vissa inte förstår hur det är möjligt.

Grav igenkänning redan från tiden innan jag kände till något som kallades "AS".

missbutterfly skrev:När jag fick min diagnos så blev jag informerad om att jag hädanefter hade rätt att säga ifrån om jag inte orkar med saker.

För mig var det första gången jag själv insåg att jag hade den rätten. Fick något att motivera den med.

Garum skrev:Min erfarenhet är att man i möjligaste mån skall UNDVIKA att berätta för andra människor om att man har AS, bara om det är absolut TVUNGET, man blir stämplad annars, alla sorters psykiatriska diagnoser är stigmatiserande och de flesta människor har liten eller ingen förståelse flr vad AS är för något, bara att har man det så är man "konstig" "efterbliven" etc etc

Tyvärr min erfarenhet också - redan från min långa tillvaro före AS. Så jag har bara talat om det för en person utanför relevant vårdapparat och de AS-kretsar jag har orkat mig in i. Den personen har reagerat rätt likt som Lakrits beskriver.

Och:

Flinta skrev:Ja ja fortsätt så och världen kommer bli mer fördomsfri.

Usch va otrevligt det där lät

Vi med diagnos måste ta saken i egna händer - bara enstaka kommer göra det åt oss.

Jo tack du, det vet jag nog;

Flinta skrev:Håller med om att det är lättare sagt än gjort,

men ja, tyvärr. Man måste först och främst orka leva - sedan får man se vad som blir över att ta extra risker för.

Aspkvinna skrev:När jag berättade för en del gamla arbetskamrater så skrattade dom hjärtligt och då inte åt mig utan sig själva! För om jag hade AS vad hade dom då!!

*skrattar hjärtligt och med vänskaplig avund*

Tack så mycket för alla era svar! Det är så bra att få olika åsikter och synpunkter. Jag återkommer säkert med fler frågor.

För mig är det 007-principen som gäller. Folk får veta det de behöver veta och ingenting mer.

Hermanns inlägg var intressanta. Inte för att jag har varit i en liknande situation, men överlag så föredrar jag att umgås med normala människor. Jag har inget mot att vara med i samtalsgrupper, skall börja gå i en snart. Men samtalsgrupper är business och inte socialt umgänge. Därför så försöker jag att tvinga ut mig själv i så normala situationer som möjligt så att jag får goda måttstockar.

Lord_Dagorahz skrev:men re e lugnt mest så brukar jag nämna att
nån annan av alla mina diagnoser jag fått XD

har typ en 5 st eller mer så jag kan typ välja XD

så well
jag brukar kunna klara mig utan att behöva berätta re för alltför många
sen vet man inte om man vågar lita på folk

som när jag sökte in på komvux så berätta jag för
studievägledaren att jag hade AS och dyselexi

Vilka diagnoser har du mer än AS?

Savanten Svante skrev:

Saninaé skrev:Jag anses hellre som konstig än berättar.

Vet du vad? Man anses inte som MINDRE konstig för att man berättar.


Men jag har snälla snälla vänner som tycker om mig som konstig.

Däremot förstår somliga konstigheten när man har berättat.

Nä, för då anses man som BÅDE konstig och utvecklingsstörd...
Därför har jag slutat berätta...

jag går ut med min också öppet så mycket jag kan, men jag tror inte att alla ens förstår att det finns, AS. det gjorde inte ens jag heller för några år sedan. eller hade hört om den innan jag fick diagnos, och innan det inte alls, så jag var ju nästan NT själv...hade inte förstått något sådant här med mig innan egentligen. AD/HD hade jag ju inte, inte heller dyslexi, inte heller Downs, osv...
jag måste faktiskt säga att jag trodde AD/HD-människor var elaka förut eller något sådant. *var väl tur för mig som fick en sådan här diagnos att sättas på plats med*

tror jag mött folk i bekantskapskretsen som jag tänkte mig skulle börja fråga lite mer, men det har hållits sig ganska avvaktande eller något med det. på något sätt att "vad är det?", om det ens kommer någon fråga. en del av dem kanske jag inte ens förklarat i termen så noggrant. just för att jag känt att kommer det oförståelse så blir det jobbigt att förklara. så att man blir trovärdig..

men jag försöker vara öppen med det. den som inte gillar dampungar, exempelvis mina grannar som det verkat, kan dra någon annanstans (även om det kan vara jag som drar ibland), tänker jag. för det är ju ändå något man har, och något man inte kan bota bort ändå, så måste man liksom lida för't? skulle man behöva ta livet av sig för att man har något som inte går bort? så de får gott finna sig i vad jag måste finna mig i.

andra kanske inte vill ha diagnosen, men jag tycker att öppenhet kan bara hjälpa för förståelse. även om man inte uttrycker sig så jättebra alltid. men det borde ju ses vad man har för svårigheter liksom? och det är bara för dem att förstå. att såhär är det. inga påhitt. kanske inte förstå exakt hur det är, men försöka förstå att det inte är något större fel med mig eller nödvändigtvis likadant som för dem utan sådana här diagnoser. så jag känner hat mellan varandra är ganska onödigt och lite jobbigt just nu också. oerhört onödigt.

isåfall får de plocka bort Babsan från tv osv, som flera gått in på HBT här. om de inte kan tåla något avvikande. synd, för för andra kanske de är avvikande? ingen skillnad, så.

sen får de ta bort Mozart ur sina skivspelare också, om den personen nu hade det. et cetera.

det går ju att röja var man än hittar något litet opassande...
så, var var jag? jo, helst vill man ju vara öppen med det.
jag tycker det börjar kännas dumt med olika smådumma kommentarer om olika grejer som vissa inte har förståelse för. det tar lite energi. i onödan. man kan ju iallafall börja fundera först innan man häver ur sig en massa saker. det vore så dags.
och sen att folk behandlar en som idiot..man skall tydligen inte säga vad man tänker till vissa auktoritetspersoner.
men jag tycker ju att det är de som har fel. som sitter och dömer. och inte ens lyssnar på vad man menat.

så, vem är egentligen idioten då?

jag kan inte ens skriva kort verkar det som.

det blev två likadana så gjorde om i den här.

nyx skrev:

Savanten Svante skrev:

Saninaé skrev:Jag anses hellre som konstig än berättar.

Vet du vad? Man anses inte som MINDRE konstig för att man berättar.


Men jag har snälla snälla vänner som tycker om mig som konstig.

Däremot förstår somliga konstigheten när man har berättat.

Nä, för då anses man som BÅDE konstig och utvecklingsstörd...
Därför har jag slutat berätta...

Jag vill inte ens tänka mig vad det är för pucko-typer alla du tydligen har erfarenhet av att berätta om din diagnos för har varit...

Tur att vi är några som är redo att gå i bräschen... och sprider insikten att vi aspergare inte är "konstiga och utvecklingsstörda". Ingen skulle ju - som sagt - lära sig något annat om vi alla satt tysta.

Jag hade aldrig kunnat berätta för någon. Jag tycker inte andra har med den skiten att göra. Visst kan man vara öppen, Men att vara så öppen att man går ut med diagnoser mm, är bara dumdristigt anser jag

mm, kanske dumdristigt, jomen samtidigt, ifall någon skulle komma med ett hatbrott eller något så vet man ju var felet sitter?
man tycker ju att det blir tröttsamt att folk skall behöva hålla inne på och vara hemliga, av rädsla liksom. visst, man får välja, men jag tycker själv det är synd att man inte kan öppna sig med varandra.

det är ju lite som med HBT då, det är en avvikelse som man "helst bör dölja" så inte folk får avsmak. man kan ju lika gärna börja dölja allting då, egentligen.
det känns som att något kliv någonstans vill man ju ta ur detta allt?
och förr eller senare kommer det väl fram hurdan man är. det borde ju kunna ses i hur man agerar. inte riktigt som alla andra, ses som "underlig" det verkar ju hända ändå nästan.

jag tänker ju, som sam (ursäkta mig, kom ihåg fel så ändrade här) sade, man märker ju vilka som ändå försvunnit iom att de inte verkar tåla vad man är för något. nästan liksom bäst att ta det från början kan jag känna ibland.

så man ser vad det är för nåt man måste drass med helt i onödan annars
jag tycker det är sådant tidsslösande. att börja märka sedan att någon hade lite svårt för min diagnos här, ojdå. en sk. vän till mindre. och en till...
btw, vän?

jag tycker den överraskningen börjar kännas lite tröttsam annars. och att godtroheten blir utnyttjad, så känner jag. när folk plötsligt börjar försvinna. för att man talar om en ynka diagnos eller fler. man känner sig ju...*snart i pressen* liksom. vafaen..?

att tystnaden är det som är det värsta. att bryta tystnaden borde ju kunna bättra allt med tiden iallafall. de har väl avskaffat avrättning för dem som är "kokko"?
är det här Sverige 2009, eller är det här Mellanöstern vilken tidsera vet jag inte, jag bara frågar? alltså det här med lagar och sådant då, så det är inget påhopp mot dem. man förväntar ju sig lite demokrati iallafall.

regnif skrev:mm, kanske dumdristigt, jomen samtidigt, ifall någon skulle komma med ett hatbrott eller något så vet man ju var felet sitter?
man tycker ju att det blir tröttsamt att folk skall behöva hålla inne på och vara hemliga, av rädsla liksom. visst, man får välja, men jag tycker själv det är synd att man inte kan öppna sig med varandra.

Finns det några brott där man kan säga att förövaren tyckte om offret? Att det finns kärleksvärdetransportsrån?

Berättar för ALLA att jag har AS. Skäms inte. Vad är syftet i att skämmas?

Förstår inte jag. Jag är mig själv. Skäms inte.
Hehe

treeman skrev:Berättar för ALLA att jag har AS. Skäms inte. Vad är syftet i att skämmas?

Förstår inte jag. Jag är mig själv. Skäms inte.
Hehe

När du ändå är i farten, vad är det mer du talar om för ALLA då?

treeman skrev:Berättar för ALLA att jag har AS. Skäms inte. Vad är syftet i att skämmas?

Förstår inte jag. Jag är mig själv. Skäms inte.
Hehe

Precis, du är dig själv och inte AS om du förstod vad jag menade?. Det är syftet.

Moderator: slog ihop två liknande trådar

Jag som har diagnosen Aspergers syndrom med planeringssvårigheter har aldrig varit så jätterädd för att berätta om den för de flesta människor jag kommit nära och känt mig trygg med.
Jag har inte heller så hög grad av det och känner mig relativt trygg i min diagnos, inser styrkorna och har självinsikt etc.

På senare tid har jag även hållt föreläsningar i ämnet, där jag på ett personligt sätt beskrivit händelser från mitt liv med Aspergers syndrom och vad det inneburit för mig att få diagnosen etc.

Sist föreläste jag i Årsta folkets hus inför 100 pers vilket var den största publiken hittills (dock mest enbart brukare, anhöriga och personal från Misa).

Efter just den föreläsningen började jag dock känna mig något orolig.
Jag vet ju aldrig vart informationen kan hamna i slutändan, och med tanke på att alla människor inte är lika snälla och fördomsfria överallt på jorden så kanske det trots allt finns ett visst fog för denna oro?
Särskilt om man tidigare blivit trakasserad etc.
Hade alla varit Jesus-gestalter så hade jag ju lätt kunnat tala om min Asperger till alla jag kommit i kontakt med utan att känna minsta lilla oro.

Men om alla i Sverige fick reda på att jag har AS, hur skulle det då t.ex. påverka mina chanser att få jobb, vänner, flickvän etc.?
Man skulle väl ljuga om man påstod att det inte skulle göra skillnad.

Hur känner ni själva inför att berätta om er Asperger diagnos?
Vart drar ni gränsen och har ni själva känt en oro för att kanske ha berättat alldeles för mycket någon gång till personer ni inte riktigt känner eller litar på?
Har det även hänt att dessa personer sedan dragit sig tillbaka från vänskap/relation p.g.a. deras egna fördomar etc.?

Jag fick min dignos när jag var 15 och jag var livrädd att folk skulle veta något. Fick senare reda på att min mamma utan min tillåtelse berättet om detta för alla i sin umgängskrets. Jag blev enormt sårad av detta även om jag antar att hon endast gjorde det för att vara snäll eller för att få bekräftelse. Anyway, min pappa förstod dock detta och han har i alla fall intwe berättat för någon.

Läser sedan några år på universitet och nyligen så bestämde jag mig för att vara öppen med mitt funktionshinder och gick ut och berättade för alla i klassen. Dock har det utvecklat sig så att folk gör sig lustiga på min bekostnad.

Har även haft kompisar jag berättat för vilket jag senare ångrat då de i alla fall vissa endast visat sig vara ute för utnyttja mig.

Vad menar du förrresten med att alla skulle få reda på ditt funktionshinder?

Mern visst jag delar på sätt och vis din oro. Just nu pluggar jag som sagt så jag är inte särskilt orolig över att inte hitta jobb och med tanke på den nuvarande ekonomiska situationnen så tror jag det kan vara svårt. Svårt, men inte omöjligt. T ex om du vill ha ett jobb kolla på arbbetsförmedlingen, sök på nätet efter företag och telefonnummer och ring sedan upp de själv. Det är mitt tips.

När det gäller vänner och kärleksliv så är jag lika lost som dig. Men eftersom att jag pluggar på universitetsnivå så prioriterar jag detta framför allt annat.