Jag har ingen övervikt men börjar känna mig lite klumpig men jag tänker inte börja träna, varför?

- För att min första prioritet är att försöka lära mig att sova ordentligt.
- För att min andra prioritet är bättre och mer regelbundna kostvanor
- För att min tredje prioritet är att kompensera för att jag har använt så många av dagens timmar till att jobba.

Jag tror att många som faktiskt har behov av träning kanske har andra saker de behöver ta tag i först innan de kommer så långt som till träningen.

Och vem är du Krigis att säga att det är just träningen som man ska ta tag i först?

Det är nog också det man syftar till när man talar om att man måste älska sig själv för att åstadkomma en positiv förändring. Man kan inte må alltför dåligt för att orka lyfta sig i håret.

KrigarSjäl skrev:Så du har alltså fysiska förhinder som gör att du inte kan komma i form?

Alla människor kan inte bygga muskler, det handlar till stor del om ärftliga faktorer, däremot kan alla förbättra sin kondition och styrka genom fysisk träning.

Vissa kroppar är dessutom, av naturen byggda för råstyrka, medans andra kroppar är naturligt byggda för spänst/smidighet, andra har kroppar som genom ärftliga faktorer är anpassade för kondition/uthållighet och vissa är av naturen inte atletiska överhuvudtaget (även om träning givetvis kan ha en positiv effekt även på en sådan kropp).

Världen är m.a.o. inte rättvis, vad gäller vilka förutsättningar man har för att utveckla olika typer av fysiska kvaliteter.

Alla kan bli bättre på saker genom träning, men vad man kan bli bra på, även relaterat till genomsnittet av mänskligheten beror till stor del på ärftliga faktorer, gäller såväl fullt friska människor, som de som har någon typ av funktionshinder.

Tibbs:

Det du beskriver är psykologiska problem som givetvis inte avhjälps av mina tidiga råd. Se till att försök bearbeta dem, helst med ngn vettig psykolog.

KrigarSjäl skrev:Tibbs:

Det du beskriver är psykologiska problem som givetvis inte avhjälps av mina tidiga råd. Se till att försök bearbeta dem, helst med ngn vettig psykolog.

Jag drar slutsatsen att du inte varit då vidare bra på att läsa Tibbs inlägg vid tidigare tillfällen va?

KrigarSjäl skrev:Tibbs:

Det du beskriver är psykologiska problem som givetvis inte avhjälps av mina tidiga råd. Se till att försök bearbeta dem, helst med ngn vettig psykolog.

Håller på för fullt... en vecka till nästa möte!

MsTibbs skrev:

KrigarSjäl skrev:Tibbs:

Det du beskriver är psykologiska problem som givetvis inte avhjälps av mina tidiga råd. Se till att försök bearbeta dem, helst med ngn vettig psykolog.

Håller på för fullt... en vecka till nästa möte!

Jag gick i flera år i terapi och helt plötsligt fick jag bara känslan av att nu är det dags för fysiken och det var efter nio års psykiska behandlingar så håll ut, dagen KAN komma!

Aspkvinna skrev:

MsTibbs skrev:

KrigarSjäl skrev:Tibbs:

Det du beskriver är psykologiska problem som givetvis inte avhjälps av mina tidiga råd. Se till att försök bearbeta dem, helst med ngn vettig psykolog.

Håller på för fullt... en vecka till nästa möte!

Jag gick i flera år i terapi och helt plötsligt fick jag bara känslan av att nu är det dags för fysiken och det var efter nio års psykiska behandlingar så håll ut, dagen KAN komma!

Hoppas på det! Eller så får jag skaffa mig en elak fänrik med läderpiska! I lumpen låg jag på exakt rekommenderad BMI och sprang milen. Tror iofs jag är mer styrketränings-kropp men skogen är lättare tillgänglig och jag är och ser rätt stark ut redan, det är kondis primärt jag skulle behöva mer av. Jag har gröna kläder för sällan nu för tiden...

Jag är nog ganska utseendefixerad. Kanske. Men många skulle kanske säga att jag inte är det.

Jag tycker om att se fräsch, hel och ren ut, men avskyr all typ av "tjejiga-puffiga-ryschpysch-kläder" och örhängen och sådant skit. För att inte nämna nagellack

Jag är nog, över lag rätt nöjd med min kropp. Finns dock vissa småsaker jag skulle vilja ändra (men inget jag går och funderar på dagligen.)

Jag försöker ofta att undvika speglar. Tycker att de är fashinerande och blir ofta fast framför spegeln annars. Gillar att öva in mimik och lämpliga blickar, för olika sammanhang. Kan bli fast i flera timmar och "hålla på med sådant".

Ofta tycker jag att jag är rätt så ful, men jag vet att inte alla andra tycker det så jag låter bara bli att tänka på det.

Jag tenderar att bli lite väl detaljfokuserad när jag stör mig på något i mitt utseende, så därför försöker jag låta bli det.

missbutterfly skrev:fräsch, hel och ren

Minimikrav! Hoppas jag alla eftersträvar! I synnerhet ren och fräsch! Välvårdad är väl sammanfattning av ovanstående?

MsTibbs skrev:

missbutterfly skrev:fräsch, hel och ren

Minimikrav! Hoppas jag alla eftersträvar! I synnerhet ren och fräsch! Välvårdad är väl sammanfattning av ovanstående?

Precis

MsTibbs skrev: det är kondis primärt jag skulle behöva mer av. Jag har gröna kläder för sällan nu för tiden...

om det är så att du fortfarande lider av allt de som du skrev (förstod inte ricktigt) så kan du ju skaffa dej en motionscykel el rodmaskin så kan du låsa in dej i en garderob om då så vill å träna + att om du använder dom maskinerna så behöver du inte tänka på att hålla upp kroppen el se vart du går.

Ja tycker själv ja ser ut som en påse skridskor, men inget ja mår dåligt av el så. Vissa är snygga vissa är fula så är det bara.

Bjäbbmonstret skrev:Jag har ingen övervikt men börjar känna mig lite klumpig men jag tänker inte börja träna, varför?

- För att min första prioritet är att försöka lära mig att sova ordentligt.
- För att min andra prioritet är bättre och mer regelbundna kostvanor
- För att min tredje prioritet är att kompensera för att jag har använt så många av dagens timmar till att jobba.

Mycket av det här går faktiskt hand i hand. Motion gör att man sover bättre och att kroppen vill ha "rätt" mat om man bara lyssnar på den samt att man får mer ork (och orkar utnyttja de vakna timmarna bättre). Bra mat och regelbundna kostvanor ger mer ork. Kosten påverkar dessutom sömnen, t.ex. stark mat kan göra att man sover oroligt.
Kanske skulle dina prioriteringar lösa sig självt om du började träna. Bara en fundering, inga vishetsord.
Men det är svårt att komma igång. Själv ställde jag en motionscykel framför datorn så jag kunde träna samtidigt som jag ändå kollade på serier. Funkade ganska bra för mig.

Nu gällde ju inte mitt ursprungsinlägg övervikt som är hälsovådlig utan snarare "inbillad övervikt" liksom "inbillad fulhet", dysmorfofobi.

Här är en tidigare tråd om dysmorfofobi:
http://www.aspergerforum.se/aspergers-syndrom-och-bdd-t5951.html

KrigarSjäl skrev:Så du har alltså fysiska förhinder som gör att du inte kan komma i form?

Det finns faktiskt människor som har sådana förhinder, har en bekant som berättade att han tränade på gym väldigt mycket som yngre, men märkte aldrig nån effekt hur mycket han än kämpade med sina vikter, medans hans kompisar byggde upp sina kroppar, sen visade det sig att han hade Klinefelters syndrom, han hade alltså en extra X kromosom i sin genuppsättning, och detta fick till konsekvens att han inte kunna bygga upp sin muskelmassa, dessutom konstaterades det senare att han var steril pga av sin Klinefelter och han var tvungen att få testosteron utifrån för att kompensera den brist han hade.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Klinefelters_syndrom

http://www.fertilitetsguiden.nu/testing ... 8803703704

MsTibbs skrev:

KrigarSjäl skrev:

MsTibbs skrev:Jag kraschar i diket efter 50 meter. Bokstavligen.

Om mina gissningar är fel, vad beror ovanstående på då?

Totalkvaddat psyke. Bryter ihop vid motgångar. Översvämmas av minnesbilder från trakasserier i skolans idrottslektioner. Panikkänsla av att folk kan se mig ute. Panikkänsla av att få panik. Världens ångest av att mötas av en sned blick, spydiga kommentarer, flin, suckar och äcklade miner från folk. Halsen snörper ihop sig så jag har mkt svårt att andas definitivt inte springa, ögonen vattnas så jag har svårt att se, huvudet spränger av stress-blodtrycket, fram-nederbenen värker och jag tappar framfoten. Fan jag skakar hela vägen till livsmedelsbutiken av blotta skräcken, att jag skall bli överfallen av gäng, allt folk viskar bakom min rygg, folk tittar konstigt i affären tror jag skall sno något? Gå på bussen och ögonen svartnar, alla muskler på helspänn, vill inte sätta mig bredvid någon för då kan de börja trakassera, titta snett, spotta, flina, skratta, håna såsom de gjort i alla år. Alla år.

Har åtminstone tidigare haft panikångest, nu sa senast ångestsyndrom, vet ej om nu ångestsyndrom UNS eller fortfarande paniksyndrom eller GAF. "Svår ångest" skrev psykologen, innebär att jag hämmas i mitt praktiska dagliga leverne, alltså att det inte "bara" är en obehaglig känsla.

jag har inte exakt samma problem som du, men kan förstå. gillar inte heller att bli hånad och så vidare, som gör att jag inte vågar svara i telefonen längre med mera, fast jag gått ut med det öppet att jag har problem med sådant..och man väntade sig respekt.

vidrigt att folk verkligen inte orkar/verkar kunna göra mer än att bemöta dig sådär. nu menar jag inte din psykolog, även om jag inte är säker på vad gilla psykologer, men i övrigt. sådant där får ju vemsomhelst att ledsna. om man är känslig, kanske. så jag vet hur det kan kännas, även om jag inte har det just exakt så. men det har varit värre för mig än vad det är idag, och kan mycket väl känna igen mig i vissa starka känslor. som har med ångest och flashbacks att göra. har fallit tillbaka i vissa fobier nu tror jag, som jag försökt överkomma.
och jag tycker inte heller att dalt hjälper.
men har man blivit stjälpt tillräckligt mycket, så kanske man till slut känner sig "förstörd", och att det skall hända igen. och igen. att man inte är tillåten att lyckas något mer. så kan jag känna iallafall.

och jag vet. säger någon tillräckligt många gånger att man är ful, fast man själv tänkte något annat, så kanske man hamnar i de tankegångarna själv. har hänt några gånger. tills man verkligen undrar om man verkligen duger såhär.
då det känns försent nu med att höra att man duger eller är tvärtom till ful.
att även när man försöker komma över till andra sidan och se sig själv som bra, så får man något straff av någon igen. det kan ju inkludera hån av olika slag. oförståelse..
men att varför kommer det nu? det om att man skulle duga. efter år av svek. då man fick höra allt vad man var och det var inte slut med det sedan heller.
skvaller är LÅGT. om man inte kan göra något konstruktivt. att prata illa om andra borde inte klassas som något häftigt. man behöver väl inte vara en jobbig person (surtant mm) för att vara medmänsklig liksom?

när man till slut inte kan lita på sig själv. när man inte vet om det är man själv som har fått något problem, eller någon som behandlar en illa igen. det är jättejobbigt.

Har man blivit mobbad och kallad ful, så blir det som en slags hjärntvätt, då är det inte konstigt att man varken vågar tro på vad man själv ser el vad andra senare säger om motsatsen. Får man flashbacks av mobbning så låter det som posttraumatiskt syndrom.

jag har tänkt på ifall jag har något post traumatiskt stress syndrom eller vad det heter. tror jag tog upp det någon gång med någon professionell, men det ändrades till psykos och kbt hade ingen tydligen tillräcklig kunskap om så sen sket jag i det, ursäkta uttrycket.

speciellt om man blir jämförd sedan med andra ungdomar, att varför gör man inte någonting lite mer, som hon/han i granngården eller något, så blir det ännu värre. eftersom jag hade uppfattningen om att alla inte reagerar likadant på saker och ting. att det inte var något dåligt att komma med det förslaget heller. tror att man ses som bitter när man säger sådana här saker, som igen resulterar i att man slutar prata med folk.

Här är en intressant artikel i SvD om en flicka med dysmorfofobi:

Värst var ångesten på morgnarna, precis innan hon skulle spegla sig första gången. Vilket ansikte var där? I nian kunde Josefin stiga upp klockan fyra för att hinna rengöra huden, sminka och sminka om sig, fixa håret och studera resultatet innan hon gick till skolan. Till slut kom hon aldrig loss från spegelbilden utan blev kvar hemma.

Josefin vet i dag att hennes ångest har ett namn – BDD, Body Dysmorphic Disorder. Ett tillstånd då man blir besatt av sitt eget utseende och tvångsmässigt riktar ett hat mot olika kropps­delar. För Josefin var det mest huden, håret och ansiktsformen hon hatade.

– Det värsta var mina egna spegelbilder och känslan av att vara ful. Samt hur andra tittade på en. Det var det absolut värsta. Så det mest nervösa av allt var att gå upp på morgnarna – ögonblicket när jag inte visste vad som väntade i spegeln.

I sina svåraste stunder såg hon det som mötte henne som så groteskt att hon beskriver det som om ansiktet skulle varit brännskadat. Och man vill bara säga att hon är söt, att man inte kan se ett enda fel på henne någonstans.

Men det är en idiotisk kommentar, för det ”bekräftar ju bara hur viktigt också vi tycker utseendet är”, får vi veta av Josefin. Hon minns hur andras komplimanger gjorde allt värre – för då behövde hon ”hålla den standarden varje gång de möttes” ...

Av någon anledning är det värre att vara ful än elak:

Hon hade bytt skola och klasskamraterna kallade henne ”ful, fet och äcklig”. Hon minns det som ren utstötning.

– Framför spegeln upprepade jag allt de sa och tyckte att de hade rätt. De fick mig att hata mig, minst lika mycket som jag hatade dem.

Josefin utvecklade en ätstörning och återkom efter sommarlovet som extremt underviktig. I åttan var hon plötsligt accepterad.

– Men jag var inte nöjd, för det kändes som om de vunnit. Jag hade ju anpassat mig till deras åsikter, vilket verkligen bekräftar att utseende är så himla viktigt. Jag hade inte tagit lika illa vid mig om det handlat om att jag varit konstigt och knäpp, men att få utseendet kritiserat är det värsta jag vet. Synd att det är värre att höra att man är ful än att man är en dålig människa.

Till slut blev "Josefin" botad, iaf nästan:

Genom BUP som bland annat erbjöd KBT. Då var det fokus på exponeringsövningar, att jag skulle ta mig ut på dagarna och inte fastna i spegeln. Jag fick medicinering och testade olika terapier. Ögonrörelseterapi är det enda som givit något, kombinerad med psykodrama.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/artikel_3041829.svd

Hur vet man att man har dysmorfofobi, eller om man bara är jävligt ful?

Tunnhårighet och att få mera rynkor i ansiktet är jag rädd för / var rädd för, jag har sedan i ungdomen haft ett mycket fint och tjockt och populärt hår samt fin slät hy. Den släta hyn har jag efter mamma och håret oxå tror jag, däremot delar jag pappas intressen då jag tycker om datorer


Viktfixerad är jag inte.



Trevlig Midsommar !


Christer

KrigarSjäl skrev:Är man missnöjd får man göra något åt saken!
"Ser ut som en tolvårig pojke, kan inte bygga muskler, buhu..."
Har du ens provat!?

Att sitta och grina löser inga problem, det finns alltid ett val: antingen så gör man någonting åt saken eller så finner man sig i den.

Så sant.

Jag bytte diet, började träna disciplinerat utan att för den skull leva på gymmet, och investerade 200 000 i plastikkirurgi. Är betydligt mer nöjd med mitt utseende idag än för fem år sen.

Jag skulle aldrig bara kunna "bli nöjd" utan att ens försökt göra något åt det. Att faktiskt göra något för att förändra sitt utseende är det starkaste vapnet. Att bara "acceptera" är egentligen en form av självförnekelse. För mig har resan varit lång och dyr, väldigt psykiskt påfrestande men jag valde att inte ta den enkla vägen och genom förnekelse bara "acceptera" mig själv. Belöningen av att orka ta sig igenom fyra år av operationer är obeskrivlig. Det är en känsla av sann befrielse.

Jag skulle nog kunna bli livsstilscoach för de som var beredda att spendera en del på sitt utseende.

ling0n skrev:Hur vet man att man har dysmorfofobi, eller om man bara är jävligt ful?

Ofta är folk med dysmorfofobi såna som ser alldagligt "skittråkiga" ut. Sällan riktigt snygga eller riktigt fula människor.

Alltså alldagliga och ASSYMETRISKA. Något alla dysmorfofober har gemensamt är en sorts grundläggande assymetri i ansiktet. Detta kombinerat med dålig självinsikt och en oförmåga att lokalisera var assymetrin egentligen sitter gör att de i sina försök att lokalisera problemet hänger upp sig på enskilda kroppsdelar och hela tiden hittar nya detaljer att bli besatta av.

BDD drabbar inte "vanliga snygga" människor, i motsats till vad folk tror. 98% av de med BDD har en sorts assymetri som de själva plågas av och även om de i allmänhetens ögon ser vanliga ut så kan ett tränat och objektivt öga som inte ser saker genom normens värderingar lokalisera assymetrin.

BDD går också, till skillnad från vad folk tror, att korrigera på kirurgisk väg om det dessutom kompletteras med terapi. Kirurgin måste syfta till att helhetsmässigt balansera assymetrin och få personen att se "bättre" ut. För att t.ex kompensera en stor, ful assymetrisk panna (Charlotte Perelli, Angelina Jolie etc) överdrivs läpparna. I Jolies fall kanske t.o.m läpparna är naturliga.
Denna form av kirurgi, att förbättra en oreparerbar assymetri genom att stärka/förändra andra drag i ansiktet ska utföras efter att patienten själv, genom insikt och terapi, insett problemen och skapat en helhetsbild av sitt nuvarande och förväntade utseende.

Det handlar om 50% acceptans och 50% korrigering. Många BDD-patienter som totalt nekas möjligheten till någon form av korrigering kommer ta livet av sig oavsett hur mycket terapi och mediciner de erhåller. Framförallt kommer många aldrig kunna slappna av och vara ens i närheten av lyckliga. De mest professionella kirurgerna är medvetna om detta men motarbetas av samhället, media och den konventionella psykiatrin som totalt saknar kunskap om kosmetisk kirurgi och dess fördelar rent psykologiskt och istället bara ser nackdelarna. En lätt BDD-patient med viss självinsikt som nått de där 50% i att acceptera sig själv är på många sätt en idealisk plastikpatient som i relation till problemets storlek (ofta obefintligt i allmänhetens ögon) kan förvänta sig det största egna psykologiska välbefinnandet.

Kämpa inte emot vetenskapen, utnyttja de fantastiska framsteg som hela tiden görs inom kosmetisk kirurgi. Det är inte samma sak som på tidigt 80-tal. Så mycket har förändrats.

Josef1 skrev:

ling0n skrev:Hur vet man att man har dysmorfofobi, eller om man bara är jävligt ful?

Ofta är folk med dysmorfofobi såna som ser alldagligt "skittråkiga" ut. Sällan riktigt snygga eller riktigt fula människor.

Alltså alldagliga och ASSYMETRISKA. Något alla dysmorfofober har gemensamt är en sorts grundläggande assymetri i ansiktet. Detta kombinerat med dålig självinsikt och en oförmåga att lokalisera var assymetrin egentligen sitter gör att de i sina försök att lokalisera problemet hänger upp sig på enskilda kroppsdelar och hela tiden hittar nya detaljer att bli besatta av.

BDD drabbar inte "vanliga snygga" människor, i motsats till vad folk tror. 98% av de med BDD har en sorts assymetri som de själva plågas av och även om de i allmänhetens ögon ser vanliga ut så kan ett tränat och objektivt öga som inte ser saker genom normens värderingar lokalisera assymetrin.

BDD går också, till skillnad från vad folk tror, att korrigera på kirurgisk väg om det dessutom kompletteras med terapi. Kirurgin måste syfta till att helhetsmässigt balansera assymetrin och få personen att se "bättre" ut. För att t.ex kompensera en stor, ful assymetrisk panna (Charlotte Perelli, Angelina Jolie etc) överdrivs läpparna. I Jolies fall kanske t.o.m läpparna är naturliga.
Denna form av kirurgi, att förbättra en oreparerbar assymetri genom att stärka/förändra andra drag i ansiktet ska utföras efter att patienten själv, genom insikt och terapi, insett problemen och skapat en helhetsbild av sitt nuvarande och förväntade utseende.

Det handlar om 50% acceptans och 50% korrigering. Många BDD-patienter som totalt nekas möjligheten till någon form av korrigering kommer ta livet av sig oavsett hur mycket terapi och mediciner de erhåller. Framförallt kommer många aldrig kunna slappna av och vara ens i närheten av lyckliga. De mest professionella kirurgerna är medvetna om detta men motarbetas av samhället, media och den konventionella psykiatrin som totalt saknar kunskap om kosmetisk kirurgi och dess fördelar rent psykologiskt och istället bara ser nackdelarna. En lätt BDD-patient med viss självinsikt som nått de där 50% i att acceptera sig själv är på många sätt en idealisk plastikpatient som i relation till problemets storlek (ofta obefintligt i allmänhetens ögon) kan förvänta sig det största egna psykologiska välbefinnandet.

Kämpa inte emot vetenskapen, utnyttja de fantastiska framsteg som hela tiden görs inom kosmetisk kirurgi. Det är inte samma sak som på tidigt 80-tal. Så mycket har förändrats.

1. Jag SKOJADE bara.

2. BDD är inte en fysisk åkomma, utan en psykisk. Det sitter i hjärnan, inte i ansiktet!

Det där inlägget du just skrev var bara rent otäckt. Alla med BDD ser olika ut, man kan inte säga att de verkligen ÄR fula allihop. Alla de jag sett i dokumentärer har varit snygga i alla fall, och skönhet sitter väl förövrigt i betraktarens öga? ALLA människor är mer eller mindre asymmetriska i ansiktet, det är inget unikt för bara människor med BDD...

All "information" du kom med är motatsen till vad jag hört, var har du fått din information?

ling0n skrev:Det där inlägget du just skrev var bara rent otäckt. Alla med BDD ser olika ut, man kan inte säga att de verkligen ÄR fula allihop. Alla de jag sett i dokumentärer har varit snygga i alla fall, och skönhet sitter väl förövrigt i betraktarens öga? ALLA människor är mer eller mindre asymmetriska i ansiktet, det är inget unikt för bara människor med BDD...

All "information" du kom med är motatsen till vad jag hört, var har du fått din information?

Självklart ser alla med BDD olika ut och självklart ser de flesta normala ut i de flestas ögon (eftersom genomsnittsmänniskan är rätt ful), men det som förenar alla är någon form av assymetri. Nästan ingen människa är perfekt och BDD-personer har väldigt ofta en något mer uttalad assymetri någonstans i ansiktet. Det har jag noterat själv bara genom att se på folk som är neurotiskt tvångsbesatta av sitt utseende.

Att jag vet att BDD går att bota genom kirurgi är för att jag själv hade tendenser men kunde utvecklas mentalt till den grad att jag inte hängde upp mig på en kroppsdel tills det blev en vansinnesbesatthet. Du kan även läsa en bok som heter Plastikkirurgiboken där det står att personer med negativ besatthet av sitt utseende många gånger uppvisar psykiska förbättringar om kirurgin också kombineras med terapi. Självklart är det så att den som inte klarar att uppnå den där kompromissen vad gäller självbilden, att acceptera halvvägs och förändra kirurgiskt halvvägs, aldrig kommer bli nöjd. Det står också i boken.
Däremot talas det ALDRIG i media om att kombinationen terapi/insikt och kirurgi faktiskt kan hjälpa mer än enbart terapi. Enbart kirurgi är ju bara destruktivt men enbart terapi leder också till många självmord.

Det finns patienter som inte är redo för kirurgi. De har oftast inte uppnått en tillräcklig grad av självinsikt och söker desperat för att få saker fixade i ren blindo. I dessa fall hjälper inte kirurgi, och det bekräftas av alla kirurger jag läst något av.
Däremot, de som varit BDD-aktiga men nått en kompromiss med sig själva kan bevisligen (ja kirurger har gjort studier kring detta tillsammans med psykiatriker) må ännu bättre av kirurgi än de skulle gjort av enbart terapi. Den som är djupt nere i sin BDD måste först ha terapi, men när detta börjat ge visst resultat kan kirurgi i många fall vara gynnsamt och leda till högre välbefinnande än enbart terapin. Terapi hjälper folk ut ur tunnelseendet och tvånget, kirurgi förbättrar sedan självförtroendet när man kan acceptera att man aldrig kommer vara "perfekt".

Varje gång någon helt blint säger "man ska acceptera den man är" bla bla bla och "att förändra sitt utseende kan aldrig vara lösningen" är det okunskapen som talar. Det kan t.o.m vara rent skadligt att uttrycka sig på det sättet. Människan är mycket mer komplex än så och vi utnyttjar vetenskapen i alla avseenden i våra dagliga liv idag. Varför inte använda den när det gäller självbilden? Utseendet är ett lotteri, vissa föds med mer fördelaktigt utseende andra med ett utseende de själva inte tycker om. Finns möjligheten att förändra och må bättre så varför inte ta den? Plastikkirurgi är långt mycket mindre kontroversiellt än abort om man tänker på det, eftersom det inte involverar ett annat liv en ens eget.