lotteva skrev:Själv känner jag det som om jag tyvärr inte utvecklats när det gälller min sociala förmåga.

Känner igen det där med " deprimerad av och till hela livet" men själv kan jag nog aldrig försona mig med det som varit, bara konstatera faktum och acceptera.

Är inte detta försoning? Att konstatera och acceptera? Som du beskriver det ger detta förhållningssätt oss möjlighet till att gå vidare, kanske lite starkare.

Om du har AS kan du utveckla din EQ med hjälp av din IQ, men det blir bara mekansik inlärning, inget intuitivt. Och det är enormt slitsamt. Så jag har lämnat dessa försök till kompensering och försöker istället utveckla det jag faktiskt kan komma nån vart med.

Att acceptera är inte samma sak som försoning i mitt tycke. Med acceptera menar jag att INTE tänka som " tänk så bra allt hade varit om jag bara gjort si eller så vid det och det tillfället" för det kan göra mig rejält deppig. Däremot är det viktigt att klura ut VARFÖR jag valde fel väg vid en massa tillfällen för att undvika att göra samma misstag igen.

En mekanisk inlärning är ju inte det man önskar sig. Och jag tror inte att andra "köper" det. Kanske, möjligen, när det gäller småsaker som att nicka lite medan andra pratar och humma lite i pauserna.

När det gäller större saker tror jag det märks när vårt beteende inte är integrerat. Det kan upplevas falskt och skada avsändaren mera än vad det hjälper. Eller tänker jag helt fel?

Det här med ord och deras betydelse är en spännande avdelning. Försoning... ja, det betyder kanske olika saker för oss alla.

lotteva skrev:En mekanisk inlärning är ju inte det man önskar sig. Och jag tror inte att andra "köper" det. Kanske, möjligen, när det gäller småsaker som att nicka lite medan andra pratar och humma lite i pauserna.

När det gäller större saker tror jag det märks när vårt beteende inte är integrerat. Det kan upplevas falskt och skada avsändaren mera än vad det hjälper. Eller tänker jag helt fel?

Min erfarenhet är att nicka och humma, i kombination med att lägga huvudet på sned, räcker mycket långt i de sociala sammanhang jag hamnar i. Jag betraktas som en sk "god lyssnare". Vilket jag inte är. Jag lyssnar inte alls, bryr mig inte alls , och måste hem och vila upp mig efteråt. Jag utsätter mig inte för "djupare" sociala sammanhang än så sedan ett par år tillbaka. Orkar inte!

Alexis skrev:

lotteva skrev:En mekanisk inlärning är ju inte det man önskar sig. Och jag tror inte att andra "köper" det. Kanske, möjligen, när det gäller småsaker som att nicka lite medan andra pratar och humma lite i pauserna.

När det gäller större saker tror jag det märks när vårt beteende inte är integrerat. Det kan upplevas falskt och skada avsändaren mera än vad det hjälper. Eller tänker jag helt fel?

Min erfarenhet är att nicka och humma, i kombination med att lägga huvudet på sned, räcker mycket långt i de sociala sammanhang jag hamnar i. Jag betraktas som en sk "god lyssnare". Vilket jag inte är. Jag lyssnar inte alls, bryr mig inte alls , och måste hem och vila upp mig efteråt. Jag utsätter mig inte för "djupare" sociala sammanhang än så sedan ett par år tillbaka. Orkar inte!

Instämmer!

Men jag imponeras av NT:s effektivitet i kommunikationen. Det blir fruktansvärt mycket sagt på kort tid (inkl det som sägs mellan raderna). Kanske därför man blir trött. Informationstätheten är för hög.

Å andra sidan är min informationstäthet så låg i sociala kontakter att dom vanligen tröttnar efter en liten stund. Jag kommer ju aldrig till saken och om jag gör det så slutar jag "aldrig". Saknar känsla för när jag ska låta nån annan få vara med i samtalet.

Sen brukar dom hoppa mellan samtalsämnena. Ha flera bollar i luften samtidigt. Det är jättejobbigt. Jag blir alldeles yr eller sitter helt tyst och funderar på mitt. Jag är rätt bra på att kasta boll, men bara en i taget......

Jag tror man kan ha hur mycket eller lite AS som helst, att man kan ha en milimeter eller fem meter AS.

Duras skrev:Men jag imponeras av NT:s effektivitet i kommunikationen. Det blir fruktansvärt mycket sagt på kort tid (inkl det som sägs mellan raderna). Kanske därför man blir trött. Informationstätheten är för hög

Det var en intressant iakttagelse, jag har aldrig tänkt på det på det viset...

Duras skrev:Å andra sidan är min informationstäthet så låg i sociala kontakter att dom vanligen tröttnar efter en liten stund. Jag kommer ju aldrig till saken och om jag gör det så slutar jag "aldrig". Saknar känsla för när jag ska låta nån annan få vara med i samtalet.

Ja, sådan är även jag.

Duras skrev:
Men jag imponeras av NT:s effektivitet i kommunikationen. Det blir fruktansvärt mycket sagt på kort tid (inkl det som sägs mellan raderna). Kanske därför man blir trött. Informationstätheten är för hög.

[...]

Sen brukar dom hoppa mellan samtalsämnena. Ha flera bollar i luften samtidigt. Det är jättejobbigt. Jag blir alldeles yr eller sitter helt tyst och funderar på mitt. Jag är rätt bra på att kasta boll, men bara en i taget......

Vad spännande, för jag tycker tvärtom att många använder väldigt många ord för att inte säga nånting alls!

Och vidare att väldigt många NT är riktigt kassa på att hänga med i mina ofta halsbrytande associationsbanor. Märker det sista tydligt, för somliga hänger med helt finemang, antingen för att de har lika hastigt hoppande intellekt (är lika bokstaviga och på ett liknande sätt) och/eller känner mig bra.

Alexis och alfapetsmamma, det finns en annan möjlig förklaring också som jag läste i en annan tråd (minns inte vilken).

När NT kommunicerar med varandra är det ett sätt att "klia varandra på ryggen". Det är alltså inte nåt egentligt informationsutbyte utan bara ett sätt att skapa ny energi.

Ett exempel är kafferasten på jobbet. Själv uppnår jag exakt samma resultat med en ensam skogspromenad.

Duras skrev:
När NT kommunicerar med varandra är det ett sätt att "klia varandra på ryggen". Det är alltså inte nåt egentligt informationsutbyte utan bara ett sätt att skapa ny energi.

Jojo, lusplockande har säkert sin funktion, men inte är den informativ, som jag ser det.

Hej lotteva,

Har med intresse läst din tråd, jag har en liknande situation som du och känner igen mig i det mesta du skriver, är 40+ och har också levt ett ganska normalt liv men samtidigt känt att jag inte behärskar det sociala biten lika bra som "alla andra", hörde för runt 10 år sedan om AS och tyckte det stämde in på mig till vissa delar, tog tillslut steget att få en utredning gjord, en massa tester och intervjuer gjordes och man kom fram till diagnosen AS men sa samtidigt att det inte finns någon klar gräns, själv tycker jag det känns som man står med ett ben i vardera område AS och NT, känner mig ganska sänkt av det här beskedet även om jag länge misstänkt det själv.

lotteva, efter att ha analsyserat mig själv under några år börjar jag bli expert på mina små grå celler. Självkännedomen har ökat markant under denna tid. Jag har mycket tydliga AS-symptom, men ingen diagnos än.

Samtidigt har jag fått en viss förmåga att bedöma andras ev aspighet och min (möjligen felaktiga) slutsats är att du inte har AS men kanske nåt enstaka drag av AS.

Däremot kan ju alla människor tidvis känna sig lite nedstämda eller vilsna här i livet. I just ditt fall kanske det räcker med lite coaching.

Du nämnde lite om enneagrammet tidigare och jag råkade hitta ett företag som verkar kunna detta. Vet inte om det kan vara nåt för dig eller om du möjligen redan har "god kontakt" med dom. Eller?

http://www.lyckowbackman.se/Info/Om_oss.asp

mvh

side track skrev:Hej lotteva,

Har med intresse läst din tråd, jag har en liknande situation som du och känner igen mig i det mesta du skriver, är 40+ och har också levt ett ganska normalt liv men samtidigt känt att jag inte behärskar det sociala biten lika bra som "alla andra", hörde för runt 10 år sedan om AS och tyckte det stämde in på mig till vissa delar, tog tillslut steget att få en utredning gjord, en massa tester och intervjuer gjordes och man kom fram till diagnosen AS men sa samtidigt att det inte finns någon klar gräns, själv tycker jag det känns som man står med ett ben i vardera område AS och NT, känner mig ganska sänkt av det här beskedet även om jag länge misstänkt det själv.

Hej side track och välkommen!

Känner igen mig mycket i din beskrivning. Tänkte fråga om du jobbar. Har du märkt att det går bättre eller sämre att jobba med åren? Ökade krav på social kompetens till exempel?

/Barracuber

Tack barracuber,

Jag har alltid jobbat utom en kortare period och då jag vidareutbildat mig. På visst sätt går jobbet bättre med åren i takt med ökad erfarenhet, samtidigt är krav på ökad social förmåga en faktor som är svår, till viss del kan man väga upp det genom att vara bra på sitt jobb, men det är ju egentligen fel väg att gå. Man önskar att dom sociala kontakterna bara kunde flyta på utan större ansträngning för en själv som det tycks göra för majoriteten.

Det märkliga i skillnaderna mellan kommunikation är att så fort en aspergare försöker vara social och berätta något som var tänkt att vara intressant, så verkar NT:s överlag sakna förmåga att koncentrera sig på att lyssna och hänga med i sammanhangen, även om det är ett lustigt sammanträffande om ditten och datten som tar 45 sekunder att berätta, så har de tappat fokus och bara låtsas lyssna efter kanske 30... och även om det gick alldeles utmärkt att lyssna på en motsvarande berättelse på 48 sekunder berättad av en annan NT precis innan aspergaren får ordet...?

Det är om inte annat min egen erfarenhet av att leva och verka där ute tillsammans med NT:s och försöka prata med dem. Fler som känner igen samma sak?

Jag har inte ens särskilt monoton röst, men ändå undrar jag om det är något i "AS-signalerna" i sig som gör att NT:s har en radar som går igång och sorterar undan aspergarens tal som definitionsmässigt mindre intressant att höra på, och stänger av förmågan att lyssna och förstå.

Jag har alltid märkt i familjen, särskilt sedan vi blev vuxna och det också kom en svåger med i bilden, så vi nu är fem vuxna i familjen, när alla samlas... att jag är så att säga på en helt annan nergraderad prioritetsnivå.

Alla de andra kan märka "inbördes" om någon annan av dem öppnade truten en halv sekund innan och stänga sin egen och låta den som började tala först få börja tala och vänta tills han eller hon är klar. Men jag är inte med i det systemet, är det jag som försöker upphäva stämman räknas jag inte på samma sätt, och öppnar då någon av de andra munnen och börjar säga något bråkdelen av en sekund efter mig har varken talaren och någon annan registrerat liksom att "Men snälla, Anders började ju just säga något, tyst så vi kan höra Anders".

Jag har upplevt det i andra sällskap bland vänner och bekanta också, men det har alltid varit klart mest frapperande i familjen.

Pemer, därför blir det så fel när NT-människor ska sätta upp kriterier för hur "vi" fungerar. De ser något utifrån och jämför med en NT-norm.

Men om det är mer problem ihop med NT än ihop med andra apsergare, så måste ju problemen vara med mångfacetterade än vad NT-psykiatrikerna tror.

NT:ar har ju faktiskt stora problem att förstå en aspergare, medan andra aspergare kan förstå samma aspergare helt utmärkt (inte alltid alltså, alla är ju individer och vissa aspergare verkar vara inkompatibla med varandra, precis som vissa NT är det med varandra).

Och visst tror jag att NT:ar har en radar. De känner av automatiskt och omedvetet (eller så ljuger de om hur de fungerar) att någon som jag är annorlunda, och att "den där personen kan vi behandla hur som helst" eller "det den personen säger behöver man inte lyssna på".
Detta har jag kommit fram till efter att ha analyserat sedan mellanstadiet, vad som händer och vad som går fel. För några år sedan började jag få den här "arbetshypotesen".

Den här instinktiva känslan att "de här personerna behöver vi inte lyssna på" är verkligen obehaglig att känna så väl att vi ofta bemöts med, särskilt när man tänker på alla dessa missförstånd och myter om Asperger, och hur svårt det i allmänhet verkar vara att nå ut i samhällsdebatten med korrekta fakta...

När man närmast får en känsla av att det är det här "dessa behöver vi inte lyssna på" som ligger i vägen även vid kontaktförsöken med massmedia är det riktigt läskigt. Jätteskönt att man just fått komma till tals om OA i en tidning! Nu är vi på väg!!

Pemer skrev:Det märkliga i skillnaderna mellan kommunikation är att så fort en aspergare försöker vara social och berätta något som var tänkt att vara intressant, så verkar NT:s överlag sakna förmåga att koncentrera sig på att lyssna och hänga med i sammanhangen, även om det är ett lustigt sammanträffande om ditten och datten som tar 45 sekunder att berätta, så har de tappat fokus och bara låtsas lyssna efter kanske 30... och även om det gick alldeles utmärkt att lyssna på en motsvarande berättelse på 48 sekunder berättad av en annan NT precis innan aspergaren får ordet...?

Det är om inte annat min egen erfarenhet av att leva och verka där ute tillsammans med NT:s och försöka prata med dem. Fler som känner igen samma sak?

Jag har inte ens särskilt monoton röst, men ändå undrar jag om det är något i "AS-signalerna" i sig som gör att NT:s har en radar som går igång och sorterar undan aspergarens tal som definitionsmässigt mindre intressant att höra på, och stänger av förmågan att lyssna och förstå.
...

Jo till viss del har du säkert rätt. Men jag tror också folk idag (framför allt de som jobbar) har alldeles för mycket omkring sig och har för mycket att tänka på. Så det behöver inte alltid vara personligt mot dig utan det kan helt enkelt vara att de är okoncentrerade och distraherade.

Varför skulle det vara personligt mot dig, tror du? Eller är det något i luften eller personkemin som spökar för att du är AS och de är NT? Även om jag aldrig träffat dig så kan jag tänka mig att man skulle kunna ta dig för en NT om man inte visste mer. Eller vad tror du?

Privat känner jag igen mig i det du säger att man inte får ordet, i mitt fall kan det bero på att jag - mycket vanligt bland aspergare - tänker långsammare än NT (dvs måste processa mycket mer information hela tiden, inte bara vad som sägs utan även hur det framförs) och även pga min svaga röst.

När jag jobbade däremot var jag nog respekterad för mina kunskaper och folk riktigt stannade upp när jag öppnade munnen. Precis som om de själva var medvetna att de själva inte hade riktigt koll på prylarna.

[EDIT] Fast på de sista jobben jag haft - som inte har hållit - där har jag känt mig ignorerad ibland. Iofs var det inom datajobb där jag inte hade tillräcklig kompetens själv och där det körde ihop sig för mig (för sen eller ingen leverans osv).

/Barracuber

Jag har en förmåga att säga poängen först (Nisse kom just) och resten av meningen sen (han har åkt buss hit så han är lite sen).
Folk lyssnar bara på det första förstås....

Sen finns det andra (vet inte om det är aspies) som tar en halv evighet på sig att komma fram till poängen. Folk är för stressade för att orka vänta på poängen då.

På mitt sista jobb, så kunde andra prata om nonsens med varandra, eller dra liknelser med vad som helst.

Om jag gjorde detsamma, så sade de "haha, ska du dra in detta nu igen, vi pratar inte det nu, haha vad lustig du är".
Så sade de inte till varandra. Och när jag analyserar det och tänker efter hur det har varit, så har det faktiskt varit så att andra säger saker till mig som de inte säger till varandra eller ens till de de inte gillar.

Jag tror att de scannar av att "den där, den kan man köra med eller avreagera sig på, hon blir lätt att ta om hon reagerar eller försöker argumentera - och hon kan inte ta för sig". Jag är ju sådan att jag lätt förlorar argumentationer även när jag helt uppenbart har rätt (jag skulle kunna förlora en diskussion där jag säger att 2+2=4 och någon annan menar att det är 5).

Bror Duktig skrev:Jag tror att de scannar av att "den där, den kan man köra med eller avreagera sig på, hon blir lätt att ta om hon reagerar eller försöker argumentera - och hon kan inte ta för sig".

Jag uppfattas nog också som en som inte kan ta för sig. Ibland åtminstone. När jag jobbade tänkte de nog att "han är duktig på det han gör, han kan programmeringen och allt det, men du kan inte ge honom för stora bitar och för mycket ansvar, det funkar inte." Vissa gånger fick jag faktiskt hand om små miniprojekt. En gång fick jag t.o.m. vara projektledare för mig och en annan kille. Tyvärr blev det för mycket för mig så jag körde det projektet i diket. Men andra gånger hade jag egna system själv och såg till att allt fungerade.

Har ofta funderat på varför jag utstrålar att jag inte kan ta för mig. Utseende hänger naturligtvis ihop med det. Klädsel, hållning, frisyr, blick, röst, hur man för sig. Tror du inte också det, Bror Duktig?

Mao skulle man kanske kunna justera sitt utseende till att bli mer accepterad? Raka skallen och skäggstubb (män alltså)? Sminka sig? Hårdare framtoning? Knutblus och hårt bakåtkammad hästsvans? Kavaj kanske? Blir man mer betraktad som kompetent då??

Bror Duktig skrev:Jag är ju sådan att jag lätt förlorar argumentationer även när jag helt uppenbart har rätt (jag skulle kunna förlora en diskussion där jag säger att 2+2=4 och någon annan menar att det är 5).

Ja det har man ju fattat här i världen att, det spelar ingen roll vad man säger, bara hur man säger det.

/Barracuber

barracuber skrev:Mao skulle man kanske kunna justera sitt utseende till att bli mer accepterad? Raka skallen och skäggstubb (män alltså)? Sminka sig? Hårdare framtoning? Knutblus och hårt bakåtkammad hästsvans? Kavaj kanske? Blir man mer betraktad som kompetent då??

Kanske delvis. Första intrycket blir ju annorlunda kanske.
Man signalerar kanske inte omedvetet då en "grupp" eller "klass" eller "utanför" vid första intrycket.

Men det går ju inte att klä bort vad man har för kroppsspråk eller hållning, men man kanske kan träna sig så att man vet några saker som kan vara bra att veta.
Inte flacka med blicken eller sluta göra kroppsspråk m.m. Jag tror det var med några sådana saker i det där TV-programmet om sociala spelet. Men en bok om kroppsspråk kan verkligen lära en mycket som kan vara bra att veta.

[quote="Pemer"]Det märkliga i skillnaderna mellan kommunikation är att så fort en aspergare försöker vara social och berätta något som var tänkt att vara intressant, så verkar NT:s överlag sakna förmåga att koncentrera sig på att lyssna.....

Pemer, kan känna igen det du beskriver. Läste någonstans att AS har svårigheter med "tidtagningen", med det menade man att avgöra när det är läge att börja delta i en diskussion eller veta när det är någons tur att prata. Ofta är det svårt att komma in i ett samtal för någon annan är snabbare att börja, ibland blir man t.o.m avbruten, för man inte har en tillräckligt "intressant framtoning"? eller vad det nu beror på, av någon annan som bättre kan ta utrymme.

Och många gånger har jag också någon jättekul kommentar till ämnet alla pratar om, men en och en till och ytterligare en hinner före, och den sista av de kommentarerna kommer in på ett helt annat ämne, och direkt efter den kommentaren fäller någon en kommentar på det helt nya ämnet och så talar vackert alla om ett helt nytt ämne, och så är det för sent...

Ja precis, innan man "kommit in" har det plötsligt blivit ett nytt ämne och det man tänkte säga är inte aktuellt längre.