Hej,
Ni har säkert fått fråga om det är bra med en diagnos eller inte tidigare men jag hoppas på svar ialla fall.

Min son som går på lågstadiet är inne i en neuropsykiatrisk utredning. Psykologen vi hittills haft kontakt med säger att han ligger i autismspektrumet. Jag är övertygad om att det stämmer.

Min son klarar sig bra nu även om han är en väldigt speciell liten filur. Skolan han går i ställer upp med en del stöd oavsett om han har diagnos eller inte.

Vänner i min nära omgivning som jag berättat det här för säger att han kanske blir stigmatiserad om han får en diagnos. Jag vet inte riktigt vad utrycket innebär, men det är inte possitivt ialla fall. I höst ska han byta lärare, klassrum m.m. Jag vet att han kommer behöva extra stöd då. Har vi större möjlighet till sådant om han har en diagnos?

Hej hej,

Dels är diagnos inte bara bättre för att få rätt stöd och hjälp, ibland är det helt nödvändigt (då gör skolan fel iofs, men det är en annan femma). Dels är utredning och diagnos ett verktyg för att se vilka styrkor och svagheter ett barn/vuxen har.

Även om man inte har så stora svårigheter i de lägre klasserna tenderar det att bli svårare ju mer eget ansvar man förväntas ta, så tidig diagnos är bra. Då har barnet också ofta lättare att ta till sig den.

Stigmatiserad...? Tja jag vet inte. Det säger ju mer om de personer som ser din son och andra med AS som defekta/konstiga/onormala. De gör de nog antagligen vare sig personen har papper på sin konstighet eller ej.

Har man inte papper på den kanske de istället tänker att man är dum i huvet, ouppfostrad, lat, elak, arrogant, självsvåldig osv.. Bättre att ha ett namn på det, tycker jag.

Det viktiga är att DU ooch barnets andra närmaste fortsätter se honom som den PERSON han är, med eller utan namn på vissa av sina egenheter.

Sorry för att jag låter som en broschyr... Jag är lite diagnosvänlig, som du hör.

Än så länge har grabben, nu 7, diagnos vid 5, bara haft nytta av diagnosen. Hur det blir i slutändan vet jag förstås inte.

Jag har fått för mig att dignos kan sätta käppar i hjulet för en, speciellt om omgivningen först för höra diagnosen o sedan gjort klart för sig vad det innebär utan annan fakta än gissningar och hörsägen.
Och då blir vad jag förstår resultatet att men inte tar till sig det denne säger för den med AS förväntas vara mentalt handikappad.
Medans i själva verket är det snarare så att de sociala förmågorna underutvecklats för att annat tagit dess plats i hjärnan såvitt jag förstår.
Stämmer iaf med en del av de förmågor jag bevittnat hos en del AS diagnosticerade personer

När barnet blir äldre så behöver man papper. Grundskolan ska ju ge hjälp även utan diagnos men så ser inte världen ut. När man blir äldre så är diagnos ett krav för att få hjälp. Högskolenivå har många gånger vädligt bra stödverksamhet men där måste man ha en klar diagnos. Och då kan det vara svårt att få en utredning, idag är det ju många som måste stå och vänta i år på att få utredas.

Jag tror också det är bättre att ha ett namn på det, precis som med fysiska funktionshinder. Ja det kan skada en massa om omvärlden säger elaka saker eller inte förstår men jag tror att det skadar mer att gå runt och inte veta vad som är knasigt när man själv känner att maninte är som alla andra. Har man ett namn på det är det nog lättare att lyfta fram sina starka sidor.

DodeN skrev:Jag tror också det är bättre att ha ett namn på det, precis som med fysiska funktionshinder. Ja det kan skada en massa om omvärlden säger elaka saker eller inte förstår men jag tror att det skadar mer att gå runt och inte veta vad som är knasigt när man själv känner att maninte är som alla andra. Har man ett namn på det är det nog lättare att lyfta fram sina starka sidor.

Jag blev diagnostiserad med NPF först i vuxen ålder, och så här sett "i backspegeln", så kan jag bara hålla med om ovanstående. Jag önskar att jag haft mina diagnoser betydligt tidigare.

Alexandra skrev:

DodeN skrev:Jag tror också det är bättre att ha ett namn på det, precis som med fysiska funktionshinder. Ja det kan skada en massa om omvärlden säger elaka saker eller inte förstår men jag tror att det skadar mer att gå runt och inte veta vad som är knasigt när man själv känner att maninte är som alla andra. Har man ett namn på det är det nog lättare att lyfta fram sina starka sidor.

Jag blev diagnostiserad med NPF först i vuxen ålder, och så här sett "i backspegeln", så kan jag bara hålla med om ovanstående. Jag önskar att jag haft mina diagnoser betydligt tidigare.

Instämmer på alla punkter.

Hittills har min son bara haft negativa erfarenheter av sin diagnos men det kanske kommer positivt i slutändan...jag vet inte...men JAG önskar att han fått den tidigare, då kanske han inte sett så negativt på den. Själv hade jag antagligen också förstått mer om jag vetat, då hade både han och jag förhoppningsvis haft lite färdiga strategier för hans tonårstid.

Ska jag lägga mig i? Ja, med en brasklapp, eller snarare varning: Jag är inte förälder. Klarar knappt att ta ansvar för mig själv så håll mina visdomar på en armslängds avstånd.

Som vanligt använder jag mig som exempel.

Jag är nog inte särsklit aspig men tillräckligt för att ha diagnos, sedan fem år. Om jag fått den när jag började skolan hade mitt liv under grundskoleperioden blivit detsamma som det blev. I skolbänken gick allting fint, på skolgården gick det inte.

Eftersom den sociala träningen och gemenskapen gick åt pipsvängen så fick jag något depressionsliknande under gymnasiet och gick ut med dåliga betyg. Om jag haft diagnos då (när läxorna började kräva ansträngning för första gången) så hade skolan kanske hjälpt mig att fixa det skolbänksmässiga.

Om gymnasieskolan hjälpt mig fixa det skolbänksmässiga så hade tiden i högskolan använts väl och jag hade förmodligen haft jobb idag. Så.

Om ett barn klarar sig bra i lägre klasser och klarar sig så bra socialt att det känns bra att gå till skolan, så vet jag inte om barnet har nytta av diagnos. Diagnosen i sig skadar väl inte men jag vet inte om den hjälp man kan få gör någon nytta just då. Kanske kan den göra nytta redan då, fråga dem här som är föräldrar och har barn som mår/mådde så pass väl i lägre klasser.

I vilket fall är det nog bra att få en diagnos redan som litet barn, så att man kan dra fram det där papperet om det skiter sig under högstadiet, gymnasiet eller högskolan.

/ J

Jo, ju tidigare man vet, desto bättre när situationerna där det gör skillnad att veta kommer. Och de kommer...

Pemer skrev:Jo, ju tidigare man vet, desto bättre när situationerna där det gör skillnad att veta kommer. Och de kommer...

LYSSNA PÅ PEMER! Han är vis! (en som vet...)

Om man inte utreder barnet är risken att föräldrarna stigmatiseras: Allt blir deras fel. De uppofstrar barnet fel, gör fel, är fel.

Har läst att det bästa för barn är att få bli medvetna om sitt handikapp och allt det innebär, tillsammans med en massa uppmuntran förstås, så att det integrerar handikappet i den jagbild som utformas under uppväxten. Självkännedom är viktigt att ha, både beträffande sina begränsningar och givetvis sina talanger/starka sidor, så att man hamnar rätt i livet.

Min son nekades söka in på en viss gymnasielinje för att han var så tyst och "konstig". Man krävde en neuropsykiatrisk utredning. Den kunde ha lett till extrastöd. Dessvärre ledde den till annan skola än gymnasiet, men å andra sidan ledde den senare till lönebidrag, vilket jag tycker är en stor välsignelse för arbetshandikappade (så länge det finns).

En mamma ångrar idag bittert att hon inte lät utreda sina barn för ADHD-diagnos, innan det gick snett för dem.

Fast själv är jag glad att jag fick gå i vanlig klass utan specialanpassning enbart för mig.
Men det är olika förstårs.
Och hos oss gjordes specialanpassning för de flesta på något vis ändå.
Mamma o pappa tycte ändå att de gjort så mycket fel med allt möjligt och det ångrar de.
Varför har jag inte fattat riktigt.

Givetvis visare som helhet än mitt inlägg men jag bara måste påpeka (kan aldrig understrykas för ofta):

Debbido skrev:Har läst att det bästa för barn är att få bli medvetna om sitt handikapp ... så att det integrerar handikappet i den jagbild som utformas under uppväxten.

Somliga av oss har nytta av att tänka på sig som handikappade, för andra (som mig) är det livsfarligt, på allvar, om ens nära och kära söker övertyga en om att man är handikappad.

Det är helt rätt att

Debbido skrev:Självkännedom är viktigt att ha, både beträffande sina begränsningar och givetvis sina talanger/starka sidor, så att man hamnar rätt i livet.

Har man AS-diagnos så är man avvikande och behöver nog kunna tänka tanken att man kanske är handikappad. Men

definition av handikapp och bevis på att exempelvis jag är handikappad, saknas än. Jag tar emot dem om jag får dem och det bör nog varje AS-diagnosticerad göra.

Tills dess ska handikappstämpeln tas till endast om den verkligen behövs. Behövs gör den verkligen när hoppet om att få ett liv som mitt (inte bra men ändå ett liv) är ute om man inte får en handikappstämpel.
Är hoppet inte ute så säger jag att man inte ska ha stämpeln.

/ J

Matulda skrev:Hittills har min son bara haft negativa erfarenheter av sin diagnos.

Av sin diagnos, eller av sitt funktionshinder? Viktig distinktion, särskilt som så många använder diagnos som synonym till själva npf-et.

Och roligt att se dig här!

Diagnosen, funktionshinder har han inget enligt sig själv! Men när jag läser vad jag skrivit förstår jag att du undrar

Jo, hittade tillbaka hit nu när jag inte är på det andra stället, men som det verkar med synligheten måste man akta sig för vad man skriver känner jag så det blir nog mer ytligt...

jonsch skrev:Somliga av oss har nytta av att tänka på sig som handikappade, för andra (som mig) är det livsfarligt, på allvar, om ens nära och kära söker övertyga en om att man är handikappad.

Men definition av handikapp och bevis på att exempelvis jag är handikappad, saknas än. Jag tar emot dem om jag får dem och det bör nog varje AS-diagnosticerad göra.

Tills dess ska handikappstämpeln tas till endast om den verkligen behövs. Behövs gör den verkligen när hoppet om att få ett liv som mitt (inte bra men ändå ett liv) är ute om man inte får en handikappstämpel.
Är hoppet inte ute så säger jag att man inte ska ha stämpeln.

/ J

Ja, vi har ju ett omfattande autismspektrum samt andra neuropsykiatriska avikelser, som jag också drog in i bilden.

Min son har dyslexi. Har man diagnos på detta kan det finnas möjligheter till gratis dataprogram och extra lång tid när man ska klara av körkortsteoriprovet. Man kan också begära muntligt förhör.
Detta är bara exempel från just diagnos "dyslexi".
En sådan person kommer ständigt att behöva hitta hjälpmedel eller vägar runt olika problem. Så visst vet han att han är handikappad, men det viktigaste är att han vet att han ändå är intelligent och klok!

Man söker ju inte hjälpen för att allt hopp är ute utan för att se till att barnet inte tappar hoppet!

Handikappmedvetenheten hos en individ som växer upp handlar om att föräldern förklarar varför det uppstår problem för barnet, söker vägar att lösa problemen, samtalar om det, betonar att barnet är helt okey och är duktig på en massa saker, dvs inte handikappat allas inom en rad olika livsområden.

Att känna till sina begränsingar är nödvändigt för att inte välja fel yrke etc och köra rakt in i väggen och knäcka självförtroendet för resten av livet.

Hej min son är 8 år och på mitt senaste besök på HAB så frågade dom mig om vi skulle göra utredningen så han fick en diagnos. Han har asperges.
Men jag kände att i daxläge så behövde jag inte diagnosen och han får den hjälp i skolan han behöver ändå med assistent mm.
Jag orkade bara inte springa på mer "möte" just nu.
Läkaren sa att det var helt ok och att vi kunde ta ett nytt beslut om ett år eller att jag kunde ringa om jag ångrade mig.
Hade han inte fått sin hjälp i skolan så hade jag varit tvungen att göra den för hans skull men nu kändes det som det inte spelade någon roll.
Jag har lärt mig att man som förälder måste känna efter själv och oftast vet man svaren, sen kan det vara skönt att bolla idéer med andra för att se saker klarare.
Just nu orkade jag inte och eftersom jag har två barn med särskilda behov så blir det många möten emellanåt och för att orka så måste jag ta det som jag ser som viktigast just då.
Jag tror inte dit barn tar någon större skada att inte få diagnos just nu utan att du kan ta den senare om du tycker det då och han behöver den.
Det viktigaste är att han får hjälpen han behöver.