Stötte på denna information på nätet http://www.melvinmorse.com/light.htm (Fliken Autism Clinic)
Skulle igenligen se om Melvin Morse hade väckt liv i sin gamla hemsida som i vars forum jag var aktiv i för ca 10 år sedan. Siten handlar väl först och främst om den nära-dödenupplevelse forskning som Dr Melvin Morse har bedrivit i många år. Han påstår i alla fall till min förvåning att ca 25 % av patienterna med autism och Asperger i sjävla verket har ett post-traumatisk stress syndrom. Jag skall villigt erkänna att jag inte är så insatt i miljö/arv debatten kring autism, men detta var ett nytt påstående för mig. Ni som är bättre insatta. Verkar det vara någon substans bakom det påståendet? Kanske fler debattörer har framfört en liknande tankegång? Han påstår i alla fall att andra forskare har kommit fram till en liknande slutsats, dock utan att lämna någon källhänvisning som han i alla fall brukar vara nogrann med i sina böcker. Klipper in ett kort urklip från sidan.

"CLINIC RESEARCH
I am proud of the research that our clinic has done. We have found that many patients with autism and Asperger's in fact are victims of domestic violence, abuse, and have post-traumatic stress syndrome. Other researchers have documented this as well, yet we are one of the first to find this association in the clinical care arena. Our results, after one year of seeing patients, is that as many as 25% of patients labeled as having autism have a strong history of domestic violence, abuse, and evidence of complicating post traumatic stress syndrome. It may well be that post traumatic stress syndrome in many patients presents with typical autistic features."

jag samlar inte på forskningsrön runt AS systematiserat, så du får ta detta för face value eftersom jag inte kommer ihåg i vilket vetenskapligt sammanhang det kommer ifrån...

Det jag läste i rapporrten gav till handa att en studie med bl.a tvillingtester visade att det fanns en 90% ärftlighetsfaktor, medan man inte hade någon förklaring för restrerande 10%. Om AS är genetiskt och ärftligt så borde siffran ligga på 100%, men det gör den inte. Detta betyder att även om ärftligheten är stark så finns det andra, idag okända, faktorer som påverkar prevelansen av AS.

Det kan mycket väl vara så att personer med NPF'er oftare utsätts för våld och missbruk i hemmet. Men här det gäller det att tolka orsak och verkan.

Är isåfall missbruket/våldet orsak till AS? Kan det vara så att ett barn med AS skapar mer konflikter med föräldrarna än ett NT-barn och därför ökar risken för våld? Är det kanske tom så att autism har en hög genetisk predisposition så att (en eller båda av) föräldrarna har autistiska drag som de är omedvetna om och inte vet hur de ska hantera, och därmed blir "sämre" föräldrar?
Alla dessa scenarion är möjliga tolkningar av sambandet att personer med autism har högre risk att råka utt för misshandel i hemmet.

Jag tror mer på de två sista slutsatserna jag nämnde. Alltså att autism är något med stark genetisk koppling, men att det ökar risken för misshandel och annan miljö-relaterad skada, som visserligen förvärrar situationen men inte i sig är en orsak till själva autismen.

lost skrev:Det jag läste i rapporrten gav till handa att en studie med bl.a tvillingtester visade att det fanns en 90% ärftlighetsfaktor, medan man inte hade någon förklaring för restrerande 10%. Om AS är genetiskt och ärftligt så borde siffran ligga på 100%, men det gör den inte. Detta betyder att även om ärftligheten är stark så finns det andra, idag okända, faktorer som påverkar prevelansen av AS.

Vet du mer om detta?
Jag antar att det handlade om enäggstvillingar? Växte de upp i samma familj? Diagnosticerades av samma läkare?
Bara för att två tvillingar inte båda har blivit diagnosticerade så behöver inte det betyda att de inte bär på samma sorts sinne. Om de har växt upp i två olika familjer (Adoption) och båda ligger "på gränsen" så kan det mycket väl vara så att uppfostran och inställning hos föräldrarna till diagnosticering ligger till grund för att bara den ena har fått en diagnos.

@nitro2k01
Som sagt. jag har inte fokuserat på att göra en egen vetenskaplig kartläggning. Mitt fokus har varit att processa så mycket information det går på kortast möjliga tid. Det fokuset (eller specialintresset om du så vill) håller på att avta. Numera så är jag fokuserad på rent pragmatiska saker runt AS, som hur jag får rätt till de LSS insastser jag behöver.

Därför sade jag också att "ta det för face value"

----------------

Skitsak, men jag säger det ändå:

Din signatur med binär, decimal och hexadecimal stör mig lite. Det är ett av dessa nördiga grejer som är obsoleta för länge sedan, typ there are 2 kinds of people etc..

På precis samma premisser så blir jag av någon anledning skitförbannad på arbetskompisar som har med sk. "disclamers" i mail.
Antar att det är snarare mitt problem än någon annans med ändå....

Skulle gärna vilja höra med er vad ni anser om det här med arvet och miljön.

Själv har jag ingen diagnos, men känner igen mig i så mycket av det jag läser om AS.

Tror ni att ett barn med subklinisk AS utvecklas olika beroende på om det tas emot av föräldrar som kan knyta an till sitt barn eller inte?

Finns det någon utvecklingsmöjlighet för den som har en problematik med rubriken subklinisk AS eller AS? Då menar jag inte utveckling på ytan, med hjälp av strategier, utan på djupet.

Känner ni till några studier på detta?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om arv och miljö.

Det är väl klart att diverse miljöfaktorer påverkar hur barn utvecklas!

Kortsvar i hast:

lotteva skrev:Tror ni att ett barn med subklinisk AS utvecklas olika beroende på om det tas emot av föräldrar som kan knyta an till sitt barn eller inte?

Ja. Minst sagt.
Säkert mycket viktigare än för många "normala" barn, eftersom resten av omgivningen så lätt ställer till så svåra skador i en.

lotteva skrev:Finns det någon utvecklingsmöjlighet för den som har en problematik med rubriken subklinisk AS eller AS? Då menar jag inte utveckling på ytan, med hjälp av strategier, utan på djupet.

Ja, rent förbluffande. Även om många saker kan ta så lång tid att man blir stämplad som hopplös under tiden.
Mycket större och för många fler än vad jag har fått intryck av att många fackmän tror.

lotteva skrev:Känner ni till några studier på detta?

Vet andra här mer om.
Men ämnet hör till dem som ständigt återkommer här på forumet, så det finns trådar för den som orkar söka.

Min teori:

Barn föds med ett antal ännu outvecklade förmågor och personlighetsdrag. Vad som händer med dessa och hur de tar sej uttryck beror på miljön de växer upp i.

weasley skrev:Min teori:

Barn föds med ett antal ännu outvecklade förmågor och personlighetsdrag. Vad som händer med dessa och hur de tar sej uttryck beror på miljön de växer upp i.

Mycket väl formulerat!

Jag är uppväxt i en synnerligen npf-ig miljö. Pappa hade garanterat Asperger och ADHD och OCD och Narcissism, Mamma hade troligen ADHD och Asperger.

Att jag pratar "Aspergska" är kanske inte så konstigt, oavsett om jag har drag eller inte, eftersom det är språket jag växte upp med.
Att dom sen inte hade en aning om hur man uppfostrar barn och inte hade nån normal föräldra-känsla för oss syskon har ju påverkat min utveckling också.

Jag funderar en del över vad som är uppväxt och vad som är jag själv i det här.

weasley skrev:Min teori:

Barn föds med ett antal ännu outvecklade förmågor och personlighetsdrag. Vad som händer med dessa och hur de tar sej uttryck beror på miljön de växer upp i.

Ett paradexempel på detta är ju exempel med enäggstvillingar där den ena utvecklar schizofreni medans den andra förblir frisk, alltså måste det vara små skillnader i miljön som sas triggar sjukdomen att bryta ut hos den ena tvillingen då deras gener är identiska.
Finns det fall där den ena enäggstvillingen har AS men inte den andra, DET skulle vara MYCKET intressant!! mig veterligen har det aldrig bedrivits någon forskning om detta ämne?

Det hör faktiskt till definitionen på subklinisk AS att det inte är så mycket till "problematik". Jag kan inte inse vad en subklinisk aspergare skulle ha för nytta av att utvecklas till NT, det skulle förmodligen mest göra skada...

Man kan tänka sig att skillnaden mellan god och dålig uppväxt kan vara, att den med våra anlag som haft en god uppväxt blir subklinisk aspergare och med lite fortsatt tur klarar sig jättebra, medan den som haft en dålig uppväxt utvecklar en massa psykiska problem inklusive mer problematiska AS-drag.

Lnovgo skrev:Det hör faktiskt till definitionen på subklinisk AS att det inte är så mycket till "problematik".

När jag läste Stadlers bok om subklinisk AS, så tyckte jag att beskrivningarna pekade på lika mycket problem, som bland väldigt många av de aspergare med diagnos, som jag har träffat.

Eller så var det bara problem inom ett område varje person hade?
Men om subkliniska aspergare har sådana problem som beskrevs i boken, så kanske de borde ha diagnos i stället, och bara är "oupptäckta".

Bror Duktig skrev:

Lnovgo skrev:Det hör faktiskt till definitionen på subklinisk AS att det inte är så mycket till "problematik".

När jag läste Stadlers bok om subklinisk AS, så tyckte jag att beskrivningarna pekade på lika mycket problem, som bland väldigt många av de aspergare med diagnos, som jag har träffat.

Eller så var det bara problem inom ett område varje person hade?
Men om subkliniska aspergare har sådana problem som beskrevs i boken, så kanske de borde ha diagnos i stället, och bara är "oupptäckta".

Håller med BD. I Stadlers bok är det väldiga problem som beskrivs.

Lnovgo, vilken definition syftar du på? Länk?

/Barracuber

Jag häller med Lnovgo.

Jag tror ofta att de individer som av sig själva eller av omgivningen försöker utvecklas till NT är de som får mest problem. Det handlar om att lära sig hantera sitt sätt att fungera, inte om att bli av med det. Jag vet både exempel på personer med AST-diagnos men mindre autistiska eller aspiga egenskaper än jag, men som har mycket mer problem och hjälpbehov, och exempel på personer som är lika aspiga eller ännu aspigare än jag men utan problem som motiverarar diagnos.

Jag tror att inställningen att alla AS-drag alltid är problem som måste "tränas bort" är farlig för ett barns utveckling och riskerar att knäcka ungen så att den i vuxen ålder trots normal intelligens inte klarar annat än ett liv som de facto utvecklingsstörd, medan en uppfostran där man låter en person bejaka sin personlighet och lära sig att hantera den så aspig som den är, kan ge ungen bättre förutsättningar för få ett självständigt vuxenliv utan behov av formell diagnos och med ett riktigt jobb som passar denne.

Bror Duktig skrev:När jag läste Stadlers bok om subklinisk AS, så tyckte jag att beskrivningarna pekade på lika mycket problem, som bland väldigt många av de aspergare med diagnos, som jag har träffat.

Eller så var det bara problem inom ett område varje person hade?
Men om subkliniska aspergare har sådana problem som beskrevs i boken, så kanske de borde ha diagnos i stället, och bara är "oupptäckta".

barracuber skrev:Håller med BD. I Stadlers bok är det väldiga problem som beskrivs.

Lnovgo, vilken definition syftar du på? Länk?

Jag har läst om subklinisk AS i en annan bok, enligt vad jag minns en bok av Christopher Gillberg som ju inte är känd för att betona positiva sidor framför problem, men tyvärr har jag inte hittat det i den bok där jag trodde att det stod. Dessutom har jag tidigare pratat om fenomenet med bland andra en specialpedagog, och jag har aldrig förut hört eller läst någonting om att subklinisk AS skulle vara någon problematik eller samma sak som odiagnosticerad AS.

Enligt den definition jag känner till är subklinisk AS en personlighetstyp som i allt väsentligt liknar AS utom att de med subklinisk AS inte har några problem som kan motivera någon av diagnoserna AS eller atypisk autism. Alltså extremt högfungerande aspergare.

Så här långt in i boken stämmer otroligt mycket in på mig själv och sannolikt även många andra med själv-/o-diagnostiserad Asperger syndrom(AS)/Högfungerande autism(HFA). Just alla de här begreppen och bokstavskombinationerna tror jag kommer få sig en rejäl omarbetning i framtiden. Jag hoppas inte det kommer ta alltför lång tid. Diagnosen Aspergers syndrom (AS) till exempel behöver breddas. HFA ser jag egentligen som samma sak som AS.

Ett av boken huvudteser är att det sannolikt finns ett väldigt stort mörkertal därute med odiagnostiserade vuxna personer med Asperger. Men inte den Asperger många tänker på i - lågfungerande, efterbliven, osjälvständig - utan en som är svårare att upptäcka - en dold subklinisk Asperger. “Subklinisk” innebär här att man inte uppfyller de etablerade aspergerkriterierna, som de är definierade idag, för att få AS-diagnos, men ändå har sociala kognitiva problem vilket skapar problem och lidande för både individen och omgivningen. Det stämmer in klockrent på mig.

http://minosa.wordpress.com/2008/08/15/ ... s-syndrom/

Definitionen på vanlig AS diagnosticerad enligt diagnoskriterierna, "lågfungerande, efterbliven, osjälvständig", verkar inte bygga på diagnoskriterierna. Visserligen bygger de på att AS-dragen innebär problem, men det tycks ju Karin Sadlers definition av subklinisk AS också göra.

Definitionen av AS som anges i reklamen för den där boken tycks ju vara den att vi är vad KrigarSjäl kallar muppar, medan subklinisk AS verkar vara mer det som kallas för AS här på forumet. Det tycker jag är dålig reklam för boken!

Jag undrar: Hur kan någon självdiagnosticera med en diagnos som är uppenbart felaktig eftersom den tydligen förutsätter att man är efterbliven och osjälvständig?

Och jag som trodde att aspergare generellt var mindre osjälvständiga än NT, eftersom känslighet för grupptryck hör till deras problematik som de behöver kompensera för. Det märks att jag är allt för insnöad på neurodiversitetsperspektivet!

En bok som ordagrant beskriver vanlig AS diagnosticerad enligt diagnoskriterierna som, "lågfungerande, efterbliven, osjälvständig", känns minnst sagt oseriös för mig.

Det gäller oavsett om den skrivits av någon med en patologisk syn på AS eller någon som är anhängare av neurodiversitetsperspektivet.

Men det framgick ju inte med all önskvärd tydlighet om det verkligen stod så i boken eller om det var recensentens beskrivning. Jag har faktiskt fått intrycket av det sistnämnda.

Det tror jag också att det mycket väl kan ha varit, men att något sådant kan skrivas för att göra reklam för boken är illa nog.

Jag hoppas verkligen att jag har fel om att denna bok får både subkliniska och "kliniska" aspergare generellt att framstå som mycket mer ömkliga och hjälpbehövande än vad vi ofta är.