Miche skrev:Det gäller alltså att hålla sig uppdaterad, men ingen är längre oumbärlig, inte ens om man råkar vara den som skapat företagets system från grunden och gjort företaget framgångsrikt...

Om man varit med från början har man nog goda möjligheter att få stanna. Men när man väl halkar utanför arbetsmarknaden är det desto svårare att komma in igen.

Som aspergare (ej diagnos men under utredning) bekymrar jag mig över vår grupp, både de yngre (<30) och de äldre, som jag själv tillhör. Vad jag minns lär minst 70 % av alla med AS-diagnos vara arbetslösa. De yngre kommer aldrig in och många äldre slås ut.

Majoriteten i vår grupp är högfungerande, dvs normal- till högintelligenta och fullt kapabla till att jobba om vi bara släpptes in på våra villkor. Mao arbetsgivare som vågar satsa på oss för att de såg våra styrkor som potentialer och inte bara våra svagheter som hinder.

Tror en viktig bit är att vi själva måste bli bättre på att förklara hur vi fungerar och vad vi är bra på, snarare än att haka upp oss på vad vi är sämre på (men att kunna förklara även de bitarna).

/Barracuber

Jo, jag vet. Det är svårt nog att hålla kvar ett jobb, trots att man gjort ett helt suveränt jobb.

I mitt (senaste) fall skulle jag utveckla en ny komponent samtidigt som två STORA kunder krävde MASSOR med support, vilket givetvis gjorde det omöjligt att göra ett bra arbete, samtidigt var det tänkt att jag skulle gå upp på heltid (från 80%), fast just den tremånadersperioden jobbade jag (och fick betalt för) 120% OCH företaget såldes till en ny ägare. Till saken hör även att jag hade väldigt långt till arbetet så den gamle ägaren tyckte att det var helt ok att jag arbetade ca hälften av tiden hemifrån.

Efter dessa tre månader så arbetade jag 100% men jag förstod först efter ca ett halvår att jag bara fått betalt för 80% och blir givetvis (med rätta tycker jag) skitförbannad på den nye chefen. Han vägrade därefter konsekvent att ändra några av mina villkor och skyllde på att jag gjort ett dåligt arbete med mycket hemjobb under 3-månadersperioden, dessutom ville han inte längre tillåta att jag arbetade hemifrån, vilket gjorde att penningmässigt var det bättre att säga upp sig...

Fy fan säger jag bara, jag hatar karljäveln som satte mig i klistret efter att ha haft ett av mina bästa jobb under mitt liv...

marroba skrev:Jag skulle vilja slå ett slag för egenanställning/självanställning (istället för egenföretagande). Bäst av allt - ingen intervju, inga frågor! Inga pengar att satsa. Jag tänker nog ge mig in på det här, som översättare, då alla arbetsgivare vill att man ska ha eget företag när man jobbar som det.

Först ett som ligger i uppsala, samt information (förenade företag för egenanställda):
http://www.cforetaget.se/
http://www.ffe.coop/cforetaget.htm
http://www.ffe.coop/index.htm

De här verkar ha lägst avgift:
http://www.egnaaffarer.se/

De har också ett bemanningsföretag som partner:
http://www.bolagskraft.se/

fler: (googla för ännu fler)

http://www.frilansfinans.se/

http://www.f-bolaget.se/

http://www.egenforetaget.se/

http://bolagsbolaget.se/

http://www.egenanstallning.nu/

http://www.mimoforetag.se/

http://www.dinfirma.se/

http://www.herrevaden.se/ Det står inte vad de tar för avgift här, är det nån som vet?

Hittade detta på <a target="_blank" href="http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=500000000000019&conference=10500000000000178&posting=19500000005654705">debatt.passagen.se</a> idag:

kondom24.se skrev:21.mar.2010, kl.11:13

Idag finns det andra alternativ

Idag kan du faktiskt hyra en arbetsgivare. Har du någon bekant eller någon i din omkrets som äger företag kan du faktiskt be dem ta in dig för timmar och sedan hyra en F-skattesedel från ett företag som bolagskraft. Detta innebär att du arbetar på ett företag, eller privat, för någon annan, skriver sedan vad du arbetat med, vad du skall ha betalt på deras sida och sedan skickar de en faktura till din tillfälliga arbetsgivare. Du kan sedan ta ut lön med alla sociala avgifter betalda eller så kan du låta pengarna ligga på ditt konto tills du skall starta eget. Kan vara en bra idé när man inte har tillräckligt med jobb för att kunna försörja dig.

Du hittar adresser som kan vara nyttiga för start av eget på http://www.citygbg.se/goteborg/jobb/firma/index.php och research innan du startar på http://www.drivrutiner.net/program/kontor/research.php

För mig skulle det inte funka. Har en väldigt låg stresströskel och känner mig utmattad. Nog jobbigt att lämna och hämta sonen på dagis.

vallesmamma skrev:För mig skulle det inte funka. Har en väldigt låg stresströskel och känner mig utmattad. Nog jobbigt att lämna och hämta sonen på dagis.

[OT]

Vad kommer utmattningen och det jobbiga ifrån tror du? Låg stresströskel förstår jag - det har jag också.

[/OT]

Jag tror det beror på att jag träffar andra människor. Jag har väldigt svårt att vara social. Jag tar inte ögonkontakt om jag inte känner personen väl men även då tittar jag hellre nedåt. Nu går jag på funktionsutredning och att bara vara där gör mig trött. Stressen gör mig trött.

vallesmamma skrev:Jag tror det beror på att jag träffar andra människor. Jag har väldigt svårt att vara social. Jag tar inte ögonkontakt om jag inte känner personen väl men även då tittar jag hellre nedåt.

Har du märkt om det blivit bättre eller sämre med åren?

lotteva skrev:Kan inte heller ta vilket jobb som helst. Somliga kan ta ett enkelt jobb bara för att rädda sin försörjning men för mig skulle det inte funka. Jag skulle bli sjuk, helt enkelt.

Är det någon som känner igen sig i något av detta?

Allt kände jag igen mig i. Är utbildad inom vården & kommer sannolikt inte återgå efter mitt avbrott annat än i ascultations-syfte.

Bestämde mig för att starta eget nästan exakt ett år sen & i samband med att jag förökte decimera vad företaget skulle fylla för funktion-förrutom att göra mig fri från överordnande- mindes att en gammal vän till mig för 6 år sen hade gått en utbildning som hon talade varmt om. Idéum...? nånting nånting...http://www.ideum.nu/

En utbildning till uppfinnare! Det hade aldrig kännst aktuellt förrut fast hon var väldigt positiv att det visst var nåt för mig.
"Du som tänker annorlunda, gillar problemlösning & är en kreativ person kommer på nåt, bara du funderar lite på det!",sa hon. Jag viftade såklart bort det, mycket för att jag innbillade mig nån sorts bluff-utbildning som bara skulle ge mig ett diplom ett "Luftslotts-Exmina".

[

Kort historia lång... http://www.ideum.nu/Jag är själv nu alumn ett år senare.
Jag sökte visserligen väldigt sent men klarade kriterierna: Gymnasiekompetens samt minst 18 år
(Inga Betyg vill de ha) Personlig telefonintervju i kanske en timme där en av utbildarna från Idéum (landets enda uppfinnarskola som funnits i mer än 30år) som bl.a. frågar...
om man har några ideér. Det är inte alls dumt att de än så länge bare
finns i huvudet eller på en servett (Som det ju var med alla mnina).

Man ska heller inte vara så exakt beskrivande vad gäller ideérna, Detta är viktigt i största allmänhet! De vill mest ha koll på vilka områden man intresserar sig för. T.ex. håller jag på med en mycket enkel ostpodukt men har ideér om en medicinsk tjänst & ett visir man använder i sjukvården.

Allt är tillåtet & ingen idé är för liten eller stor. I vår klass hade vi allt från enkla innovationer i huhållet & internettjänster till supertekniska konstruktioner som kan reolutionera energiförsörjning i världen!

Föreläsarna är av hög expert-kompetens inom respektive områden. Alltifrån Retorik,Nyröretagande, plast-porslin & metallindustrin till modellbyggnad & ritning i KAD (3D) samt Mässteknik & avslutande Expo.

Dessutom var det väldigt roligt med klasskamrater i alla möjliga åldrar 19-67år från hela Sverige & ingen var den andre lik. Att jag nu har en kunskaper man har först brukar få med många år på nacken är rent fantastiskt då jag är både oteknisk]&[/b]en dålig tecknare men nu vet jag i vilka trådar man ska dra i för att inte ska va ett hinder.

Idéum tar in en kull på våren & en på hösten. Glömde säga att det är en påbyggnadsutbildning som är 100% studiemedelberättigat av CSN, 100% studietakt med kanske 75% på distans via skolans Forum. Det är delvist ett internat i veckor om tre den första terminen med 3-4veckor hemma. Efter sommarlovet eller jullovet är det ca.10 dagar man är på skolan & resten av tiden hemma & jobbar på sitt projekt.

Det är inte många som söker så klasserna är små i regel,10-15 skulle jag tippa. Vi var 16 pers men klassen efter tror jag är en 8-10 stycken.
Nåt för de som vlll se sin idé bli tiill verklighet.

P.S. ursäkta det långa inlägget men mycket var tvunget att va med.
Ha det! P.^_^

Hej och välkommen ! Jag har i början haft svårt att hitta rätt sorts arbete, där jag kunde stanna en längre tid, och där arbetsgivaren förstod mina svårigheter. Detta löste sig med att under senare tid få lönebidrag, och kunna styrka att jag faktiskt har AS, då kunde arbetsplatsen anpassa sig lite mera efter mig, det gillar jag skarpt.

Innanför definitivt. Det har aldrig varit nån fråga ens att hamna utanför arbetsmarknaden.
Jag är en drivande aspie vad kommer till jobbet. Jag gör bra jobb, utvecklar jobbet, kan gå precis hur långt som helst. Vill plugga, plugga, plugga vidare och utveckla mig själv ännu mera. På det sättet är jag en ambitiös aspie.

Det tar dock slut så fort fritiden börjar. Då orkar jag ingenting. Gör inte ett handtag Med undantag om jag pluggar vid sidan av jobbet. Då pluggar jag så in i helsike mycket på fritiden.

Svart -vitt ?

Fullt focus eller oengagerad?

Jag har inga problem att hitta jobb, men sedan jobbar jag ett tag och vantrivs alltid. Efter ett tag, kanske ett halvår eller år så börjar jag få mycket sparpengar och då orkar jag inte längre och säger upp mig. Sedan går jag hemma och lever på besparingar så länge det räcker, och när det börjar tryta letar jag upp ett nytt jobb. Bemanningsföretagen är perfekt, då kan man säga upp sig "snyggt" när något uppdrag är slut och få komma tillbaka senare. Vanliga anställningar fungerar inte för mig, de är inte tillräckligt flexibla.

Bemanningsföretagen är onda per definition och ska visst bekämpas enligt vissa poltiska krafter, kan bli jobbigt..

Arbetsmarknaden har jag aldrig kommit in på egentligen.
Hade lite deltidsarbete och sommarjobb under gymnasietiden men sen så har jag inte jobbat alls medans jag studerade i 6 år.
Fick mot utbildningens slut en 6-mån praktig på ett grymt företag och trodde verkligen då att jag hade fixat detta med "jobb". Var aldrig sjuk, skötte mig exemplariskt, var alltid i tid och folk var allmänt väldigt nöjda med mitt arbete. Men inte kom jag in på arbetsmarkinaden där... fick ingen anställning och har nu varit arbetslös i 9 mån.

Anledningarna är flera men största problem är det sociala. Att fejka detta enorma intresse för man måste ha vid ansökningar, det är jag inge bra på. Är också usel på uppföljning: jag ringer inte en vecka senare och tjatar och är dryg - jag tycker det är obehagligt att ringa främlingar. Jag har varken den interna kraften eller motivationen att vara väldigt framåtsträvande, synlig, tjatig, ligga på osv... Jag är dålig på detta.
Men så ser verkligheten tyvärr ut för autister: många har mycket och/eller bred talang men "glöms bort" av samhället och får inte den hjälp de behöver för att vara produktiva medborgare. Istället blir det i slutändan socialbidrag och liknande.

Jag känner också igen mig i det du säger om att du inte kan ta vilket jobb som helst. Så är det definitivt för mig också. Det handlar inte om lathet utan om vad jag står ut med. Service/support -yrken och andra socialt krävande jobb är inget jag klarar av i annat än minimal utsträckning.

Men mest är jag besviken på hjälpen man får från samhället. Arbetsförmedlingen är ett skämt: jag förväntas - liksom alla andra - göra ALLT själv.
Nu hade jag turen att tack vare habiliteringen och min arbetsförmedling, slippa att gå på jobbtorg, och går istället varje vecka till en grupp på arbetsförmedlingen för andra med NPF.
Men ja, där händer det väl inget heller. Rent praktiskt alltså. Det är en trevlig grupp i sig men jag kommer inte in på arbetsmarknaden.

@Deadly_Nightshade, 6 år låter som en rejäl utbildning. Vad har du läst?

Angående AF så är dom mest ivägen. Levererar dom pengar så ok. Men i övrigt så kan man med gott samvete spola ner dom i något svart hål. Mycket mer effektivt att agera själv för att få fatt på jobb.

Så långt utanför du kan komma...

plåtmonster skrev:@Deadly_Nightshade, 6 år låter som en rejäl utbildning. Vad har du läst?

Angående AF så är dom mest ivägen. Levererar dom pengar så ok. Men i övrigt så kan man med gott samvete spola ner dom i något svart hål. Mycket mer effektivt att agera själv för att få fatt på jobb.

Läste 2 år på uni med tanke om att bli webdesigner. Programmet och skolan sög så jag hoppade av och läste fristående kurser inom data/it, grafisk formgivning och spelutveckling istället i ca 2 år till på uni. Studerade sedan spelutveckling med fokus på 3D-grafik i 2 år på yrkeshögskola och gjorde min praktik (6 mån) på ett av sveriges största spelföretag.

Men nu står det still. Min förra chef (från praktikplatsen) sa att jag inte skulle ha några som helst problem att få jobb. Men han visste ju inget om mina problem vid det uttalandet. Utan asperger och kronisk depression hade jag kanske kunnat ligga i mer, socialiserat ihop ett nätverk med kontakter, kontakta företag mer intensivt osv, osv...

AF, jobbtorg, soc, kompisar, mfl säger också detsamma: att jag inte "borde" ha några problem med att fixa ett jobb, att mina meriter ser bra ut och att jag har ett exceptionellt skriftspråk, etc. Det i sin tur gör mig bara mer less: Less på att höra snälla kommentarer som tyvärr inte överensstämmer med min nuvarande livsstatus.

Deadly_Nightshade skrev:

plåtmonster skrev:@Deadly_Nightshade, 6 år låter som en rejäl utbildning. Vad har du läst?

Angående AF så är dom mest ivägen. Levererar dom pengar så ok. Men i övrigt så kan man med gott samvete spola ner dom i något svart hål. Mycket mer effektivt att agera själv för att få fatt på jobb.

Läste 2 år på uni med tanke om att bli webdesigner. Programmet och skolan sög så jag hoppade av och läste fristående kurser inom data/it, grafisk formgivning och spelutveckling istället i ca 2 år till på uni. Studerade sedan spelutveckling med fokus på 3D-grafik i 2 år på yrkeshögskola och gjorde min praktik (6 mån) på ett av sveriges största spelföretag.

Men nu står det still. Min förra chef (från praktikplatsen) sa att jag inte skulle ha några som helst problem att få jobb. Men då visste han ju inte om mina problem...
AF, jobbtorg, soc, kompisar, mfl säger också detsamma: att jag inte "borde" ha några problem med att fixa ett jobb.

Det känns lite som att aspergern är ganska så central i ditt liv och tänkande som en identifikation snarare än en del av flera saker som utgör dig. Aspergern blir hela tiden ett hinder istället för en möjlighet. Du kanske skulle försöka komma bort från det? Försöka fokusera på kompetensen, kunskaperna, färdigheterna, kreativiteten, arbetsglädjen, passionen, livsförbättrandet. Du vet det där att istället för att försöka förbättra sig själv tills man går i väggen så ska man försöka göra världen till en bättre plats istället.

barracuber skrev:Det känns lite som att aspergern är ganska så central i ditt liv och tänkande som en identifikation snarare än en del av flera saker som utgör dig. Aspergern blir hela tiden ett hinder istället för en möjlighet. Du kanske skulle försöka komma bort från det? Försöka fokusera på kompetensen, kunskaperna, färdigheterna, kreativiteten, arbetsglädjen, passionen, livsförbättrandet. Du vet det där att istället för att försöka förbättra sig själv tills man går i väggen så ska man försöka göra världen till en bättre plats istället.

Okej så kort och gott: jag är en self-improvement nörd, ska sluta vara egocentrerad och bli en mer altruistisk och till samhället givande människa. Fantastiskt.

Det enda jag strävat mot de senaste 10 åren är stabilitet och lugn i mitt liv. Jobb har liksom varit min enda realistiska "idé" på ett - för mig gott liv. Hem, fru, barn, huslån, volvo, bra jobb och hela det köret är att sätta ribban för högt. Jag tänkte att jag är nöjd och tacksam bara jag har ett jobb som är ok, och en lägenhet att komma hem till.
Så jag trodde att en massa studerande och hårt "ligga i" skulle leda till något men det har det inte gjort. Resulterade bara i studieskulder på över 300 000 kr och sämre levnadsmiljö. Jag insåg väldigt, väldigt sent att social kompetens, drivkraft och personlighet är lika viktigt - ibland kanske t.o.m. viktigare - än att faktiskt ha talang och utbildning.

Och slutligen:
Ja, AS är centralt i mitt liv. Ja jag identifierar mig med diagnosen. Men nej jag tycker inte att jag "är" diagnosen eller vice versa. Och alla mina största problem är pga detta jävla pisshandikapp så varför skulle jag inte se det som ett hinder? Ett handikapp ÄR per definition ett hinder.

(och jag är inte arg, sarkastisk eller nedlåtande mot dig - jag är så jävla less över att inte få lön för all jävla möda jag gör här i livet. Alla försök till att kringgå handikappet och försöka vara en så bra människa ändå - så gott det går - har inte lett till något annat skit. Klart jag är bitter.)

lotteva skrev:Skulle vara intressant att höra hur ni som finns här på sidan har lyckats hänga kvar på arbetsmarknaden eller vilka omständigheter som gjorde att ni inte kunde vara kvar där längre.

Jag vet att jag inte skulle klara av att vara kvar inom skolan. Kan inte heller ta vilket jobb som helst. Somliga kan ta ett enkelt jobb bara för att rädda sin försörjning men för mig skulle det inte funka. Jag skulle bli sjuk, helt enkelt.

Är det någon som känner igen sig i något av detta?

Hej - och Välkommen!


Min mamma ville inte att jag skulle bli det jag kände för: kompositör och/eller illustratör utan skaffa ett vanligt kneg. Så jag kom fel, jag blev Lärare. Jag skulle lära barn läsa och skriva fastän jag själv hade lärt mig det långt innan jag började ettan.Jag kunde alltså inte sätta mig in i hur det var att vara ett vanligt barn. Disciplinproblem hade jag av och till. Är supersensorisk konstnärssjäl, ingen polistyp.

Misslyckande ledde till chock och chocken till ledgångsreumatism. Sedan blev det successivt allt svårare att spela, måla eller att knega på som kontorist. Jag kunde inte jobba utan händer och inte hitta alternativ. Försökte med konstskola men det var för sent. Händerna vissnade bort var tredje dag.

Precis som du kan jag absolut inte jobba med vad som helst. Jag behövde få jobba med det som var JAG. Aspergare är smalspårigare än neurotyper. Vi är bra på vissa saker medan vi är kass på annat och både jag och min son klarar inte alls svårt monotona jobb. Då går vi sönder helt.

Alla är ju olika... Jag jobbar på ett hamburgerställe. Det funkar ganska bra. Jag har väl en helt ok social förmåga och klarar mitt jobb. Gillar att det är så systematiskt hur man gör saker och ting på mitt jobb. Man lär sig rutinerna och behöver inte tänka nytt. Kollegorna är för det mesta trevliga så det gör kanske inte så mycket att jag är lite blyg. Blir inte utmattad heller som vissa kan bli.
Skulle aldrig drömma om att avslöja att jag har aspergerdiagnos. Då blir man ju paria på arbetsmarknaden... :/