Hej. Jag har en son på 8 år med diagnosen AS och ADHD sen flera år tillbaka och nu har dom äntligen gjort en utredning på min 13 åriga dotter och detta visar på AS med.
Mitt problem är att jag hittar inte så mycket information om tjejer och AS. Min son har assistent i skolan och får väldiga utbrott så han kan man inte missa medans min dotter är tyst, visar inte känslor, verkar mest likgiltig för det mesta. Inte ens jag vet vad hon tänker eller tycker och detta gör att det är väldigt svårt för mig att hjälpa henne.
jag har försökt få tag på böcker men allt handlar om pojkar.
jag behöver några tips på böcker eller höra egna erfarenheter om tjejer med AS.

Om du förklarar vad det är för svårigheter hon har så blir det lättare.

Många aspergare har ett mycket lägre behov av socialt utbyte och är fullt nöjda med det. Eller menar du att hon är likgiltig även inför skoluppgifter?

allså sen hon var liten har jag vetat att det varit något med henne men ingen har aldrig trott mig. Jag har bara hört att nej då det är ingen fara emeli är ju så snäll..
Ja min dotter är snäll alldeles för snäll, hon har aldrig varit arg på en vuxen, aldrig varit ledsen eller sagt imot någon, har ingen egen vilja. Frågar jag henne tex vad vi ska äta så svara hon bara vet inte. vet inte svarar hon förästen på allt. Har aldrig varit spontan som typ dansat eller skojat. Hon sitter alltid på en pall en bit ifrån oss andra när vi tittar på tv vill inte vara nära oss känns det som.. Jag tror aldrig hon ringt en kompis men kan vara med någon om dom ringer hit. ( händer väldigt sällan)

Utan att överdriva så finns hon bara som ett spöke här hemma. Ja hon bara finns.
Hon satt en hel termin innan det kom fram på engelskan i skolan varför hon inte gjort läxan. Hon hade inte ens fattat vad dom hade i läxa. I en termin hade hon suttit där utan att säga till läraren.
Jag misstänkte detta och frågade läraren flera gånger men dom sa hela tiden att det gick bra. Tyvär så trodde jag på detta.
Det är som om hon är osynlig och att hon inte har några som helst känslor.
Hallo en 13 åring som ALDRIG blivit arg, ledsen eller sagt imot någon.
Ibland verkar det som hon tänker väldigt mycke men jag når inte fram till henne.
Specialpedagogen och habeliteringen kan inte fatta att skolan har missat henne på vissa saker låg hon på en 7 årings nivå medans matte ca 18 årings nivå. I 6 år i skolan och ingen har sett henne.

Det är så mycke som jag funderar på när det gäller henne så jag hade kunnat skriva hur mýcke som helst.
min son kan jag bara slå upp AS så är han exakt så som det står om AS i "fakta texter" men det stämmer inte riktigt på min dotter.

Jag tycker inte du ska fokusera på att hon är flicka och att hitta beskrivningar av flickor med AS. Visserligen är flickor annorlunda i somligt men ALLA är individer och det viktigaste är ju hennes svårigheter och hur ni ska kunna hjälpa henne. Fokusera alltså på att klargöra VAD hon har för svårigheter och vad som kan göras åt dem, hemma, i skolan och på fritiden.

Det är t ex bedrövligt att skolan inte uppmärksammat hennes problem tidigare. Ni måste ta upp det, få till nåt åtgärdsprogram och anpassa tillvaron så att hon får de betyg hon kan få och kan gå vidare (om hon nu vill och kan det öht vill säga).

Vad säger utredningen? Hon har inte ADHD utan hyperaktivitet möjligen? Det är svårt så här utifrån det du berättar att veta om hon saknar "motor", som vissa med ADHD och AS, eller om hon är deprimerad t ex.

Har själv en dotter på 13 år, som visserligen har diagnosen autism, men det finns en del likheter. Hon är lika snäll som din dotter, dock är hon långt ifrån känslokall, iaf inte hemma eller med de hon känner väl. Hon har aldrig pratat på riktigt i skolan, men hemma och med folk hon gillar & känner pratar hon gärna och mycket. Är oxå tämligen ojämn, bäst i matte och sämst i svenska.

Jag tycker nog det är lite konstigt att du inte kan relatera till henne. Vår dotter kan ingen i skolan egentligen läsa av, men vi föräldrar har inga svårigheter att förstå vad hon menar.

På papprena vi fick av hab teamet så står det AS med autistiska drag.
Depression har slagit mig med. har läst att det är rätt vanligt att tonårstjejer hamnar i det.
Vad menar du med att saknar "motor"??
Det är klart att vi gör allt för att hjäpa henne med skolan och hemma men det som är så svårt är att inte veta om hon mår dåligt av allt, om hon ser sig som annorlunda eller om allt är helt ok för henne.
Nu ska vi till psykologen nästa vecka så får se om dom kan hjälpa mig hur jag ska ge henne rätt bemötande.
Vi ska även ha möte med hennes lärare som jag pratade med senast idag, Så skolbiten tror jag löser sig bra.

becca78 skrev:På papprena vi fick av hab teamet så står det AS med autistiska drag.
Depression har slagit mig med. har läst att det är rätt vanligt att tonårstjejer hamnar i det.
Vad menar du med att saknar "motor"??
Det är klart att vi gör allt för att hjäpa henne med skolan och hemma men det som är så svårt är att inte veta om hon mår dåligt av allt, om hon ser sig som annorlunda eller om allt är helt ok för henne.
Nu ska vi till psykologen nästa vecka så får se om dom kan hjälpa mig hur jag ska ge henne rätt bemötande.
Vi ska även ha möte med hennes lärare som jag pratade med senast idag, Så skolbiten tror jag löser sig bra.

AS med autistiska drag låter som en märklig diagnos. Antingen har man Aspergers syndrom eller så har man Autistiska drag, som är en diagnos man kan ställa om inte man uppfyller diagnoskraven för Asperger eller Autism. Förstår du?

Om det inte går att kommunicera med henne i tal skulle jag föreläs att du bad henne skriva om det eller kanske t o m ritade, för det är välkänt att många med autismspektrumproblematik är dåliga på att uttrycka sig eller saknar ord för känslor osv. Då kan enkla streckgubbar vara en framkomligare väg, faktiskt, hur konstigt det än låter.

Var finns psykologen? På BUP eller på nåt ställe som kan autism, Asperger och sånt? Vanliga psykologer är ofta skrämmande okunniga när det gäller neuropsykiatri, tyvärr, och fel behandling kan göra mer skada än nytta.

Motor betyder drivkraft, initiativförmåga osv, i det här fallet. Att sakna motor är alltså att t ex gå ut och leka om nån kommer och plingar på, men inte själv ringa nån och fråga. (Om det inte handlar om blyghet förstås.)

Om ni bor i en större stad skulle jag råda er att ta kontakt med habiliteringen och försöka hitta nån som kan det här och tala med den om hur ni kan få veta mer om hur tösen mår, egentligen, och hur hon ska kunna få hjälp att funka bättre i skolan.

Har hon några intressen som hon ägnar sig åt? Som att läsa, fixa med sitt utseende, spela datorspel etc.

Många aspergare kan helt ignorera saker de inte är intresserade av. Man förstår inte varför man skulle bry sig när det finns annat som faktiskt är intressant att syssla med. Hon kanske har en välutvecklad fantasivärld som hon drar sig tillbaka till när inget världsligt lockar. Det är ganska vanligt.

Även om jag inte var så tyst som din dotter när jag gick i skolan så har gamla lärare berättat hur extremt motivationsberoende jag var. Var jag inte intresserad, så märktes det tydligt, medans jag kunde lägga onödigt mycket tid på arbeten som var roliga.

Jag var inte heller särskilt intresserad av att bli populär bland klasskamrater, eftersom jag ansåg att de var stökiga och korkade. Det fanns liksom ingen tjusning i att bli med i gänget när jag var så mycket längre kommen i min mentala utveckling. Så jag levde ett självvalt utanförskap med några få lugna kompisar och många fantasyböcker.

Jag hade aldrig en tonårsrevolt. Jag förstod inte varför man skulle bli obefogat arg över småsaker helt plötsligt. Det var inte logiskt, så jag struntade i det.

Att växa upp var som att vara en utomjording som sakta lärde sig hur man ska bete sig för att verka mänsklig. Innan jag var säker på att något var inövat nog så höll jag hellre tyst för jag var livrädd för att göra bort mig och skämmas.

Många här på forumet brukar prata om att de saknar drivkraft. Tröskeln för att komma igång med något är skyhög för flera av oss. Men om någon annan initierar det, som att en kompis ringer och vill besöka, då funkar det jättebra.

Jag upplever att skolan endast intresserar sig för de elever med problem som drabbar resten av klassen, dvs de som stör. Och särskilt killar.
Som tjej med introvert beteende har man nästan ingen chans att bli sedd. Jag tycker iofs att det är ovanligt inkompetent att inte ifrågasätta situationen när en elev aldrig säger ett ord på lektionen under flera år.

Det är endast jag, aldrig någon annan, som har upplevt att jag har några problem. Jag fick diagnos för att jag sälv sökte utredning. Tjejer med asperger är misstrodda och osynliga. Som tur är så finns det många medlemmar här på forumet som är tjejer så du kan säkert få fler svar.

En sak som kan vara värd att veta är att man kan gå igenom faser när man är extremt aspig, för att sedan få väldigt lätta drag. Jag har läst att man förr trode att Aspergers gick över efter 20 års ålder, och det visar ju hur mycket man kan förändras när man fått en vuxens hjärna.

För mig har det verkligen varit så. Jag är inte alls lika avstängd nu. Jag pratar mycket, har fler ansiktuttryck och kroppsrörelser, jag kan ge svar på tal och skämta.

Inga av de här sakerna förklarar helt din dotter, eftersom jag aldrig var riktigt så introvert, men jag ville berätta så att du kan se att de dragen inte alltid är negativa för hennes eget mående.

Jag har en bra relation med mina föräldrar, men som förälder så har man inte alls alltid en nyckel till barnens tankegångar. Särskilt när de inte alls har drag av AS. Ibland så är man helt enkelt väldigt olika.


Ingen jag någonsin har känt innan 20 års ålder har haft någon som helst förmåga att "läsa av" mig. Jag har alltid varit för privat och inte tyckt att det var någon idé att ens förklara allt för mina föräldrar, eftersom vi är så otroligt olika varandra att de ändå inte skulle förstå varför jag tycker och tänker på ett eller annat sätt.
Man kanske ska ha en inbyggd vilja att dela sin värld med sina föräldrar, men jag delar bara saker som jag vet att vi kan dela, och så sparar jag resten till vänner med AS, som faktiskt tänker som jag gör.

Mördarsnigel skrev:Jag har en bra relation med mina föräldrar, men som förälder så har man inte alls alltid en nyckel till barnens tankegångar. Särskilt när de inte alls har drag av AS. Ibland så är man helt enkelt väldigt olika.


Ingen jag någonsin har känt innan 20 års ålder har haft någon som helst förmåga att "läsa av" mig. Jag har alltid varit för privat och inte tyckt att det var någon idé att ens förklara allt för mina föräldrar, eftersom vi är så otroligt olika varandra att de ändå inte skulle förstå varför jag tycker och tänker på ett eller annat sätt.
Man kanske ska ha en inbyggd vilja att dela sin värld med sina föräldrar, men jag delar bara saker som jag vet att vi kan dela, och så sparar jag resten till vänner med AS, som faktiskt tänker som jag gör.

Jättebra att du påpekar detta, för när man läser Rdos inlägg så låter det som om det måste brista nåt hos föräldern bara för att den inte vet nåt om vad dottern tänker och känner.

Det är svårt nog för de flesta, men att veta vad nån som inget visar med miner och beteende och inget säger (mer än Räck mig saltet och Jo, tack det är okej om det mesta) tänker och känner, det är nog inte görligt!

Intressanta inlägg, förövrigt!

:D

Mördarsnigel skrev:Ingen jag någonsin har känt (...) har haft någon som helst förmåga att "läsa av" mig. Jag har alltid varit för privat och inte tyckt att det var någon idé att ens förklara allt för mina föräldrar, eftersom vi är så otroligt olika varandra att de ändå inte skulle förstå varför jag tycker och tänker på ett eller annat sätt.
Man kanske ska ha en inbyggd vilja att dela sin värld med sina föräldrar, men jag delar bara saker som jag vet att vi kan dela, och så sparar jag resten till vänner med AS, som faktiskt tänker som jag gör.

Ja, mördarsnigel, jag har trott att detta var att hålla på sin integritet. Jag har inte kunnat dela något med någon i så många år..,. Tack och lov att jag äntligen har insett att jag har autism!

Jag har levt i 38 år med känslor av utanförskap. Utåt var jag välfungerande, så ingen reagerade. Min barndom bestod endast av "räck mig saltet"-konversationer, då det är min pappas enda konversationsform och mamma lämnade honom då jag var 10 år. Han krävde att barnen skulle bo kvar. Eftersom jag inte protesterade trodde alla att jag mådde bra.

Mitt råd är: Försök att prata med din dotter om känslor!!! Fråga hur hon mår och låt henne få tid, så att hon inte känner sig pressad att svara "bra" för att hon känner dina förväntningar och inte vill göra dig ledsen. Få henne att förstå, säg gärna rakt ut ord som verkar självklara, så hon känner att hon är älskad. Hon kanske inte är bra på att läsa av ansiktsuttryck och förstår hur oroad du är. Låt henne förstå att det är ok att vara annorlunda, att inte vilja vara social hela tiden. Att du uppskattar hennes sällskap även när hon inte deltar i konversationen. Att du gärna vill veta vad hon tänker och känner och att hon absolut inte behöver tänka och känna som andra. Alla har rätt till sina känslor, även om andra inte förstår dem!

Fråga dottern om det är något hon skulle vilja göra med dig, gå och fika, gå på musem etc. Hon kanske ungerar bäst i situationer på tu man hand och behöver sådan tid med dig av trevliga gemensamhetsaktiviteter för att våga öppna sig, för att verkligen ta in att du är intresserad. Låt henne få veta att hon aldrig är ett problem, att det skulle vara berikande för dig att få dela hennes tankar. Om hon inte vill, så insistera inte, men utför aktiviteter tillsammans med henne så ökar chansen att on börjar tala med dig. När hon ser att du verkligen är tillgänglig för henne.

Du får gärna kontakta mig om du vill diskutera närmare. Jag vill kunna hjälpa andra att få en drägligare tillvaro.

Tack för era svar. det får mig att känna mig lite lugnare. Jag tror att jag behövde höra att hon inte var ensam om detta.
Jag känner igen min dotter i vad mördarsnigel skrev och jag vet att min dotter är jätte rädd för att göra fel och inte förstå.
Det är ju inte så att min dotter är tyst alltid ibland pratar hon jätte mycke och ibland kan det nästan bli lite maniskt och hon har svårt att hålla tråden men hon pratar ALDRIG om sig själv.

Det är habliteringen som har satt diagnosen och tilloch med dom sa att hon var ovanligt innåtbunden.
Eftersom hon har en lillebror med AS/ADHD och han tar väldigt mycke plats här hemma så försöker jag hitta på saker själv med min dotter och jag tror hon gillar det.
Jag är jätte noga med att säga att jag älskar henne och kramar henne mm, jag säger ofta att alla är ledsna ibland och att det är ok och att man får det, så hon förhoppningsvis förstår det.

Jag blir glad av att höra att man kan lära sig att fungera bättre och jag ska ge min dotter allt stöd hon behöver.

i alla år har jag sagt att hon och hennes lillebror är jätte lika i sättet men ändå som natt och dag, när han blir arg och slår så blir min dotter tystare och mer innåtbunden men det är aldrig någon som lyssnat och nu är jag bara så arg på mig själv för att jag inte stod på mig.
Dom misstänker att hon har dysflexi också och ska göra ett test på det.
Är det vanligt att man har ihop med AS??

Skolan frågade mig om hon saknade empati för dom hade upplevt det, men jag tror bara att hon inte vet vad hon ska göra i situationer som när någon är ledsen mm eller är det så att man kan sakna empati helt och hållet?
ska jag få henne att förstå andra människor eller ska jag bara låta det vara?

Kan jag göra mer konkreta saker för att hon ska öppna sig eller ska jag bara finnas där och visa mitt stöd och prata med henne?
Vissa säger till mig att jag ska tvinga henne att välja saker mm och inte acceptera ett "vet inte" men jag tror inte riktigt på det, jag tror hon sluter sig ännu mer och att hon känner sig pressad.
Jag måste ta det i hennes takt, eller vad tror ni?

Tack isabell och mördarsnigel jag visade min sambo era inlägg utan att säga något och han sa direkt att det påminde om min dotter.

becca78 skrev:Dom misstänker att hon har dysflexi också och ska göra ett test på det.
Är det vanligt att man har ihop med AS??

Jag tror inte det är helt ovanligt. Det verkar finnas en hel del här och på Wrongplanet som har både AS och dyslexi. Vår dotter blev utredd för dyslexi, men trots att testen visade på att hon kunde ha dyslexi, så ansåg hab att hennes "utvecklingsstörning" bättre skulle förklara resultatet. Det tror dock inte jag, utan jag tror istället att kombinationen AS + dyslexi riskerar att ge låga poäng på verbala IQ-tester.

becca78 skrev:Skolan frågade mig om hon saknade empati för dom hade upplevt det, men jag tror bara att hon inte vet vad hon ska göra i situationer som när någon är ledsen mm eller är det så att man kan sakna empati helt och hållet?

Nej, det tror jag inte. Det är nog oerhört ovanligt, om det öht existerar. Det vanliga är att de inte kan uttrycka sin empati så andra förstår, speciellt då NTs.

becca78 skrev:ska jag få henne att förstå andra människor eller ska jag bara låta det vara?

På sikt behöver hon ju lära sig det.

Mördarsnigel skrev: Man förstår inte varför man skulle bry sig när det finns annat som faktiskt är intressant att syssla med.

[...]

Jag hade aldrig en tonårsrevolt. Jag förstod inte varför man skulle bli obefogat arg över småsaker helt plötsligt. Det var inte logiskt, så jag struntade i det.

Jag sitter och kippar efter andan härborta... -precis- såhär tänkte jag också när jag var i tonåren! Jag hade ju läst om att man "skulle ha" tonårsrevolter, men alla revolter jag läste om inbegrep att gräla med sin mamma bla, och eftersom min mamma är världens bästa tyckte jag det lät fruktansvärt ologiskt att gräla med henne. Dessutom var jag rätt säker på att hon hade rätt bra koll på världen eftersom hon var äldre än jag. Allt jag kände till just då var nämligen att ju äldre man blir desto mer koll får man. Och eftersom mor min var äldre än jag.... ja, den logiska slutsatsen drar sej själv.

Mördarsnigel skrev:Jag upplever att skolan endast intresserar sig för de elever med problem som drabbar resten av klassen, dvs de som stör. Och särskilt killar.
Som tjej med introvert beteende har man nästan ingen chans att bli sedd. Jag tycker iofs att det är ovanligt inkompetent att inte ifrågasätta situationen när en elev aldrig säger ett ord på lektionen under flera år.

Håller med här också.

För mej var det också ett problem att jag var flera år före övriga klassen i typ alla ämnen. Eftersom ingen visste vad de skulle ta sej till med mej fick jag antingen läsa eller rita (två av mina stora stora intressen så jag var glad!) eller så stökade jag runt i klassrummet på egen hand. Ibland hjälpte jag mina jämnåriga.

Förlåt att jag stal tråden. Det var inte meningen, men det Mördarsnigel skrev var så träffande att jag nästan trillade av stolen. Ok, jag återlämnar tråden nu!

du stal ingen tråd.
Jag är bara jätte glad av att se och höra andra om hur dom har haft det..

Jag har alltid tyckt att andra verkar ha mycket mer empati än jag själv har.
Jag har svårt att känna någonting alls, om inte jag själv varit med om något liknande och kan relatera. Allting utgår liksom ifrån mig själv, så man kan väl säga att jag har svårt att byta perspektiv och förstå hur någon annan tänker, om de inte tänker som jag. Alltså kass empati.

Jag kan ju fatta att det är negativt att någons husdjur går bort, men om jag inte träffat djuret och inte haft ett eget djur som dött så kan jag inte känna med den personen. Så jag kanske säger "vad synd" och sedan har jag inte mer att säga.

Jag misstänker dock att "normala" människor överdriver hur mycket de faktiskt bryr sig om allt och alla.

Personal på skolor kan tro att man saknar empati om man säger saker i stil med "Om du släpper ner håret så ser man inte att dina öron står ut", medans det egentligen var ett välmenande tips ämnat att få personen att se bättre ut.
Man lär sig att bli smidigare med tiden.

Angående empati.

Jag har tidigare i mina klarsynta stunder gjort följande reflektion "jag har så starka känslor att jag är som en autist". Det var nog inte helt fel.

Läste på någon tråd här om skillnaden mellan empati och sympati, eller hur det var... När jag "känner empati" gör det ont i mig. Det kanske gör för ont, så att jag stänger av och inte visar något fast jag lider inombords, om jag inte kan påverka situationen.

Ett typiskt exempel är när jag och min man mötte ett par på en gata i en stad. Kvinnan grät och de frågade oss om vägen till polisstationen. Paret hade blivit av med plånboken. Jag kände jättemycket för dem och hade helst följt med dem till polisstationen och sedan skjutsat dem till önskad adress. Min man meddelade efteråt att han tyckt att kvinnan överreagerat. Jag trodde då att det berodde på kulturella skillnader att jag var mer känslosam än min man. Numera tror jag att vi båda har asperger.

Ett annat exempel var när jag var höggravid och tvingade min man att stanna bilen på motorvägen för att jag skulle kunna jaga en herrelös hund som sprang lös på vägen. Tala om dårskap när känslorna löper amok.

I vissa f all kanske känslorna blir så starka och överväldigande att det kanske är att föredra att låta dem stanna inombords. När det gäller ens barn blir man förstås väldigt orolig. Jag tycker att du är en väldigt bra förälder som bryr sig, står på dig och vill veta mer. Det är aldrig för sent.

Håller med om det där att man kan drabbas av känslostillestånd när det blir för mkt.

Minns ett reportage jag såg på tv om en liten rysk pojke på ett barnhem. Han var alldeles ensam och övergiven och tydde sej till den ena reporten jättemycket. De filmade honom när de åkte därifrån och han sprang efter bilen och grät för att det var typ första gången han upplevt att någon brydde sej om honom. Jag blev helt förstörd. Och förbannad på att de inte berättade vad som hände med pojken, om de höll kontakten eller om de var vanliga skitstövlar som bara drog och inte brydde sej. Usch, jag blir fortfarande alldeles gråtfärdig när jag tänker på killen.... han borde vara runt 17 år idag...

Men just sådana situationer kan göra att iaf jag blir liksom alldeles iskall och snabbt som attan hämtar en handlingsplan i huvet: Hur ska jag kunna komma i kontakt med någon som kan påverka pojkens situation? Hur ska jag sedan förmå denne att påverka pojkens situation?

Enligt min mening hjälper det liksom inte om jag sitter hemma och bölar, det gör inte att lillkillen får mat och omtanke. Det som hjälper är att jag tar reda på hur jag kan hjälpa honom. I just det här fallet gick det inte. Programmet var inte svenskt och det var ingen svensk kanal så mina försök till kontakt togs inte glatt emot. Jag tänker dock fortfarande på det och undrar om jag hade kunnat göra något mer.

Men att man funkar sådär - att man HANDLAR istället för att bara sitta och grina med - gör att en del tror att man "inte känner något". Jag är tämligen övertygad om att inte en kotte skulle kunna tänka sej att jag skulle göra något som liknar det jag nyss beskrev. För jag sitter ju inte och grinar.

Ok, becca78, det där var en liten bit av min vardag.

...spinner vidare på weasleys inlägg

När jag bodde tillfälligt i Boden såg jag en kväll en älg i vägrenen till 90-vägen mellan Boden och Luleå. Jag, som avskyr mobiltelefoner, ringde tills jag fick tag på något som förhoppningsvis var väginformationen.

När jag berättade om älgen frågade de om den stod på vägen. När svaret var nej tackade de och avslutade snabbt samtalet. De tyckte nog att jag var blödig som "stockholmare". Men jag var nog snarare aspig. Jag var orolig för att det skulle hända en olycka.

@becca78
Vill bara styrka att det finns killar som beter sig exakt likadant. När någon uppmärksammade mig så sa jag inte alls som det var. Bara det alla ville höra; "det är bra med mig".


I mitt fall led jag av svåra interna konflikter i flera år och troligtvis en omfattande systematisk utfrysning av de flesta jag kände i min ålder. Vilket tillslut gjorde att datorn och dess strategispel blev min kompis när jag träffade den första gången. Jag hade min katt som också var min bästa kompis... men jag klarade sköta skolan nästan felfritt ändå.

jag blev tillsagd i skolan ofta att "vara mer aktiv muntligt", bara sådär. lite "bra läxläsning, bra på proven, men bli mer muntligt aktiv!", ungefär så. och hoppades på förändring typ.
inget mer gjordes. lite samtal om hur man mådde, men det var väl allt. och då var det väl mitten av 90-talet, sedan skolkade man från gymnasiet, för att alt var för mycket med och jag ville inte läsa alla ämnen de hade där, det var helt enkelt "högt tempo". stressigt.
men inget följdes upp, så. så jag tycker de borde få ha kommit någonvart nu. har hört just om det att tjejer är bra på att dölja sådant här, så att det inte upptäcks lika lätt på dem.

hon kanske inte gillar sin egen röst, becca78? det är bara en tanke. för det har jag haft. eller att man skulle prata för högt eller störande. eller att hon inte tror att någon tar hennes känslor på allvar? för att hon kanske har hört om att när man som tjej säger något så blir man inte tagen på allvar. hon kanske känner sig jämförd med skolkamrater? det värsta jag själv vet är att bli jämförd med andra av andra. att varför är jag inte lika bra som dem på det och det..

ja, det alla vill höra "det är bra med mig" känner jag igen. och sedan när det väl stämmer in att det verkligen ÄR bra med en, så tar de det som att nu är något fel vilket är också frustrerande.

och det med att ta egna intitiativ, det är jobbigt när folk retas för det fast man försöker säga att det är svårt och vill ha förståelse. tror detta ibland kommer till och med från dem från min erfarenhet, som kanske är autister (som jag tycker de verkat som), har jag något minne av. bara för att man inte får ställa diagnoser, att allt som har med det att göra är helt negativt eller så. det är lite jobbigt. bara för att de själva har svårt för det.

man vill ju inte stämplas, men man kanske fortfarande behöver hjälp.
hon kanske känner att säger hon som det är, så blir hon retad?
inte det att det finns en orsak att mobbas, men tänkte ifall det kan oroa henne. att hon inte duger som hon är. 'därför är det bäst att hålla tyst'. att ingen skall bli arg på henne.

så har iallafall jag gjort. att jag håller hellre tyst än bråkar. eller att nån säger till mig med höjd röst. då kan jag stänga av helt för att slippa det igen. nu vill jag inte få nån här att verka som något dåligt, eftersom jag själv oroat mig om jag ses som något dåligt som gör såhär.
har också känt mig osynlig ofta.
hon kanske bara inte ser någon anledning i bråk, hon kanske tror på det fredliga? att man vill eg. inte bråka något alls liksom.

ja, det är mycket som man kommer att tänka på när man läser här. många här som beskriver saker man känner igen sig i.

och som det här med att förmedla känslor. själv tex. när jag skall tänka efter vilket humör jag är på och visa det för andra i ord, så vet jag ofta inte själva ordet för det. vad det kallas. är det arg eller irriterad eller vad och gör ofta ett ansikte istället för ordet, men jag tror jag har blivit bättre på det nu, så det går nog att utvecklas!
men visst har jag varit lite rädd för andras reaktioner också. när jag sett att uttryck jag själv använder inte delas utav alla, och de blir annat än förstående i reaktionen som jag känt det.

jag är också sådan som inte delar allt med mina föräldrar, såsom det förväntas av en att göra. en del saker håller jag bara knäpptyst om och låtsas som att jag inte vet om att det finns. för det upplevde jag att de gjorde också. eller så var det ändå bara ett naturligt sätt för mig.

hoppas du kan få hjälp, becca78. stå på dig.
jag vet ju inte hur hon är, din dotter, men det är lite egna erfarenheter så kanske det kan hjälpa något iallafall..
du hittar nog vad som är fel och bra till slut!

becca78 skrev:du stal ingen tråd.
Jag är bara jätte glad av att se och höra andra om hur dom har haft det..

Hej Becca!

Länk till ett föredrag av Lena Nylander:
http://www.colibri.tv/autism/
Det handlar i o f om vuxna, men där är en bit där hon förklarar skillnaden mellan empati och empatisering, som är två olika saker.
Det är enkelt att säga att vi saknar empati för andra, hon menar att vi snarare har problem med empatisering.
Som anhörig kan du alldeles säkert få ut något av detta föredrag.
OBS! Funkar enbart med Explorer.

Jag (40 år) gav länken till min mamma, då hon menade att jag bara inbillade mig att jag hade as eller nåt.
Hon har inte sagt ett knyst om saken sedan dess.
Jag fick diagnos förra året.

Här är en länk till, där det står lite om flickor.
Längst ner på varje sida kan du klicka dig vidare.
Jag har länkat till npf och flickor. Alla länkar längst ner handlar om just flickor.
Det mest informativa och konkreta jag hittat:
http://user.tninet.se/~fxg297r/flickorochnpf.htm

Hoppas att detta kan ge dig något.

Här finns lite mer info, som jag tycker är bra:

http://www.agrenska.se/Global/Nyhetsbrev/Aspflick03.pdf