Jag har rätt lätt att förstå mycket som är underförstått. Men det hindrar inte mig från att provoceras av den uppenbara självklarheten som gäller massa grejer.

Igår skulle jag åka buss och behövde fylla på busskortet. Jag säger:

- Öh jag tänkte typ fylla på kortet....med öööhh...10 resor kanske

Hon säger:

- 10 resor vad?


Jag fattar mycket väl att hon undrar hur gammal jag är och vad jag ska ha för sorts biljetter men jag blir förbannad för att hon inte uttrycker vad det handlar om. 10 resor till månen? 10 förstaklass-resor? Så jag svarar med motfrågan, inte otrevligt utan vanligt frågande.

- 10 resor vad??

Hon svarar lite vresigare och självklarare

- 10 resor vad?!

Jag svarar:

- 10 resor vad vadå?


Då upplyser hon mig eller snarare läxar upp mig om att det är ju olika prisnivåer för olika åldrar och hon frågar om jag ska åka på barn, ungdom eller vuxenbiljett. Det är ganska tilltaget med när man är ungdom och jag ser ganska ung ut så det är ju inte så konstigt att jag eventuellt skulle kunna åka på ungdomsbiljett, men hon var ju inte så dum att hon trodde att jag skulle åka på barnbiljett. Hon ville mest dumförklara mig för att påvisa det solklara i att det finns 3 ålderbaserade prisnivåer där jag såklart ska förstå vilken jag tillhör. Jag svarade att jag troligtvis skulle ha vuxenbiljetter men ångrar såhär i efterhand att jag inte frågade vilka som var billigast och sa att jag gärna åker på barnbiljetter då.

Liknande såna här grejer tycker jag man stöter på överallt. Helt bisarra grejer tas för givet att man ska känna till redan från början. När det handlar om t.ex. kommunal kollektivtrafik så undrar jag mest. Är det verkligen så jävla självklart hur det ska gå till eller är såna där vresiga kärringar så yrkesskadade att dom ser det liksom som att hela världen känner till just deras busslinje och system för bussbiljetter?

I 9 fall av 10 är det också just kärringar som är sådär och det verkar i högre utsträckning drabba andra kvinnor. Jag har ju lite mer svängrum och blir lite bättre bemött för att jag är en trevlig kille. Hade jag varit tjej hade jag nog betydligt oftare blivit snäst åt och dumförklarad.

Är det aspigt att ens fundera på sånt här eller är det så att många normala människor inte heller fattar alla självklara regler men liksom låtsas att dom gör det och kanske lättare kan styra upp situationer?

Och/eller är det så att många är mer inkrökta i sig och sitt och tar mer för givet att alla andra ska förstå det de ägnar hela dagarna åt än man vill tro (utom kanske om det man själv är inkrökt i)?

Vad "käringar" mot andra kvinnor beträffar, om det ligger något i det, så kanske det också är en yttring av gammal kulturell självkontroll inom det kön som av gammal hävd måste tänka på sin framtoning hela tiden - liksom äldre kvinnor förr ofta var de som var strängast ifråga om att yngre kvinnor höll på sig osv.?

Jo man utgår ju väldigt mycket ifrån sig själv i sitt bedömande av andra och andras förmågor. Det gör ju alla i olika utsträckning. Men det är liksom en så knäpp grej att bara ta för givet, en del grejer är ju faktiskt komplexa frågeställningar om sig själv, andra människor och samhället sett genom en själv. Jag tycker det liksom är en viss skillnad på t.ex. en surgubbe som knorrar om dagens ungdom eller lata negrer i krigsdrabbade länder och en som ser det som glasklart vilka bussbiljetter som finns att köpa och hur det ska gå till. Egentligen är det väl samma sak antar jag, men det blir liksom så påtagligt bisarrt och overkligt. Man skulle ju knappt bli förvånad om någon kommer fram och dumförklarar en för att man inte hoppar på ett ben över övergångsställen när klockan är mellan halv sju och sju den 29:e februari ett skottår för att det är självklart att man ska göra det och man har alltid gjort så.

Såna där kan jag också störa mig på inland men det är inget att hänga upp sig på egentligen. Det är ju stressat folk som sitter i en låda hela dagarna...

Den där biljett-händelsen var en bra beskrivning på hur jag känt mig hela livet...
Det har alltid varit ett mysterium för mig, det där att vissa saker skall man bara veta.
När jag var yngre kände jag mig som ett ufo...eller, nej, förresten, det var alla andra som var ufon. Hur som helst, nu när jag är äldre blir jag bara arg och irriterad. Jag hatar när någon annan får mig att känna mig dum för att jag inte fattar någonting som för dem är självklart. Jag vet numera att man inte kan veta allt och att det är helt okej att inte göra det heller.
Men jag tror att det var den där känslan av att inte förstå, som fick mig att nästan maniskt försöka lära mig allt, just bara för att ingen viktigpetter skulle kunna klämma åt mig.

Asch, det finns surfittor av alla möjliga kön, åldersgrupper och hårfärger. Inget att bry sej om.

Är man på humör kan man tvåla till dem lite, jag ids oftast inte ens bry mej. En riktig surfitta var busschaufför åt mej en gång. Vi var några som ville av på hpl A men idioten rejsade förbi där utan att stanna trots idoga plingningar och tom en somgick fram och undrade vad som stod på. Busschauffören ansåg att vi lika gärna kunde gå av på hpl B. Jag misstänker att det var för att han var för lat för att bromsa in bussen eftersom det -egentligen- inte är så långt mellan A och B.

Funderade ett tag på vad jag skulle göra, först tänkte jag släppa det men sen blev jag grinig: visst är det bra med motion och promenader men ingen rutten bussförare ska bestämma ÅT mej när och var jag ska gå av. Så jag ringde och anmälde honom till bussbolaget.

Jag säger som Twisted, antikropp, du kom med ett utmärkt exempel på detta eviga grundfenomen för aspiesar. Jag har jättemycket att skriva men sparar allt utom pinsamhet just nu. Långt nog det.

Twisted skrev:Jag hatar när någon annan får mig att känna mig dum för att jag inte fattar någonting som för dem är självklart.

Samma för mig. Och det gäller kanske ännu mer när det är underförstått att vissa saker ö.h.t. inte förklaras alls, utom för små barn och för osmarta personer, möjligen.

Medan man växer upp lär man sig sitt språk och sin kulturs umgängesregler. Inom varje kultur finns överenskommelser om hur mycket som är underförstått. Om någon uttrycker i ord det som anses vara underförstått så är det bara de tålmodiga som inte blir uttråkade. Men det kan bli värre än så.

Det ger samhörighetskänsla att kunna räkna med att ens kompisar eller kollegor eller andra gruppmedlemmar underförstår vad man menar och underförstår vad man håller tyst om, medan dumbomar och folk utanför gruppen inte begriper.



Ibland håller man inne med en tanke som man vet att alla närvarande tänker, därför att den tanken är ... tja, det skiftar. Någon, kanske alla närvarande, skulle känna sig förtalad om den uttalades/erkändes.
Poängen är att man inte bara håller tyst, man låtsas rentav som om man inte tänkt tanken. Då blir det ju pinsamt om exempelvis en aspie drar upp grejen i.a.f. . Jag vet.

Ofta går skämt ut på att man antyder det som inte "får" nämnas och antyder det på tvetydiga sätt. Då blir det ju pinsamt om exempelvis en aspie drar upp grejen i.a.f. . Skillnaden mellan en idiot (som inte förstår mer än en sida av tvetydigheten) och en aspie (som inte är säker på vad av flera möjliga saker som var underförstått denna gång) känns otydlig för entisarna.



Barn som börjar bli stora är barnsligt stolta över sitt behärskande av enkla, underförstådda grejer. Därför blir det ju pinsamt om en aspie av viss ålder uttrycker så mycket av det underförstådda att det hamnar på betydligt yngre barns nivå. Lika pinsamt blir det om aspien faktiskt blir stolt över eller förtjust i något som ett betydligt yngre barn skulle ha blivit stolt över eller förtjust i.

Ju äldre folk blir desto mer döljer man sin stolthet över att behärska enkla, underförstådda grejer. Ju mer avancerade saker man döljer sin stolthet över, desto värdigare är man. Man döljer stoltheten genom att kommunicera det underförstådda med nonchalans, världsvana.

Ju vuxnare man blir, desto mer subtil blir ens nonchalans och världsvana. Själva nonchalansen blir underförstådd till den grad att stoltheten börjar visas igen. Då blir det ju pinsamt om en aspie försöker hänga på vuxenhetsspelet men bommar graden av nonchalans så att hen istället framstår som autentiskt barnslig. Jag vet.

Men till och med jag lär mig att spela vuxen så som det förväntas göras. Tyvärr, kanske man kan säga. Vi är faktiskt rätt bra på det härinne, många av oss. Tyvärr, kanske man kan säga?

/ J

Alla är inte perfekta, hade nog också undrat vad fasen du menade med ''10 resor'' Folk likt henne har ett väldigt otacksamt yrke. Innan man ser felet i andra så får man tänka efter om man är så mycket bättre själv. Inget illa menat

Min hjärna fungerar inte för tillfället, så jag kan inte formulera nånting själv, men bara skriva: bra skrivet Jonsch... Får nog läsa igenom det en gång till så jag förstår innebörden bättre, men jag tyckte det var väldigt genomtänkt och vettigt.

Nu gäller det alltså bara att försöka klura ut vad som har bestämts ska vara underförstått i vår kultur. Man kanske måste fråga barnen, eller vilka kan tänkas ställa upp på att undervisa en? För nån vanlig NT lär ju inte göra det, för det skulle ju innebära att den måste bryta mot regeln om att aldrig uttala nåt som bestämts ska vara underförstått...

jonsch.

Ett värdefullt inlägg! Bland det bästa jag läst här.
Tål verkligen att begrundas, och inte bara en gång.

Ensamflickan.

Ja, av barn kan man lära mycket, om både människors "nakenhet" och deras "påkläddhet".

Kanske kan vi vuxna med AS, nu efter att vi skaffat oss vuxenkunskap om våra AS-egenheter, åter knyta an till "barnet i oss" och den möjligen öppnare blick som kan höra barndomen till.

Alltså att vi inte bara vänder oss till andra barn för ledtrådar utan också till vårt "inre barn" som vi är vuxna nog att inte längre förneka. Jag hade en gång en framgångsrik kvinnlig forskarkollega (då i medelåldern), som sade att hon varje dag hade kontakt med sig själv som barn. Jag erinrar mig också andra både kända och okända som framhållit det värdefulla i en sådan återkoppling.

Det finns någonting som heter det adamitiska språket - dvs att det inte finns någon skillnad mellan orden och tingen. Dock så finns det adamitiska språket endast i idévärlden och alla försök att skapa ett sådant språk kommer förr eller senare att haverera. T.ex. så heter det inte "kilo" utan "kilogram" dvs "tusen gram".

Jag vet inte hur ni andra tänker, men jag försöker låta bli att varken förstå allting eller att rädda världen. Det finns säkert en jättebra anledning till att det är ett olika antal i korvbröds- resp. korvförpackningarna. Men det är som sagt var inte min uppgift, alltså fokuserar jag på att uppnå uppsatta mål. Om jag inte ens är ansvarig för att köpa korvbröd och korv så är antalet i förpackningarna verkligen inte mitt problem!

EDIT: Och om man håller på att lära sig ett nytt språk så är Självständige Smartskallen det sista man skall vara. Det är helt enkelt frågan om en nästintill total underkastelse. Detta för att det i främmande språk finns gott om falska vänner. "Embrazada" betyder inte "embarassed", utan är spanska för "gravid" osv...

Proffe Slimp skrev:Och om man håller på att lära sig ett nytt språk så är Självständige Smartskallen det sista man skall vara. Det är helt enkelt frågan om en nästintill total underkastelse.

Men när den totala underkastelsen hela jävla tiden mynnar ut i att man blir kränkt, förnedrad och får sitt intellekt ifrågasatt samt får utskällningar och blir snäst åt hela jävla tiden, hur ska man förhålla sig till det?

Jag lever i en sådan verklighet och det gör mig bitter, arg, mordbenägen, hatisk och jag vill bara spränga den där bussjäveln med den otrevliga chauffören, jag vill bomba tunnelbanan i Sthlm pga den otrevliga biljettkontrollanten som kallade mig dum i huvudet 1999 . Jag vill sticka en kniv i receptionisten på vårdcentralen osv, en vacker dag dör fan någon.

Är det bra det?

Jag försöker inte heller förstå allting eller rädda världen. Däremot uppmärksammmar jag ibland saker jag tycker är bisarra och fel och protesterar mot det och kittlar förespråkarnas nervsystem med min osynliga irritationspinne.

Well, någonstans ligger problemet och det är uppenbarligen till största delen hos dig.

Det är helt enkelt meningslöst att försöka stilla frågorna. Har du svarat på en fråga så dyker nästa upp. Alltså bör du helt enkelt lära dig en hälsosam likgiltighet om du inte vill gå under i intellektualisering.

Jag tycker nt-språket känns ungefär som när man flyttat till ett annat land.

Du lär dig språket, till och med nyanser och kulturella språkinslag. Men det är ändå inte ditt förstaspråk, du måste hela tiden översätta i ditt huvud och försöka komma ihåg vad skämtsamma uttryck betyder och tänka på bakgrunder till vissa uttryck.

Klart man blir frustrerad......

Mitt problem med busschaffisen handlar mycket om att jag stör mig på att hennes vresiga sätt att vara skulle få andra att känna obehag och rentav bli bortskrämda. Hon hade kunnat fråga hur gammal jag var och sen tagit betalt efter vilken åldersgrupp jag tillhör och inte attackerat mig för att jag inte såg det självklara i just det här. Det här gäller inte bara bussresor, det gäller allt och jag blir förbannad för det.

Jag tycker inte att det skadar mig att vara provokativ i såna här sammanhang. Tvärtom mår jag bra av det, väldigt bra. Att bete mig som ett skithål är mitt andningshål.

Hon kanske är aspie...... eller gillar att provocera....
Din tvillingsjäl kanske

Det räcker med att man själv är så specifik som man vill att andra skall vara.

antikropp skrev:Hon hade kunnat fråga hur gammal jag var och sen tagit betalt efter vilken åldersgrupp jag tillhör
...

Jag tycker inte att det skadar mig att vara provokativ i såna här sammanhang. Tvärtom mår jag bra av det, väldigt bra. Att bete mig som ett skithål är mitt andningshål.

Jag tycker att du gör helt rätt - inte för att du ska bry dig om vad jag tycker om saken men jag tycker det. Som väl är finns det gott om folk som faktiskt är kloka nog att, typ, fråga hur gammal man är och sen ta betalt efter vilken åldersgrupp man tillhör. Å andra sidan finns det gott om den andra sortens folk också och även om provokationer kanske nöter ner den gruppen så blir den nog kvar.

Ibland vet man vad folk underförstått menar, ibland vet man det inte. När man inte riktigt eller alls vet vad vad folk underförstått menar så är man liksom provocerande på riktigt. Andra gånger får man ingen chans att vara det medvetet.

För att själv stå ut även när man faktiskt inte vet vad folk menar eller inte får chans att provocera så tror jag det är en hitt (svensk stavning) att på nåt sätt skaffa sig tillräckligt med självsäkerhet för att kunna skita i om folk blir irriterade. Man kan säga att det är konsten att inte känna sig dum. Det är en svår konst. Jag behärskar den inte. Alla tips är välkomna.

Proffe Slimp skrev:Jag vet inte hur ni andra tänker, men jag försöker låta bli att varken förstå allting eller att rädda världen. Det finns säkert en jättebra anledning till att det är ett olika antal i korvbröds- resp. korvförpackningarna. Men det är som sagt var inte min uppgift, alltså fokuserar jag på att uppnå uppsatta mål. Om jag inte ens är ansvarig för att köpa korvbröd och korv så är antalet i förpackningarna verkligen inte mitt problem!

Att folk ska köpa mer korv i bröd?

earlydayminer skrev:Det räcker med att man själv är så specifik som man vill att andra skall vara.

Nej jag tycker faktiskt inte att det räcker. Det räcker om man vill bespara andra arbetet med att försöka förstå vad man vill och tycka att det är bra så. Det räcker inte för att se till att man aldrig blir utsatt för omotiverade påhopp eller dumförklaringar för att man faktiskt inte kan något som andra tar för att vara självklarheter.

Flia skrev:Hon kanske är aspie...... eller gillar att provocera....
Din tvillingsjäl kanske

Jag upplever det mer som att såna där inte har större problem att agera ut deras surmulenhet på andra oskyldiga människor. Dom tar sig alltid friheten att vara vresiga mot folk som inte säger emot, som inte verkar beslutsamma, som verkar förvirrade, tröga och inte kan hävda sig själva. Om jag råkar göra något som drabbar en person som ser utsatt ut så får jag extremt dåligt samvete. Det är liksom inte provokativt att sparka undan rollatorn för en kärring på en matvaruaffär, det är bara sadistiskt. Att däremot på flera ställen i affären blockera en persons framfart som nästan har tacklat omkull en gammal tant är bara kul, skitkul faktiskt. Att följa efter med vagnen och ligga en decimeter bakom någon som har legat en decimeter bakom en själv tidigare och suckat för att man är slö är kul.

Jonsch skrev:Man kan säga att det är konsten att inte känna sig dum. Det är en svår konst. Jag behärskar den inte. Alla tips är välkomna.

Vet inte om det är konsten att inte känna sig dum. Snarare att försöka att inte skämmas så mycket för att man faktiskt är dum. Jag framstår som dum och är antagligen det. Men det är betydligt lättare att få andra att känna sig dumma än att bli smart själv.

MsTibbs skrev:Att folk ska köpa mer korv i bröd?

Jag tror inte att hans inlägg handlade om korv och korvbröd utan mer att han stör sig på mitt sätt att skriva.

antikropp skrev:

earlydayminer skrev:Det räcker med att man själv är så specifik som man vill att andra skall vara.

Nej jag tycker faktiskt inte att det räcker. Det räcker om man vill bespara andra arbetet med att försöka förstå vad man vill och tycka att det är bra så. Det räcker inte för att se till att man aldrig blir utsatt för omotiverade påhopp eller dumförklaringar för att man faktiskt inte kan något som andra tar för att vara självklarheter.

Jag kommer fortfarande vara specifik för att det är så jag vill att andra skall vara mot mig. Och är det nu så att andra inte förstår mig så är det deras problem lika mycket som det är mitt problem när jag inte förstår andra. Det är en själv som gör det till ett större problem än vad det är även om det kan vara svårt att hantera det, och även om man själv tycker att det inte var ens egna problem, men man går ändå och tänker på det. Vilket betyder att man gjort det till ett större problem. No?

antikropp, för en gångs skull är jag mer benägen att hålla med Proffe.

Låter som om du riktigt letar efter något/någon att reta upp dig på för att få utlopp för uppdämda aggressioner.

Enligt min erfarenhet så bemöts man ofta såsom man själv bemöter andra, och det i sin tur brukar bero på hur man ser på andra (och sig själv i förhållande till dem). Sen kan det förstås ha med ork och dagsform att göra. Brukar själv lättare bli irriterad och otålig när jag är övertrött men försöker hålla i minnet att det inte är andras fel att jag är trött.

Sen finns det förstås alltid folk som verkligen är irriterande eller direkt otrevliga, men märkligt nog råkar man oftast ut för dem just när man själv är på dåligt humör.

Eller om man är på vilket humör som helst, bara utan egen förskyllan uppträder tillräckligt "kufiskt" för den andra att utnyttja en till slagpåse för sina aggressioner, eller kanske bara bli misstänksam och ogin mot en (egen erfarenhet från yngre dagar).