Jag är ny här på sidan. Har förmoligen en släng av AS. Är mycket intresserad av hur andra upplever sitt liv.

Därför vill jag fråga dig hur du hade det med kompisar när du var liten. När du var 5 eller 15 år... var det någon skillnad på ditt sociala liv?

Har det funnits något period i ditt liv när du känt att du haft många fler vänner än under andra perioder? Vad har det i så fall berott på?

Har du alltid känt samma grad av utanförskap eller har det förändrats genom åren?

Jag hade inga vänner som barn. Jag hade så gott som inga vänner under skoltiden, de få jag var med, var jag med för att jag tjatade eller inte förstod att jag inte var välkommen - eller - om jag förstod, inte visste att jag borde gå.

Men känslan av att vara utanför har varit olika, först visste jag inte att jag var utanför, och jag kunde också vara nöjd med det.
Det blev ett problem för mig förstå när jag förstod att jag var bortvald, kompislös eller mobbad.

I högstadiet och på gymnasiet hade jag borderlineliknande (hon var som den tråkiga stereotypa bilden av borderlinare) vän som utnyttjade mig och gjorde sig lustig över mig. Hon hade heller inga skrupler för att ljuga om mig rakt i ansiktet på mig och andra, för att rädda sig själv. Hon visste förmodligen att jag inte kunde försvara mig, och om jag försökte försvara mig, så var jag för klumpig och hon verbalt snabb och smart.

Störst umgänge hade jag när jag var tillsammans med en person som hade rätt många vänner. Men de var ju inte mina vänner.

Sedan har jag fått vänner, speciellt en, efter jag fick aspergerdiagnos. Det är andra aspergare.

Som vuxen har jag varit lika utanför på komvux och på "jobb" och i andra sammanhang som kurser m.m. och vuxendagis, som när jag var yngre. Något lättare har det varit kanske. Vuxna är oftare (men inte på något sätt alltid...) inte lika utmobbande som barn. Jag har väl också lärt mig en del artigheter och att knipa käft när jag vill diskutera, inte få utbrott när jag blir frustrerad.

Bror Duktig skrev:Jag hade inga vänner som barn. Jag hade så gott som inga vänner under skoltiden, de få jag var med, var jag med för att jag tjatade eller inte förstod att jag inte var välkommen - eller - om jag förstod, inte visste att jag borde gå.

Men känslan av att vara utanför har varit olika, först visste jag inte att jag var utanför, och jag kunde också vara nöjd med det.
Det blev ett problem för mig förstå när jag förstod att jag var bortvald, kompislös eller mobbad.

+1.

Utanförskap då, utanförskap nu. Vilket har gett mig ett nuvarande resultat av att jag ser andra människor som klara, uppenbara hinder som ska kringås eller nyttjas för att nå personliga mål.
"Jag för jag, alla mot mig."
(jag ser motstridigheterna i detta, men så ÄR det)

Bror Duktig skrev:

Sedan har jag fått vänner, speciellt en, efter jag fick aspergerdiagnos. Det är andra aspergare.

Hur har det blivit? Verkliga, sanna vänner?

lotteva skrev:Bror Duktig skrev:

Sedan har jag fått vänner, speciellt en, efter jag fick aspergerdiagnos. Det är andra aspergare.

Hur har det blivit? Verkliga, sanna vänner?

Ja, en av dem är en mycket nära vän, vi kan prata om allt.

Andra aspergare har blivit motsvarigheten till vanliga NTs bekantskapskrets (inkluderar vänner och bekanta, men inte så nära vänner som en "bästis"), något som jag inte hade förut. Jag blir en lustig kuf eller obekväm jobbig detaljfixerad jävel ihop med dem.

När jag tänker lite till, så har jag ju faktiskt haft en annan vän som jag fick innan diagnosen. Jag har dock förstått att den borde ha en diagnos inom npf den också, fast den får diverse andra diagnoser (som alla var och en beskriver olika enskilda delar inom npf).
Vi kunde också prata om det mesta och vara avslappnade med varandra. Men tyvärr flyttade personen. Och vi är nog lite för olika för att befinna oss på samma nivå med vissa saker ("talanger" eller styrkor eller vad man ska kalla det för).
Umgänget med denna person flöt därför inte så friktionsfritt (även om vi kunde vara avslappnade med våra personligheter).

Utanförskapet kommer jag aldrig ifrån, jag är individualist från fotsulan till hårfästet. Det är upp till mig att tackla livet på rätt sätt utifrån mina förutsättningar, att önska att saker vore annorlunda är bara waste of time.

Folk man inte kommer överens med är i alla fall inte mycket att hänga i gran, jag är hellre själv än umgås med folk bara för att.

Jag mot världen

Ja

Orkar inte svara utförligt, men jag känner i princip igen mig i det Bror Duktig skriver.

Ensamheten, utanförskapet, kufstämpeln i pannan och improduktiviteten har följt mig hela livet som tillvarons ledmotiv. Asperger- och ADD-diagnoserna är det första som har gett mig ens en angreppspunkt för att försöka bryta det, och andra aspergare (med eller utan diagnos) tycks vara de enda jag slipper känna mig som en annan djurart med.

Ja, det är märkligt hur vi förändras beroende på vilka vi är tillsammans med för tillfället. Jag känner också att jag bli väldigt konstig och knepig i vissa sammanhang medan jag i andra miljöer känner mig helt "normal" och bekväm.

Har ni genom åren ibland berättat för era närmaste att ni känt er annorlunda och utanför? Har ni då fått svaren. "Nej det är du inte alls!"

Så har det varit för mig. Jag har inte blivit trodd. ALLA känner ju sig utanför ibland, har jag fått höra. Jovisst, det är ett allmänmänskligt dilemma.

Men det har känts som ett misstroende att aldrig bli trodd och tagan på allvar. "Du ska inte tro att du har det värre än andra"...

Men den som har diagnosen AS eller befinner sig där i gränstrakten har det faktiskt värre än andra. Livet är orättvist helt enkelt. Livet är svårt för många av oss.

I vissa kretsar och sammanhang känner jag mig som fisken i vattnet. Jag känner mig inte annorlunda överallt, utan det varierar från sammanhang till sammanhang. Om det är dans runt midsommarstången känner jag mig som fisken på land, om jag sitter i baren på en skum krog känner jag mig hemma.
Det är svenssonvärlden jag aldrig har kunnat trivas i.

Man får försöka välja sina miljöer & sammanhang helt enkelt.

Ja, jag har också fått min verklighet ogiltigförklarad. "Så känner vi ju alla", "det är ju idel sånt som de flesta av oss har problem med", "felet med dig är att du känner efter för mycket", "alla är vi ju ytterst ensamma, men du går ju medvetet in för att känna så", "problemet du har är att ingen ställde krav på dig när du var liten"... ...

Zombie skrev:Ja, jag har också fått min verklighet ogiltigförklarad. "Så känner vi ju alla", "det är ju idel sånt som de flesta av oss har problem med", "felet med dig är att du känner efter för mycket", "alla är vi ju ytterst ensamma, men du går ju medvetet in för att känna så", "problemet du har är att ingen ställde krav på dig när du var liten"... ...

Just därför ska man inte bry sig så mycket om vad andra säger & tycker. Genomsnittsmänniskan kan aldrig förstå en aspergare, men det kan vi inte begära heller.

Mina föräldrar och släktingar har fattat att jag var annorlunda, men det trodde att det berodde på dem ^_^ alltså på hur de hade uppfostrat mig, för det sade ju BUP...

Psykologer har dock alltid sagt till mig att "du är inte annorlunda, nej då, slappna av och sluta tänk så mycket bara, var dig själv så går det bra och du smälter in". LOL Ganska lustigt egentligen. Det år ju då det verkligen går åt helvete.

Psykläkare har fattat lite mer att jag är annorlunda, eller så är de bara mer raka än psykologtjafsarna.

Även om man verkligen är udda och konstigt, så är det det "normala att säga": "nej då, inte då". Särskilt bland NT.

Jag kände en person som var mycket fet. Vägde 185 kg (kvinna).
Hon hade stått framför spegeln och sagt, "fy vad fet jag är". Då hade hennes kompis svarat "nejdå det är du ju inte".
Typexempel på sådana svar... ^_^

Det har gått i perioder för mig, i vissa perioder har jag i princip känt mig normal, det beror på hur mycket gemensamt jag haft med dem jag varit kring och hur toleranta och förstående de varit mot mig.

KrigarSjäl skrev:

Zombie skrev:Ja, jag har också fått min verklighet ogiltigförklarad. "Så känner vi ju alla", "det är ju idel sånt som de flesta av oss har problem med", "felet med dig är att du känner efter för mycket", "alla är vi ju ytterst ensamma, men du går ju medvetet in för att känna så", "problemet du har är att ingen ställde krav på dig när du var liten"... ...

Just därför ska man inte bry sig så mycket om vad andra säger & tycker. Genomsnittsmänniskan kan aldrig förstå en aspergare, men det kan vi inte begära heller.

Bra talat båda två.

Vad mig beträffar har jag alltid känt mig mer eller mindre utanför. Hade kompisar som barn men oftast bara en i taget. I tonåren blev vännerna färre, på högskolan ännu färre. Jobba har jag fixat hyfsat innan det blev för socialt krävande och så länge jag hade jobb.

Men det sociala har jag aldrig passat i eller gillat. Jag kunde tycka det var ok att gå ut och ta ett par pilsner, då kunde jag slappna av (även om jag hatade att behöva skrika). Men när arbetskollegorna åkte iväg en hel helg till Danmarks västkust för att bo i stuga och bara göra en sak - supa - där gick min gräns. Privat har jag aldrig känt mig på samma "nivå" som Svensson, inte tillräckligt vuxen, tillräckligt praktisk, tillräckligt insatt i senaste såpoperan, inte tillräckligt intresserad av att resa till Thailand och spela på lotto.

/Barracuber

Jag lekte väldigt mycket med min bror när jag var liten och ofta fick jag vara med och leka med han och hans kompisar i skolan. Jag hade en "egen" vän som jag lekte med, mest i skolan. Ofta hängde jag bara på, det var inte riktigt någon som märkte om jag var med eller inte. Eller så "tvingade" de mig att göra de tråkiga sakerna som de inte ville göra i lekarna. När jag tyckte att de gjorde tråkiga saker var jag hellre ensam.

Jag är fortfarande väldigt mycket med min bror, och går ut med han och hans kompisar. Jag har några egna vänner från min skola som jag umgås med ibland, men de är inte så roliga att vara med. Sen så har jag min flickvän nu också. Kompisen som jag hade från när jag var liten, tog livet av sig för några år sen tyvärr för det var min bästa vän förutom min bror.

Ja, det har varierat. I skolan först mobbning och utfrysning. I gymnasiet blev jag inte mobbad längre, men då var mitt utanförskap cementerat. Inga vänner, ingen pojkvän. Studier och sedan svårt att få arbete.

Till slut fick jag arbete och arbetskamrater. Gifte mig och fick så småningom barn. Då kände jag mig inte längre utanför. Familjen och umgänget på arbetsplatsen räckte för mig. Sen ökade kraven och stressen på arbetet och jag blev utbränd. Sjukskriven, utredd och besked från arbetsgivaren att jag inte var välkommen tillbaka. Då återvände utanförskapet.

Kort sagt: Utanför- innanför - utanför igen

lotteva, du är avslöjad Men missförstå inte, jag är impad. Du skriver en lång rad inlägg som tar upp olika tankeväckande frågeställningar med syftet att utreda dig själv på ett snabbt och effektivt sätt. Känns nästan som du har gjort en slags "inköpslista" Det är helt ok men jag hoppas du stannar kvar på forumet efter att du har prickat av alla punkter på listan. I annat fall skulle åtmistone jag känna mig utnyttjad eller åtmintone "använd".

Till sakfrågan:

Ja det har varierat. Minns en underbar period i 20-25 årsåldern när jag umgicks med ett gäng som jag långt senare förstod att dom hade olika bokstavs-syndrom. Det var ADHD/AS/ADD och en med tydligt Tourettes syndrom. Jag älskade dom men jag hatade mig själv för det beroende på att jag med stor säkerhet hade överlägset högst IQ i gänget. "Varför ska jag med min skarpa hjärna umgås med dom där?"

Men i slutänden visar det sig att min egen lycka hade blivit optimal om jag stannat kvar i den omgivningen.

lotteva skrev:
...

Har ni genom åren ibland berättat för era närmaste att ni känt er annorlunda och utanför? Har ni då fått svaren. "Nej det är du inte alls!"

....

Men det har känts som ett misstroende att aldrig bli trodd och tagan på allvar. "Du ska inte tro att du har det värre än andra"...

Hej. Vet att jag inte varit aktiv här förut. Tittade in då jag fick ett mail idag från Svante som skulle lämna Aspergerforumet. Ville bara skriva att jag känner så väl igen mig i det du beskriver här ovan lotteva.

Har hänt att då jag har beskrivit min ansiktsblindhet och genast fått svaret av den andra att så har den det också. Vilket den givetvis inte hade. Men jag tror det ligger något i att många NT nog slätar över våra olikheter i någon typ av försök att normalisera. Men det blir fel att förneka att någon är utanför bara för sakens skull. Man blir inte mindre utanför bara för att någon hävdar att man inte är det.

Jag har alltid känt mig utanför, dock i varierande grad men utanförskapskänslan har alltid funnits med likaså längtan att vara accepterad och med. Känner mig alltid som ett UFO tycker alltid att alla tittar på mig och pratar om mig och jag vet inte vad det är de säger och hur jag skulle kunna rätta till det.

Min känsla av utanförskap har varierat genom åren, dvs den har varit mer eller mindre påtaglig under olika delar av mitt liv. Men den har alltid funnits där.

Hade inga vänner före eller under grundskolan, fick några kompisar att göra saker i grupp med på gymnasiet men kände mig inte delaktig där heller och hade ingen egen kompis. Först då jag började på universitetet kom jag in en grupp jag kände en samhörighet med, och blev tillsammans med en av personerna där i sju-åtta år. Min pojkvän hade/har Tourettes, förstår jag idag.

Duras skrev:Minns en underbar period i 20-25 årsåldern när jag umgicks med ett gäng som jag långt senare förstod att dom hade olika bokstavs-syndrom. Det var ADHD/AS/ADD och en med tydligt Tourettes syndrom. Jag älskade dom men jag hatade mig själv för det beroende på att jag med stor säkerhet hade överlägset högst IQ i gänget. "Varför ska jag med min skarpa hjärna umgås med dom där?"

Hmm... Undrar om vi bara råkar ha samma erfarenheter, eller om jag var en av de där mindre intelligenta i ditt gäng ?

Jag började vantrivas i skolan i fjärde klass. Det var då man skulle börja umgås och inte leka lekar hela tiden. Klasskompisarna började kommunicera underförstådda saker. Dom började klä sig likadant allihopa och dom som tidigare tagit avstånd från varandra ville nu vara tillsammans i "kär-lekar" Men jag ville inte härma dom och försökte inte vara ngn jag inte var.

I högstadiet var det alldra värst. Hade enstaka personer jag ofta var med i skolan men ingen jag orkade eller var intresserad av att umgås med "på fritiden". Hade obeskrivlig söndagsångest när hela skolveckan låg framför mig och alltid klump i magen under skoldagarna.

I gymnasiet var det iaf en del som mognat och slutat hålla på att flamsa och det var positivt. Men annars var det ungefär som på högstadiet.

På universitetet var det skönt att plugga fristående kurser och endast ha några tim schemalagd tid i veckan samt att inte ha så mkt grupparbeten och annat där jag tvingades till social interaktion. Korta distanskurser utan fysiska möten tilltalade mig också.

Alexis: Hmm... Undrar om vi bara råkar ha samma erfarenheter, eller om jag var en av de där mindre intelligenta i ditt gäng ?

hehe, men nä, dom var rätt långt från universitetsstudier om man säger....

Men där kände jag en trygghet som jag inte upplevt sen dess. (50+ nu) Det fanns en äkta ömsesidig samhörighet och respekt. Enda gänget jag nånsin varit genuint medlem i. Och en av kvinnorna (sannolikt med AS) var min men jag valde bort henne till förmån för KTH trots att jag älskade henne och gör så än idag. Det särklassigt värsta felvalet jag gjort.