Hej! Är ny här på sidan.

Har börjat fundera på om jag kanske har en släng av Asperger. Är dryga 50 år och har - på sätt och vis - levt ett ganska normalt liv.

Det som jag saknat är den här naturligt avspända kontakten som jag ser andra kan ha till sin familj och sina vänner. Som liten spontan-lekte jag nästan aldrig med nya barn. Jag var ensam. Och har förblivit ensam även om jag i och för sig har en del vänner och har också varit gift.

Har sedan jag var liten gått in för saker väldigt mycket. En sak i taget. Kanske skulle man kunna kalla det för "specialintresse"? När jag är inne i mitt intresse har jag lite svårt att inse att alla andra kanske inte är lika intresserade som jag. Pratar lite för länge - och om mig själv i förhållande till mitt intresse.

Det visade jag att jag hade väldigt hög IQ när jag gjorde en test för några år sedan. Det resultatet har gjort att mina tankar gått mot den här diagnosen.

Jag kan vara lite avskärmad. Försvinner bort i tankarna ofta under korta ögonblick. Ser inte och hör inte just då. Glömmer saker - det har jag alltid gjort. Är hur dålig som helst på att komma ihop namn, hade svårt att lära mig läsa. - Får det lätt väldigt stökigt omkring mig.

Det känns väldigt, väldigt jobbigt för mig det här. Som en dom. Även om jag är mycket intresserad av att lära känna mig själv känns det mycket svårt.

Genom åren har jag klagat mig över att jag inte är social, att jag känner mig ensam. Då har min omgivning sagt. "Jo men du är ju social" "Du är inte ensam." Det känns på något sätt förnedrande att andra hela tiden har förstått, men försökt hålla mig utanför vetskapen - även om det finns något mycket positivt i andras försök att hålla mig över vattenytan och uppmuntra mig.

Har känt mig utanför under hela mitt liv. Annorlunda.

Vad tror ni? Kan det här vara något som har med Asperger att göra?

Ursäkta detta långa inlägg!!

Hej och välkommen!

Du skulle kunna ha "subklinisk AS". Det står om det bl a i denna tråd:
http://www.aspergerforum.se/fraga-till-rdos-vad-ar-subklinisk-as-t7751.html

Jag rekommenderar denna bok för läsning av Karin Stadler: Konflikter, missförstånd, ensamhet: återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna?

Många kan kompensera sina AS-drag så de inte märks.

lotteva, jag är också 50+ och känner igen det mesta av det du skriver. Har ingen diagnos än men efter 2 års självanalyserande är läget glasklart och jag har äntligen lyckats besvara de flesta av mina frågor till mig själv.

Vet inte hur mycket du har läst om AS och andra liknande bokstavskombinationer, men här är en länk:

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/

Om du söker där på "Baron" kommer du till ett test.


mvh

Alien skrev:Många kan kompensera sina AS-drag så de inte märks.

Ja men jag HATAR att kompensera och maskera. Det är slut med det nu för min del. Tar alldeles för mycket kraft.

Men det svåraste av allt var att komma på att jag gjorde det.

mvh

Tack! Det känns skönt att få svar från människor som inte har som viktigaste mål att muntra upp och trolla bort - med en massa ord som saknar mening och sanning.

Det är bara de senaste veckorna som jag på allvar börjat fundera på allvar på det här, så jag har inte hunnit läsa så mycket. Tack för förslaget på tråd, Alien. Det hade jag inte hört talas om tidigare. Har gjort ett AS-text men det visade inte att jag hade AS.

lotteva skrev:Har gjort ett AS-text men det visade inte att jag hade AS.

Om det var aspie-quiz eller nåt annat nättest så ger jag inte mycket för vad det visar. Det ska till kvalificerade utredare för att sätta diagnos, och inte ens då är det helt säkert.

Läs på och lär av det, oavsett om du sen vill gå vidare med att söka utredning eller nöjer dig med din större kunskap och kanske självkännedom. Vill du ha lästips står jag gärna till tjänst.

Och välkommen hit!

alfapetsmamma skrev:

lotteva skrev:Har gjort ett AS-text men det visade inte att jag hade AS.

Om det var aspie-quiz eller nåt annat nättest så ger jag inte mycket för vad det visar. Det ska till kvalificerade utredare för att sätta diagnos, och inte ens då är det helt säkert.

Läs på och lär av det, oavsett om du sen vill gå vidare med att söka utredning eller nöjer dig med din större kunskap och kanske självkännedom. Vill du ha lästips står jag gärna till tjänst.

Och välkommen hit!

Nät-tester kan ha två olika sorts värden. Det ena är om testet visar ett mycket tydligt utslag. Det andra är själva frågorna. Om man engagerar sig i varje fråga och verkligen tänker efter vad man EGENTLIGEn tycker så är det en väg till självkännedom. Man bör också göra ett test flera ggr för man orkar inte fokusera på varje fråga vid ett och samma tillfälle.

Men det finns frågor som är helt korkade även efter flera försök. Ex: "När jag var liten tyckte jag om att stycka maskar och se vad som hände".

Nej, ABSOLUT inte. Det är ju djurplågeri, vilket jag alltså tyckte redan som väldigt lite parvel. Däremot tycker jag det är oerhört fascinerande att studera olika djur (stora som små) och se hur dom beter sig. Och tycker så än idag. Betydligt mer intressant än att studera människor.

Jag tror att det var ett seriöst test jag gjorde. På webben. Men det är alltid knepigt med test. Det är svårt att svara "rätt". Jag är nog egentligen inte heller så intresserad av att bli klassificerad, men jag vill väldigt gärna få tips på böcker och svar på frågor.

Självkännedom har jag alltid strävat efter men nu när jag kommit fram till denna själv-dom, känns det inte så kul. Att det ska ta så lång tid att fatta vad allt handlar om. Att alla andra hela tiden vetat men låtsats, det gillar jag inte alls. Befinner mig i något sorts chocktillstånd just nu...

lotteva skrev:Jag tror att det var ett seriöst test jag gjorde. På webben. Men det är alltid knepigt med test. Det är svårt att svara "rätt". Jag är nog egentligen inte heller så intresserad av att bli klassificerad, men jag vill väldigt gärna få tips på böcker och svar på frågor.

Självkännedom har jag alltid strävat efter men nu när jag kommit fram till denna själv-dom, känns det inte så kul. Att det ska ta så lång tid att fatta vad allt handlar om. Att alla andra hela tiden vetat men låtsats, det gillar jag inte alls. Befinner mig i något sorts chocktillstånd just nu...

Här inne finns många boktips, kolla i forumet Tipsa medlemmarna el sök på Boktips.

Men vad menar du med att alla andra vetat hela tiden? Har de vetat att du har AS? Det tror jag inte, diagnosen har ju inte funnits så länge. Eller menar du att de vetat att du är "annorlunda" el "excentrisk"?

Jo, precis som du skriver, Duras, självkännedom är viktig. Min väg att nå hit har bland annat gått genom ett intressant självkännedomssystem kallat "enneagrammet".

http://sv.wikipedia.org/wiki/Enneagram
http://www.enneagrammet.se/General/default.asp

Där kan vi alla känna igen oss - och hitta vår egen utsiktspunkt, om vi vill.
Vi kan testa oss - men det kan också bli väldigt missvisande, på grund av att vi inte känner oss själva.

Men vad menar du med att alla andra vetat hela tiden? Har de vetat att du har AS? Det tror jag inte, diagnosen har ju inte funnits så länge. Eller menar du att de vetat att du är "annorlunda" el "excentrisk"?

Jo, jag menar att alla känt till att jag är annorlunda, ensam och är dåligt socialt begåvad... men det är ju självklart positivt att bli behandlad på ett "snällt" och "överseende" sätt. Men när man sen kommer på att det nästan är en psykisk störning man har - ett handikapp, då känns det väldigt tråkigt.

Det känns bättre att själv försöka ta hand om "de andra" som är lite annorlunda... man vill ju inte själv vara sån! : )

Jag ser det inte som en "psykisk störning", mer som en personlighetsvariant.

alfapetsmamma skrev:

lotteva skrev:Har gjort ett AS-text men det visade inte att jag hade AS.

Om det var aspie-quiz eller nåt annat nättest så ger jag inte mycket för vad det visar. Det ska till kvalificerade utredare för att sätta diagnos, och inte ens då är det helt säkert.

Läs på och lär av det, oavsett om du sen vill gå vidare med att söka utredning eller nöjer dig med din större kunskap och kanske självkännedom. Vill du ha lästips står jag gärna till tjänst.

Och välkommen hit!

Nättest ska tas för vad de är: nättest. Det är INTE ett proffs som sitter och bedömer dig, det är ett program i en eller annan form.

Själv ser jag det också som en variant.

lotteva skrev:Självkännedom har jag alltid strävat efter men nu när jag kommit fram till denna själv-dom, känns det inte så kul. Att det ska ta så lång tid att fatta vad allt handlar om. Att alla andra hela tiden vetat men låtsats, det gillar jag inte alls. Befinner mig i något sorts chocktillstånd just nu...

Ja, det är för jä..igt att det ska ta så lång tid. Men jag tror inte att alla andra vetat nåt speciellt faktiskt. För mig var det en lättnad när jag började förstå sammanhangen.

Du skriver att du har "väldigt hög IQ" och det har jag också. Men vad hjälper det om man omedvetet använder IQ:n till att kompensera för bristande förmågor inom andra områden. Summan av 1+1 blir då MINDRE än 2.

För att verkligen kunna njuta av sin höga IQ krävs att den används på rätt sätt. Det krävs att man accepterar för sig själv att man kanske är en komplett jubelidiot inom det som inte har med IQ att göra.

Detta kanske inte alls stämmer in på dig men för mig är det så. Alltså att jag är en komplett jubelidiot inom vissa områden.

Savanten:

"Det är INTE ett proffs som sitter och bedömer dig,"

Nej, det är jag och bara jag som är proffset på mig och min aspighet. Men jag har ingen befogenhet att ställa en officiell diagnos på mig själv. Därför är jag TVUNGEN att tampas med sjukvårdsapparaten för att komma vidare.

[code]

Alien skrev:Jag ser det inte som en "psykisk störning", mer som en personlighetsvariant.

Jo, om vi tänker oss att det handlar om något ärftligt, ett grund-temperament, då är det en personlighetsvariant. Så förklarar även enneagrammet det. Samtidigt undrar jag hur mycket hjärnan påverkas av moderns miljö under fostertiden och det första levnadsåret.

Det tycks som om miljön (exempelvis moderns oro- och stressnivå) verkligen har betydelse för hjärnans utveckling hos barnet. Om miljön är där och "stör" kan resultatet benämnas "störning" då?

Själv har jag haft en start i livet som kan orsaka personlighetsstörningar. Men jag kan också se att båda mina föräldrar är socialt handikappade... Så vad som är arv och miljö är mycket svårt att avgöra.

Kan det vara så att en lätt AS kan mildras av kärleksfulla och närvarande föräldrar - och kan brist på anknytning förvärra problemen? Vad tror ni?

lotteva skrev:Jo, precis som du skriver, Duras, självkännedom är viktig. Min väg att nå hit har bland annat gått genom ett intressant självkännedomssystem kallat "enneagrammet".

http://sv.wikipedia.org/wiki/Enneagram
http://www.enneagrammet.se/General/default.asp

Där kan vi alla känna igen oss - och hitta vår egen utsiktspunkt, om vi vill.
Vi kan testa oss - men det kan också bli väldigt missvisande, på grund av att vi inte känner oss själva.

Kollade två varv på "Testa din typ" och hajade nada. Jag fick ta ungefär lika delar från vardera ABCXYZ för att få ihop nån slags beskrivning över mig själv. Kom ingenstans med detta. Rena rama rappakaljan enligt mig. men ta inte illa upp. Det kanske bara är jag som inte passar in i systemet

lotteva skrev:[code]

Alien skrev:Jag ser det inte som en "psykisk störning", mer som en personlighetsvariant.

Jo, om vi tänker oss att det handlar om något ärftligt, ett grund-temperament, då är det en personlighetsvariant. Så förklarar även enneagrammet det. Samtidigt undrar jag hur mycket hjärnan påverkas av moderns miljö under fostertiden och det första levnadsåret.

Det tycks som om miljön (exempelvis moderns oro- och stressnivå) verkligen har betydelse för hjärnans utveckling hos barnet. Om miljön är där och "stör" kan resultatet benämnas "störning" då?

Själv har jag haft en start i livet som kan orsaka personlighetsstörningar. Men jag kan också se att båda mina föräldrar är socialt handikappade... Så vad som är arv och miljö är mycket svårt att avgöra.

Kan det vara så att en lätt AS kan mildras av kärleksfulla och närvarande föräldrar - och kan brist på anknytning förvärra problemen? Vad tror ni?

Du och jag är båda 50+ och jag tycker det är ganska ointressant vad orsaken till AS är. Om man har AS torde den vara "obotlig" inom vår livstid. Det gäller att istället att skapa en bra tillvaro utifrån de givna förutsättningarna man har. Det kan innebära en mycket bra livskvalite, men som asp är man predestinerad för depression vilket kan sluta med eländes elände. Gäller alltså att vara på sin vakt och se till att man får den hjälp man behöver.

Duras skrev:

lotteva skrev:Jo, precis som du skriver, Duras, självkännedom är viktig. Min väg att nå hit har bland annat gått genom ett intressant självkännedomssystem kallat "enneagrammet".

http://sv.wikipedia.org/wiki/Enneagram
http://www.enneagrammet.se/General/default.asp

Där kan vi alla känna igen oss - och hitta vår egen utsiktspunkt, om vi vill.
Vi kan testa oss - men det kan också bli väldigt missvisande, på grund av att vi inte känner oss själva.

Kollade två varv på "Testa din typ" och hajade nada. Jag fick ta ungefär lika delar från vardera ABCXYZ för att få ihop nån slags beskrivning över mig själv. Kom ingenstans med detta. Rena rama rappakaljan enligt mig. men ta inte illa upp. Det kanske bara är jag som inte passar in i systemet

Men då.

Nu har jag gått igenom de 9 typerna också. Jag passar in i alla och ingen....

Känns som horoskopliknande dravel faktiskt.

Lotteva

Nu har jag läst lite mer om det däringa enneagrammet. Mitt alldeles bestämda råd är att lämna detta!!!

Läs istället massor på detta form och du kommer att lära dig mer om dig själv än du nånsin kan ana. Eftersom du är vaken kommer du att få djup insikt om AS ur alla möjliga och omöjliga synvinklar.

Om det efter ett tag känns främmande för dig så har du inte AS.

Känns det däremot "hemtamt" så har du sannolikt "fått en släng av AS"

mvh

Duras skrev:Om det efter ett tag känns främmande för dig så har du inte AS.

Känns det däremot "hemtamt" så har du sannolikt "fått en släng av AS"

Det var nog det bästa förslaget hittills.

Enneagrammet kan upplevas lite mystiskt vid en första anblick, men det är ett validerat system som får en större och större spridning. I Danmark finns det en "Enneagramskola" i nästan varje stad.

Vi kan alla känna igenom oss i alla personlighetstyperna. Men det är en av dem som är vår egen - den grundpersonlighet vi är födda med. I enneagrammet finns tankar om utvecklingsmöjligheter som är intressanta och värdefulla, tycker jag.

Tanken med enneagrammet är att vi ska förstå oss själva och andra bättre, för att så småningom kunna försonas med vårt livsöde. Det är det som är mitt mål. Försoningen.

[/quote]
Du och jag är båda 50+ och jag tycker det är ganska ointressant vad orsaken till AS är. Om man har AS torde den vara "obotlig" inom vår livstid. Det gäller att istället att skapa en bra tillvaro utifrån de givna förutsättningarna man har. Det kan innebära en mycket bra livskvalite, men som asp är man predestinerad för depression vilket kan sluta med eländes elände. Gäller alltså att vara på sin vakt och se till att man får den hjälp man behöver.[/quote]

Att vara predestinerad för depression, det är tufft, det värsta av allt och för min del känns det som om jag varit deprimerad av och till hela livet.
"Du var så allvarlig" sa min mor när hon tänker på mig som 1-åring.

Att försonas med detta, att försonas med mitt arv och mina uppväxtförhållanden är mitt mål.

Tror att försoningen av svaret på väldigt många frågor. Kanske kan försoningen till viss del lindra nedstämdheten?

lotteva skrev:Tanken med enneagrammet är att vi ska förstå oss själva och andra bättre, för att så småningom kunna försonas med vårt livsöde. Det är det som är mitt mål. Försoningen.

Att vara predestinerad för depression, det är tufft, det värsta av allt och för min del känns det som om jag varit deprimerad av och till hela livet.

Att försonas med detta, att försonas med mitt arv och mina uppväxtförhållanden är mitt mål.

Tror att försoningen av svaret på väldigt många frågor. Kanske kan försoningen till viss del lindra nedstämdheten?

Kanske var jag för snabb att döma ut enneagrammet, men det hjälper dig knappast att avgöra om du har AS eller inte eftersom alla personlighetstyper finns inom både NT och AS.

Känner igen det där med " deprimerad av och till hela livet" men själv kan jag nog aldrig försona mig med det som varit, bara konstatera faktum och acceptera. Men genom analysera det som varit har jag en chans att framöver forma en tillvaro som är på MINA villkor och ingen annans. Det svåra är dock att lura ut vad jag EGENTLIGEN vill och skilja det från vad jag jag TROR att jag vill och t.o.m vad ANDRA ibland kan få mig att tro att jag vill.

Jag tänker inte att enneagrammet kan visa om man har AS eller inte. Det kan hjälpa oss att förstå att vi alla är väldigt olika och att det som är normalt för den ene inte är det för den andre.

Olikheterna finns och är mycket tydliga även när vi lägger oss på en "normal" nivå.

Personlighetstyperna med AS finns till största delen, tror jag, inom typ 5 och typ 4. Att de egenskaper som en person med AS har finns med i enneagrammet känns viktigt, eftersom cirkeln med dess olika typer visar att alla behövs. ALLA behövs men somliga lider mer än andra. Somliga upplever det som om de är "dömda till livet", som en kille med AS uttryckte det i en dokumentär jag såg på teve.

Enneagrammet visar på olika utvecklingsvägar. Därför är jag så intresserad av att få veta om någon här på sidan har upplevt något av utveckling i sitt liv.

Själv känner jag det som om jag tyvärr inte utvecklats när det gälller min sociala förmåga.

Känner igen det där med " deprimerad av och till hela livet" men själv kan jag nog aldrig försona mig med det som varit, bara konstatera faktum och acceptera.

Är inte detta försoning? Att konstatera och acceptera? Som du beskriver det ger detta förhållningssätt oss möjlighet till att gå vidare, kanske lite starkare.