Jag har ju inte genomgått någon utredning än men kommer få göra det om en liten strax, numera kanske det är en pytteliten strax kvar men jag vet inte köerna är ju oändliga ungefär.

Jag är helt säker på ADD. Jag känner igen mig ruggigt mycket i AS. Men det känns ändå som att det skulle missas grejer. Däremot när jag läser om Tourettes så känner jag igen mig i precis allt. Det som det skulle kunna falla på är ju hur grava och ofrivilliga ticsen måste vara. ADD som jag är helt säker på verkar ofta missa graden och karaktären av uppmärksamhets och motivationsproblem jag har.

Bilden jag får av vad ADD innebär verkar t.ex. ganska mycket handla om att inte kunna ägna uppmärksamhet åt något, inte orka göra grejer man måste eller vill, sakna startmotor o.s.v. Så upplever jag det också, men något jag inte ser beskrivet så ofta är det extrema lidande det innebär att försöka fokusera på något och känna hur uppmärksamheten glider iväg. Det är inte frustrerande och jobbigt att tappa uppmärksamheten eller drive:n, det är extremt plågsamt och känns som en käftsmäll av koncentrerad kortvarig extremt djup depression+panikångest och ett väldigt obehag i kroppen. Dessutom är just motivationen en extremt stor del av min ADD där liksom, när jag inte kan göra någonting så menar jag verkligen inte kan, det handlar liksom inte om rutiner, struktur, nöja sig med att göra någon grej eller försöka sen eller försöka att inte ta ett misslyckande så hårt, det handlar om att jag inte kan tvinga mig till att göra något som kräver energi eller tankekraft eller känns "fel" . Många verkar inte riktigt förstå just hur extremt starkt kopplat till känslolivet dessa problem är för mig.

Om jag skulle tänka på min möjliga AS så blir det liknande grejer. Jag har problem i socialt samspel. Men mest handlar det om brist på impulser och att snacka väder och vind. Det blir värre när jag är trög och mycket bättre när jag är alert. Jag har inga som helst problem att förstå olika grejer som ironi och liknande, ok jag vet att det är en ganska felaktig bild av AS, men grejen är ju att jag på sätten detaljer före helhet, ansiktsavläsande, människoförståelse, symbolik och liknande inte bara klarar det, utan att jag är riktigt jävla bra på det och i synnerhet väldigt mycket mer åt det hållet än just åt AS-hållet som det beskrivs.

En annan sak är specialintressena, jag har inget särskilt specialintresse, jag tycker nördiga grejer är intressanta det är inget snack om saken, jag är kufisk och skum och allt det där. Men jag upplever det som att många med AS faktiskt kan ha en del intressen att ägna sig åt och att tvångsmässigheten ganska mycket handlar om att ägna sig åt något intresse och hyperfokusera. Min tvångsmässighet är lustdödande och min motivation går inte att uppehålla, när jag har snöat in på något ett litet tag så brukar jag för att kunna tycka något är kul och må bra börja ägna mig åt bara det och inte något annat, dessutom blir det så viktigt att allt annat får ge vika, det slutar alltid med att jag lider av det jag håller på med men måste hålla på med det för att ha någonting som kan få mig att bli glad och orädd och känna riktning och mening och hopp om att få en liten liten motivationskick igen.

Jag beter mig ganska barnsligt och sådär ute bland folk. Mina avikande rörelsemönster avviker på det sätt att jag gör massor av extra avancerad roliga rörelser istället för att gå/sitta/stå på vanliga sätt. Skuttar runt, svänger mig runt handräcken, hoppar över trappsteg, dansar runt i olika mönster på stenplattor, hoppar hage om jag råkar gå över en sån samtidigt som jag kanske skriker nåt vulgärt i stil med "vinnaren får kn*lla Youssofs pappa" eller bisarrt i stil med "förloraren får dansa ringdans runt fiskögon-odlingen utan lasersvärd runt sin tredje hand" . Idag när jag handlade svängde jag runt med kundvagnen och låtsas-sköt på folk med den där laserpistolen man scannar varor med. Jag vet inte hur vanligt det är att aspergare gör såna här grejer, men det är inte direkt något jag har läst så mycket om. Jag gör även mycket mycket mer grejer på en genomsnittlig affärs-repa.

Jag har en del tics för mig som jag tidigare inte har tolkat som tics men allteftersom jag har läst om tourettes uppmärksammat. Om mina grejer kallas tics så har jag utan tvekan TS. Exempel är massa grimaserande i ansiktet, rörelser i benen och armar, korrigering av olika muskler och muskelgrupper, rullande av huvudet och händer, fipplande med någonting hela tiden. Jag har skrivit mer om en del prylar på adhdforum om någon läser där. Jag har försökt fiska fram beskrivningar av hur deras ADHD är och om det låter som ADHD där, får avvakta och se hur det går.

Det jag tänkte höra nu är väl mest om det är vanligt hos aspergare det jag beskriver. Kan utveckla om det behövs.

Jag har inte heller nån diagnos (än) men är helt säker på AS. När jag kom underfund om att jag har AS gick jag igenom samtliga tillgängliga bokstavskombinationer för att se om det var nåt annat som passade in men AS var överlägset "bäst".

Men nu när jag läser det du skriver är jag inte lika säker längre för mycket stämmer på mig också även om AS fortfarande är mitt glasklara huvudspår.

Men en del av det du skriver uppfattar jag som att depression möjligen kan vara inblandad också, ex.vis: "men måste hålla på med det för att ha någonting som kan få mig att bli glad och orädd och känna riktning och mening och hopp om att få en liten liten motivationskick igen."

Dock har jag inga tics......eller har jag kanske fast på mitt sätt? Möjligen har jag ett antal verbala tics. Alltså saker som jag bara MÅSTE säga i vissa situationer. Dom bara bubblar upp och måste ut. Det handlar uteslutande om små töntiga skämt.

Ett exempel: Det händer relativt ofta i mataffärers kassa att en varas streckkod inte fungerar. Mycket ofta kläcker jag då ur mig "Den är nog gratis". Det bara bubblar upp och jag MÅSTE säga det och tycker det är lika kul varje gång Ibland lyckas jag hålla tillbaka det, men tycker då att jag missat nåt. Tics eller?

mvh

Det är samma sak oavsett hur bra jag mår, depp förvärrar ju såklart. Men det är så extremt trögt, energifattigt och omotiverat hela tiden. Det är liksom inte på nivån att jag inte orkar göra grejer och inte tycker saker känns kul. Det är mer att varje liten grej varje dag kräver extrem beslutsamhet, energimobiliserande, knep för att varva upp och tvinga mig till att göra grejer och en total frånvaro av minsta lilla grej som kan hindra.

Det fåtal gånger jag snöar in på något intresse så är det liksom att jag plöjer mig fram och bläddrar runt lite, klickar runt på internet och har ca 15 fönster uppe och ögonen liksom plirar runt sökandes efter olika "idéer" eller vad man ska säga som känns stimulerande och behagande, det ska även drömmas och funderas lite. Om det är något i någon bok jag ska läsa så bläddras det runt och om jag ska försöka liksom ta in grejer i en vanlig takt i vanlig ordning så dröjer det inte länge innan jag nästan exploderar av att det går för långsamt, trögt och jag tappar fokus och samtidigt som jag gör det blir jag rädd och nedstämd. Samma sak om jag liksom ska göra något som att handla eller allt annat egentligen, om jag har en lista eller tankar om vad som ska skaffas så måste det flyta på på ett sånt sätt att det inte känns för tråkigt eller långsamt och jag får inte stöta på något hinder som skickar ner mig en växel, då tappar jag förmågan att tänka och blir rädd och mår dåligt. Om jag är ute och går så kan jag ibland bli ledsen och frustrerad för att det känns som att det är för långt och går för långsamt.

Om det är köbildning i en affär och det plötsligt dyker upp någon som håller på och jävlas med att lämna varor och gå och hämta annat eller ställer till med annat besvär som tar tid så kan jag kasta iväg grejerna jag har plockat ner i frysdisken och storma ut och kanske svära över vilken jävla skit det är. Står kundvagnar i vägen för mig så skickar jag iväg dom, står folk i vägen knuffar jag undan dom, tar någon sista varan före mig som jag har tänkt ta så går jag runt lite i affären och sen tar jag den ur personens vagn när den inte tittar. Om någon stör sig på att jag står i vägen så står jag kvar ännu längre, inspekterar, luktar, jämför, funderar på hur mycket varor jag ska ha eller hur länge jag kan stå i vägen utan att börja skratta eller om jag rentav ska släppa en fis på dom. Det här sista påverkar handlandet på det sättet att det blir lite lättare av att det är konfliktmässigt och lekstuge-aktigt att göra grejer.

Det handlar liksom inte om att jag inte orkar, eller kan hålla mig lugn, eller att det är trist och det alltid drar till att göra något annat. Det är liksom att jag är trög hela tiden och extremt lättfrustrerad och extremt beroende av att allting flyter på och även att det påverkar humöret extremt mycket.

Hm, det där tycker jag låter som en riktig stuvning av olika NPF-grejer.

* För att få TS-diagnos måste man ha både verbala och motoriska tics, dock inte nödvändigtvis samtidigt. Man bör ha dem många gånger om dagen, dock kan de gå i skov och vissa kan försvinna med tiden eller ersättas av andra. Och man ska ha haft dem innan 18 års ålder.

Ibland kan tics och stims vara svåra att skilja åt men det du beskriver låter lite mer som det som räknas som tics, d v s grimascher, att rätta till kroppsdelar o dyl.

Stims som kommer av rastlöshet/ADHD brukar handla mer om att trumma med fingrarna, vippa på foten, knacka med penna, går runt i cirklar, pilla på grejer etc. Stims som kommer av autism/ångest brukar vara såna som att gunga med överkroppen, bita sig i handen, slå sig på öronen o dyl.

* Känner igen det där att tappa sugen/orken/farten/humöret när något strular, dock var det värre när jag var yngre och åt mycket socker. Har enda sen jag var liten kännt mig frustrerad över att allting är så oerhört trögt och krångligt på den här planeten. Därför stannar mycket på tankestadiet. För mig är det jobb nog att tänka ut det; att sen behöva göra det också känns ofta oöverstigligt.

* Ditt uppförande i affären låter lite åt det anti-sociala eller trotssyndromhållet (vilka också räknas som NPF). Känner igen känslan av avoghet och irritation mot andra från när jag var yngre, även om jag var för hämmad för att leva ut dem sådär. Kunde på sin höjd sucka och smacka ljudligt för att visa mitt missnöje.

När jag blev vuxen (runt 40) insåg jag att andra också är människor som har lika stor rätt som jag att vara i affären och vara imperfekta i sitt beteende, och att jag brukade reagera så starkt för att jag var överstressad av att jag utsätta mig för situationer jag egentligen är för känslig för. Nu när jag lärt mig hur jag funkar så ser jag till att handla på udda tider och undviker sånt som tar för mycket energi, typ billiga stormarknader och lördagsshopping.